Insyn i Irans haverikommission

Interpellationsdebatt 11 februari 2020

Protokoll från debatten

Anföranden: 10

Anf. 22 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Lars Adaktusson har frågat mig hur jag och regeringen ser på att Sverige och/eller EU vidtar åtgärder, inklusive utökade sanktioner, med anledning av nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet. Arin Karapet har frågat mig hur det bör säkerställas att Sverige får total insyn i den pågående haveriutredningen samt vad jag och regeringen gör för att de anhöriga ska få full kompensation från Iran. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Sedan Iran erkänt att nedskjutningen skett av misstag och tagit på sig skulden för detta har den iranska regeringen och de iranska myndigheterna samarbetat på ett konstruktivt sätt med de länder vars invånare förolyckades. Det handlar om Afghanistan, Kanada, Storbritannien, Sverige och Ukraina. Utrikesministrarna i dessa länder har upprättat en grupp för samordning av åtgärder till förmån för de anhöriga och andra offer för nedskjutningen. Jag deltar aktivt i gruppens arbete.

Både statsministern och jag har haft direktkontakt med våra motparter i berörda länder, inklusive Iran, för att verka för en grundlig och transparent utredning, säkra fullständig insyn i utredningen för de drabbade ländernas nationella expertis samt för att säkerställa att Iran tar fullt ansvar även i relation till de drabbade.

Det internationella regelverket föreskriver att haveriutredningen ska utföras och ledas av den stat där olyckan har inträffat, i detta fall Iran. Den stat som flygbolaget hörde hemma i, det vill säga Ukraina, har rätt att utse en ackrediterad representant i utredningen. Det gäller också den stat i vilken flygplanet respektive motorerna tillverkats, i detta fall USA och Frankrike. Andra stater som har ett speciellt intresse i en flygolycka, till exempel på grund av att staten har medborgare som dött eller blivit allvarligt skadade i olyckan, har rätt att utse en expert i haveriutredningen.

I Sverige är det Statens haverikommission som utser en sådan expert. Även Afghanistan, Kanada och Storbritannien har sådan möjlighet. Berörda utredningsmyndigheter i dessa länder har samarbetat väl och utbyter kontinuerligt information med Iran, vilket har stärkt möjligheterna till insyn i haveriutredningen. Experterna har i detta fall inbjudits att närvara när innehållet i de svarta lådorna nedladdas. De ackrediterade representanterna har mer långtgående rättigheter. De har rätt att ta del av bevismaterial och närvara vid olika undersökningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om kompensation till de anhöriga är en komplicerad och vanligtvis långdragen process i ett fall som detta. Det handlar om tillämpningen av flera konventioner på luftfartens område samt allmänna folkrättsliga regler. Vår ministergrupp har tillsatt en undergrupp just för dessa frågor. Regeringens grundinställning är att samtliga drabbade anhörigfamiljer ska få kompensation och behandlas lika.

Jag är beredd att svara nej på Lars Adaktussons fråga om restriktiva åtgärder mot Iran i detta läge. Iran har som framgått visat samarbetsvilja. Arbetet med haveriutredningen och kompensationsfrågorna har högsta prioritet just nu. Vi kommer att fortsätta att samarbeta nära inom ministergruppen och där tala med en röst. När det gäller sanktioner ska sådana hanteras inom ramen för EU:s sanktionsregim.


Anf. 23 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka utrikesministern för svaret på min interpellation.

Jag noterade att utrikesministern talade om en olycka och om medborgare som förolyckats. Detta handlar dock inte om någon olycka; det handlar om en medveten nedskjutning av ett civilt passagerarflygplan. Det handlar om 167 oskyldiga människor, varav 17 från Sverige, som dödats av iranska missiler.

Tidigare har Ann Linde sagt att regeringen fördömer nedskjutningen. Om detta fortfarande gäller måste det följas av handling. Regeringen måste agera mot den iranska regimen.

Fru talman! Det finns en tänkvärd parallell i detta sammanhang. Den 17 juli 2014 blev Malaysia Airlines flight MH17 nedskjuten över östra Ukraina, och 298 människor dödades. Planet träffades av en rysk robot, avfyrad från ryskkontrollerat område.

Fem dagar efter nedskjutningen förklarade EU:s utrikesministrar att de som direkt eller indirekt medverkat till nedskjutningen måste hållas ansvariga. Vid samma utrikesministermöte den 22 juli 2014 beslutades att förbereda sanktioner mot Ryssland. Bara några veckor senare, den 6 augusti, inleddes implementeringen av de utökade sanktioner som det hade beslutats om.

Pådrivande i denna process var den nederländska regeringen. Nederländerna var det land som hade förlorat flest medborgare i nedskjutningen av MH17. Det vi såg var en nationell regering som tog på sig ett viktigt ledarskap, som inte nöjde sig med ord och som genom målmedvetet arbete fick med sig samtliga EU-länder i beslutet om sanktioner.

Fru talman! Den snabba reaktionen mot Ryssland 2014 visar att EU-sanktioner inte alls måste vara en senare fråga, som utrikesministern sagt i det aktuella fallet med Iran. Nederländernas kraftfulla agerande visar att den svenska regeringen hade kunnat göra väsentligt mer inom ramen för EU än vad som har gjorts. Regeringen hade kunnat driva på för sanktioner mot de skyldiga i Iran.

Utrikesministern väljer nu i stället att säga nej till utökade sanktioner med hänvisning till att Iran, som det heter, visar samarbetsvilja i arbetet med haveriutredningen. Med all respekt: På vilket sätt är detta relevant? Nödvändigheten av sanktioner är ju kopplad till regimens ansvar för nedskjutningen och 167 oskyldiga människors död, inte till sättet att sköta haveriutredningen. Eller menar utrikesministern att om bara utredningen hanteras som den ska behövs inga åtgärder mot den iranska regimen?


Anf. 24 Arin Karapet (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till utrikesminister Ann Linde för svaret!

Det var den 8 januari, fru talman, ungefär klockan sex på morgonen iransk tid eller svensk tid - nu kommer jag inte ihåg själv. Jag minns att jag låg i sängen och vaknade upp på morgonen och såg en flash från Aftonbladet om att ett flygplan hade kraschat i Iran.

Den första tanke som slog mig, liksom många svenskar med iranskt påbrå, var: Känner jag någon på planet? Då började telefonen att ringa. Det var ett dygn då jag hade en klump i magen. Någonstans kände jag att jag inte var berörd, men jag kände med dem någonstans i Sverige som var berörda och som hade en anhörig på planet - i dag hade de förlorat en anhörig.

Efterspelet började snabbt. Iran försökte att lägga locket på. Det talades om motorhaveri och annat - jag kan inte alla tekniska termer. Det tog tre dagar innan de erkände, när det kom bevis. Det var främst Kanada som tryckte på - Kanada är det land som förlorade flest medborgare i denna flygolycka, som gjorde att 176 personer omkom. Det visade sig att planet hade skjutits ned av två luftvärnsrobotar från det iranska revolutionsgardet.

Jag talar om revolutionsgardet eftersom Iran har två militärer. Vi ska inte tala om den iranska armén utan om revolutionsgardet. Det är de som är kopplade till regimen. De var de som gick ut, det är de som har hållit alla presskonferenser och det var från deras bas de två luftvärnsrobotarna sköts.

Fru talman! Vi var i Storkyrkan och fick träffa många av de anhöriga. Det är så pass illa att det finns en 17- eller 18-årig tjej ute i Järfälla - det har skrivits om henne i tidningen - som hade sin mamma som enda anhörig, och mamman satt på planet.

Min fråga är: Vad gör Sverige för att vi ska ha total insyn i haverikommissionens arbete?

För bara fyra fem dagar sedan läckte det ut någon form av ljudinspelningar från färdskrivaren eller svarta lådan. Iran ville avbryta samarbetet med Ukraina. Det kom dock påtryckningar, och nu har man välkomnat Ukraina tillbaka. Det är mycket fram och tillbaka. Iran är inte så samarbetsvilligt.

Iran godkänner inte två medborgarskap. Nu åker utrikesministern på diplomatpass, fru talman, men om hon skulle åka civilt skulle hon kunna få visum på ambassaden. Det får inte jag - jag har nämligen också ett iranskt medborgarskap, som jag har ärvt från mina föräldrar.

För att komma ut ur landet måste jag använda mitt svenska pass. Det innebär att de svenska medborgare som har dött i denna flygkrasch - i denna flygplansnedskjutning - inte anses vara svenska medborgare av iranska myndigheter. Det har skett påtryckningar från iranska myndigheter för att dessa personer ska begravas i Iran. De har också begravts i Iran, och anhöriga får inte hem de dödas kroppar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ersättning ska inte ges i svenska kronor - eller i kanadensiska dollar eller motsvarande för det land man bor i - utan ska betalas ut i iransk valuta. Den iranska valutan fluktuerar och kraschar mot utländska valutor dag efter dag.

Då är min fråga: Vad gör Sverige för sina medborgare? Det var inte bara svenska medborgare som var ombord på planet - vi hade också personer hemmahörande i Sverige, det vill säga förmodligen blivande svenska medborgare med permanent uppehållstillstånd - men vad gör Sverige för att anhöriga till dem som var svenska medborgare ska få en skälig ersättning i svenska kronor och kunna ta hem de kroppar som har blivit begravda mot deras vilja och kunna begrava dem här i Sverige?


Anf. 25 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Jag kan börja med att säga till Lars Adaktusson att det till och med var många fler som förolyckades än vad Lars Adaktusson sa - det var 176 personer, inte 167.

Lars Adaktusson påpekade att EU direkt efter den ryska nedskjutningen av passagerarplanet MH17 i östra Ukraina inledde diskussioner om utökade sanktioner mot Ryssland. Då var läget dock helt annorlunda; Ryssland förnekade skuld och har fortsatt att göra det.

I den katastrof vi nu talar om har Iran erkänt att planet sköts ned av misstag och tagit på sig skulden. Det finns ingen anledning att störa den mycket sköra process som vi befinner oss i nu med skrammel om utökade sanktioner. Det viktigaste är att offrens anhöriga och det ukrainska flygbolaget inte har något att vinna på att Sverige skulle göra det. Det skulle vara dåligt för de anhöriga, och det skulle förmodligen göra att Iran drar sig tillbaka från samarbetet.

För övrigt deltog den holländska utrikesministern personligen i vårt utrikesministermöte och delade med sig av de erfarenheter man har, och han gav oss stöd i det arbete vi gör.

Låt mig upprepa att jag i hög grad prioriterar frågan om kompensation till anhöriga, som Arin Karapet tog upp. Vi är tydliga med att vi vill ha samma kompensation till alla anhöriga, oavsett vilket land de kommer från, och alltså ingen gradering. Vi gör allt som står i vår makt för att påskynda hanteringen. Det är en viktig fråga för ministergruppen och andra undergrupper av jurister. Vi har en särskild grupp som tittar på just detta.

Jag talade med Irans utrikesminister Zarif så sent som i går kväll och tog då upp tillgången till svarta lådan, en oberoende, transparent utredning och kompensation till offren. Utrikesminister Zarif lyssnade och svarade på alla mina frågor. Samtidigt vet vi att kompensationsprocessen är långdragen. Vi fortsätter dock att ha de anhörigas bästa för ögonen.

Så till frågan om olycka eller nedskjutning: Det var en nedskjutning. Anledningen till att vi ibland säger olycka är att de internationella konventionerna reglerar vad som händer vid en olycka. Haverikommissionen och de internationella organisationerna menar att en olycka också kan vara medveten. Denna medvetna nedskjutning kan alltså betecknas som olycka, och då gäller internationella konventioner. Men givetvis var det en nedskjutning och inget annat - och en stor tragedi för alla anhöriga.


Anf. 26 Lars Adaktusson (KD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Utrikesministern säger att den iranska regimen har erkänt. Men vad var det för typ av erkännande? Det var tre dagar av lögner och tre dagar av medvetna försök att föra världen bakom ljuset. Erkännandet kom motvilligt när bevisen var så överväldigande att det inte längre fanns någon som helst möjlighet att hålla fast vid lögnerna. Det inger inte förtroende, och det friskriver inte den iranska regimen från dess ansvar eller omvärlden från dess ansvar att vidta åtgärder.

Fru talman! Diplomati och kontakter är viktiga delar av utrikespolitiken. Men det är också värderingar och människovärde. Med undfallenhet mot regimen i Teheran är risken överhängande att diplomatin kolliderar med värderingarna och att ambitionen om goda relationer väger tyngre än det förakt för människovärdet som den iranska regimen ger uttryck för i sin maktutövning.

När det gäller mänskliga rättigheter är Iran inte i något enda avseende på väg åt rätt håll. Tvärtom är de styrande, inklusive dem som beskrivs som reformvänliga, i dag mer benägna att öka förtrycket. De har utnyttjat tillkomsten av det internationella kärnteknikavtalet för just detta. Larmrapporter från Amnesty International och andra människorättsorganisationer vidimerar denna bild.

Iran är med andra ord inte vilket land som helst. Det är i sig ett skoningslöst och moraliskt bankrutt system. Lögnen är sedan länge regimens vedertagna verktyg, och vi såg det som sagt i samband med nedskjutningen den 8 januari.

Regeringen säger att efter erkännandet har den iranska regimen och myndigheterna samarbetat på ett konstruktivt sätt med drabbade länder. Samtidigt säger Peter Swaffer, som företräder Statens haverikommission, att han redan nu är övertygad om att utredningen inte kommer att bedrivas med den öppenhet som bland andra Ann Linde har talat om.

I en intervju med TT den 6 februari säger Swaffer: "Det är ingen som förväntar sig att vare sig den iranske utredningsledaren eller vi andra får vara med och hålla en intervju med de militärer som sköt ned planet. Det är inte sannolikt att anta, det är lite naivt."

Vad är det som gäller? Är det Statens haverikommission eller utrikesministern som har rätt i bedömningen av den iranska regimens samarbetsvilja?


Anf. 27 Arin Karapet (M)

Fru talman! I min roll som riksdagsledamot i opposition är detta det enda verktyg jag har för att ställa frågor till utrikesministern eller ställa regeringen till svars. Men, fru talman, i detta läge är det inte en partipolitisk fråga utan en nationell. Sverige måste stå enat i detta.

Det största problemet är att Iran anser att dessa människor är iranska medborgare. Att vara svensk, ukrainsk eller kanadensisk medborgare är sekundärt och bara en fråga om att ha ett resedokument som gör att man kan ta sig ut ur landet, inte mer än så.

Jag vet inte hur man har gjort urvalet bland de länder som är berörda, det vill säga att Kanada har en roll, Storbritannien en annan och Sverige sin lilla roll. Sverige har 10 miljoner invånare, och vi har goda diplomatiska förbindelser med många delar av världen. Jag förstår att diplomati är svårt. Man kan inte bara stå och skrika och skriva debattartiklar, utan det ska tisslas och tasslas. Jag har full respekt för att det är så diplomati funkar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad ska denna kammare och regeringen säga till de anhöriga? I exempelvis Kanada har staten betalat ut 25 000 kanadensiska dollar till de anhöriga. Det ska gå till begravning och oförutsedda utgifter. Det är ungefär som en brygga. I Sverige har vi inte denna praxis, för här har vi egna försäkringar. Men alla har inte det.

Tack och lov har vi länge varit fredade från nationella kriser. Den senaste var tsunamin 2004. Det kommer att komma kriser, men så få som möjligt är önskvärt. Men nu är vi där. Ska den 18-åriga flickan skickas till socialtjänsten?

Jag förstår att det kan ta tid att få kompensation. Det kanske tar upp till fem år; jag vet inte. Men vad händer här och nu? Vad har de för garanti? De kommer att få kompensation någon gång och säkerligen i iransk valuta. Det är detta som har kommunicerats ut.

Jag tror att Sverige kan spela en viktig roll. Jag vill inte ha ännu en militär konflikt i Mellanöstern. Jag vill inte ha ett nytt Irak. Om vi tyckte Irak var ett problem kommer Iran att bli ett tre fyra gånger större problem. Det är en nation med två arméer, och dessa är mer utvecklade och har större kunskaper än något annat lands i denna region, i Mellanöstern och vid Persiska viken.

Men jag vill inte dra debatten dit utan till hur vi kan se till att vi får insyn. Det vi vet är att Iran inte har kompetens och utrustning för att läsa av svarta lådan. Vad jag har förstått av tredjehandsinformation och det jag läst är att om data laddas ned fel kan de försvinna. Vad gör Sverige för att svarta lådan ska läsas av i Ukraina eller i Frankrike och för att fransmännen ska få läsa av den i närvaro av alla berörda länder och Iran så att alla får insyn, så att fakta kommer på bordet, så att alla pratar samma språk och så att samma fakta kommuniceras?

Vad gör utrikesministern, Utrikesdepartementet och regeringen, mer än bara det som jag fick höra i svaret?


Anf. 28 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att riksdagsledamöter självfallet ska ställa interpellationer och frågor. Det är detta som är hela poängen med att få information. Jag märker vilket äkta engagemang Arin Karapet har i dessa frågor. Det är genuint, och jag är glad över att svara på frågorna efter bästa förmåga.

Nedskjutningen av det ukrainska planet PS752 den 8 januari är en synnerligen tragisk händelse. Som sagt miste 176 personer livet. Av dessa var 17 hemmahörande i Sverige, varav 7 var svenska medborgare. Vi har fördömt nedskjutningen, och det är viktigt att haveriutredningen nu genomförs snabbt, effektivt och transparent.

Som jag sa tidigare har Iran, efter de tre första dagarnas förnekande, erkänt nedskjutningen och visat prov på samarbetsvilja. Vi ministrar från de fem drabbade länderna har samarbetat noga. Vi har särskilda undergrupper för varje fråga. Våra tjänstepersoner träffas så gott som dagligen via telefon, videokonferens och så vidare, och vi har undergrupper med jurister för att följa upp kompensationsfrågorna och andra rättsfrågor.

Man diskuterar nu med de länder som har rätt att delta i haveriutredningen enligt de regelverk som finns. Frankrike, Ukraina och USA har ackrediterade representanter. När det gäller nedladdningen av de svarta lådorna har de iranska myndigheterna vänt sig till den amerikanska utredningsmyndigheten National Transportation Safety Board, NTSB. Sverige, Kanada, Afghanistan och Storbritannien har rätt att sända experter. Statens haverikommission har gjort detta, och de är nu välkomna att närvara när de svarta lådorna laddas ned. Detta skulle Iran inte ha behövt göra enligt internationella regelverk, men man har bestämt sig för att göra det ändå, efter krav från oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att i detta läge starta en kampanj för att inom ramen för EU-samarbetet och i den utrikesministergrupp som jag deltar i verka för utökade sanktioner mot Iran skulle vara kontraproduktivt. Inget av de fyra andra länder som liksom Sverige förlorade medborgare vid nedskjutningen har några sådana planer. Vår möjlighet att nå framgång för de anhöriga och få haveriutredningen att fungera är något som vi framför allt vill göra framsteg med. Detta har ingenting att göra med värderingar, utan det gäller respekten för de anhöriga - att de ska få kompensation och få veta hur det har gått till. Vi vill dessutom se hur vi kan se till att det inte händer igen. Varför stängdes inte luftrummet, till exempel, när det råder konflikt?

Vi vill att Iran ska kompensera de anhöriga. Det kan bli tal om att pröva flygbolagets eventuella skadeståndsskyldighet. En utmaning är att olika konventioner på luftfartsområdet krockar med varandra, men vi vill att alla anhöriga ska få samma kompensation, oavsett medborgarskap eller icke medborgarskap och vilket land det är. Då krävs flexibilitet från Irans sida. När det gäller frågan om skadestånd har Kanada gett motsvarande 180 000 kronor per familj. Tanken är att pengarna ska gå till transport av kvarlevor och så vidare.


Anf. 29 Lars Adaktusson (KD)

Fru talman! Jag noterar att utrikesministern inte svarade på frågan hur det kommer sig att Statens haverikommission och dess representant gör en helt annan bedömning av den iranska regimens samarbetsvilja än vad utrikesministern gör. Använd gärna nästa replik, utrikesministern, till att svara på denna viktiga fråga!

Jag tror att många undrar vad det beror på att regeringen länge har uppvisat en form av inställsamhet gentemot Iran. Under den senaste mandatperioden gjordes inte mindre än åtta officiella resor mellan Regeringskansliet i Rosenbad och ayatollorna i Teheran. Sannolikt finns det inte något land utanför EU som regeringens företrädare har besökt i samma omfattning.

Förra hösten inbjöds den iranske utrikesministern Javad Zarif till Sverige. Han omfamnades bokstavligen av regeringen och ledande socialdemokrater. Att Zarif är företrädare för en av världens värsta diktaturer hindrade inte den förre utrikesministern Jan Eliasson från att offentligt kalla honom "min gode vän".

Det var 17 personer från Sverige som föll offer för den iranska raketbeskjutningen av passagerarplanet den 8 januari i år. Totalt dödades 176 människor. Ansvarig för denna förbrytelse är Islamiska republiken Irans styrande. Ansvaret för att det som hände inte tillåts passera utan åtgärder vilar tungt på den svenska regeringen. Utökade sanktioner mot den iranska regimen är nödvändiga nu.


Anf. 30 Arin Karapet (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för det utförliga svar som utrikesministern ska komplettera med i sitt sista inlägg! Det är den informationen jag är ute efter.

Ja, Iran samarbetar, delvis, men det finns andra saker. Det finns en stor misstro mot väst och mellan Europa och Iran när det kommer till de diplomatiska relationerna. Det är en sak - det är meta. Det som jag kommer att återkomma till i denna kammare är uppföljningen. Det som är viktigt just nu är de 17 svenskar som var med på planet. Jag vet inte om 9 eller 10 var svenska medborgare och de återstående var hemmahörande här. Oavsett detta var de folkbokförda i Sverige, och det räcker för mig.

Det viktiga är att de anhöriga får någon form av kompensation, att de får hjälp av berörda myndigheter och att UD - om jag får ge utrikesministern ett medskick från de anhöriga, fru talman - är snabba på bollen. Jag kan förstå att det är svårt att få tag i en passagerarlista eller något sådant, men om det är en nationell kris får man jobba 24 timmar om dygnet så att alla får sitt samtal. Jag förstår att det är svårt att hitta anhöriga, men det finns vissa som har upplevt att det tog lite för lång tid. Det är väldigt känslomässigt. Många har gjort goda insatser, men vi måste bli bättre på det här i Sverige. Det kanske är för att vi inte har gått igenom så många nationella kriser som vi inte har sådana erfarenheter.

Jag vill tacka för svaret. Jag kommer att återkomma om hur Sverige kan få insyn i allt från vad som har skett i olyckan till att anhöriga får kompensation och kan ta hem kvarlevorna. Jag ser fram emot svar.


Anf. 31 Utrikesminister Ann Linde (S)

Fru talman! Jag vill börja med Arin Karapets frågor. Det var 17 som var hemmahörande i Sverige, och 7 var svenska medborgare. Samtliga var folkbokförda och hade uppehållstillstånd. Vårt konsulära uppdrag omfattar samtliga 17 - det finns ingen skillnad där.

Vi jobbade 24 timmar om dygnet. Vår kristelefon var öppen dygnet runt, och alla kunde ringa dit när som helst. Det fanns en levande person som svarade i telefonen omedelbart.

När det gäller identifieringen förstår jag att man kan tycka att det tog lite lång tid, men det får inte bli fel. Det kan läggas ut på Google eller stå i någon kvällstidning att det gäller vissa personer, men vi måste vara säkra. Vi kan inte komma med ett felaktigt dödsbud till anhöriga. Det går inte, och därför tog det lite längre tid för oss att säga vilka personer som garanterat var med på planet. Jag förstår frustrationen, men det får inte vara fel.

Jag fortsätter när det gäller engångssumman till Kanada. Även Ukraina har beslutat att ge anhöriga en summa. Den är mycket mindre, men tanken är att den ska gå till transportkostnader och övriga kostnader. I Sverige har vi dels försäkringar, dels kommunernas ansvar. Kommunerna har nu i samtliga fall kontaktat de anhöriga. Förra veckan arrangerade UD ett möte med de anhöriga till de omkomna. De fick träffa representanter för olika myndigheter, inklusive Statens haverikommission. Jag satt med och lyssnade. Jag förklarade naturligtvis mitt djupaste deltagande i den sorg och svåra situation som de går igenom. Jag berättade också om allt arbete som vi gör och hur vi fortsätter så länge det behövs för att få reda på all information och för att de anhöriga ska kompenseras.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2019/20:274 Insyn i Irans haverikommission

av Arin Karapet (M)

till Utrikesminister Ann Linde (S)

 

Den 8 januari blev flight PS752 från Ukraine International Airlines nedskjutet av iranska revolutionsgardets luftvärnsrobotar. Samtliga 176 passagerare ombord omkom, varav 17 personer var svenska medborgare eller hemmahörande i Sverige. Uppgifterna om händelseförloppet har förändrats ett flertal gånger från Irans sida. Först efter tre dagars konsekvent nekande erkände iranska myndigheter att flygplanet blivit nedskjutet av iranska revolutionsgardet. Detta efter att ett flertal västländer sagt att flygplanet blivit nedskjutet och att det inte var en olycka. Det är av stor vikt att vi får en korrekt bild av händelseförloppet för att de anhöriga ska få en sann bild av tragedin och för att rättvisa ska kunna skipas.

Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Ann Linde:

 

  1. Hur avser ministern att säkerställa att Sverige får total insyn i den pågående utredningen?
  2. Vad gör ministern och regeringen för att de anhöriga ska få full kompensation från Iran för den tragiska händelsen?

Besvarades tillsammans med