Insatser mot ungdomsarbetslöshet

Interpellationsdebatt 27 november 2012

den 25 oktober

Interpellation

2012/13:55 Insatser mot ungdomsarbetslöshet

av Esabelle Dingizian (MP)

till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)

Regeringen har genom Arbetsförmedlingen utformat åtgärder som uppenbarligen inte fungerar, varken för att få arbetslösa i jobb eller för en fungerande matchning. Arbetsförmedlingens resurser används inte på ett effektivt sätt, och miljardanslag har lämnats tillbaka outnyttjade till statskassan.

Ungdomsgarantin är ett misslyckande. En alarmerande stor grupp unga får varken utbildning eller arbete, utan slussas vidare i åtgärder i jobb- och utvecklingsgarantin.

Andelen unga vuxna i Sverige som helt saknar egen inkomst har ökat med 50 procent under de senaste fem åren. År 2005 var 8 procent av personerna i åldersgruppen 20–34 år helt utan egen inkomst. År 2010 var siffran 12 procent. Bland dagens unga saknar hundratusentals egen försörjning. (SVT:s Agenda och SVT:s Pejl den 23 september 2012.) Antalet unga som varken arbetar eller studerar överstiger 120 000. (Temagruppen Unga i arbetslivet 2012:4, 2012 års uppföljning av unga som varken arbetar eller studerar.)

Arbetsmarknadspolitiken ska vara statens ansvar, och Arbetsförmedlingen har regeringens uppdrag och resurser. Kommunerna tar dock ett ökat ansvar för unga som saknar arbete, både vad gäller försörjningsstöd, då de flesta arbetslösa saknar annan ersättning, men också vad gäller arbetsmarknadspolitiska insatser. En enkätundersökning som Sveriges Kommuner och Landsting har gjort visar att kommunerna tar ett mycket stort ansvar för lokala arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många kommuner efterlyser ett bättre samarbete med Arbetsförmedlingen. Det är avgörande att åtgärderna är flexibla och baseras på lokala behov. (Sveriges Kommuner och Landsting.)

Regeringen lägger alla ägg i samma korg och ökar anslagen till befintliga arbetsmarknadspolitiska program som bevisligen inte fungerar. Arbetsmarknadsministern föreslår bland annat en förstärkning av nystartsjobben genom ökat stöd till arbetsgivare för arbetsgivaravgiften, men intresset från arbetsgivare är lågt, trots att de får ekonomiskt stöd.

Regeringens åtgärder, som anförts ovan, och den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för att hantera ungdomsarbetslösheten, är dyra och ger ingen effekt på den strukturella arbetslösheten. Det handlar inte främst om brist på resurser, utan på systemfel och att resurser riktas fel. Arbetsförmedlingen har hela verktygslådan, men kommuner och andra aktörer har alldeles för få verktyg till sitt förfogande.

Utifrån ovanstående ställer jag följande frågor till arbetsmarknadsministern:

1. Vad avser arbetsmarknadsministern att göra för att samarbetet mellan kommuner och Arbetsförmedling ska förbättras?

2. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att resurserna för att få unga i arbete ska användas på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt?