Inre gränskontroller

Interpellationsdebatt 25 mars 2014

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 63 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Herr talman! Sara Karlsson har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att säkerställa att polisen följer lagstiftningen i arbetet med inre utlänningskontroller och om jag tänker vidta några åtgärder för att stärka rättssäkerheten i samband med inre utlänningskontroller. Sverige ska ha en human asylpolitik. Sverige är ett av de länder i Europa som tar emot flest asylsökande och som ger flest människor skydd undan våld och förföljelse. För att detta viktiga arbete ska vara möjligt även på sikt krävs att de personer som, efter en rättssäker prövning, inte bedömts ha behov av skydd lämnar landet. Om en person inte följer beslutet om avvisning eller utvisning utan motsätter sig ett återvändande, eller håller sig gömd, är det polisen som ska försöka verkställa beslutet. Regeringen har ställt tydliga krav på Migrationsverket, polisen och Kriminalvården att tillsammans effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut. Att myndigheterna ständigt förbättrar sitt arbete på det här området är en viktig del av en långsiktig och hållbar human asylpolitik. För polisen är arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut en mycket begränsad del av den totala verksamheten. Polisen är skyldig att i allt sitt arbete följa lagar och regler. Det innebär att en inre utlänningskontroll självklart inte får genomföras enbart på grund av att en person har ett utseende som uppfattas som utländskt eller på grund av hans eller hennes språk eller namn. Alla kontroller, precis som alla andra polisingripanden, ska dessutom ske med minsta möjliga intrång i personens frihet och integritet, och den som kontrolleras ska också behandlas med humanitet och värdighet. Polismyndigheterna ansvarar själva, med stöd av Rikspolisstyrelsen, för att tolka gällande regelverk och därefter göra en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga för att lösa den aktuella arbetsuppgiften. Rättssäkerhet är en grundläggande del i alla myndigheters arbete. Polisen arbetar aktivt med dessa frågor och har inlett en tillsyn av polismyndigheternas förmåga att likvärdigt och på rätt grunder genomföra inre utlänningskontroller. Där tittar man särskilt på den enskildes rättstrygghet och på rättssäkerheten.

Anf. 64 Sara Karlsson (S)

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag ställde för drygt ett år sedan en liknande interpellation till justitieministern, mitt under den mediala debatt som var väldigt upprörd och yvig. Det fanns en del missuppfattningar kring vad REVA var och är. Det skildrades väl i Kaliber i P1 i söndags. Många av missuppfattningarna har också kvarstått. Jag vill därför börja med att rätta mig själv. Man ska inte vara sämre än att kunna erkänna sina egna fel. Även i denna interpellation har det smugit sig in felaktigheter om den politiska prioriteringen av inre gränskontroller. Det är inte det som regeringens regleringsbrev till Rikspolisstyrelsen kräver. Ökningen av verkställigheten av avvisningsbeslut som REVA handlar om och som regeringen beställt gäller personer som öppet väntar på avvisning. Det rör alltså inte personer som lever gömda i Sverige. Anledningen till att de inre gränskontrollerna ökat kraftigt är alltså inte REVA utan andra saker, och de har ökat under fler år än vad REVA-projektet omfattar. Men det förtar inte kritiken och poängen i min interpellation, som handlar om metoderna vid inre gränskontroller och den rättsosäkerhet som finns i detta arbete. När vi debatterade den här frågan för ett år sedan valde justitieministern att inte säga särskilt mycket om uppfattningen att polisen använder sig av rasprofilering vid inre gränskontroller, mer än att det är en självklarhet att polisen ska följa lagen. Men jag tycker nu, som då, att det är en fråga som kräver politisk uppmärksamhet när det framkommer uppgifter om systematisk användning av en olaglig metod. Rasprofilering, eller etnisk profilering, är ju en metod som är inte bara olaglig utan också väldigt oetisk. Den riskerar att göra att stora grupper svenskar känner främlingskap inför polisen. Det är allvarligt för varje person som får sin integritet otillbörligen kränkt, men bredare och mer långsiktigt är det en väldigt farlig utveckling om stora grupper saknar förtroende för och känner sig jagade av polisen. Varningar eller uppmärksammanden om att rasprofilering används är inget nytt, ska sägas. Det har rapporterats och skrivits avhandlingar i ämnet långt före debatten förra året. Inte heller i ett internationellt perspektiv är det här något nytt. Det har varit en stor diskussion i flera andra länder, som har valt att ändra sin lagstiftning för att komma åt problemet. Rasprofilering kan användas i andra polisiära ärenden än inre gränskontroller, men det finns kanske en särskilt stor risk i just det arbetet. Och då blir det, tycker jag, en viktig politisk fråga när antalet gränskontroller växer - de fyrdubblades mellan 2007 och 2012 - och många personer som kontrollerats ger vittnesmål som gör det uppenbart att det rör sig om rasprofilering i vissa fall. Gränsen kan ibland vara hårfin. Det måste finnas en grundad anledning till kontroll, men om polisen styr sina insatser mot vissa platser, exempelvis tunnelbanan, för att där kunna utföra kontroller men använda misstänkt plankning som skäl för kontroll, hur ska man se på det? Det borde finnas ett politiskt svar. Borde lagen skärpas? Det är visserligen förbjudet att rasprofilera, men kanske behöver vi komma åt att andra saker kan användas som svepskäl för kontroll. Det kanske behövs större möjligheter till ansvarsutkrävande. Det kanske behövs utbildningsinsatser. Det beskrivs i Rikspolisstyrelsens föreskrifter om inre gränskontroll från 2011 att eftersom det här ska vara en integrerad del av hela polisarbetet borde det kopplas till utbildningsinsatser. I vilken utsträckning har det gjorts? Kan regeringen bidra till det genom att rikta pengar? Oavsett vilka behov man ser behövs ju politiska initiativ. Håller inte justitieministern med om det?

Anf. 65 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag tycker att den här frågan är värd politisk uppmärksamhet, för den är viktig. Vi är överens om vilka regler som gäller och när man får utöva inre utlänningskontroll. Det är två saker som jag tycker är bra och som pågår just nu. Det ena är naturligtvis att polisen genomför ett tillsynsarbete för att säkerställa en enhetlighet, att man följer reglerna över landet, och för att analysera hur situationen ser ut. Det där behöver man göra lite då och då, men jag tror att det är viktigt att man synar hur de i olika delar av landet och i olika sammanhang fullföljer verksamheten enligt lagar och regler. Man arbetar nu med en sådan tillsyn, vilket jag nämnde i mitt svar. Jag tycker att det är bra. En sådan tillsyn kan leda fram till att man finner att det finns brister, saker som behöver åtgärdas, och då får man det svart på vitt. Jag tycker att det är väldigt bra. Det finns också anledning att lyfta fram det som gäller om dokumentation. Det är viktigt med dokumentationen av inre utlänningskontroll: Vad har man gjort? Av vilket skäl? Hur ser det ut? Det kan ibland upplevas som byråkratiskt och lite arbetsamt att man måste dokumentera. Av föreskrifterna och de allmänna råden när det gäller polisens arbete med detta framgår det att det är viktigt att tidpunkt och plats kontrolleras, vem och vilka som kontrolleras och vem som utfört kontrollen. Det här är ingenting man kan gå omkring och göra hur som helst, utan det ska ske på ett sådant sätt att man dokumenterar. Det är viktigt för uppföljningen. Men jag tror också att det just i detta fall är viktigt, för då tvingas man ställa sig frågan och ha ett motiv för den kontroll man utför. Och vi rör oss på känslig mark - det är därför vi har denna diskussion - för den som blir kontrollerad kan uppfatta det som att man blir angripen som person fast det kanske inte var skälet. Det får inte vara skälet, för det är en helhetsbedömning polisen ska göra. Då tror jag att den här typen av regler om dokumentation har betydelse, för den gör att verksamheten har högre kvalitet och blir bättre än vad den annars skulle vara. Jag avvaktar den tillsyn som nu genomförs. Vi följer dessa frågor. Jag tror att den debatt som har varit har lett till att man inom polisen är mycket mer observant, både på vad regelverket säger och på hur man arbetar och varför. Man vet mycket väl vad reglerna säger. Nu gör man en tillsyn för att säkerställa att alla delar av polisens organisation känner till reglerna och arbetar utifrån dem. Genom den tillsynen kommer vi naturligtvis att få veta vilka brister och annat som finns. Det är Rikspolisstyrelsens uppgift att ibland granska hur verksamheten sköts runt om i landet. Jag tycker att det är en av de viktigare verksamheter som man har, och det är en bra utgångspunkt för det förbättringsarbete som alltid kan behöva ske i verksamheten.

Anf. 66 Sara Karlsson (S)

Herr talman! Jag vill gärna att justitieministern i sitt nästa svar utvecklar lite om tillsynen. Vem är det som ska göra den, och på vems uppdrag? Vad mer specifikt ska man titta på? När ska den vara färdig? Det kan vara intressant att veta. Det var okänt för mig tills jag fick justitieministerns svar att det skulle ske något slags tillsyn av det här. Herr talman! I min interpellation beskrev jag kort resultatet av en sammanställning som Arena Idé gjort av tillgänglig statistik över inre gränskontroller. De har i rapporten också samlat och redogjort för hur rapporteringskraven, dokumentationskraven, ser ut i de olika länspolismyndigheterna. Det man kan konstatera är att det ser väldigt olika ut, trots att justitieministern påstod att det är tydligt vad som ska dokumenteras. De olika myndigheterna har olika uppfattning om hur dessa kontroller ska dokumenteras och har således olika rutiner för det. På flera håll dokumenteras inte kontroller av personer med medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd. Inom vissa myndigheter gör man lite olika. Alltså finns luckor i dokumentationen som gör att vi faktiskt inte riktigt vet hur många inre gränskontroller som görs, och vi kan alltså inte följa arbetet fullt ut. Jag vet att de 21 länspolismyndigheterna ska slås ihop till en myndighet, och det välkomnar jag. Det skulle säkert kunna bidra till ökad likvärdighet och rättssäkerhet också på det här området. Men saker löser sig sällan bara så där i ett slag. Det verkar som om dokumentationskraven måste tydliggöras så att det står klart för alla att alla kontroller ska dokumenteras. Det krävs ingen stor utredning för att inse det. Gemensamma dokumentationsrutiner skulle utan problem kunna implementeras före omorganiseringen. Bristerna i dokumentationen slutar dock inte där. Förutom att dokumentation ibland saknas, oklart i vilken omfattning, är den dokumentation som är gjord ofta så luddig att det inte går att utläsa vad som är grunden till kontrollen. Det för oss tillbaka till metoderna. Det finns ju, precis som justitieministern poängterade i förra årets interpellationsdebatt, möjlighet att få sin sak prövad i efterhand om man känner att man har blivit orättvist behandlad eller diskriminerad. Då kan man begära ut dokumentationen och få sin sak prövad. Men om det inte finns någon dokumentation eller om det inte framgår av rapporten på vilken grund man har kontrollerats sätts rättssäkerheten ur spel. Att kunna få sin sak prövad i efterhand är ett fundament till rättsstaten, och här ser vi att det inte fungerar. På samma sätt försvåras den tillsyn som nu ska göras. Det är oklart vad den mer exakt ska titta på, men den typen av bredare tillsyn i efterhand blir också omöjlig om det saknas dokumentation. Justitieministern sade att det här inte är något som kan göras hur som helst. Samtidigt utgår ministern bara från någon sorts idealuppfattning om hur det är. Var finns det politiska initiativet för att täppa till de brister som vi ser redan i dag?

Anf. 67 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Herr talman! Låt mig börja med att försäkra Sara Karlsson att jag verkligen inte har någon idealuppfattning om hur det är och lever med den. Jag försöker vara ute väldigt mycket i verksamheten; jag vet att också polisen har sina brister och gör fel mellan varven. När det gäller dokumentation är det så att enligt de föreskrifter för inre utlänningskontroll som polisen arbetar efter ska en sådan kontroll dokumenteras beträffande grunden, tidpunkten och platsen för kontrollen, vem eller vilka som kontrolleras och vem som utför kontrollen. Dessutom ska det vara enkelt att få fram uppgifterna. Om polisen hanterar det här på ett felaktigt sätt är det naturligtvis väldigt olyckligt. Det är därför bra att man nu gör en tillsyn av hur man hanterar den inre utlänningskontrollen så att sådana förhållanden kan upptäckas och rättas till i de fall det fallerar men också så att informationen kan göras tydlig. När det gäller den tillsyn som jag berättade om är det så att Rikspolisstyrelsen i januari beslutade om tillsyn - vilket man kan göra i olika frågor - avseende polismyndigheternas förmåga att likvärdigt och på rätt grunder genomföra inre utlänningskontroller. Tillsynen sker i form av inspektion på uppdrag av rikspolischefen, och arbetet inleddes i februari. Syftet med tillsynen är att granska i vilken utsträckning myndigheterna bedriver arbete med inre utlänningskontroller och att i sammanhanget särskilt beakta att polisen arbetar rättsenligt, att polisarbetet håller hög kvalitet - särskilt inom frågor som rör den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet - och att polisverksamheten bedrivs enligt de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen har beslutat. Huvudområden som ska undersökas är ledning och styrning, till exempel hur föreskrifter, rutiner och handböcker fungerar, utfallet av genomförda kontroller och så vidare. Hur fungerar samverkan mellan gränspolis och övrig polis men också med andra myndigheter? Vad gör man rätt och fel och så vidare? Kompetensutveckling och information är en annan granskning man gör. Vet de som utför uppgifterna vad som gäller? Har de rätt verktyg med sig för att kunna hantera det hela på ett lagenligt sätt? Den operativa verksamheten ska också undersökas. Hur genomförs kontroller i mer känsliga fall? Hur agerar man visavi skolor och vårdinrättningar? Det har ju diskuterats ganska mycket. Även förekomst av anmälningar mot polismyndigheterna ska undersökas. Det är alltså ett ganska brett tillsynsuppdrag som rikspolisen har satt i gång. Det är Rikspolisstyrelsen som är ansvarig för kontrollen, precis som myndigheterna har ansvar för att själva kontrollera sin verksamhet. Vi kan även ha andra typer av tillsyn. Det jag försökte säga var att jag tycker att Rikspolisstyrelsen gör helt rätt. Man har beslutat om en ordentlig tillsyn av hur detta fungerar i alla delar av polisens verksamhet för att få fram ett underlag som visar om det finns behov av förbättringar och förändringar i verksamheten. Det råder alltså ingen diskrepans mellan vad vi i regering och riksdag vill och vad Rikspolisstyrelsen vill, utan man har helt enkelt satt i gång det arbete som krävs för att undersöka och utreda om det finns brister och hur de i så fall ser ut samt för att ta fram underlag för förbättringsarbetet. Det tycker jag är bra. Arbetet kommer förhoppningsvis att vara klart i slutet av april och redovisas i maj om underrättelserna som jag har är riktiga. Det tar alltså ett par månader att gå igenom detta, men jag tycker att det är ett väldigt viktigt arbete som bedrivs och att det är positivt att man har satt i gång.

Anf. 68 Sara Karlsson (S)

Herr talman! Tack så mycket, justitieministern! Det låter som om det är ett brett tillsynsuppdrag. Vi får hoppas att man gör ett grundligt arbete och får fram resultat som det går att grunda politiska beslut på. Men det bekymrar mig att det inte har renderat en större politisk initiativkraft från regeringens sida. Det har gått drygt ett år sedan debatten härjade, och väldigt lite har hänt - särskilt politiskt. Det har varit väldigt tyst från regeringens sida i den här frågan trots den stora oro och upprördhet som har funnits ute bland människor. Jag menar inte att justitieministern eller regeringen ska grotta ned sig i enskilda detaljer eller enskilda ärenden, men det här handlar om rapportering av systematiska fel och kränkningar, systematiska brister i rapporteringen och oklarhet kring vad som gäller i dokumentationen. Det är inte något enskilt ärende, utan det är systematiskt. Som jag sade tidigare sätter detta rättssäkerheten ur spel och undergräver för polisen och rättväsendet. Det är allvarligt. Jag menar att det rimligen borde ankomma på politiken, alltså justitieministern i det här fallet, att agera genom att föreslå en lagändring, initiera en översyn av föreskrifterna, kräva ett mer aktivt antidiskrimineringsarbete, komma med utbildningsinsatser eller vad det kan vara. Jag tycker att man kan förvänta sig att justitieministern och landets regering agerar när de ser den här typen av allvarliga brister, och jag hoppas att vi får se dem göra det framöver.

Anf. 69 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag tycker att jag har varit väldigt tydlig i de debatter och diskussioner som har rört inre utlänningskontroll - de har varit många - och gentemot de ifrågasättanden som har varit. Det är det viktiga. Jag står fast vid att vi ska ha en reglerad invandring med allt vad det innebär, och jag står fast vid att man måste följa de lagar, regler och instruktioner som finns för olika typer av insatser från myndigheternas sida. Tydligare än så kan man inte vara. Jag kan också konstatera att Socialdemokraterna inte har någon uppfattning att man ska ändra i reglerna. Tvärtom kan man se på er hemsida att ni vill värna den reglerade invandringen, och inre utlänningskontroll ingår som ett led i det. Vänsterpartiet har ingen parti- eller kommittémotion där man föreslår ändringar av detta. Miljöpartiet har däremot i skrivningar i motioner haft synpunkter på att det kan behöva ändras. Så ser det politiska läget ut. Något skäl för mig att förorda förändringar av lagstiftningen har därför inte funnits. Däremot är jag oerhört angelägen om att polisen och andra myndigheter följer de regler som vi har varit överens om ska gälla. Därför är tillsynen som Rikspolisstyrelsen har tagit initiativ till väldigt bra. Den pågår just nu, och den kommer att gå igenom hur polisen i de olika myndigheterna arbetar. När vi nu håller på och gör en stor reformering av svensk polis är ett av skälen att vi vill ha en mer enhetlig tillämpning av regelverk och en högre kvalitet i verksamheten. Vi har också ett arbete i gång för att säkerställa att det finns tillsynsorgan för den nya polismyndigheten när den träder i kraft. Det är otroligt viktigt att det här arbetet bedrivs. Men jag menar alltså att vi när det gäller just inre utlänningskontroll har ett arbete i gång för att syna hur det faktiskt fungerar. Vi får se vad den tillsynen kommer fram till.

den 13 mars

Interpellation

2013/14:349 Inre gränskontroller

av Sara Karlsson (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

För drygt ett år sedan fick polisen och regeringen utstå hård kritik efter att det uppmärksammats hur gränspolis utfört inre gränskontroller i Stockholms tunnelbana med metoder som måste betecknas som rasprofilering, vilket är olagligt. Insatserna fokuserade till tunnelbanan var en följd av arbetet med REVA (rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) och det krav som regeringen via regleringsbrev ställt på rikspolismyndigheten att ”väsentligt öka antalet verkställda utvisningar”.

Kritikstormen gjorde att gränspolisen beslutade att avbryta gränskontrollerna just i tunnelbanan, men i övrigt har arbetet fortsatt som planerat. Antalet inre gränskontroller har ökat stadigt sedan 2007, då Rikspolisstyrelsen bestämde att detta inte enbart var en fråga för gränspolisen utan skulle bli en naturlig del av arbetet bland uniformerade poliser. Regeringen har via REVA samt kravet på ökat antal verkställanden styrt polisen att i sitt arbete prioritera inre gränskontroller.

I februari gav Arena Idé ut rapporten Skyldig tills motsatsen bevisats? En granskning av polisens inre gränskontroller, skriven av journalisten Peter Leander. Rapporten visar tydligt hur arbetet med inre gränskontroller, och framför allt hur dessa ska dokumenteras, skiljer sig åt mellan landets polismyndigheter. Många kontroller dokumenteras över huvud taget inte. Således vet vi inte i vilken omfattning inre gränskontroller görs runt om i landet samt grunderna för dessa. Detta innebär en betydande rättsosäkerhet och ger ingen chans för enskilda att i efterhand pröva skäligheten i polisens åtgärder.

Jag vill med anledning av detta ställa följande frågor till justitieministern:

Vilka åtgärder har ministern vidtagit för att säkerställa att polisen följer lagstiftningen i arbetet med inre gränskontroller?

Avser ministern att vidta några åtgärder för att stärka rättssäkerheten i samband med inre gränskontroller?