Jämställda arbetsplatser

Interpellationsdebatt 4 juni 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 59 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Monica Green har frågat mig dels om jag avser att verka för att återinföra krav på jämställdhetsplaner och lönekartläggning, dels om jag avser att ta initiativ till att det möjliggörs utdömande av kännbara sanktioner på företag som inte har jämställda arbetsplatser. Jag vill klargöra att vi redan i dag, i diskrimineringslagen, har krav på både jämställdhetsplaner, planer för jämställda löner och lönekartläggningar. Samtliga arbetsgivare är skyldiga att göra en lönekartläggning vart tredje år i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader. Arbetsgivare med minst 25 arbetstagare är dessutom skyldiga att vart tredje år upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete och en plan för jämställda löner. Jag vill också understryka att alla arbetsgivare, oavsett storlek, fortfarande är skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett kön. I den mån det handlar om osakliga löneskillnader på grund av kön kan det vara fråga om lönediskriminering vilket kan leda till att arbetsgivaren måste betala diskrimineringsersättning till den anställda. Den arbetsgivare som inte uppfyller sina skyldigheter vad gäller kraven på aktiva åtgärder såsom lönekartläggning och jämställdhetsplaner kan i dag föreläggas att vidta åtgärder. Om ett sådant föreläggande inte följs kan ett vite dömas ut. Flera studier har visat att det finns en låg efterlevnad i arbetslivet av reglerna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. Detta är inte acceptabelt. Därför har jag har låtit en utredare göra en översyn av bestämmelser om aktiva åtgärder. Då Monica Green, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Luciano Astudillo i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 60 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka jämställdhetsministern för svaret. Monica Green firar i dag sin sons student och bad mig därför ta över frågan. Det är något som jag väldigt gärna gör, för på få områden har regeringen varit så svag som just när det gäller jämställdhet. Det aktiva jämställdhetsarbetet har inte bara tappat fart, utan det har tagit rejäla kliv bakåt. När högeralliansen genomför sin politik under den här mandatperioden är det systematiskt en udd riktad mot kvinnor. När skatten sänks, ja, då sänks den mer för män än för kvinnor. När trygghetsförsäkringarna förstörs drabbas kvinnorna dubbelt. När varje arbetad timme är viktig inför regeringen ett vårdnadsbidrag i syfte att skicka fler kvinnor tillbaka till hemmen. När diskrimineringslagstiftningen skärps och förs ihop i en gemensam lag passar den här regeringen på att försvaga lagen för kvinnor och kräva mindre av arbetsgivarna när det gäller att ta ansvar för jämställdhetsplaner och lönekartläggning. Som om detta inte var nog drar man tillbaka tidigare regerings handlingsplan för att få jämställda löner. Herr talman! Vi har en mandatperiod bakom oss med modern tids mest kvinnofientliga regering, och det är ingen slump. Nyamko Sabuni har i något sammanhang sagt att marknaden sköter jämställdhetsfrågorna bäst. Det är hon alldeles övertygad om. Nu har den här politiken prövats, så är det, och klyftorna mellan kvinnor och män har ökat. Det här svaret, herr talman, är bara ytterligare ett bevis på att det inte finns en självkritik, en insikt, när det gäller att jämställdhetsarbetet inte bara går att lämna över till marknaden utan att politiken spelar roll. Därför vill jag ge Nyamko Sabuni en chans att rätta till sitt ganska dåliga svar. När lagen slogs ihop krävdes färre arbetsplatser på aktivt jämställdhetsarbete. Jag tror att uppemot en miljon personer jobbar på olika arbetsplatser där kravet försvunnit. Ni drog tillbaka handlingsplanen om att minska löneklyftorna i Sverige. Vad vill då den borgerliga regeringen göra framöver för att komma åt de osakliga löneskillnaderna?

Anf. 61 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Jag förstår att Luciano Astudillo inte anser att regeringen har gjort så mycket, för denna regering har faktiskt valt bort att ägna sig åt symbolfrågor och i stället tagit sig an den stora ojämställdheten vi har i vårt samhälle. Vi jobbar systematiskt med våld mot kvinnor. Vi jobbar systematiskt med kvinnors företagande. Vi jobbar systematiskt med att se till att statliga bolag och myndigheter uppnår jämställdhet i sina organisationer. Vi ser till att skapa jobbmöjligheter så att kvinnor kan jobba i den utsträckning de vill och jobba heltid i större utsträckning än i dag. Det är klart att detta inte duger för Luciano Astudillo, för det enda han kan använda sig av är lagstiftningsarbete som gör att politiker kan bestämma över företagare som en gång satsat sin tid, sina resurser och tagit risker. Nu ska politikerna bestämma vilka som ska styra dessa företag och hur hushållen och föräldrar ska kunna få ihop livspusslet genom att tvinga dem att göra på ett visst sätt när de försöker fostra sina barn. Vi har valt bort den metoden, för vi menar att vi kan skapa andra förutsättningar som uppmuntrar både företag och hushåll att bete sig på det vis som vi tycker är rätt om det så handlar om delad föräldraförsäkring eller fler kvinnor i bolagsstyrelser, och, vilket är ännu viktigare, fler kvinnor i ledningar. Luciano Astudillo hänvisar till en skrivelse som vi drog tillbaka. Jag visste inte att den handlade om att lagstifta om lika lön. Jag uppfattade att den handlade om rätten till heltid. Det är klart att vi hittar andra metoder för att skapa möjligheter för kvinnor som vill arbeta heltid att också kunna göra det, men att lagstifta på området är inte vår melodi. Löneskillnader minskar vi på bästa sätt genom att se till att motverka den könssegregation som finns på arbetsmarknaden i dag. Den socialistiska politiken har sett till att kvinnor har varit inlåsta i den offentliga sektorn där lönerna har varit låga jämfört med i den privata sektorn. Nu öppnar vi den sektorn för företagande, för det är viktigt att fler kvinnor blir företagare, också för att öka konkurrensen så att kvinnor inom dessa branscher har flera olika arbetsgivare att söka sig till. Löneutveckling sker som bäst när man faktiskt har möjlighet att byta arbetsgivare om man inte trivs eller om man inte kan jobba under de villkor som man anser att man vill jobba under. Detta har socialdemokratisk politik hindrat många kvinnor från att göra. Vi sänker löneskatter framför allt för låg- och medelinkomsttagare, och där finns tyvärr väldigt många kvinnor i dag, inte minst inom den offentliga sektorn. Den lönestruktur som finns kan inte denna regering belastas för. Socialdemokraterna har en gång i tiden låst in kvinnor i den offentliga sektorn och sett till att lönestrukturen ser ut som den gör mellan män och kvinnor, och då kommer skattesänkningar kortsiktigt att vara till större fördel för männen. Men jag är övertygad om att det långsiktigt innebär stora förändringar och stora skillnader för kvinnor så att de faktiskt får möjlighet att behålla mer av sin lön i plånboken. Vi väljer en helt annan metod än vad Luciano Astudillo gör. Jag är glad att vi kommer att mötas i valrörelsen. Du går fram med din lagstiftning om att tvinga företag och föräldrar, och vi går fram med alternativen som handlar om att uppmuntra och skapa andra förutsättningar för arbetsmarknaden och för att individerna själva ska kunna välja hur de vill leva sina liv.

Anf. 62 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag vill börja med en sakupplysning. I privat sektor är hälften av dem som jobbar kvinnor och hälften av dem som jobbar män. I offentlig sektor är 80 procent av dem som jobbar kvinnor, och 20 procent är män. När den regering som sitter nu prioriterar bort välfärdsjobben och drar ned på dem är det kvinnors arbetsmarknad som drabbas. Löneklyftan finns både i privat sektor och i offentlig sektor. Faktum är att utbyggnaden av välfärdsjobben - för att inte vara historielös - i och med en medveten satsning på barnomsorg, en medveten satsning på hemtjänst och en medveten satsning på flera andra saker gjorde att kvinnor över huvud taget kom in på arbetsmarknaden i vårt land. Det gjorde att kvinnor fick ett eget jobb och blev ekonomiskt oberoende. Prata alltså inte ned det som gjorde att Sverige var och fortfarande är ett av världens mest jämställda länder! Systematiskt har ni på område efter område motverkat detta när ni prioriterar större skattesänkningar i stället för att satsa på välfärden, när ni försämrar trygghetsförsäkringar, när ni sänker skatten mer för män än för kvinnor och inte minst när ni försämrar diskrimineringslagstiftningen för kvinnor och säger att ni förbättrar den för alla. När ni gjorde detta var det mot vad forskarna sade, mot vad fackföreningarna som jobbar med lönekartläggning och den här lagstiftningen sade och till och med mot vad Jämställdhetsombudsmannen som fanns då sade. Alla dessa sade att det är att försämra lagstiftningen när det gäller att medvetet och systematiskt jobba med de viktiga frågorna med att få bort den osakliga löneklyftan mellan kvinnor och män. Den finns både i privat och i offentlig sektor. Den handlingsplan, inte lagstiftning, som den tidigare socialdemokratiska regeringen lade fram kan Sabuni få för att bli inspirerad. Det gäller alltså handlingsplanen för jämställda löner, ingenting annat. Hon sade ingenting i sitt anförande om hur hon vill jobba vidare för att minska löneklyftorna, ingenting. Hon talar om allt som vi vill göra i stället för att stå för den politik som försämrat villkoren för kvinnorna. Sabuni drog in handlingsplanen. Det kanske är dags att ta tag i frågan igen.

Anf. 63 Veronica Palm (S)

Herr talman! Jag blir glad när jag hör jämställdhetsministern säga att man inte vill jobba med symbolfrågor och hänvisar till realpolitik. Det gillar jag, det gillar en socialdemokrat. Det viktigaste är att förändra förutsättningarna och skapa ökad jämlikhet och öka rättvisan när det gäller kvinnors rätt till arbete och lön. Däremot gillar jag inte den politik som Nyamko Sabunis regering har administrerat, för där ser vi tydligt hur ett Bidragssverige växer fram, hur jobben försvinner och bidragen ökar. Framför allt rycks kvinnors möjlighet till egenförsörjning undan. Rätten till egenförsörjning innebär både en möjlighet att bygga ett bra välfärdssamhälle för alla och öka jämlikheten. Ur ett kvinnoperspektiv är det kärnan. Kärnan för att bygga kvinnors rättigheter är rätten till den egna försörjningen. Det gäller alla kvinnor. Vi kan se att 15 000 kvinnor i välfärdssektorn förra året blev arbetslösa, 15 000 jobb försvann, för att vi hade en regering som valde att passivt se på när den internationella krisen rullade in över Sverige och blev en jobbkris. Och sedan fortsatte regeringen att passivt se på när krisen rullade in över välfärdssektorn. Välfärden är till många delar kvinnors arbetsmarknad, vilket både Nyamko Sabuni och Luciano Astudillo redovisat. Den är även förutsättningen för kvinnors arbete, har alltid varit det och kommer att vara det tills vi fått ett jämställt samhälle. Dit är det dock en bit kvar. Med den nuvarande regeringens politik går vi bakåt. Vi ser hur regeringen valt att förändra a-kassan. Det gäller inte bara de grova huggen mot a-kassan utan man har även tvingat en halv miljon löntagare rakt in i utanförskap. Sedan kom krisen. Det som dessutom hänt är att kvinnor, som till stora delar jobbar deltid eller kan ta en del vikariat för att få in en fot på arbetsmarknaden, nu tvingas säga nej. De tvingas tacka nej till arbete eftersom deltidsstämplingsreglerna ändrats så att de inte kan försörja sig om de endast får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden lite grann. Vårdnadsbidraget torde vara det mest slående exemplet. Nyamko Sabuni, folkpartistiskt statsråd, har valt att införa ett vårdnadsbidrag som vi nu ser effekterna av, nämligen att kvinnor inte får komma ut på arbetsmarknaden. I min hemkommun Stockholm har vi två exempel på det. Det ena är Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd där man tvingas lägga ned förskolor eftersom de kvinnor som står längst från arbetsmarknaden erbjuds vårdnadsbidrag. Deras barn får inte komma in på förskolan, får inte delta i bra pedagogisk verksamhet och inte möta det svenska språket. Det andra exemplet finns på Södermalm. Där klarar kommunen inte barnomsorgsgarantin utan skriver brev till de kvinnor som sökt barnomsorg och säger att de kan få ett vårdnadsbidrag i stället för att börja jobba. Det är den realpolitik på jämställdhetsområdet - kvinnors rätt till arbete och en värdig lön - som den nuvarande regeringen åstadkommit. Eftersom statsrådet tog upp skillnaden mellan symbolpolitik och realpolitik måste jag få fråga: På vilket sätt har detta stärkt kvinnors ställning på arbetsmarknaden?

Anf. 64 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Socialdemokraternas retorik när det gäller enskildas rätt till valfrihet är en skymf mot varje enskild person som tror på sin förmåga att kunna göra egna val. Det gäller bara för politikerna att se till att det finns förutsättningar. Socialdemokraternas syn på alla de kvinnor som i dag äger företag inom den offentliga sektorn är en skymf mot dessa kvinnor. Socialdemokraterna säger att den offentliga sektorn tappar folk. Här tappas inte folk. Här finns kvinnor som startar egna företag och anställer personer som tidigare jobbade för kommunen eller landstinget. Vad är problemet? Bara för att vi har en offentlig sektor, eller att den ska vara stor, betyder det inte att kommunen eller landstinget måste vara den som producerar tjänsterna. Vi ska finansiera dem gemensamt med skattemedel, men andra är lika bra som kommunerna och landstingen på att producera dessa tjänster. Det har många kvinnor med egna vårdcentraler, apotek och annan verksamhet inom den offentliga sektorn visat. Den offentliga sektorn har alltså inte tappat folk. Tvärtom har det kommit fler alternativ, vilket innebär att kvinnor som jobbar i denna sektor får möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare. De har en valfrihet. Och inte minst får vi medborgare större tillgänglighet och möjlighet att välja vem vi vill vända oss till, den kommunalt producerade tjänsten eller den privat producerade. Båda finansieras med skattemedel. Jag har mycket kvar att göra på detta område. Mycket har gjorts och mer måste göras. Det går dock inte att blunda för att vi inte lagstiftar hur föräldrarna ska få ihop sitt livspussel. Vi ger föräldrarna möjligheter att kunna kombinera yrkesliv och familjeliv bland annat genom jämställdhetsbonusen och genom RUT-avdraget och den möjlighet det innebär för många hushåll. Vi ser till att kvinnor kan arbeta, och arbeta heltid. Vi ser till att kvinnor får mer kvar i plånboken för det arbete de utför. Trots allt är det ekonomin som lägger grunden för jämställdhet. Vi ser till att stimulera kvinnors företagande både inom den offentliga sektorn och på den privata marknaden. Kommunerna har aldrig fått större statsbidrag än under denna mandatperiod, aldrig tidigare. Trots det kan Socialdemokraterna stå i denna talarstol, herr talman, och säga att regeringen blundat. Regeringen har inte blundat. Tack vare regeringen har många jobb inom den offentliga sektorn räddats. Att kommunerna i dag inte är lika stora arbetsgivare som tidigare beror inte på att folk inte jobbar utan på att folk jobbar hos privata aktörer och medverkar till att producera de tjänster som medborgarna behöver. På det sättet ökar mångfalden och valfriheten för den enskilde.

Anf. 65 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Vi kommer inte längre. Vi kommer inte att få något rakt svar från jämställdhetsministern i Sverige om hur man systematiskt jobbar för att komma åt de osakliga löneskillnaderna och klyftorna mellan kvinnor och män i den privata och den offentliga sektorn. Vi kan dividera om allt möjligt annat, men vi ser hur klyftorna ökat mellan kvinnor och män. Vi ser hur regeringen valt skattesänkningar framför välfärd. Vi ser hur regeringen på område efter område, bland annat genom försämringar i trygghetsförsäkringarna, haft udden riktad mot kvinnor. Det får vi ta debatt om i valrörelsen. Vi kommer att göra det med glädje. Då kommer vi att säga att en rödgrön regering kommer att sätta jämställdhetsfrågorna högst på agendan. Vi ska tillbaka till toppen där vi hör hemma. Vi ska inte fortsätta att falla i rankningen, vilket vi gjort under dessa fyra år med borgerlig regering. Vi tror inte, till skillnad från Nyamko Sabuni, att marknaden kan sköta jämställdhetsfrågan. Vi är alldeles övertygade om att marknaden inte kan det. Politiken måste spela en roll genom att vi systematiskt och medvetet, ibland med lagstiftning, ibland med handlingsplaner och andra verktyg, jobbar med frågorna. Mot detta står fyra år med den borgerliga regeringen, som systematiskt haft udden riktad mot kvinnor i alla frågor. När ni nu försöker flörta med kvinnorna har ni ett väldigt taskigt record . Vi har tappat i rankningen, och klyftorna ökar. Men lycka till! Med mycket tur sitter ni kvar.

Anf. 66 Veronica Palm (S)

Herr talman! Det är precis som Luciano Astudillo säger. Det är en fråga om politik och om man vill använda det politiska verktyget, om man tror att marknaden löser alla problem eller om man tror att vi faktiskt kan lösa en del problem tillsammans. Den här regeringen har valt att backa och ta mindre ansvar. Resultatet har vid varje budget blivit att i runda slängar 60-70 procent av de resurser som tillförts eller skattesänkningar som gjorts har tillfallit män och i runda slängar 30-40 procent tillfallit kvinnor. Så blir det om man inte vill ta politiskt ansvar. Statsrådet säger: Vi lagstiftar inte om livspusslet! Nej, vi har märkt det! Tvärtom väljer ni att backa. Ni väljer att säga att det är upp till var och en att lösa sitt eget problem. Hittar man inte pusselbitarna får man helt enkelt låta bli. Är det så att man när man jobbar i kassan på Konsum blir erbjuden att gå upp i arbetstid och arbeta tre timmar extra på torsdagskvällar kan man inte anta erbjudandet, för man har inte rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Där väljer ni att backa och säga att man får lösa det med farmor, mormor eller barnflicka om man har möjlighet. Men har man inte det så har politiken inget ansvar. Då får man fortsätta att vara fattig. Det är vad den här regeringens politik pekar mot. Nyamko Sabuni tyckte att jag blandade ihop privat och offentligt utförande av offentligt finansierade tjänster. Men för mig är det inte intressant. Det som är intressant är hur verkligheten ser ut. Verkligheten är sådan att barngruppernas storlek ökar och resurserna i äldreomsorgen minskar. I Stockholms kommun finns det i praktiken inte längre något tak för storleken på barngrupperna. Det är reducerat. Det är effekten av fyra års medveten högerpolitik.

Anf. 67 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Skillnaden mellan mig och Veronica Palm är att jag anser min uppgift vara att skapa förutsättningar för att familjer ska få ihop sina liv, inte att tvinga enskilda människor eller familjer att göra precis som min familj har valt att göra. Det är det som är skillnaden. Veronica Palm vill få alla andra i Sverige att göra precis det som hon anser vara rätt i stället för att skapa förutsättningar för att de ska kunna få ihop sina liv efter egen förmåga och vilja. Det är en stor skillnad, och den debatten tar jag gärna. När det gäller rankningen är jag hellre på tredje plats med nuvarande statsminister än på första plats med en eventuell tilltänkt statsminister i en rödgrön regering. Det är precis det som det handlar om. Att Island eller Finland ligger före oss beror på att de har kvinnlig president eller kvinnlig statsminister. Det är inte så mycket mer än så. Det är värt att ligga på tredje plats om vi kan behålla den statsminister och den regering som vi har i dag. Denna regering behöver inte flörta med kvinnor. Denna regering berättar vad vi har gjort och vad vi avser att göra ytterligare. Sedan är det upp till varje väljare, kvinna eller man, att avgöra hur man vill se jämställdhetspolitiken utformas. Ska politiker skapa förutsättningar för att underlätta vardagen för den enskilde eller ska politikerna veta bäst hur vi ska leva våra liv? Jag hoppas verkligen att svenskarna väljer det första. De vet själva hur de vill leva, men vi måste skapa förutsättningarna. Det är det som är min ambition, och det är det som är målet.

den 19 maj

Interpellation

2009/10:386 Jämställda arbetsplatser

av Monica Green (s)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Under de borgerliga regeringsåren har jämställdhetsarbetet gått bakåt. Men nu görs försök att dölja det faktum att regeringens skattesänkningar och nedskärningar har missgynnat kvinnorna. 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor (RUT).

Kraven på arbetsgivarna har sänkts – på att göra jämställdhetsplaner, lönekartläggning och handlingsplaner för jämställda löner.

Den socialdemokratiska regeringen lade fram en handlingsplan för jämställda löner. Samma år som Alliansen tillträdde i regeringsställning återtogs denna skrivelse. Men nu har jämställdhetsministern gjort vissa utspel som tyder på förändring.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, fp, anser att kampen måste gå vidare när det gäller arbetsgivarnas ansvar. En tillsynsmyndighet ska kunna dela ut kännbara sanktioner. Om en arbetsgivare inte bättrar sig efter första tillsägelsen ska det kunna utdömas viten som svider utan att för den skull tvinga företaget i konkurs, sägs det i ett meddelande från regeringen.

Påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav måste ändras.

Det behövs tydliga prioriteringar från regeringens sida för att förändra samhället, och få jämställda löner, ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och därmed ett jämställt arbetsliv.

Avser jämställdhetsministern att verka för att återinföra krav på jämställdhetsplaner och lönekartläggning?

Avser jämställdhetsministern att ta initiativ till att det möjliggörs utdömande av kännbara sanktioner på företag som inte har jämställda arbetsplatser?