Kapaciteten att kunna åtala återvändande terrorister

Fru talman! Robert Hannah har frågat mig om Åklagarmyndighetens riksenhet för säkerhetsmål har tillräckliga resurser för att kunna åtala samtliga återvändande terrorister. Han har också frågat mig om jag kommer att agera för att enheten ska tilldelas tillräckliga resurser och för att Åklagarmyndigheten ska prioritera lagföring av återvändande terrorister.

Arbetet mot terrorism är en central fråga för regeringen.

En utredare har på regeringens uppdrag nyligen analyserat behovet av lagändringar för att Sverige ska leva upp till de krav på straffrättslig reglering för att förhindra och bekämpa terrorism som ställs i FN:s säkerhetsråds resolution 2178. I ett delbetänkande som överlämnades i juni föreslog utredaren straffbestämmelser om bland annat resor i avsikt att begå eller förbereda terroristbrott. Betänkandet remitteras för närvarande. Utredaren har nu i uppdrag att analysera behovet av ytterligare kriminalisering för att förebygga och förhindra att personer deltar i väpnad konflikt utomlands inom ramen för en terrororganisation. Utredaren ska också ta ställning till Sveriges möjligheter att utreda och döma för sådana brott. Uppdraget ska slutredovisas den 23 juni 2016.

Terrorbrottslighet är generellt svår att utreda. Tvångsmedel kan inte användas i utlandet. Konfliktzoner saknar ofta en fungerande statsapparat, varför det inte är möjligt att begära rättslig hjälp från dessa stater. Det är i regel komplicerat att få tag på bevis. Förundersökningar om terroristbrott leds av specialiserade åklagare vid Åklagarmyndighetens riksenhet för säkerhetsmål. Förundersökningar om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser leds däremot av specialiserade åklagare vid myndighetens internationella åklagarkammare. Åklagarmyndigheten har de senaste åren fått ökade anslag och en god ekonomi. Det är myndigheten själv som ansvarar för hur anslaget fördelas internt. Jag har fullt förtroende för det sätt på vilket myndigheten sköter sitt uppdrag att lagföra brott.

Regeringen har nyligen överlämnat en ny nationell strategi mot terrorism till riksdagen. Strategin ska utgöra plattformen för Sveriges långsiktiga arbete med terrorismbekämpning, såväl i nationella som i internationella sammanhang. Strategin kommer att kompletteras med uppdrag och andra styrande åtgärder till myndigheter, så att ambitionerna i strategin blir en tydlig del av deras verksamhet.

Fru talman! Jag tackar inrikesministern för hans svar.

Vi i Folkpartiet välkomnar självklart utredningen och att ni i Socialdemokraterna och regeringen nu kommer att gå in med den terroristlagstiftning som ni föreslagit, bland annat i DN Debatt nyligen. Vi kommer självklart helhjärtat att rösta ja till de förslagen. Vi tycker att det är viktigt att regeringen agerar i frågan.

Jag var i våras i Irak och besökte många flyktingläger. Där träffade jag bland annat en kvinna som hette Aida. Hennes dotter Kristina hade kidnappats av Isis. När jag står där och pratar med mina svenska medföljande säger hon till mig: Han som kidnappade min dotter pratade på ett språk som låter som ert! Det är alltså någon person som kommer från västerlandet som har kidnappat hennes dotter. För mig slog det ett stenhårt slag i hjärtat att vi faktiskt har svenska medborgare som begår de här extremt hemska brotten mot oskyldiga människor i andra länder. Det är vårt ansvar att se till att de här människorna kommer till åtal.

Jag är uppvuxen i en Göteborgsförort som heter Tynnered. Jag har, om jag ska vara uppriktig, tidigare klasskompisar som strider för Isis i dag och är med och våldtar, dödar och mördar andra i någon typ av radikaliserad vilja att förstöra människors liv. Detta har gett mig insikter kring hur de här mekanismerna fungerar och varför vi har ett ansvar att åtala dessa människor när de återvänder.

Jag är jätteglad att regeringen har de här insatserna. Jag är glad att inrikesministern gör den här satsningen, och jag litar på att det blir ett bra slutresultat.

Men vi måste också ha kapacitet att åtala de här personerna. För mig är det A och O. Vi kan inte å ena sidan stifta lagar som är välbehövliga men å andra sidan inte se till att stärka Åklagarmyndighetens riksenhet för säkerhetsmål, så att de har möjlighet att åtala dessa personer.

Efter att ha fått ett litet internt tips från någon som arbetar med de här frågorna beställde jag ett RUT-uppdrag om att se över hur många åklagare som arbetar med dem. Jag fick svaret från RUT att det är tre åklagare som är specialister på de här frågorna vid Riksenheten för säkerhetsmål och att de har kapaciteten att ha ungefär två mål i gång samtidigt. Det kan vara flera personer som åtalas, men ungefär två mål. När jag jämför det med antalet personer som strider för Isis, vilket är uppe i 300 personer, ställer jag väldigt mig frågande till om man kommer att kunna åtala de här personerna. Kommer man att kunna ta tag i de här målen på ett viktigt sätt?

Precis som inrikesministern säger är de här målen extremt svåra att utreda. Det är komplicerat att få tag på bevis. Det finns inget land som man kan få hjälp av. Man måste ha specialiserade åklagare. När då åklagare säger att man kan låna in personal från höger och vänster tycker jag inte att det är tillräckligt. Jag tycker att det behövs en permanent förstärkning av den här enheten, så att man från statens sida kan visa på att vi måste våga åtala alla de här personerna och göra vårt yttersta för att deras offer ska få upprättelse.

Folkpartiet kommer i budgeten att föreslå en permanent riktad insats till just den här enheten på 5 miljoner per år de kommande åren. Jag önskar att inrikesministern kunde tänka sig att göra detsamma, eller i varje fall undersöka saken.

Anser inrikesministern att det finns en kapacitet hos enheten att kunna åtala de här personerna för de brott de begått? Kan inrikesministern överväga att se över resurserna och punktmarkera resurser till den här enheten? Jag förstår att inrikesministern litar på åklagarkammaren, men ibland behövs det också en politisk verkan. Vi som folkvalda har ett ansvar för det som händer, medan de som jobbar på åklagarkammaren inte har ansvar för det som händer och vad de här människorna gör.

Fru talman! Jag är glad över Robert Hannahs engagemang. Det är ärligt, äkta och uppriktigt. Och jag är glad över att vi delar samma utgångspunkter. De som ger sig i väg och begår någon av de fruktansvärda handlingarna ska vara säkra på att de kommer att utredas och kan ställas till svars för och straffas för sina handlingar när de kommer tillbaka till Sverige. Det ska vara det solklara beskedet.

Det är bakgrunden till att vi nu skärper lagstiftningen. Det har tyvärr funnits ganska allvarliga brister i den svenska lagstiftningen. Vi behöver inte gå in närmare på skälet till det. Men det är ändå en vattendelare.

Jag har ett litet förtydligande. Vi har hittills haft ca 150 bekräftade resenärer från Sverige. Den andra, högre, siffran som Robert Hannah använder och som finns i pressen är obekräftad. Den ska man vara lite försiktig med, av flera olika skäl. Det kan vi också gå in på vid ett annat tillfälle.

Av de ca 150 bekräftade som vi har i dag har ett fyrtiotal dödats i eller i anslutning till strid. En kvalificerad gissning är nog att i slutändan kommer inte mer än hälften av de som ger sig i väg för att strida för Isis eller motsvarande att komma tillbaka levande. Det är i den poolen som vi sedan ska ha koll på dem och lagföra dem när de kommer tillbaka.

Med det sagt vill jag poängtera att åklagarna organiserar sitt arbete själva och fördelar medel mellan de olika kamrarna. Som jag sa i mitt svar har jag fullt förtroende för hur åklagarna gör det. De har en budget på 1 400 miljoner kronor. Under de senaste åren har åklagarnas budget förstärkts med 130 miljoner kronor. I det sammanhanget tror jag inte att budgetförstärkningar i häradet som Folkpartiet talar om, 5 miljoner kronor, kommer att göra särskilt stor skillnad, även om jag välkomnar den vilja som finns i Folkpartiet för att satsa på verksamheten.

Jag har försäkrat mig om att åklagarna har tillräckliga medel för att göra de nödvändiga utredningarna. Jag har också försäkrat mig om att det ifall pengarna, resurserna eller personalen inte skulle räcka finns kapacitet för att omfördela resurser inom Åklagarmyndigheten. Då talar vi inte om att låna hit eller dit. De som ska kunna leda utredningarna måste vara högt specialiserad personal, och det finns sådan personal att tillgå.

Jag är övertygad om att det i termer av åklagarkapacitet finns tillräckliga resurser för att kunna ställa dem som åker och begår de fruktansvärda handlingarna inför rätta.

Fru talman! 150 bekräftade fall - även det är ett stort antal personer, och de måste åtalas.

Jag träffade nyligen en bekant från Rannebergen i Angered. Han har grannar som är flyktingar från Syrien, som har kommit till Sverige bland annat på grund av Isis förtryck. Han har också grannar som har kommit tillbaka till Sverige på semester efter att ha stridit för Isis.

Vi har alltså en makaber situation i Sverige där Isis offer och Isis förövare delar våra gator, i min egen hemstad Göteborg. Jag tror att om vi politiker inte agerar tillräckligt starkt i de här frågorna, om vi inte markerar avskyvärdheten som finns, kommer det att försämra rättskänslan, särskilt bland människor som bor på de orterna. Hur ska de känna säkerhet i sin vardag när de ser sina grannar som strider för Isis gå på våra gator? Hur ska jag agera när jag ser gamla klasskompisar eller människor som gick i min skola och som fritt kan komma tillbaka till Sverige utan att åtalas på något sätt? Det handlar inte bara om att man ska göra rätt för sig. Det är också en markering mot det avskyvärda som pågår.

Jag litar till 100 procent på att inrikesministern delar mitt engagemang i frågan och att han kommer att driva på så hårt som möjligt. Men det är också viktigt att vi politiker ibland gör kraftfulla markeringar för att visa på vilka hemskheter som pågår.

Just på grund av att det är svårt att utreda de här frågorna måste man vända på myntet och titta på vilka specialister åklagarkamrarna har som arbetar med åtalen. Vilka befogenheter har de? Jag tror inte att enheten har tillräckliga resurser, i varje fall inte utifrån den vilja som jag har som politiker, nämligen att alla de personerna ska åtalas och att man ska göra sitt yttersta för att prioritera just de brotten.

Det behövs en politisk markering. Även om det bara är en satsning på 5 extra miljoner behövs det en markering för att visa på vilka hemskheter det är som pågår.

Jag litar som sagt fullkomligt på inrikesministern i fråga om viljan att åtala de personerna. Men vi politiker har ett större ansvar än åklagarna på åklagarkammaren för att se till att det blir rätt.

Jag önskar ändå att inrikesministern tar med sig den här hemläxan, att han pratar med Åklagarmyndigheten och frågar: Har ni tillräckligt med resurser? Kommer ni att kunna åtala alla personerna? Och vad kan vi politiker göra för att det ska bli verklighet?

Jag hoppas att man kan landa i att de får permanent förstärkning.

Fru talman! Vi har gjort ett antal kraftfulla markeringar. Och den kraftfullaste markeringen är att vi täpper till de luckor i lagen som tyvärr har funnits. Vi kriminaliserar rekrytering, organisering, finansiering, utbildning och träning för terrorkrigsaktiviteter. Det är ganska pinsamt att det inte har varit olagligt i Sverige att åka på terrorträningsläger med Isil. Det är otillständigt. Vi täpper till den luckan nu. Och jag är glad över att ha Robert Hannahs stöd i det arbetet.

Jag har försäkrat mig om att åklagarna har de resurser som krävs. Senast det uttrycktes offentligt var, mig veterligen, när vi hade det stora terrorseminariet i Almedalen i början av sommaren. Då sa chefen för åklagarna att det inte är resurser som är problemet, utan det är utredningssvårigheterna.

Hur besjälade vi än är när det gäller att se till att ställa de skyldiga till de hemska händelserna inför rätta kan vi inte tänka bort de faktiska svårigheter som finns. Syrien, Irak och Afghanistan är inga rättsstater. Det finns ingen att begära rättshjälp från. De hemliga tvångsmedlen har inte räckvidd. Vi är beroende av signalspaning när det gäller händelserna som sådana, vi är beroende av utbyte av information med andra länders underrättelsetjänster och vi är beroende av vittnesuppgifter. Med dem kan vi sedan ställa personerna inför rätta.

Det har vi också gjort. Vi har haft ett antal gripanden. Jag tror att vi kommer att få se domstolsförhandlingar inom en ganska snar framtid.

Med den nya lagen öppnas dock helt andra möjligheter för att hindra människor från att åka ned och också för att ställa dem inför rätta när de kommer tillbaka. Själva resan i sig för att delta i terrorkrigsbrott kriminaliseras. Träningen kriminaliseras. Finansieringen, även om pengarna inte går till terrorverksamhet, kriminaliseras, så även organiseringen. Vi kan slå mot de strukturer som finns och som rekryterar till den här fasansfulla verksamheten. Då är det ett brott, en verksamhet, som begås i Sverige och där de rättsliga medel som vi har till vårt förfogande kan användas.

Jag kan gå Robert Hannah så långt till mötes och säga att han har en viktig poäng. Åklagarnas resurser är viktiga. Det räcker inte bara med polisiära resurser. Vi får väl se till att gemensamt följa utvecklingen så att åklagarna har tillräckliga resurser och tillräcklig personal till sitt förfogande och så att de gör de nödvändiga omprioriteringarna, om de krävs.

Fru talman! Det är bra att vi överens om så pass mycket. Det är sant att det fanns extrema luckor i lagstiftningen. Jag är glad över att Socialdemokraterna nu tar tag i dem och täcker dem.

Resurser och utredningsmöjligheter hör ihop, vilket inrikesministern också säger. Det är viktigt. Så är det egentligen inom alla myndigheter. Det är klart att Lantmäteriet eller Migrationsverket kan göra snabbare utredningar om man ger dem mer pengar.

Jag har ett stort personligt engagemang i det som händer eftersom jag har mitt ursprung i ett av de folk som utsätts för folkmord. Jag önskar såklart mer resurser för att de som begår krigsbrott ska åtalas och för att deras offer ska få upprättelse.

Vi ser en extrem flyktingkatastrof med människor som kommer till Europa. Det beror i mångt och mycket på - ursäkta uttrycket - idioterna som agerar i Mellanöstern.

Det är självklart att man måste se över resurserna. Jag är glad över att inrikesministern har förståelse för det. Det är klädsamt.

Jag ser fram emot att samarbeta i de frågorna. Och eftersom inrikesministern har högt uppsatta mål tänker jag också arbeta efter de målen. Jag tänker också utreda och följa utvecklingen noga när det gäller resurser och utredningssvårigheter. Jag tror nämligen att mycket av det hänger ihop.

Personligen är jag väldigt rädd för att extrema krafter inom politiken i Sverige kommer att gynnas av att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, och det är det sista jag vill se. På det sättet är det alltså ömsesidigt.

Tack så jättemycket, inrikesministern.

Fru talman! Det är bara att notera att vi har gemensamma mål. Vi är överens om de flesta åtgärderna, fast Robert Hannah känner lite större oro än jag för medelstilldelningen till åklagarna. Men vi ska gemensamt följa upp att de har de resurser som krävs.

Med de orden tackar jag för en bra interpellationsdebatt.

Överläggningen var härmed avslutad.