Jämlik vård för personer med diabetes

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 26 januari 2012

Interpellation: Jämlik vård för personer med diabetes

Interpellation 2011/12:186 av Sandberg, Gunnar (S)

den 22 december

Interpellation

2011/12:186 Jämlik vård för personer med diabetes

av Gunnar Sandberg (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Läkemedelsförmånssystemet finns till för att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för hela Sveriges befolkning på lika villkor. Medborgarna ska garanteras en jämlik vård oavsett ekonomisk eller social ställning eller bostadsort. Läkemedelsförmånssystemet medför också att de allra senaste behandlingarna och medicintekniska produkterna erbjuds.

Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV) har i uppdrag att pröva vilka läkemedel och medicintekniska produkter som ska innefattas i den statliga läkemedelsförmånen. Myndigheten ska dock inte göra politiska prioriteringar i vården. TLV har i år föreslagit att den statliga subventionen av insulinpumpar ska tas bort och tar inte in några nya insulinpumpar inom förmånerna fram till dess att beslutet är fattat 2013. TLV har också beslutat att utesluta ett hjälpmedel för kontinuerlig blodsockermätning, vilket i flera kliniska studier har visat sig hjälpa patienter till bättre blodsockerkontroll. Blodsockernivån har ett direkt samband med svåra komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, blindhet och amputation.

I Sverige lever ca 40 000 personer med diabetes typ 1 och av dessa är knappt 8 000 barn. Ca 9 000 patienter använder sig av en insulinpump för att behandla sin diabetes.

Bestämmelserna som anger att artiklar som tillför kroppen läkemedel ska inkluderas i läkemedelssystemet har inte ändrats. Men TLV tolkar nu bestämmelserna snävare, och definierar inte längre insulinpumpar som en förbrukningsartikel. Skälet sägs vara att insulinpumpar används under cirka fyra års tid och därmed inte skulle vara en förbrukningsartikel i lagens mening. Praxis sedan 15 år tillbaka, baserad på samma lag, är dock att insulinpumpar subventioneras.

I dag upphandlas pumpar i 4 av Sveriges 20 landsting och regioner. De landsting som inte upphandlar gör det bland annat med anledning av att landstingen upplever det som mycket komplicerat och resurskrävande att upphandla pumpar. Trots detta bedömer TLV att konsekvenserna för att ta bort insulinpumpar ur förmånen är marginell.

Majoriteten av landstingen upphandlar inte pumpar i dag. TLV:s beslut kommer dock att träda i kraft relativt snabbt. Det är i dagsläget oklart vad som händer för patienter med typ 1-diabetes som bor i landsting där pumpar inte upphandlas och planer saknas för att finansiera insulinpumpar och upphandling. Personer med diabetes kan utlämnas till att använda den insulinpump som landstinget erbjuder, men som inte motsvarar den enskilda personens behov, alternativt tvingas att återgå till en gammal sprutbehandling eller bekosta pumpen själv. En insulinpump kostar ca 40 000 kronor – att behandla sin sjukdom riskerar därmed bli en fråga om patientens ekonomiska resurser. Genom detta riskerar vi att få en ojämlik sjukvård – i direkt kontrast till lagstiftningens syften. Finansiering av diabetesbehandling blir därmed beroende av i vilket landsting man bor och eventuellt även av privatekonomi.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har uppgett i medierna att insulinpumpar även i fortsättningen kommer att subventioneras, och med det avses via landstingsbudget. Detta kan dock inte SKL rent lagligt garantera eftersom varje landsting ansvarar självständigt för sin budget och sina prioriteringar. Risken är stor att det kommer att bli stora skillnader gällande vem som kommer att erbjudas insulinpumpsbehandling samt urvalet av produkter och innovation beroende på de enskilda landstingens ekonomiska prioriteringar.

Snart riskerar fler än personer med diabetes att mista subventionen för sina förbrukningsartiklar. TLV har nu påbörjat en omprövning av subventionen för alla infusionspumpar som finns i förmånssystemet. Detta riskerar att försämra vården för patienter med behov av smärtlindring, bland andra cancerpatienter och patienter med primär immunbrist. Under 2013 ska verket besluta om pumparna fortsättningsvis ska ingå i läkemedelsförmånen.

En allvarlig konsekvens av borttagen subvention för insulinpumpar är att nya förbättrade produkter och helt nya innovationer inte kommer att kunna lanseras i Sverige. Utan statlig subvention måste alla inköp upphandlas och kontrakten kommer därmed att stänga ute nya produkter under en lång tid. Att inte längre ha tillgång till de senaste landvinningarna innebär att personer med diabetes i Sverige inte kommer att få tillgång till de bästa produkterna för att behandla sin sjukdom. Behandling kommer då att ges med äldre behandlingsmetoder som inte ger möjlighet till optimala behandlingsresultat. Därmed riskerar TLV:s förslag att ta bort insulinpumpar ur läkemedelsförmånen att bli ett dråpslag mot personer som lever med diabetes och mot de grundläggande värderingar som den svenska hälso- och sjukvården vilar på.

TLV:s beslut rimmar också illa med regeringens nationella läkemedelsstrategi som antogs i augusti 2011. I strategin görs bland annat en särskild satsning på att öka patientsäkerheten. I strategin betonas även jämlik vård. Strategin uttrycker att vården ska hålla en bra kvalitet för alla och tillgängligheten ska vara god för både män och kvinnor, utrikes och inrikes födda oavsett ålder, bostadsort, utbildning, ekonomiska förutsättningar, sjukdom eller funktionsnedsättning.

Borttagen eller minskad statlig subvention kommer troligen inte att innebära någon ekonomisk vinst för samhället, inte ens på kort sikt. Landstingen kommer i stället att behöva stå för kostnaden – antingen i form av regionalt bistånd till patienter eller genom högre kostnader för sjukvård när patienter flockas till kliniker. Detta kan innebära att arbetstagare och studenter uteblir från ”produktionen” – det allmänna drabbas av skattebortfall. I bästa fall leder TLV:s beslut till en omfördelning av offentliga utgifter.

Sammanfattningsvis riskerar alltså personer som lever med diabetes att utbudet av diabeteshjälpmedel begränsas och att hjälpmedlen blir både äldre och sämre.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till socialministern:

-      Kan socialministern garantera att den av TLV föreslagna uteslutningen av diabeteshjälpmedel ur den statliga subventionen inte kommer att påverka patienterna negativt?

-      Hur avser socialministern att säkerställa att TLV:s beslut inte innebär en återgång till äldre diabeteshjälpmedel och behandlingar?

-      Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att personer med diabetes även i framtiden ska ha tillgång till likvärdiga hjälpmedel oavsett i vilket landsting de bor?