Jämställdhet i akademin

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 12 februari 2013

Interpellation: Jämställdhet i akademin

den 23 januari

Interpellation

2012/13:213 Jämställdhet i akademin

av Gunvor G Ericson (MP)

till statsrådet Maria Arnholm (FP)

Henrietta Swan Leavitt, Annie Jump Cannon och Williamina Fleming var tre forskare som förändrade astronomin. Trots deras banbrytande forskning är de och deras insatser relativt okända. Inte heller fick någon av dem Nobelpris.

År 1893 började Henrietta Swan Leavitt att arbeta på Harvard College Observatory som en av de kvinnor som anlitats som mänskliga datorer för att mäta och katalogisera stjärnors ljusstyrka. I början arbetade hon gratis. Vid den tiden var kvinnor nämligen inte tillåtna att använda teleskop.

I dag är kvinnor i majoritet på såväl högskoleutbildningar som doktorandutbildningar. Professorerna tillhör dock den tjänstekategori på universitet och högskolor där könsfördelningen är som snedast. För drygt 15 år sedan utgjorde kvinnor endast 8 procent av professorskåren. År 2011 utgjorde kvinnor 23 procent av professorerna[1].

Högskoleverket skriver på sin hemsida: Andelen kvinnliga professorer fortsätter öka sakta men säkert. Mellan 1995 och 2011 har kvinnorna ökat från åtta till 23 procent bland professorerna. Det handlar alltså om en ökning på knappt en procentenhet om året. Malmö högskola har den högsta andelen kvinnor bland professorerna, 38 procent. Därefter kommer Stockholms universitet med 28 procent. Lägst andel har Chalmers där åtta procent av professorerna är kvinnor.

Att framgångsrika kvinnor inom forskningen inte nämns när historia skrivs är illa i sig, men att det går så långsamt som med knappt en procentenhet om året att öka andelen kvinnor bland professorer kräver aktiva åtgärder.

Forskningspropositionen är regeringens verktyg för att styra inriktningen för forskningspolitiken inklusive jämställdhetsarbetet inom akademin. Det är en tydlig markering av regeringen att helt utelämna genusforskningen och ordet genus i forskningspropositionen Forskning och Innovation.

Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ) lämnade sin slutrapport i januari 2011. Dess slutsats var bland annat att de insatser som gjorts under de senaste tre decennierna inte gett önskvärda resultat. Vissa framsteg har gjorts, men det går för långsamt. För verklig förändring behövs det något mer och något annat än vad som hittills prövats. Delegationen föreslog bland annat att uppföljningen av rekryteringsmålen avseende professorer bör förbättras. Samt att forskningsråden och Vinnova bör få ett gemensamt uppdrag att ur ett jämställdhetsperspektiv se över processen för fördelning av medel för excellenssatsningar och motsvarande.

Regeringen har dock struntat i utredningens förslag och snarare agerat i motsatt riktning vad gäller excellenssatsningar som är kontraproduktivt ur jämställdhetssynpunkt.

I forskningspropositionen synliggörs att regeringen inte delar DJ:s slutrapport fullt ut – det är beklagligt.

Forskningen borde stimuleras så att kunskapen kan öka om de processer som främjar jämställdhet eller bevarar ojämställdhet mellan könen. Att Vinnova tilldelats 32 miljoner till behovsmotiverad forskning för ökad jämställdhet är ett steg i rätt riktning, men när hela forskningspolitiken ska beskrivas i en proposition nämns inte ens genusfrågorna.

Med ovanstående som bakgrund vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Avser statsrådet att ta några initiativ i syfte att stärka genusforskningen i Sverige?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att snabbare uppnå en jämn könsrepresentation bland professorer med minst 40 procent av vardera kön och för att motverka att kvinnor i hög grad stängs ute från professorstjänster?



[1] SCB