den 26 februariInterpellation 2002/03:209 av Jörgen Johansson (c) till vice statsminister Margareta Winberg om jämställda löner inom offentlig sektor<a name="Temp"></a>Offentlig sektor sysselsätter en stor andel kvinnor. Dessa tillhör ofta gruppen lågavlönade i samhället. Det finns ett behov av en utjämning av lönenivån i förhållande till andra grupper i samhället.Kommun- och Landstingsförbunden räknar med att lönebildningen inom den offentliga sektorn kommer att överstiga 6 % under kommande år. I begreppet lönebildning ingår då de totala lönekostnaderna. Utrymmet för det personliga löneutrymmet blir därför inte i den omfattning som erfordras. Dessutom är risken stor för kompensationskrav om offentlig sektor ges större löneutrymme än andra grupper i samhället.Möjligheten till extraordinära lönelyft kan motiveras via en produktionsutveckling inom sektorn. Inom offentlig sektor är dock produktionstillväxten svår att mäta och antas därför vara noll av ekonomiska bedömare.Den demografiska utvecklingen i samhället tillsammans med det framtida arbetskraftsutbudet är oroande. Offentlig sektor ska alltså konkurrera med övriga sektorer i samhället om arbetskraften. Detta ställer krav på en offentlig sektor som klarar kravet för en attraktiv arbetsgivare. Ekonomiska bedömare ser den konkurrensutsatta sektorn som den löneledande. Den sektorn kan ofta kompensera extraordinära lönelyft via produktionstillväxt. Möjligheten att överföra delar av offentlig sektor till den konkurrensutsatta sektorn skulle enligt det synsättet erbjuda större möjligheter att uppnå en jämnare lönesättning. En mångfald av driftformer inom offentlig sektor skulle alltså vara en bidragande faktor i arbetet för att uppnå en jämlikare arbetsmarknad på löneområdet. Detta skulle också stimulera en förstärkt lönekonkurrens som skulle medföra snabbare lönetillväxt och bättre karriärsmö<a name="PassTempLäge"></a>jligheter och därmed lägga grunden för en långsiktig stark rekryteringsbas.Sveriges lönebildning ligger på en hög nivå i förhållande till vår omvärld. Detta hämmar landets möjlighet att värna och utveckla välfärden. En väl fungerande lönebildning bör därför följa den så kallade Edinnormen innebärande en tillväxt av lönebildningen om maximalt 3,5 %. Detta motsvarar en avtalsenlig lönetillväxt om högst 2 %. Utrymmet för att undanröja ojämlikheter i nuvarande system motverkas med denna norm. Trots det är normen nödvändig för landets välfärd. Alternativa förändringar för att nå målet om jämlikare lönenivåer måste därför prövas.Mina frågor till statsrådet:1.	Vilka åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att främja en ökad jämställdhet inom löneområdet med beaktande av Edinnormen?2.	På vilket sätt avser statsrådet att verka för en offentlig sektor präglad av en mångfald av driftformer där sjuktalen är låga, lönenivåerna rimliga och en aktiv personalpolitik som synliggör medarbetarna?3.	Vilken bedömning har statsrådet gjort beträffande de faror och möjligheter som ett EMU-medlemskap skulle kunna innebära i relation till en mer jämställd lönebildning?

Interpellation 2002/03:209 av Johansson, Jörgen (c) jämställda löner inom offentlig sektor

Video

Herr talman! Jörgen Johansson har frågat vice
statsminister Margareta Winberg
? vilka åtgärder hon har för avsikt att vidta för
att främja en ökad jämställdhet inom löneom-
rådet med beaktande av Edinnormen,
? på vilket sätt hon avser att verka för en of-
fentlig sektor präglad av en mångfald av
driftformer där sjuktalen är låga och löneni-
våerna rimliga och med en aktiv personalpo-
litik som synliggör medarbetarna samt
? vilken bedömning hon gjort beträffande de
faror och möjligheter som ett EMU-
medlemskap skulle kunna innebära i relation
till en mer jämställd lönebildning.
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag
som svarar på interpellationen.
Jag håller med Jörgen Johansson om att det är av
största vikt att uppnå jämställda löner mellan kvinnor
och män. Men frågan är komplex och rymmer många
dimensioner.
En dimension är jämställdhetslagens krav på att
osakliga löneskillnader inte får förekomma mellan
kvinnor och män med lika eller likvärdiga arbeten hos
en och samma arbetsgivare.
En annan dimension är att arbetsmarknaden delvis
är könsuppdelad genom att kvinnor och män jobbar i
olika yrken och i olika sektorer. Ofta är det så att
lönenivåerna i kvinnodominerade verksamheter är
lägre än i mansdominerade. Låga löner i kvinnodo-
minerade yrken förekommer inte bara i offentlig
sektor utan också exempelvis inom handeln och ho-
tell- och restaurangnäringen.
En tredje dimension är att det kan finnas under-
liggande strukturer i samhället som gör att män gyn-
nas i arbetslivet i större utsträckning än kvinnor.
Vilken nominell löneökningstakt som är sam-
hällsekonomiskt hållbar för arbetsmarknaden i dess
helhet avgörs av produktivitetsutvecklingen i ekono-
min och inflationstakten. Edinnormen, som Jörgen
Johansson nämner, innebär att svenska löner bör öka i
samma takt som lönerna i våra europeiska konkur-
rentländer.
Restriktionerna för den svenska lönebildningen är
desamma oberoende av om vi är med i EMU eller
inte. Prisstabilitetsmålet för Riksbanken och Europe-
iska centralbanken är ungefär detsamma. Löneök-
ningar som är större än vad samhällsekonomin tillåter
driver upp inflationstrycket och gör att centralbanken
tvingas höja räntan vilket i sin tur leder till ökad ar-
betslöshet.
Det är utan tvekan så att förändringar av relativlö-
nerna blir tydligare i en låginflationsekonomi. Det är
därför nödvändigt att sådana förändringar är väl för-
ankrade och accepterade på arbetsmarknaden i dess
helhet. Annars är risken stor att andra grupper vill
kompensera sig för att inte halka efter.
Lönebildningen är i första hand en fråga för ar-
betsmarknadens parter. Regeringen ska inte bestäm-
ma över lönesättningen. Det är viktigt att arbetsmark-
nadens parter prioriterar kvinnors löner. För att ge
dem som lönediskrimineras ett bättre rättsligt skydd
har regeringen skärpt jämställdhetslagen. Löneskill-
nader mellan kvinnor och män ska kartläggas och
osakliga skillnader åtgärdas inom tre år.
Personalpolitiken är arbetsgivarnas ansvar. Jag är
övertygad om att de offentliga arbetsgivarna kan göra
mer än i dag. De offentliga arbetsgivarna måste kun-
na erbjuda attraktiva anställnings- och arbetsvillkor
för att kunna locka personer att jobba i den sektorn.
Detta kommer att bli allt tydligare de kommande åren
när stora pensionsavgångar gör att nyrekryteringarna
måste öka.
När det gäller den fråga Jörgen Johansson tar upp
om driftformer i offentlig sektor vill jag nämna det
utredningsförslag om vårdens ägarformer som pre-
senterades nyligen. Utredningen ska nu bli föremål
för en bred remiss. Först därefter kommer regeringen
att ta ställning till de konkreta lagförslagen och till de
gränsdragningar som föreslås i utredningen.
Avslutningsvis vill jag säga att en av de viktigaste
åtgärderna för att frigöra resurser till den offentliga
sektorn är att få ned sjukskrivningarna och därmed de
stora offentliga utgifter som följer av dagens höga
sjuktal. Regeringens mål är att halvera sjukfrånvaron
till 2008. För att uppnå målet krävs ett långsiktigt
arbete som har inletts med regeringens strategi för
ökad hälsa i arbetslivet.
En insats inom ramen för strategin som är värd att
nämna i sammanhanget är det stöd som regeringen
givit till försöksverksamhet inom det förebyggande
och rehabiliterande arbetet i offentlig sektor.


Herr talman! Jag tackar för svaret på min inter-
pellation, men jag kan konstatera att jag inte är nöjd
med svaret.
Jag kan ändå konstatera att svaret är utformat på
ett sätt som jag förmodligen också själv skulle ha
gjort om jag hade haft statsrådets roll. Jag säger det
för att belysa att frågan är svår, och frågan påverkar
hela samhället. Trots det måste frågan lösas.
Det här visar att det måste till ett stort mått av
nytänkande för att lösa frågan. Här går det inte att ha
någon form av dogmatiskt tänkande, som jag upple-
ver att frågan och hela sektorn brottas med. Med den
inriktning vi har i dag kommer vi inte att uppnå jäm-
ställdhetsmålet på lönesidan mellan män och kvinnor
under en mansålder. Det är givetvis inte acceptabelt.
Få är de grupper som med glada rop säger att de gär-
na avstår sin löneutveckling till förmån för högre
löneutveckling för kvinnorna.
Statsrådet lyfte fram att det finns problem inom
såväl den privata som den offentliga sektorn. Det är
givetvis rätt. Men det är ändå den offentliga sektorn
som ger signalerna för den positiva utvecklingen på
området. De signalerna saknar jag. Jag förnekar inte
att det finns viljor som uttalas på området, men jag
saknar de konkreta åtgärderna.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har
ökat under 90-talet. Det är under en tid då frågan har
varit i fokus, under en tid då vi har haft en högkon-
junktur och under en tid som också sjukskrivningen -
åtminstone under huvuddelen av 90-talet - har varit
måttlig. Jag kan konstatera att åtgärder i dag, när vi
går in i en begynnande lågkonjunktur, inte är så sär-
deles enkla att vidta.
Statsrådet hävdar att lösningen på frågan finns att
söka i de sänkta sjukskrivningstalen. Jag delar givet-
vis uppfattningen att sjukskrivningstalen måste ned
och att det kan vara en del i förutsättningarna för att
få upp kvinnolönerna, men motiveringen är inte fullt
ut trovärdig.
Många är i dag sjukskrivna på grund av att de
saknar uppskattningen i arbetet. Uppskattningen i
arbetet är till stor del en fråga om lön. Det är här
självkänslan hos människor grundläggs.
Vid en utfrågning av riksbankschefen, chefen för
Medlingsinstitutet och chefen för Konjunkturinstitutet
för några veckor sedan var beskedet mycket tydligt.
Lönebildningen i Sverige får inte överstiga 4 % om vi
ska klara vår fortsatta välfärd. Samtidigt går landets
kommuner ut och säger tydligt att de inte klarar en
lönebildning under 6 %. Vi vet dessutom att det nu
aktualiseras ytterligare åtgärder som kommer att
lägga ytterligare tyngd på bördan. Det innebär att hela
vår välfärd är i fara.
Statsrådet nämner att det här har ingenting med
EMU att göra. Jag delar den uppfattningen. En sund
ekonomi måste vi ha oavsett om vi är med i EMU
eller är utanför. Men det här visar däremot att utrym-
met för att rikta löneökningar till kvinnoyrkena sak-
nas. Det visar dessutom att kravet att använda pengar
som frigörs om vi lyckas sänka ohälsotalen är orea-
listiskt. En sådan åtgärd skulle förmodligen ytterliga-
re öka kostnaden för lönebildningen och därmed
riskera vår välfärd. Med andra ord: Vi har ett mång-
faldigt moment 22 i hela frågan. Men på något sätt
måste vi lösa den.
Som jag ser det finns lösningen i att driftformerna
har förändrats inom den offentliga sektorn, det vill
säga förts över till den konkurrensutsatta sektorn. Den
finns också i att öka produktiviteten inom sektorn och
att kunna tillgodoräkna sig produktiviteten. Jag skulle
vilja höra om statsrådet är öppen för den typen av
nytänkande.


Herr talman! I svaret på Jörgen Johanssons inter-
pellation talade statsrådet om att personalpolitiken är
arbetsgivarens ansvar och att han är övertygad om att
de offentliga arbetsgivarna kan göra mer än i dag. Då
vill jag lyfta fram denna fråga i ett speciellt perspek-
tiv. Det handlar nämligen om vad som kan göras
inom Regeringskansliet.
Detta frågar jag i min egenskap av ledamot av
konstitutionsutskottet. KU har under de senaste åren
varit en vakthund när det gäller jämställdheten i Re-
geringskansliet. Vi följer frågan noga. Vi har kunnat
konstatera att det står inte jättebra till ens i Reger-
ingskansliet. Regeringskansliet måste vara en bästa
tänkbara förebild för alla myndigheter inom offentlig
sektor när det gäller jämställdheten.
Det visar sig nu att det finns löneskillnader mellan
män och kvinnor. Men vad som oroar mig är att löne-
skillnaderna ökar i takt med åldern. Det är lägre löne-
skillnader mellan män och kvinnor i lägre ålder, men
ju äldre man blir desto mer ökar löneskillnaderna. I
kategorin 50 år och äldre tjänar männen 6 000 kr mer
än kvinnorna. Detta beror enligt svar från Regerings-
kansliet till konstitutionsutskottet på skillnaden i titlar
mellan män och kvinnor i gruppen. Det finns andra
skillnader också, där man från Regeringskansliets
sida skyller på arbetsuppgifterna och titlarna. De
spelar tydligen stor roll för lönesättningen i Reger-
ingskansliet. Det låter lite omodernt och gammaldags.
Det finns en annan sak man också måste vara
medveten om, nämligen de högre tjänsterna, till ex-
empel ambassadörer och myndighetschefer. Det finns
färre kvinnor som är ambassadörer, och det finns
färre kvinnor som är myndighetschefer. Där finns
också löneskillnader, och där har äldre kvinnor ett
sämre utgångsläge lönemässigt och karriärmässigt för
de högre posterna. Jag är angelägen om att få veta
vad statsrådet är beredd att göra för att rätta till det
som vi i konstitutionsutskottet upplever som stora
brister i Regeringskansliets jämställdhetspolitik.
Jag passar på att säga att jag är glad över att frå-
gorna om jämställdheten dels har väckts av en medel-
ålders man, dels debatteras av två medelålders män.
Det är en fråga som alldeles för länge har varit kopp-
lad till att den är intressant bara för kvinnor.


Herr talman! Jag noterar att statsrådet, liksom jag,
har glömt sin 100 %-knapp hemma i dag. Vi får repa-
rera den skadan. Statsrådet börjar genast dramatiskt
att leta efter sin knapp!
Herr talman! Jag har också tittat på de meningar
Helena Bargholtz citerade, det vill säga att personal-
politiken är arbetsgivarens ansvar. Jag tror på före-
dömets makt. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi
politiker, som stiftar lagarna kring jämställdhet, också
agerar föredömen - de politiska partierna, men inte
minst Regeringskansliet. Därför är det allvarligt att
löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar i Re-
geringskansliet.
Kristdemokraterna har roat sig med att ta fram lite
statistik på hur lönerna såg ut 2001 och hur de såg ut i
september 2002. Det är förödande läsning. Om man
går in och tittar på en enskild tjänst, typ handläggare,
som det finns flest av, ser man att det finns ett löne-
övertag för män i alla departement, vid bägge tillfäl-
lena. I statsrådets eget departement, Näringsdeparte-
mentet, var skillnaden mellan kvinnor och män
1 659 kr per månad 2001. 2002 hade den löneskillna-
den ökat till 1 723 kr per månad.
Det kanske inte är anmärkningsvärt i sig, men om
man tittar på helheten är detta fallet i nästan samtliga
departement. Löneskillnaderna mellan män och kvin-
nor ökar på ett års basis, trots att diskussionen och
debatten förekommer. Det måste vara ett absolut
misslyckande för jämställdhetsministern, som inte ens
i sitt eget härad kan se till att det är en rimlig löneut-
veckling också för kvinnor.
Nu står alltså Helena Bargholtz och mitt hopp här
till att statsrådet Karlsson kan gripa in och se till att
det blir lite förändringar på sikt. Det här är viktigt.
Föredömets makt är viktig. Ska vi fungera och ha
legitimitet som lagstiftare måste vi också försöka
följa de lagar som vi själva stiftar och tycka att de är
viktiga.
Min fråga är: Är statsrådet beredd att också med-
verka aktivt till att det blir en förändring i Regerings-
kansliet, där man är arbetsgivare?


Fru talman! Ibland är det både enkelt och kul att
få svara rakt: Ja, jag är beredd att medverka till att det
blir jämställda löner i Regeringskansliet. Det är själv-
klart. Jag tror inte att jag behöver gripa in - det kom-
mer regeringen som helhet att anstränga sig väldeliga
för.
Det är viktigt, inte enbart för att vara det goda ex-
emplets makt utan också för de enskilda individer
som jobbar i Regeringskansliet och på andra arbets-
platser, att man får lön efter det jobb man har och att
likartat och lika arbete värderas lika.
Detta är inte helt mitt ansvarsområde, om ens nå-
got, i statsrådskretsen, så jag ska inte fördjupa mig
mer i det. Jag tror att det räcker med det svar som jag
har givit.
Jag tänker vara väldigt försiktig med att nu uttala
mig för regeringens räkning inför de avtalsförhand-
lingar som är inledda på det offentliga området när
det gäller hur löner ska fördelas. Det vore dumt om
regeringen skulle ha synpunkter på ett sådant sätt att
det försvårade de förhandlingarna. Det tänker jag inte
ha.
Däremot vill jag ta upp den fråga som Jörgen Jo-
hansson ställer om driftsformerna. Det känns som om
vi har väldigt olika uppfattningar där. Det blir väl inte
större löneutrymme, som Jörgen Johansson säger i
interpellationen, om man ökar konkurrensen om lö-
nerna mellan individer. Man kan möjligen hävda att
det skulle öka produktiviteten eller något sådant, men
löneutrymmet blir ju givet utifrån produktivitetsök-
ningen, alldeles oberoende av om man konkurrerar
eller inte om löneökningsutrymmet.
När det gäller frågan om driftsformer i övrigt vill
jag säga att jag tror att Jörgen Johansson har en för
optimistisk syn på andra driftsformers förmåga. Det
förtjänar att sägas tydligt att lönerna för kvinnor i
handel, i hotell och restaurang, i tvätterier eller i städ-
branschen, som är typiska privata branscher där det
förekommer både stora och små företag och som är
synnerligen marknadsmässiga, väl inte är något före-
döme, så att det skulle visa att andra driftsformer är
en metod för att skapa mera jämna löner.
Man kan väl diskutera driftsformer av andra skäl,
men jag tror inte att de är det exempel som behövs för
att hävda att då kommer löner att bli jämna, då kom-
mer sjuktalen att bli låga och då kommer personalpo-
litiken att synliggöra medarbetarna, som Jörgen Jo-
hansson säger. Det tror jag inte på.


Herr talman! Jag tror inte att det här är en mans-
eller kvinnofråga. Vi ska inte göra den till det. Det
här är en medborgarfråga. Det är ett stort mått av sunt
förnuft i den här typen av diskussioner att man ska ha
samma lön för samma arbete.
Det vedertagna synsättet i dag är att det är den
konkurrensutsatta marknaden som är den löneledan-
de. Tittar vi på om vi då ska få ett utrymme och ändå
hålla oss inom Edinnormen är det en produktivitets-
tillväxt vi behöver ha för att få det här utrymmet.
Offentlig sektor anses inte ha någon ökad produkti-
vitet, vilket jag tycker är mycket mystiskt. Men så
fungerar uppenbarligen systemet - detta trots exem-
pelvis den revolution vi har haft inom vårdsektorn
under de senaste åren, som utan tvekan skulle kunna
ge "vinster" som kunde återföras till sektorn.
En väg att komma runt det här är att konkurrens-
utsätta den här sektorn. Det skulle bryta ned gamla
invanda mönster och ge kvinnorna möjligheter till en
bättre löneutveckling. Men det kräver att man har en
ny syn på driftsformerna inom detta område. Då kan
man naturligtvis säga att det här är nonsens. Men så
är det inte, som jag ser det.
Jag har själv i majoritet tillsammans med statsrå-
dets företrädare i mitt hemlandsting privatiserat hälf-
ten av primärvården. Det har inneburit att kvinnorna
inom den privata sidan av vården har fått högre löner.
Det har inneburit att verksamheten inom såväl den
offentliga som den privata sidan har höjt sin kvalitet.
Det har dessutom inneburit att sjukskrivningarna
inom den privata delen har minskat.
Det här beror givetvis på någonting. Det är den
typen av någonting som jag vill lyfta fram. Man har
alltså möjligheten att på ett annat sätt göra de här
omprioriteringarna än vad vi har i offentlig sektor.
Dessutom har man gjort det här inom befintlig eko-
nomisk ram.
Det kan vara värt att ha med det här i den kom-
mande diskussionen inom ert parti, statsrådet. Åk
gärna till Västmanland och studera det här hos era
partikamrater!
Jag hävdar dessutom att jämställda löner inom of-
fentlig sektor inte enbart är en fråga för arbetsmark-
nadens förhandlare, för politiker eller för arbetsgiva-
re. Det är en fråga för hela samhällssektorn. Vi kom-
mer inte till rätta med kvinnolönerna utan att sam-
hället tar ett övergripande ansvar. Alla parter måste se
målet i det här. Vi måste se behovet av attitydföränd-
ringar på det här området, och vi måste i aktiv hand-
ling visa att vi vill göra någonting.
Jag upplever att regeringen talar mycket om de
här satsningarna, men jag upplever inte att man upp-
visar de goda exemplen för hur man ska lösa det. Jag
kan ändå tycka att statsrådet och jag är överens i
tanken, men knappast i handlingen.


Herr talman! Jag konstaterar att statsrådet och jag
väl får agera vakthundar var och en på sitt håll när det
gäller att arbeta för ökad jämställdhet mellan kvinnor
och män.
Jag fick inget svar på frågan om det som jag tyck-
er är extra problematiskt, som jag berörde, nämligen
att löneskillnaderna i Regeringskansliet ökar mellan
män och kvinnor i takt med att åldern stiger. Så är det
tydligen på olika håll i samhället. Jag har sett den
uppgiften på andra håll. Som medelålders kvinna
känner jag ett problem med detta för mina medsyst-
rar, alltså att man känner att man är utsatt inte bara
för en könsdiskriminering utan också för en ålders-
diskriminering.
Jag vill höra om statsrådet har några funderingar
kring om man kan titta särskilt på detta inom Reger-
ingskansliet och om man också är beredd att gå in och
titta på lönesättningen när det gäller de riktigt höga
tjänsterna. Det är viktigt att kvinnor får höga tjänster.
Det är också ett sätt att arbeta för ökad jämställdhet.
Men det är också viktigt att man då tittar på lönesätt-
ningen så att till exempel kvinnliga generaldirektörer
inte har sämre löner än manliga. Hur ser det ut för de
kvinnliga ambassadörerna jämfört med de manliga?
Hur fördelar sig detta över åldrar?
För att denna diskussion ska bli meningsfull i
fortsättningen måste vi ha dessa uppgifter till grund
för att arbeta vidare. Än en gång måste vi se till att
Regeringskansliet och de statliga myndigheterna är
förebilder för inte bara den offentliga verksamheten i
sin helhet utan också för hela samhällslivet. När vi
diskuterar dessa frågor med företrädare för den pri-
vata sektorn ska vi kunna säga: Titta! Vi har lyckats
inom den offentliga sektorn. Ni ska kunna klara det
också.


Herr talman! Jag tror inte att jag behöver ta till så
stora ord för egen del när det gäller behovet av att
utjämna skillnaden mellan mäns och kvinnors löner.
Jag har ägnat ett halvt liv åt löner och lönebildning.
Jag har slagits i många och långa förhandlingar för att
inte minst få upp de lägst avlönades löner och därmed
också många kvinnors löner. Engagemanget kvarstår.
Det försäkrar jag. Som ansvarigt statsråd tänker jag i
varje fall vara formell när det gäller umgänget mellan
staten och parterna i lönebildningen.
Samhället ska ta ansvar. Ja, det ska det göra.
Samhället som arbetsgivare - oavsett om det handlar
om stat, kommun eller landsting - kan ta ansvar för
att vi har goda arbetsplatser och goda arbeten och att
det finns möjlighet för människor att utvecklas och
växa i sin anställning. Samhället ska också ta ansvar
för att det finns pengar till de löner och löneökningar
som parterna kommer överens om. Men det är inte
samhället som ska sätta lönerna. Det ska ske i avtals-
förhandlingar mellan parterna.
När det gäller att säkerställa att de löner som man
förhandlar fram också kan finansieras har samhället
som arbetsgivare - stat, regering, riksdag, kommuner,
landsting och politiker på hela fältet - detta ansvar.
Det måste vi naturligtvis ta.
Helena Bargholtz återkommer till frågan om löne-
skillnaderna. Det är sant att de ökar med stigande
ålder. Men löneskillnader grundläggs, såvitt jag har
förstått, mycket tidigare när kvinnor stannar hemma
och föder barn. Då uppstår en löneskillnad mellan
kvinnor och män som följer med i stort sett livet ut.
Den utjämnas inte. Det är min analys av varför det
uppstår skillnader. Det handlar inte enbart om detta.
Men det är en av orsakerna och den följer med.
Det är naturligtvis väldigt viktigt att göra det
möjligt för kvinnor att både vara hemma och föda
barn och att kunna göra karriär och få inkomster
tidigt i livet så att inte skillnaderna uppstår.
Jag vill ge saker och ting dess rätta namn. Löne-
diskriminering är någonting som sker på en enskild
arbetsplats. Skillnaden mellan sektorer utgörs av
orättvis och ojämställd lönesättning som inte man kan
komma till rätta med utifrån lönediskrimineringsla-
gar. Det måste åtgärdas i avtalsförhandlingar där
kraftmätning får ske mellan alla ingående parter.


Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag
har uppriktig respekt för statsrådets vilja på området.
Det gäller att få med de övriga på vagnen.
Samhället har ett klart ansvar för att vi bevarar vår
välfärd och även utvecklar den. Givetvis ska samhäl-
let inte gå in och sätta lönerna. Det är arbetsmarkna-
dens parter som ska göra det. Det gäller även att få
arbetsmarknadens parter att se sitt ansvar i samman-
hanget.
Vi kan här ge de rätta signalerna och de rätta fö-
rebilderna. Jag tror inte att vi ska underskatta betydel-
sen av att ge signalerna. Det påverkar även det privata
näringslivet.
Vi har också rollen att skapa spelplanen. Vi ska
kratta i manegen och lägga grunden för en positiv
utveckling. Jag är övertygad om att en förändrad syn
på driftsformerna inom offentlig sektor är en väg att
gå fram på detta område.
Jag uppmanar än en gång: Åk och prata med era
partikamrater i Västmanland! Socialministern var där
under valrörelsen och menade att där fanns landets
bästa primärvård. Notera att hälften är i privat regi!

