Internationellt förbud mot klustervapen

Fru talman! Olle Thorell har frågat mig om jag ämnar vidta några åtgärder för att Sverige ska underteckna avtalet om förbud mot klustervapen i Oslo i december. Som jag tidigare konstaterat i kammaren kan klusterammunition skapa och har skapat allvarliga humanitära problem. Därför har det varit Sveriges övergripande målsättning att få till stånd en ambitiös och effektiv internationell reglering av klusterammunition. Ett led i detta arbete har varit vårt stöd och vår medverkan i den så kallade Osloprocessen. Denna har nu lett fram till konventionen om klusterammunition som öppnas för undertecknande i Oslo den 3 december. Sverige kommer då att underteckna. Sverige har också sedan länge stött arbetet kring klusterammunition inom ramen för FN:s konvention (1980) om konventionella vapen, CCW, en ramkonvention med bifogade protokoll som syftar till att förbjuda eller begränsa användningen av vapenkategorier som kan anses vara ytterst skadebringande eller har urskillningslösa verkningar. Ett antal länder med betydande arsenaler av klusterammunition - enligt vissa beräkningar omkring 90 procent av världens totala innehav - står utanför den process som lett till konventionen om klusterammunition. Flera av dessa länder medverkar däremot i arbetet inom CCW. Dit hör USA, Ryssland, Kina, Sydkorea, Indien, Pakistan, Israel med flera. Sverige kommer därför att fortsatt vara pådrivande i CCW-förhandlingarna.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka utrikesministern för svaret. Beskedet att regeringen äntligen beslutat att skriva under det internationella förbudet mot klustervapen är förstås välkommet, inte bara för oss som drivit frågan i riksdagen utan också för alla de organisationer och enskilda som varit engagerade i frågan. Osloavtalet är ett av de viktigaste nedrustningsavtalen på många år. Vi socialdemokrater ser det som självklart att Sverige med sin långa tradition inom nedrustningsområdet ska ansluta sig till det. Som utrikesministern sade i sitt svar är detta en vapentyp som kan skapa allvarliga humanitära problem. Det är minst sagt en underdrift. Klustervapen har orsakat tusentals fullständigt onödiga civila dödsoffer under många år. 98 procent av offren för klustervapen är civila, ofta kvinnor och barn. Utöver detta har ytterligare flera tiotusentals skadats med men för livet som följd. Dessutom är röjningsarbetet inte bara extremt farligt utan också mycket kostsamt. I bland annat Laos, Afghanistan, Libanon, Kosovo och nu senast i Georgienkonflikten har dessa vapen använts. Miljontals blindgångare ligger fortfarande kvar och skördar än i dag dödsoffer. När jag lämnade in den här interpellationen hade regeringen ännu inte lämnat besked om man skulle skriva under eller inte. Nu ska man göra det, och det är bra. Då kunde man ju tro att allt är frid och fröjd, men en hel del frågetecken kvarstår. Jag skulle därför vilja be utrikesministern att räta ut dem. Ett enigt utrikesutskott och fredsrörelsen har under hela Osloprocessens gång krävt ett större engagemang och tydligare besked från regeringen om att Sverige vill gå i täten för det här avtalet. I stället har regeringen, inte minst utrikesministern, ifrågasatt betydelsen av Osloprocessen, under en tid verkat för undantag för bombkapsel 90 och under hela sommaren och hösten inte velat lämna besked om man kommer att skriva under eller inte. Vi välkomnar, som sagt, det positiva besked som sent omsider kom, men regeringens och utrikesministerns senfärdighet och tidigare skepsis väcker en del oro, särskilt om man betänker hur avtalet är formulerat. Det är nämligen så att bara för att man skriver under avtalet är saken inte klar med detta. Avtalet måste också ratificeras, och tidsgränsen för det är satt till 8 år. Med tanke på att regeringen tidigare inte haft direkt bråttom med den här frågan undrar jag: Hur snabbt kommer Sverige att ratificera Osloavtalet? En annan del av avtalet gäller förstörelse av egna klustervapen. Vi har den svenska bombkapsel 90. Hur många det finns är sekretessbelagt, och när de skulle kunna komma till användning är åtminstone för mig en gåta. Enligt Osloavtalet har man även här 8 år på sig att förstöra dem, med möjlighet till förlängning i ytterligare 8 år, alltså totalt 16 år. Frågan blir självklart: Hur snart kommer skrotningen av bombkapsel 90 att inledas? Vi socialdemokrater förväntar oss att regeringen så snart det bara är möjligt ratificerar avtalet. Processen i riksdagen torde vara ganska okomplicerad, eftersom vi är tämligen eniga över blockgränserna. För att avtalet ska träda i kraft krävs att 30 länder ratificerat det. Målsättningen är att det ska kunna ske senast den 30 juni nästa år. Vi anser att det är dags att ta täten i Osloprocessen i stället för att motvilligt bara hänga på längst bak i kön. Vi menar att regeringen ska se till att Sverige kan vara ett av dessa 30 länder. Kommer utrikesministern att verka för det?

Fru talman! Olle Thorells lite snäva beskrivning av regeringens aktivitet i ärendet är inte alldeles felaktig. Det har sin bakgrund i det som jag erinrar om i interpellationssvaret, nämligen att Osloprocessen nu leder fram till en konvention som inte omfattar 90 procent av världens klustervapen och som förmodligen omfattar 100 procent av dem som har använt sådana vapen, men däremot inte omfattar 100 procent av dem som har använt klustervapen i modern tid. Det innebär inte att dess symboliska betydelse ska underskattas, men om man tror att det är ett avgörande framsteg för att bli av med klustervapen tror jag faktiskt att man gör ett misstag. Det är därför jag hela tiden när vi diskuterar detta i denna kammare understryker - och fortsätter att göra det nu - behovet av förhandlingar inom FN-ramen, där alla är med. Det innebär självfallet att de förhandlingarna är mycket svårare. Det är svårare att få länder som har klustervapen att avskaffa dem än att få länder som inte har klustervapen att underteckna ett avtal om att avskaffa dem. Det ligger i sakens natur. Det finns ett antal länder som har olika klusterammunition och som också omfattas av detta avtal. Norge och Sverige har gjort olika typer av prövningar. Finland har gjort en annan prövning och som bekant kommit till en annan slutsats. Ammunition som uppfyller kriterierna för klusterammunition spelar nämligen en mycket väsentlig roll i det finska försvaret, och därför kommer Finland inte att underteckna. Norge har gjort vissa avvägningar. På frågan när vi kommer att ratificera avtalet är väl svaret att vi nu får be Försvarsmakten att titta på detta. Olle Thorell säger att han inte kan förstå när vi ska använda bombkapsel 90. Den ska vi använda om Sverige anfalls. Så enkelt är det. Det är ett vapen som ligger i förråd till dess att vi behöver försvara Sveriges territoriella integritet. Det är inte aktuellt de närmaste veckorna, försiktigt uttryckt, men vi har ett försvar för den eventualiteten. Detta är ett vapensystem som för vissa typer av insatser är av central betydelse. Då måste vi skaffa ett annat vapensystem för att ersätta det. Ett icke oväsentligt antal hundra miljoner kronor måste tillföras för att ta fram ett vapensystem som klarar av den typen av målbild som är aktuell i det här sammanhanget. Det måste vi be försvaret att titta på, vilket i sin tur påverkar tidpunkten för när vi kan ersätta bombkapsel 90 med ett nytt vapensystem som uppfyller de krav vi har i det svenska försvaret. Jag ser inte detta som ett problem i något större nedrustningssammanhang av den enkla anledningen att bombkapsel 90 är i moratorium till dess att någon anfaller Sverige, och om någon anfaller Sverige tror jag att vi har aningen större problem att syssla med än just detta.

Fru talman! Det var intressant att höra Carl Bildts svar, men mina frågor kvarstår. För det första: Hur snabbt kommer avtalet att ratificeras? Vi vill att Sverige ska vara ett av de första 30 länderna som medverkar till att avtalet träder i kraft. Kommer utrikesministern att verka för det? För det andra: Hur snart kommer man att börja skrota bombkapsel 90? Jag förstår mycket väl att Försvarsmakten har invändningar mot det, men jag tycker att regeringen ändå borde kunna presentera en tidsplan för detta. Det är nämligen ett onödigt, omodernt och omänskligt vapen, och invasionshotet mot Sverige är inte direkt överhängande. Låt mig ta upp en annan sak. I Oslo samlas på tisdag 105 länder för att underteckna detta historiska avtal. 47 ministrar kommer att delta. Fyra statsministrar kommer att vara närvarande. Utrikesministrarna från bland annat Frankrike, Tyskland och Storbritannien tycker att det är så viktigt att de kommer att representera sina länder. Jag undrar vem som kommer att representera Sverige. Kommer Carl Bildt att själv delta? Vi tycker att det vore lämpligt och ett sätt för Sverige att visa att vi helhjärtat stöder Osloprocessen. Låt mig också säga något om att få alla länder att ansluta sig till ett förbud och FN:s konvention om konventionella vapen, CCW. Naturligtvis vore det bra om alla länder var med på tåget från början, om de stora användarna och tillverkarna fanns med i ett allomfattande avtal. Faktum är att det varit i princip omöjligt att enas om några som helst texter om klustervapen i den processen. Häromveckan, jag tror det var förra fredagen, havererade samtalen helt och hållet. Man sade att man ska börja tala igen nästa år. Jag tror att om Osloprocessen inte hade funnits hade man kanske inte ens försökt komma fram till en text. Det är klart att Osloprocessen är betydelsefull. Självklart ska Sverige vara drivande i FN-processen, och utrikesministern har rätt i att en stor del av innehavet av klustervapen finns utanför Osloprocessen. Jag förstår dock inte varför man inte kan göra två saker samtidigt och tycka att båda är viktiga. Osloprocessen kan liknas vid den process som satte i gång förbudet mot personminor, den så kallade Ottawaprocessen. Inte heller där var de stora användarna med från början. Även där var det opinionsbildning och ett starkt engagemang från många organisationer som gjorde att avtalet kunde ros i hamn. Ottawaprocessen har lett till att bruket av personminor nästan helt har upphört. Även om ett fåtal länder fortfarande står utanför har vapentypen personmina blivit så stigmatiserad att den i princip inte längre används. Det är inte helt osannolikt att Osloprocessen kan ha samma inverkan på bruket av klustervapen som Ottawaprocessen hade på bruket av personminor. Utrikesministern talar i sitt interpellationssvar om en ambitiös och effektiv reglering av klustervapen. Jag skulle vilja veta hur regeringen konkret tänker agera för att få fler länder att ansluta sig till Osloavtalet och hur man tänker agera inom FN-systemet och CCW för att få i gång de samtalen.

Fru talman! Vad gäller den senare delen är det ingen tvekan om att CCW-processen är det som kan leda till avgörande framsteg, för den omfattar dem som faktiskt har och använder klustervapen medan Osloprocessen till stor del, men inte enbart, handlar om länder som inte har det. Det är fråga om vapensystem som vissa av dessa länder nog kommer att ha svårigheter att göra sig av med, men det handlar till stor del också om definitionsfrågor, vad som är ett klustervapen och vad som inte är det. Det har varit en stor fråga i Osloprocessen och är det i CCW-processen. Med vidare definitioner hade andra vapensystem i Sverige kommit in i detta sammanhang. Med en definition som uteslutande hade gällt de klustervapen som orsakat uppmärksamhet i den internationella debatten - på grund av Kosovo, Laos, Libanon eller Irak för att nu ta de senaste exemplen - hade bombkapsel 90 över huvud taget icke varit ifrågasatt. Det har hela tiden varit ett gränsfall, alltså om det är ett klustervapen i den mening som man har diskuterat i de här sammanhangen. Dessutom blir frågan om artilleriammunition med substridsdelar också är att betrakta som klustervapen eller inte. Detta må vara tekniskt, men man måste vara noggrann när man sysslar med den här typen av frågor. Det är sådana frågor som vi har anledning att driva och föra fram för att steg för steg begränsa användningen. Olle Thorell talade om omänskliga vapen. Jag har alltid svårt med det, och det beror väl på att jag varit i en del krig och kunnat konstatera att jag ännu inte upptäckt de mänskliga vapnen, tyvärr. Nästan alla vapen är utformade för att döda, gärna direkt om det anses mänskligare. De flesta vapen dödar dock inte direkt, utan de dödar och skadar även civila. Att vi utnämner vissa vapen till omänskliga och andra till mänskliga har jag haft lite svårigheter med. De är alla omänskliga. Den viktiga insatsen är därför att begränsa bruket av vapen över huvud taget genom att begränsa olika typer av konflikter. Vi har ett svenskt försvar för att värna vårt eget land och skapa trygghet för det svenska folket. I det ingår en lång rad vapen som är grymt omänskliga, eftersom de kommer att döda. De är avsedda för att döda, och det sker på lite olika sätt. Jag och vi alla hoppas innerligt att de aldrig kommer att användas. Men de är där för att säkra vår frihet och stabiliteten i det nordeuropeiska området. Att säga att vissa är mänskliga och andra omänskliga har jag personligen lite svårt för. När kommer vi att ratificera Osloavtalet? Det hänger på utvärderingsarbetet, som jag meddelade. Vi ska nu värdera hur detta kan ske när det gäller att ersätta BK 90 med ett annat vapensystem som kan få ungefärligen motsvarande prestanda, för vi behöver det för att kunna klara av de mål som bland annat riksdagen har satt upp vad gäller möjligheten att försvara Sverige. Det är någonting som kräver både teknik och finansiering. Det kan röra sig om kostnader i storleksordningen ½ miljard kronor som ska tas fram i en försvarsbudget. Det är inte alldeles utan sina problem. Den frågeställningen kan bara viftas bort av dem som inte har någon omsorg om Sveriges försvar över huvud taget, till vilka jag icke vill räkna företrädare för det socialdemokratiska partiet. Det vill jag säga i detta sammanhang. Jag kan alltså inte lämna något alldeles konkret svar på frågan. Detta är beroende av utvärdering. Jag återkommer gärna. Jag kan säga att vi kommer att spela en pådrivande roll i CCW-processen. Den är i detta sammanhang alldeles avgörande.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten och de besked han har lämnat, även om jag tycker att de lämnar en del övrigt att önska. Givetvis finns det inga mänskliga vapen, inga snälla vapen. Vapen är till för att döda. Definitionsfrågan är svår, men här har ändå 105 länder inklusive Sverige kommit överens om att dessa vapen är särskilt omänskliga och hemska. De ska inte användas. Försvarsmakten hade minsann haft tid på sig att ta fram alternativ om regeringen från början hade varit med på tåget och gått in för att skriva under avtalet redan från dag ett. Nu är man sent ute, men jag tycker fortfarande att vi kan kräva att Sverige ska vara ett av de första 30 länder som ratificerar avtalet. Jag vill än en gång betona att vi socialdemokrater välkomnar beslutet att skriva under Osloavtalet. Det är bra. Men nu är det upp till bevis. Vi kommer att fortsätta att bevaka hur regeringen implementerar Osloavtalet. Vi förväntar oss att ratificeringen sker och en tidsplan för skrotningen av BK 90 upprättas så snart det bara går. Vi hoppas också att regeringen kommer att verka med kraft för att Osloavtalet ratificeras av så många länder som möjligt. Förhoppningsvis är det här avtalet ett första steg i ett allomfattande förbud som gör att den här typen av förrädiska och urskillningslösa vapen aldrig mer kommer att användas. Vi anser att det är dags för Sverige att ta täten i det arbetet.

Fru talman! Jag hoppas att jag också kan räkna med att Socialdemokraterna kommer att ge ett starkt stöd till det fortsatta arbetet inom CCW-processen. Det som jag tror att vi är relativt överens om är att det kan låta heroiskt men kanske är mindre heroiskt att nedrusta Sverige. Det är svårare i detta fall att nedrusta USA, Israel, Ryssland eller Kina, de som faktiskt är användare av klustervapen. Men det är det som är det viktiga för att komma åt vapen som inte är mer eller mindre omänskliga men som har en blindgångarproblematik. Det är inte vapnet i sig utan blindgångarproblematiken som egentligen skapar problem när det gäller klustervapen, en blindgångarproblematik som vi övertar vad gäller andra vapen. Artilleriammunition av äldre karaktär är egentligen farligare från denna utgångspunkt än bombkapslar och denna typ av klusterammunition är. Vad gäller tidsplanen gav jag inget konkret besked. Så var det. Olle Thorell säger att vi ska återkomma med en tidsplan angående skrotning av BK 90. Jag vill gärna återkomma med en tidsplan om skrotning och ersättning samtidigt. Det är det som gör att jag tror att vi ömsesidigt ska titta lite på när vi kan ta fram det systemet. Det är inte gjort i en handvändning. Jag tror att vi talar om en process som kan vara ett decennium och om kostnader i storleksordningen väl över ½ miljard för att göra detta. Det är ett rätt betydande åtagande som vi gemensamt har gjort. Vi som bryr oss om svensk säkerhetspolitik har en skyldighet att se till att vi får ett ersättningssystem. Det är åtskilliga länder som arbetar på detta, till exempel Tyskland. Jag tror att det faktum att Finland över huvud taget inte undertecknar avtalet har att göra med att de kommer att ägna betydande tid åt att se efter om ersättningssystem är möjliga innan de går in på detta. Vi har anledning att både tekniskt och politiskt samverka med dem, för all del också med Norge, som har ett motsvarande problem när det gäller att finna ersättningssystem i sin försvarsmakt.