jakt på varg

Fru talman! Rigmor Stenmark har frågat justitie- ministern vilka åtgärder han ämnar vidta så att det även rättsligt blir möjligt att skydda sina tamdjur mot rovdjursangrepp. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Markinnehavare har enligt 5 § jaktlagen (1987:259) rätt att utan tillstånd vidta lämpliga åtgär- der för att motverka skador av vilt. När det gäller att freda sina tamdjur mot rovdjursangrepp kan det ex- empelvis vara fråga om att skrämma rovdjuret i syfte att undvika angrepp. Rovdjuret får dock inte skadas eller dödas. Bestämmelser om rätt att i vissa fall döda rovdjur, skyddsjakt, finns i 28 § jaktförordningen (1987:905). Enligt bestämmelsen får ägare eller vårdare av tam- djur i vissa fall döda björn, varg, järv eller lo utan tillstånd av myndighet. Detta får ske om rovdjuret angripit eller skadat tamdjur. Dessutom krävs att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och att rovdjuret dödas i omedelbar anslutning till an- greppet. Frågan om när ägare eller vårdare av tamdjur ska få döda ett angripande rovdjur behandlades av riks- dagen i samband med propositionen om sammanhål- len rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57). Bakgrunden var att Rovdjursutredningen i betänkandet Samman- hållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146) föreslog att

Fru talman! Tack, jordbruksministern, för svaret, även om jag naturligtvis inte är nöjd med det. Anledningen till att jag ställde den här interpella- tionen är den debatt som förs bland annat i mitt hem- län Uppsala efter det att en man skjutit en varg för att freda sina tamdjur. Debatten har i det fallet handlat om det orimliga i att han kan dömas till fängelse. Det är uppenbart att det är något fel på den lagstiftning som gäller skyddsjakt på våra rovdjur, däribland vargen. Det är inte rimligt, och inte heller förenligt med vad folk i allmänhet anser, att man ska ha ett straff för människor som skyddar sina tamdjur som är detsam- ma som för en människa som vållar ett barns död. Det var nämligen om rättsläget och brottspåföljderna för olika brott som jag skulle velat ha en diskussion med justitieministern. Nu får jag ta den debatten med jordbruksministern i stället. Vad jag förstår lyder också rättsfrågorna just på det här området under jordbruksministern, och jag respekterar det. Vi hade i kammaren så sent som förra torsdagen en mycket lång och intressant debatt där jag kunde konstatera att rovdjurspolitiken väcker ett lika stort intresse här i riksdagen som den gör ute i våra byg- der. Det är faktiskt väldigt bra, för vi som sitter här i riksdagen ska ju spegla folkets intressen och folkets önskningar ute i verksamheten - vi är de förtroende- valda. Jag tycker att det hade varit på sin plats att även jordbruksministern hade deltagit i den debatten, som ändå handlade om jordbruks- och miljöutskottets betänkande, om inte annat så för att lyssna av vad som framfördes från alla partier. Nu kan man natur- ligtvis läsa snabbprotokollet, men det är inte samma sak som att höra intensiteten i rösterna när man fram- för olika synpunkter. Om det är någon fråga som diskuteras och samlar mycket folk vid olika sammankomster ute i landet så är det just rovdjurspolitiken. Jag hade själv förmånen att för någon vecka sedan få vara i Norduppland, i Åkerby bygdegård i Tierps kommun, och prata kring de här frågorna tillsammans med företrädare även för myndigheter. Rovdjursfrågan engagerar och väcker känslor. Vargen har, om vi nu ska prata om den, enligt vad som sägs i en faktaruta som kommer från Viltskade- center i Riddarhyttan sitt kärnområde i skogarna i Värmland och Dalarna, nära gränsen till Norge. Och den lever även i Dalsland, Närke och Hälsingland, och vargreviren sprider sig österut och söderut och har under de senaste åren etablerat sig även i Upp- land, Gävleborgs och Örebro län. Antalet tamdjur - får, men även nöt och hästar in- räknas där - som dödades av varg tredubblades under år 2001-2002, från 58 till 170 tamdjur. Kraven är entydiga från många, från enskilda personer, från vissa riksdagspartier, från LRF, från Svenska Jägare- förbundet och från Svenska Samernas Riksförbund för att nämna några, nämligen att bestämmelserna i

Fru talman! Jag kan börja med att understryka det som Rigmor Stenmark har anfört. Just beträffande det allra sista som hon tog upp är det här också fråga om en bedömning hur man ska se på alla de djur som rivs av vargen och där ägaren över huvud taget inte kan göra någonting. Det förekommer och har förekommit, inte minst i Uppland, att får har blivit rivna och ska- dade men inte dödade. De flesta blir förvisso dödade. Men här gäller det också att se lite grann på djur- skyddet - får i relation till rovdjuret vargen. Jag tycker att den här frågan på sitt sätt är lite spe- ciell nu när vi har fått en växande vargstam. Det är inte längre fråga om huruvida vi ska ha varg eller inte i det här landet. Vi har fått en vargstam, och den är en naturlig del av den svenska faunan. Men det är också en naturlig del att man också har jakt på varg. Vargen är nämligen i grunden ett skyggt djur, men om vargen inte blir föremål för jakt ändrar den sitt beteende, och det är särskilt då som dessa olägenheter som Rigmor Stenmark har berört uppstår. När regeringen nu säger att det inte är aktuellt, i varje fall inte för närvarande, med någon ändring av dessa bestämmelser beträffande jakt på varg måste jag ställa frågan: Vad ska inträffa innan regeringen avser att komma med ändringar? Det är min första fråga. Min andra fråga handlar om att vi har lokala stat- liga myndigheter, länsstyrelsen, som kan bedöma dess frågor i de olika landsändarna. Då är min fråga: Varför kan inte länsstyrelsen få fatta beslut om skyddsjakt på varg i stället för att detta ska gå upp till Naturvårdsverket, detta särskilt mot bakgrund av att vi i de län som Rigmor Stenmark tog upp har en så pass tydlig vargstam att det inte är fråga om att varg- stammen skulle äventyras på något sätt om vissa djur skulle bli dödade i samband med jakt? Min tredje fråga gäller personskador. Genom att man inte bedriver jakt på varg och genom att vargen därigenom ändrar beteende är det nu bara en tidsfråga innan det kommer att uppstå personskador också med anledning av varg. Regeringen har ju godtagit att staten ersätter personskador med anledning av björn som en del i den statliga rovdjurspolitiken. Min fråga till jordbruksministern är: Varför vill regeringen inte klarlägga rättsläget så att personskador förorsakade av varg är reglerade innan den första skadan inträffar? Detta motionerade jag om för ett par år sedan, och det väckte en del tumult. Man sade att vargskador inte har förekommit på väldigt lång tid. Men det är inte det som det är fråga om, utan med en växande varg- stam kommer dessa personskador att uppstå. Viviann Gerdin har tagit upp den här frågan i en motion till årets riksdag också, och frågan är i hög grad aktuell. Här krävs ett initiativ från regeringen.

Fru talman! Till jordbruksministern skulle jag vilja anföra följande. Vargens skyddsvärde diskuteras väldigt mycket i samband med funderingar över om vi ska kunna tillåta skyddsjakt, avlysningsjakt och så vidare. Som en naturlig följd av det uppstår frågan om vargens genetiska bakgrund. Med anledning av det har jag skrivit en motion där detta tas upp. Man kan fundera på om den varg som vi nu har i Sverige är den ursprungliga skandinaviska vargen som fanns före fridlysningen 1965 - det finns en forskare som hävdar det - eller om den varg som vi nu har tillhör en främmande art som inte fanns i Sverige tidigare. Är det så får det också konsekvenser. Det kan vi återkomma till. Jag vill hänvisa detta till en stor genetisk under- sökning som har gjorts vid Uppsala universitet där forskarna har kommit fram till att dagens svensk- norska varg är av finskt-ryskt ursprung. Förhåller det sig så är det klart att det får konsekvenser. Det första som man kan konstatera är att vargen i så fall inte är utrotningshotad, och då kan man inte heller använda argumentet att man inte kan tillåta skyddsjakt förrän vargens population har kommit upp i ett visst antal i vårt land. Jag kommer från Värmland, och jag lever i ett län där det är gott om varg. Det gäller Värmland, Dals- land, Dalarna och in på den norska sidan. Jag har förmånen att ha en nära kontakt med vargspanare både på den svenska och på den norska sidan och ser denna utveckling kontinuerligt och får rapporter varje kvartal om vad som händer. Det handlar om ökningar av de vargkullar som sker under sommarmånaderna men också om eventuella vargar som man misstänker att någon har tjuvskjutit men även om vargar som faktiskt har skadats, blivit sjuka och avlidit. Men framför allt lever jag med att detta har påverkat män- niskors vardag. Det finns en oro. Den kan man inte bortse från. Sedan hävdas det från många vargvänner att man inte ska känna denna oro, men det gör männi- skor i alla fall. Detta får också ekonomiska aspekter för de mark- ägare som finns i dessa områden. Tidigare levde man på många olika sysselsättningar. Man kunde ha ett deltidsarbete eller leva på jord- och skogsbruk. Sam- tidigt kunde man arrendera ut sin mark. Det har på vissa ställen i dag blivit nästan noll. Det är oerhört svårt att arrendera ut mark för bland annat jakt men även för annan fritidssysselsättning i de västra delar- na av Värmland. Jag saknar en djupare diskussion inom regeringen när det gäller vargens genetiska bakgrund. Jag tycker att det är någonting som man har svept över. Man har inte riktigt satt sig in i detta. Om vargen är av den finsk-ryska arten är den inte utrotningshotad. Det finns 40 000-50 000 i öststaterna, och därmed skulle vi också kunna tillåta skyddsjakt där vargen påverkar människors vardag. Jag är i dag inte öppen för allmän jakt, men jag tycker att man borde bli mer tillmötes- gående i de fall vargen påverkar de människor som ägnar sig åt jordbruk och olika fritidssysselsättningar. Man måste se till deras möjligheter att vara kvar på dessa orter.

Fru talman! Jag kan ha förståelse för att den en- skilde tamdjursägaren kan tycka att det är svårbe- gripligt att det är förbjudet att döda ett angripande rovdjur innan det har rivit något tamdjur. Men om det, som Rigmor Stenmark nu säger, skulle vara till- låtet att skjuta ett rovdjur under direkt angrepp, finns det en risk för att skyddsjakten skulle komma att missbrukas. Detta påtalades också i remissvaren på Rovdjurs- utredningen, och de här argumenten fördes fram av de rättsvårdande myndigheterna. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och flera domstolar var mycket kritis- ka mot utredningens förslag därför att de kunde ge oss ett antal bevissvårigheter liksom också problem med att freda rovdjursstammen. Jag skulle här vilja framhålla att det inte är så som Rigmor Stenmark säger att man måste stå helt overk- sam och titta på när ett rovdjur angriper och skadar eller dödar ett tamdjur. Ingenting förhindrar att man skrämmer bort rovdjuret. Man kan agera. Jag vill här understryka att det enbart är själva skadandet eller dödandet som är förbjudet. När det sedan gäller Lennart Hedquists frågor om varför vi inte ska låta länsstyrelserna besluta om skyddsjakten vill jag säga att vi har behov av en na- tionellt sammanhållen politik. Det är svaret på den frågan. Vad sedan gäller frågan om personskada är det, som Lennart Hedquist säger, så att vargen är ett skyggt djur och att vi inte har haft några exempel på personskada. Det innebär att frågan inte har varit så accentuerad. Men i ett läge där vi har goda skäl att befara skada på människa har vi givetvis anledning att göra samma överväganden som vi har gjort när det gäller björn. Viviann Gerdin tar upp de genetiska frågorna kring vargen och jakten på varg. Jag förstår inte rik- tigt problemet. Vi vill undvika inavel, och vi behöver ha nytt genetiskt material. Vi vet att vargen kommer österifrån, och det är då alldeles naturligt att vi får den genetiska profil på vargen som vi har i dag. Vi kan inte resonera så att eftersom det finns så mycket varg österut behöver vi inte ha de regler som vi har. Det är ett internationellt åtagande att värna vargen i våra länder.

Fru talman! Ett av de besked som jag har fäst mig vid i interpellationssvaret är följande: "När det gäller att freda sina tamdjur mot rovdjursangrepp kan det exempelvis vara fråga om att skrämma rovdjuret i syfte att undvika angrepp." Detta har också tagits upp igen av ministern. Vad gäller att skrämma ett rovdjur skulle jag vilja få konkreta förslag från ministern. Vad tror ministern att en bonde gör när han kommer ut på trappan och tittar ned i sin hage och ser att vargen är där? På vil- ket sätt kan bonden vidta åtgärder för att skrämma bort en hungrig varg som har slängt sig över ett tam- djur? På vilket sätt ska bonden kunna skrämmas? Jag tycker faktiskt att jordbruksministern visade en väldig okunskap om hur människor reagerar och om hur livet på landet fungerar. Det sägs vidare att lagen kommer att missbrukas om den ändras. Men det är ju det som sker i dag trots att man inte vill det. Man vill faktiskt ha en lag som det är möjligt att följa också rättsligt sett. Jag tror inte att någon av oss är blåögd. Jag tror åtminstone att inte någon av de riksdagsledamöter som deltar i den här debatten är det. Vi är inte blåögda utan vi ser vad människor gör. Människor tar tag i sina problem. På landsbygden lever man av sina näringar och är beroende av sina djur. Det arbete som man utför ute på landsbygden är helt enkelt en födkrok. Om reger- ingen är kategorisk och inte kan tänka sig att ändra sin nuvarande rovdjurspolitik, kommer den att göra sig själv en björntjänst. Om man inte lyssnar till oss som för fram den oro som finns ute i landet och inte bryr sig om den oacceptans som i dag finns, kommer vi att få en situation som inte är värdig ett land som Sverige. Vi måste fatta demokratiska beslut som är möjliga för människor att följa. Jag vill därför upprepa mina frågor. För det första: På vilket konkret sätt ska man kunna skrämma en varg som står i begrepp att döda ett tamdjur? För det andra: På vilket sätt ska man undvika att folk missbrukar den lagtext som i dag finns?

Fru talman! Först och främst tolkar jag jord- bruksministerns besked här så att när den första per- sonskadan förorsakad av varg nu kommer att inträffa, kommer regeringen att lägga fram ett förslag som vidgar statens skyldighet att ge skadestånd till att gälla även varg, inte bara björn. Det är ett värdefullt besked. Ska man över huvud taget få någon tilltro till den statliga rovdjurspolitiken och ett medvetande om att man tar konsekvenserna av den, måste man vara tydlig på den punkten. Nu gäller det egentligen inte bara personskador utan den statliga rovdjurspolitiken innebär, som Vivi- ann Gerdin har varit inne på, beträffande varg också väldigt många personliga olägenheter för boende, inte minst i Värmland och på senare tid också i Uppland, och de ersätts inte. Jag måste vidga min fråga angående länsstyrel- sernas beslutsbefogenheter. Jordbruksministern säger att man måste lägga dessa befogenheter på Natur- vårdsverket för att få en nationellt sammanhållen politik. Skulle man driva det resonemanget i alla de frågor om delegering av ansvaret till länsstyrelserna, skulle dessa fråntas i stort sett alla beslutsbefogenhe- ter. Jag utgår från att en lokal statlig myndighet i enlighet med subsidiaritetsprincipen måste kunna fatta beslut utifrån de riktlinjer som gäller. Men det gäller också att den kan ta del av det lokala besluts- underlaget, vilket Naturvårdsverket har visat oförmå- ga att göra. Jag skulle vad gäller att skrämma vargar som inte längre är skygga vilja att jordbruksministern ville pröva att stå på vakt utanför fårhagar för att se hur enkelt det är att skydda tamdjuren från vargangrepp.

Fru talman! Jag ska börja med att ytterligare för- tydliga mitt uttalande till jordbruksministern om att den vargart som vi har i Sverige inte är utrotningsho- tad. Jag grundar det på att den härstammar från den finsk-ryska vargpopulationen. Vi vet också att rov- djur rör sig, också över många stora områden. Det handlar här om djur som rör sig över gränser. Vi ska inte stänga in rovdjuren. Skulle vi göra det inom ett område kan man verkligen tala om inavel. Vi har också under de senaste månaderna sett att en varg har förflyttat sig från Mellansverige till norra Sverige. Jag anser således inte att vargen är utrotningsho- tad i vårt land. Man bör därför kunna ta beslut om skyddsjakt. Att man också gör det i förväg är viktigt för djurägarna, eftersom § 28 egentligen inte är möj- lig att använda. Den är en teoretisk modell som inte är anpassad till verkligheten. Jag tycker att frågan om rovdjuren och framför allt varg egentligen inte är någon jaktfråga. Det är en djurskyddsfråga. Jordbrukarna omfattas av många stränga lagar om att skydda sina djur, men just då det gäller rovdjursangrepp faller djurskyddslagen tillba- ka, och det tycker jag är mycket märkligt. Jag vet inte vad det här grundar sig på. Det kanske är den enskil- de ägarens kollision med statens ägande som gör att den enskilde ägaren får stå tillbaka. Men det här är helt oacceptabelt. Jag vet att det har gått in en skrivelse till lagrådet från västra Värmland, där man har begärt att man ska få en förklaring, därför att det finns ingen människa som kan tolka vad § 28 egentligen innebär.

Fru talman! Jag blir ganska förvånad när jag hör Rigmor Stenmark säga att med sådana regler som vi har nu är det givet att de reglerna kommer att miss- brukas, och om vi ändrade reglerna så skulle vi inte få ett större problem. Givetvis utgår jag från att svenska medborgare följer svensk lag. Sedan ska vi givetvis föra en levande diskussion om hur regelverket ska se ut. Det tycker jag är bra. Men Rigmor Stenmark säger att vi måste fatta be- slut om hur regelverket ska se ut under demokratiska former. Det var precis det som riksdagen gjorde förra veckan, där man då gjorde den avvägning som man bedömde vara lämplig mellan tamdjursägarnas intres- sen och naturintressena. Det var det beslutet som fattades här i kammaren just utifrån det demokratiska tillvägagångssätt som vi vill ha när vi stiftar lagar. Jag delar inte synen att vi nu skulle ha en tillräck- ligt stor vargstam och att vi nu skulle kunna ändra vårt regelverk. Vi har ju inte nått upp till våra etapp- mål när de gäller de vilda djuren. Jag kan nämna att när det gäller järv har vi i dag bara kommit ungefär halvvägs till det fastlagda etappmålet, och när det gäller vargen har vi inte ens kommit så långt. Vi har alltså en bit kvar innan vi kan vara nöjda med våra rovdjursbestånd i landet. Jag vill också säga till Lennart Hedquist, när det gäller personskador, att givetvis måste vi göra en riskanalys. Det tycker jag är rimligt. Vi vet att vargen är ett skyggt djur. Vi vet att vargen inte gärna är där människor är. Det har hittills inte funnits skäl att befara angrepp på människa. Därför menar jag att vi ska ha ett öppet sinne inför de här problemen, men att det för närvarande inte förefaller finnas någon över- hängande risk. Vad gäller länsstyrelserna och deras roll delar jag synen att det är rimligt, när det finns förutsättningar, att man också för beslut från central nivå till regional nivå. Men jag menar att den tidpunkten inte inträffar förrän vi har nått de etappmål som jag hänvisade till tidigare. Vi behöver ha en nationell sammanhållen tillsyn av frågorna, men när vi har nått längre och rovdjursstammen har utvecklats kan det finnas skäl att ompröva ansvarsfördelningen.

Fru talman! Ja, visst var det så - det kan jag hålla med om - att det fattades ett demokratiskt beslut här, nämligen ett majoritetsbeslut i riksdagen, och det är ju demokrati. Men när man går lite längre och tittar på demokratin ute i bygderna, med de uppvaktningar som har varit och med den debatt som förs ute i hela landet stämmer det inte riktigt. Mitt demokratibe- grepp omfattar också vad folk tycker som är direkt berörda av de beslut som fattas här i riksdagen och när de hojtar till. Det är ju faktiskt så, jordbruksmi- nistern, att människor vill och naturligtvis ska leva efter de lagar som stiftas av riksdagen, men när det stiftas sådana lagar som är omöjliga att efterleva hojtar människor till. De är ju väldigt sjysta, tycker jag, som ber oss politiker komma ut och också genom att de vill framföra sina synpunkter. Jag fick inget svar på hur man ska kunna skrämma en varg som är i färd med att överfalla sitt byte. Hur ska en bonde som står på trappan kunna skrämma den vargen? Vi pratar om att vargen är skygg. Ja, visst: Det är den allmänna uppfattning man har fått. Men de ströv- vargar som kommer och som uppför sig på ett ona- turligt sätt är ju egentligen de som är problemet. Det är de som orsakar den största skadan också enligt Rovdjurscenters rapporter. Hur ska vi bete oss med dem? Är det möjligt att man kan få skjuta dem? Då kanske vi kom undan det här. Är det möjligt, som en del jägare säger, att man ska kunna skjuta en varg i en familj för att på något vis ta tillbaka herraväldet? Det är ju ändå så att människan är skapelsens krona. I Centerpartiet anser vi att vi ska ha rovdjur i Sve- rige. De tillhör den fauna som finns. Det är inte dem vi vill komma åt. Men vi vill att det ska råda ett så- dant förhållande att det finns en balans mellan så kallade vargälskare och dem som inte gillar vargen. Jordbruksministern har ett mycket stort ansvar att se till att så blir fallet även i Sverige.

Fru talman! Givetvis måste vi stifta lagar som människorna kan leva efter. Det tycker jag också. Det är väldigt angeläget. Samtidigt måste vi ju se till att vi kan ta tillvara olika intressen, och det är ju precis det vi har gjort i det beslut som riksdagen har fattat: en rimlig avvägning mellan tamdjursägarnas intressen och naturvårdsintressena i det här sammanhanget. Jag är glad att höra att Rigmor Stenmark säger att vi ska ha rovdjur i Sverige. Där har vi samma upp- fattning. Då måste vi också hitta en modell för att se till att vi når upp till de etappmål vi har satt upp. Vi är inte där, utan vi måste fortsatt ha ett regelverk som skyddar rovdjursstammen så att vi inte riskerar att fredningen sätts ur spel. Jag fick tidigare frågan från Lennart Hedquist vad som skulle inträffa för att jag skulle vara beredd att ompröva min ställning när det gäller att det i dag finns en balans mellan de här olika intressena. Ja, det som ju måste inträffa är att vi får en varg- och järv- stam som är i den storleksordningen att vi känner att vi har ett stabilt förhållande inför framtiden. Det är givetvis min förhoppning att jag då ska kunna föreslå regeringen att rovdjur som är under direkt anfall på tamdjur ska få dödas. Men det kräver att de här förut- sättningarna är uppfyllda.