Inkomstskillnader och demokratin

Interpellationsdebatt 20 mars 2012

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Anf. 19 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig hur jag avser att agera för att minska inkomstspridningen i Sverige och för att de besparingsåtgärder som många EU-länder nu genomför också får folklig förankring och demokratisk legitimitet. Sverige har, tillsammans med de övriga nordiska länderna, den lägsta inkomstspridningen i världen. När länder i vår omvärld nu tvingas till tuffa besparingsprogram med höjda skatter och minskad välfärd kan vi fortsätta med en reformpolitik som ökar tillväxten och stärker konkurrenskraften. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik som värnat ordning och reda i de offentliga finanserna kan vi också fortsätta att stärka välfärden. Det gör vi bland annat genom att förbättra den ekonomiska situationen för grupper med pressade marginaler, däribland de pensionärer och barnfamiljer som har låg inkomst. Det är genom att fler arbetar och färre är bidragsberoende som inkomstfördelningen hålls samman. Regeringen har sedan den tillträdde fört en politik för att stärka arbetslinjen och sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Jag avser att fortsätta med den politiken. Många länder i Europa står nu inför den tuffa uppgiften att stabilisera en ohållbar skuldutveckling och återställa förtroendet för den ekonomiska politiken. Då behövs både besparingsåtgärder och strukturella reformer. Det är de nationella parlamenten som ytterst beslutar om vilka åtgärder och reformer som ett land ska genomföra. Jag vill dock framhålla att vi från svensk sida förespråkat vikten av en jämn fördelning av de bördor som följer av en konsolideringspolitik. Detta är enligt min mening avgörande för att skapa demokratisk legitimitet och folklig förankring.

Anf. 20 Maryam Yazdanfar (S)

Fru talman! Jag som verkligen uppskattar finansminister Anders Borgs debattförmåga skulle faktiskt sätta värde på om han ville sluta använda copy-paste-funktionen på datorn så mycket i interpellationssvaren. Det börjar gå inflation i "Sverige är bäst", "jag är världens bästa finansminister" och "svensk ekonomi står stabil". Vi känner alla till fakta att i förhållande till konkursfärdiga länder, till exempel Grekland, är Sveriges ekonomi stabil. Att i det sammanhanget bli utnämnd till Europas främsta finansminister är som att, som en tyckare skrev, bli utnämnd till Afrikas bästa skidåkare. Det är kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Min interpellation skrev jag mot bakgrund av den inkomstspridning som sker i Sverige och i Europa efter den lilla dippen under finanskrisen 2008. Oavsett vilken copy-paste-funktion man använder på sin dator, Anders Borg, ökar klyftorna. Vidare ökar barnfattigdomen och ungdomsarbetslösheten. Siffertricksande kommer inte att lösa problemen utan det sker endast med hjälp av politiska åtgärder. Det här kommer att ge sociala, ekonomiska och demokratiska problem, inte bara i Sverige utan också i Europa. Det kommer att bli förlorade generationer som kommer att ha svårt att lita på de system som finns, som inte kommer att vara inkluderade i de sociala, ekonomiska eller demokratiska delarna av samhällslivet. Från svensk sida är det bra att finansministern menar att han har försökt trycka på sina europeiska kolleger när det gäller att ha en jämn fördelning av bördorna för att, som Anders Borg skriver, få legitimitet i konsolideringspolitiken. Men det skriver inte finansministern i interpellationssvaret. Därför undrar jag: Är finansministern nöjd med den inkomstspridning som finns i dag i Sverige? I dag går det ungefär 17 industriarbetarlöner på en lön i makteliten. Man kan ställa upp 17 personer här i kammaren samt en stor börsbolags-vd. De tjänar lika mycket. Tycker finansministern att det är en bra inkomstspridning i ett land? Är det denna modell som finansministern försöker ge sina europeiska kolleger inspiration till? Eller var går finansministerns gräns för när inkomstspridningarna är tillräckligt stora? Går den vid 20 eller vid 25 industriarbetarlöner? Eftersom skillnaderna ökar igen tycker jag att det är en relevant fråga. Svaret berättar vad det är för solidarisk fördelning som finansministern eftersträvar i EU.

Anf. 21 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Interpellationen är intressant, för den lyfter upp en ideologisk fråga som vi ofta debatterar i den här kammaren. Den förtjänar också att debatteras. När man talar om de ökade klyftorna skulle jag hellre vilja lyfta fram det som står att läsa i budgetpropositionen för 2011/12, nämligen att utanförskapet i Sverige de facto minskar och har minskat med hela 5 procent från 2006 till 2010. Där finns också en prognos fram till 2014-2015 där vi ytterligare kommer ned till kanske 12-13 procent från att ha varit uppe i 20 procent i utanförskap - något som låg högre under de socialdemokratiska regeringsåren. Det är precis som finansministern tydligt beskriver i sitt svar: Om man använder sig av den så kallade Gini-koefficienten, som ofta har nämnts i debatten här, ligger Sverige bäst till i världen. Gini-koefficienten beskriver hur inkomstspridningen ser ut, och den korrigerar dessutom för de välfärdstjänster som vi solidariskt finansierar. Om man sedan tittar på de rika länderna, som också nämns i finansministerns svar, ser man att det inte bara är de nordiska länderna utan rätt många andra länder som ligger hyfsat till, på en Gini-koefficient runt ungefär 0,20. Om man har 0 har man inga inkomstskillnader och om man har 1 har man de största skillnaderna. Den fråga man egentligen bör ställa till denna typ av interpellanter är: Vad är den optimala Gini-koefficienten? Är det där Sverige nu ligger - bäst i klassen? Ska vi ned till en ännu lägre nivå? Ska vi kanske ned till noll och inte ha några skillnader över huvud taget i samhället? Som har yttrats av tidigare socialdemokratiska ministrar är det så att om alla lever i armod är det hela på ett sätt rättvist fördelat när det gäller inkomstskillnadsproblematiken. Å andra sidan tror jag inte att någon vill komma dit. Fru talman! Vänsterpartiet har varje år från riksdagens utredningstjänst tagit fram frågan om fattigdom i Sverige och får nu svar för år 2011. Det är lite slående att följande då konstateras: "Den absoluta fattigdomen har varit relativt konstant under åren, men andelen har sjunkit något jämfört med 2003 oavsett om man mäter hushåll, män, kvinnor eller barn. För barn ligger siffran som lägst på 5,9 procent år 2007 och som högst på 7,5 procent år 2005. 2012 beräknas den bli 6,7." Detta innebär alltså att det finns siffror som visar att antalet familjer som har fått ekonomiskt bistånd var över 150 000 år 2005 och nu sedan år 2007 är under 120 000. Det ska sägas att det har ökat något de senaste åren, men det ligger fortfarande under 2005 års siffror. Fru talman! Hur man än resonerar om vad som egentligen är förutsättningarna för att hålla detta utanförskap i schack finns det en sak som har nämnts tydligt i statsrådets svar, nämligen Sveriges stabila ekonomi. Och den är inte bara stabil, utan den är bedömd som den kanske starkaste i hela Europa. Det ger lite grann svaret på den andra fråga som interpellanten har rest, nämligen hur man ur ett europeiskt perspektiv ska se på Sveriges position och Sveriges möjlighet att påverka. Det är ingen hemlighet att finansministern får höra gång efter annan - och med all respekt, för han förtjänar det - att den svenska modellen enligt alliansregeringens sätt att hålla stabila statsfinanser nu gärna exporteras till de länder som bäst behöver se till strukturella reformer. Det är länder där man har varit slösaktig och hamnat i en fruktansvärd situation som ingen vill dela. Jag vill påminna om att Sverige har hamnat i liknande situationer tidigare på grund av tidigare socialdemokratiska försyndelser under både 70- och 80-talen. De ledde fram till en intern finanskris, och dit vill vi inte tillbaka igen.

Anf. 22 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Låt oss ta en diskussion om hur det ser ut i Sverige och hur vi vill att det ska se ut. Låt oss konstatera att vi vill ha ett samhälle som präglas av sammanhållning. Sammanhållning bygger inte minst på att de som har det tuffast i samhället har det någorlunda bra och på att de som har det bäst i samhället inte drar i väg alltför långt. Vi vill se många andra värden i samhället som också är viktiga. Detta är inte det enda värde som är viktigt. Det är bra att vi har en starkt reallönetillväxt. Det är bra att vi har en stark välfärdsutveckling. Det är bra att vi har en god ekonomisk tillväxt för alla människor. Interpellationen tar sin utgångspunkt i makteliternas situation. Det fick mig att sätta mig ned och räkna lite på hur de samlade andelarna av toppinkomster har utvecklats. Man kan konstatera att under de år som vi nu har data för, 2006-2009, har toppinkomsternas andel ökat med 1,5 procent. Detta är att jämföra med att de under 2002-2006 ökade med 15 procent. Det var alltså en väsentligt snabbare ökning av toppinkomsternas andel under den förra socialdemokratiska mandatperioden och en kraftig ökning under hela den socialdemokratiska mandatperioden. Då drog verkligen toppinkomsterna i väg. Andelen ökade alltså med 15 procent under de åren och med 1,5 procent under de här åren. Det kan vara en viktig utgångspunkt när vi funderar på vad vi ska utläsa ur siffrorna. Drev den socialdemokratiska regeringen medvetet isär Sverige och ökade skillnaderna - var det därför siffrorna såg ut så? Motverkar den här regeringen medvetet skillnader - är det därför siffrorna ser ut så här? Det finns säkert många olika förklaringar. Den generella bilden av Sverige - och den är viktig att vi håller fast vid - är att vi har små förändringar av de ekonomiska skillnaderna jämfört med de flesta andra länder. Vi har små ekonomiska skillnader, och det är bra. Vi har ett samhälle som i allt väsentligt präglas av att vi håller ihop. Om vi jämför toppinkomsternas andel i USA med andelen i Sverige ser vi att den är ungefär tre fyra gånger så stor, lite grann beroende på vilken tidsperiod man jämför. Det är bra att det inte riktigt ser ut så i Sverige. Varför måste vi diskutera hur Sverige ser ut? Det är en diskussion som Socialdemokraterna måste föra lite grann med varandra. Den beskrivning vi får av Sverige är att det är katastrofala effekter och att allt försämras. Om det är beskrivningen måste vi åtminstone få redovisa att tillväxtsiffrorna i Sverige de senaste fem åren är högre än i praktiskt taget alla andra länder. Sysselsättningssiffrorna är bättre än i praktiskt taget alla jämförbara länder. De är tre gånger så höga som i Danmark, för att ta det som ett exempel. De är dubbelt så höga som i Finland. Vi måste ändå få redovisa att de offentliga finanserna har utvecklats på ett starkt sätt och att vi inte behöver genomföra åtstramningar. Vi ställer oss frågan: Vad är det för politiska åtgärder vi har att vidta om vi vill ha både tillväxt och sammanhållning? Den första och mest uppenbara är utbildning - ett utbildningssystem som premierar kunskap, som ställer krav och som ger stöd så att elever kan utvecklas utifrån sin egen förmåga. Det är grundbulten i ett system som ger små inkomstskillnader. Det andra är rörlighet. Sverige och de nordiska länderna har mer av social rörlighet än andra länder. Man sitter inte fast i en samhällsklass, i ett yrke eller i en grupp därför att man är född i den. Det finns goda möjligheter för människor i Sverige att röra sig tack vare utbildning och tack vare ett öppet samhällssystem. Det är viktigt med stabilitet eftersom sociala skillnader byggs under kriser. Det är under kriser människor hamnar i sociala situationer som gör att utanförskap och stora sociala skillnader blir följden. Därför är ekonomisk stabilitet också en del av politiken för sammanhållning. Ytterst måste vi naturligtvis ha en välfärdsstat som gör att vi tar hand om människor som av olika skäl har hamnat i bekymmer. Utgångspunkten måste vara att vi vill ha ett samhälle som präglas av sammanhållning och att vi ska ha en politik som är förenlig med sammanhållning och utveckling.

Anf. 23 Maryam Yazdanfar (S)

Fru talman! Finansministern berättade inte vad som var den optimala inkomstspridningen i hans tycke. Det är tråkigt, men jag går in och försöker kommentera de tre faktorer som finansministern nämnde som stabiliserande för ekonomi och social välfärd. Det är stabiliteten i ekonomin. Jag tror faktiskt att vår ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson, när hon senast deltog i en större medial diskussion, gav legitimitet till den stabilitetspolitik som Anders Borg har fört. Det är ingenting vi är oense om. Vi har ett ramverk som vi båda är överens om, som vi var med och drog fram. Jag tror någonstans att finansministern själv kommer att behöva tröttna på att försvara någonting som han egentligen inte blir kritiserad för - förr eller senare. Det andra är den sociala rörligheten. Det som händer, som all forskning är tydlig med, är att den sociala rörligheten sjunker när inkomstskillnaderna ökar. Det bästa sättet att hålla människor på plats och inte låta dem utvecklas är att låta de rika få det bättre och de fattiga få det sämre. Det är precis det som har hänt med det reformutrymme som Anders Borg har gett. Den rikaste procenten i samhället har fått 5 procent av dina reformer, hittills. Vi får se var det slutar. Sedan är det utbildningssystemet, som var det första som Anders Borg nämnde. Anders Borg ingår i en regering som har sett till att fler unga människor i dag går ut med ofullständiga betyg och är sämre rustade för att möta utmaningarna i livet. Det är i dag färre unga människor som får en bra start i livet än det var före 2006. Och det är någonting som regeringen är ansvarig för. Jag måste också kommentera det som Anders Borg sade om att ett samhälle är framgångsrikt när inkomstskillnaderna inte är för stora. Det håller jag med om, även om jag oftast tror att det mest är läpparnas bekännelse. Anders Borg sade att det här betyder att de som har det sämst ska ha det någorlunda bra. Jag tror faktiskt att mycket av våra politiska skiljelinjer ligger där. Anders Borg! Jag undrar om du vill ha det någorlunda bra. Vill du att dina barn ska ha det någorlunda bra? Vilka barn är det som ska ha det någorlunda bra? För mig duger inte det. Jag nöjer mig inte förrän alla barn som växer upp i Sverige får komma ut och uppfylla sina drömmar och nå sin högsta kapacitet. Någorlunda bra duger inte. Det är bara bäst för varenda unge som duger. Där går också den politiska skiljelinjen, som jag är jätteglad för att finansministern klargjorde.

Anf. 24 Finn Bengtsson (M)

Fru talman! Ja, ideologi är viktigt. Här har vi talat från finansministerns håll och Alliansens håll om arbetslinjen och ställt den i relation till bidragslinjen. Det kommer sannolikt att bli ett tema inför avslutningen av den här mandatperioden och under kommande valrörelse. Låt mig betona bland annat inblandningen av socialförsäkringssystemet, inte minst när det gäller sjukförsäkringen. Vi kan i princip säga att vi är relativt överens om ersättningsnivåerna i det systemet, som bygger upp en del av inkomsterna för en del av befolkningen. Däremot har vi varit helt oense om hur sjukförsäkringen bör utformas. År 2002 och 2003 var det toppår i Sverige i förhållande till resten av jämförbara länder. Vi hade dubbelt så många som var sjukskrivna dubbelt så länge som i just jämförbara länder. Vi hade också en geografisk spridning som visade att sjukförsäkringssystemet, som är så viktigt för oss för att vi ska ha en trygghet vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom, egentligen fungerade som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap, vilket den aldrig har varit avsedd att vara. Det genomfördes en reform under förra mandatperioden, och den har förbättrats ytterligare under den här mandatperioden. Nu har vi i princip ett sjuktal, ett ohälsotal, som är jämförbart med hur det är i jämförbara länder runt oss. Fru talman! Jag vill påstå att detta kanske är en lika viktig faktor som att vi bedriver en allmän sysselsättningsstärkande politik i vårt land. Det handlar nämligen om att befinna sig i utanförskap när man inte är sjuk, med en sjukersättning som ger mycket lägre ersättning än vad en arbetsinkomst ger. Det är kanske den allra värsta otjänsten man kan göra mot någon, om man nu vill se att inkomstskillnaderna ska vara mindre än vad de är i dag. Därför tror jag att finansministern och alliansregeringen är på helt rätt spår. Det handlar om att driva en aktiv sysselsättningspolitik men också om att se till att bevaka och bevara den sjukförsäkringsreform som ändå har fört svenska folket betydligt närmare arbetsmarknaden.

Anf. 25 Lars Johansson (S)

Fru talman! Jag anmälde mig på talarlistan när jag upplevde att finansministern dribblade med siffror. Anders Borg sade nämligen att inkomstökningar för de bäst betalda har ökat väldigt lite mellan 2006 och 2009. Men varför använda år 2009 när det var det år som det gick riktigt dåligt för Sverige? Varför inte använda 2011, när vi vet att direktörerna har fått ännu mer betalt än vad löntagarna har fått? Om vi jämför hela perioden, från 2006 till och med 2011, får vi helt andra siffror. Dribbla inte med siffrorna! Samhället dras isär. Vi har många exempel på det. Jag kan ta ett exempel. I fredags i förra veckan besökte jag ett fas 3-projekt, som det så vackert heter, på Marieholmsgatan 4 i Göteborg. Det var 109 personer som var i den aktiviteten, som det heter. Det finns inga avtal. Det finns inga fackliga avtal. Tre personer hade fackliga avtal. Det var de som var medlemmar i Unionen och som fungerade som arbetsledare. De här människorna har mellan 340 kronor och 680 kronor om dagen, i genomsnitt ca 10 000 kronor i månaden, medan de är i fas 3. Det stora flertalet har gått där i ett år. Av dem som har gått i ett år är det fem personer som har kommit ut i arbetslivet. De flesta av dem som där är inlåsta i denna fas 3-åtgärd, tillsammans med de andra ca 30 000 i Sverige, vågar inte berätta för tänkta arbetsgivare att de är i fas 3, för alla vet att det är en åtgärd utan aktivitet. Det är kanske socialt okej att man träffar andra människor i samma situation, men man har ingen utveckling. Det är ingen utbildning. Det är ingen kompetensutveckling som sker. Man stannar av. Jag måste säga att när man möter människor i den situationen och möter den håglöshet som de känner förstår man att människor är förtvivlade över regeringens politik. Det är klart att samhället dras isär. Alldeles nyss fick vi också uppgifter om att det är 28 000 fler barn som är drabbade av barnfattigdomen. Det var Rädda Barnen som kom med de siffrorna, inte Socialdemokraterna. Det kommer nu uppgift efter uppgift om att inkomstskillnaderna i samhället ökar. Jag är väldigt förvånad när jag tittar på interpellationssvaret. Finansministern säger: Det gör vi bland annat genom att förbättra den ekonomiska situationen för grupper med pressade marginaler, däribland de pensionärer och barnfamiljer som har låg inkomst. Det är inte sant. Det som står här är inte sant. Det är inte sant att ni sänker trösklarna in på arbetsmarknaden för människor i fas 3. Det som står här är inte sant. Men ni säger att ni ska fortsätta med den politiken. Det är en förfärande politik för stora grupper i samhället. Sedan är det precis som Maryam sade tidigare. När det gäller det ekonomiska ramverket har vi ingen annan uppfattning. Vi är tydliga på den punkten. Det har vi varit hela tiden i opposition. Det vore väl sjutton annars, eftersom vi var med och skapade det en gång i tiden, när Moderaterna var emot. Men när det gäller det som sker på andra områden i den ekonomiska politiken är det ett ökat utanförskap, och det innebär ökade ekonomiska klyftor i samhället.

Anf. 26 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Den här interpellationen gäller ytterst, fru talman, hur det har gått för makteliten. Hur har utvecklingen för makteliten varit i relation till andra? Då redovisar jag den statistik som finns, som är internationellt jämförbar, som löper fram till 2009 och kan då konstatera att under perioden 2002 till 2006 ökade inkomstandelen för de med de högsta inkomsterna, toppinkomsterna, med 15 procent. Under motsvarande jämförbara tid under alliansregeringen - det är visserligen tre år, men jag har mycket svårt att tro att det kommer att bli någon avgörande skillnad för 2010 - har det ökat med 1 ½ procent. Det här är inte den enda statistiken som ser ut på det sättet. Vi vet ju att inkomstskillnaderna ökade kraftigt under de socialdemokratiska åren, och vi vet att även förmögenhetskoncentrationen ökade kraftigt. Någon gång kunde det vara på sin plats att Socialdemokraterna förde en självgranskande diskussion om varför man under tolv års regeringsinnehav bidrog till att öka klyftorna så kraftigt. Vad var det man gjorde som bidrog till detta, och vad var det man gjorde som inte fungerade? Någon gång kommer det att hända att svenska folket röstar tillbaka Socialdemokraterna. Finns det då ingen självgranskning, där man kritiskt frågar sig varför misslyckandet var så pyramidalt när det gäller klyftorna, är det svårt att se att det kan bli på något annat sätt än att Socialdemokraterna återigen kommer att bidra till att både toppinkomsternas andel och inkomstskillnaderna ökar och att klyftorna grävs djupare. Det är naturligtvis så här att varje samhälle måste bygga på en avvägning mellan trygghet och drivkrafter. Det finns alltid en avvägning mellan hur mycket inkomsttrygghet och stöd vi vill erbjuda människor och hur mycket drivkrafter som krävs för att vi ska få dem tillbaka i arbete. Det vi har gjort som är speciellt och som har förskjutit den svenska modellen är att vi har valt att sänka inkomstskatterna, där marginalskatterna i särklass har sänkts mest för dem med lägst inkomster. Vi har värnat övriga skattebaser, vilket gör att vi alltjämt har starka offentliga finanser, en stor offentlig sektor och en stor andel av de sysselsatta som jobbar med välfärdstjänster. Så har vi kunnat bevara en stark välfärdsstat men även förstärka drivkrafterna. Vi har förstärkt arbetslinjen men bibehållit sammanhållningen. Det var ju så den svenska modellen en gång i tiden var konstruerad. Fram till sent 60-tal och början av 70-talet hade vi starka drivkrafter och stark sammanhållning. Sedan överlagrade vi det med alltför mycket marginaleffekter, regleringar och transfereringssystem. Det här tog Socialdemokraterna på allvar i regeringsställning. Man backade när det gällde marginaleffekterna genom att kompensera för egenavgifter. Man tog undan sådant som arvs- och gåvoskatt som hade betydande negativa effekter för sysselsättningsklimatet. Man stramade upp förtidspension, a-kassa och arbetsförmedling. I opposition verkar man dock helt ha glömt att det finns en besvärlig och komplicerad avvägning mellan trygghet och drivkrafter om man vill värna en välfärdsstat som är förenlig med stark sysselsättning och bra utveckling. Det Socialdemokraterna nu står för är att vältra ut breda bidragshöjningar som finansieras med höga skattehöjningar på företag och anställda. Det är klart att effekterna av det blir mer utanförskap och färre människor i jobb. Det vi eftersträvar är ett samhälle där varje medborgare får en chans att komma till sin rätt och få ut sin fulla potential. Där klarar sig Sverige bättre än de flesta länder, eftersom vi har en bra skola, bra social rörlighet och bra trygghetssystem. I den svenska modellen finns en bra balans för att skapa detta, och den balansen har vi bidragit till, inte minst genom att vi nu under krisåren när andra har skurit ned, kunnat prioritera att förstärka bostadsbidragens barndel, höja flerbarnstilläggen och göra riktade insatser till de pensionärer som har det sämst. Det är precis så vi har gjort för att också i kristider, när resurserna är knappa, bidra till sammanhållningen. Det är en bra krispolitik, därför att den bidrar till att hålla ihop samhället samtidigt som den är statsfinansiellt ansvarsfull.

Anf. 27 Maryam Yazdanfar (S)

Fru talman! Anders Borg förklarade ganska tydligt i det föregående inlägget hur ni ser på inkomstfördelning i ett samhälle, men jag tror inte att finansministern själv var medveten om det. Finansministern förklarade att man vill ha ett samhälle där den fattige har det någorlunda bra. Det är också det som är den stora politiska skiljelinjen. Anders Borg och regeringen tror att den som har mest bara behöver trygghet i form av skattesänkningar och mer pengar på kontot för att nå framgång, medan den som är fattig bara behöver mer drivkrafter och att bli ännu lite fattigare så att han eller hon måste kämpa lite hårdare. Som socialdemokrat delar jag inte den människosynen. Jag menar att alla människor faktiskt har en potential och att man tillsammans med resurser som man får av samhället ska göra sitt yttersta för att nå sin främsta potential. Observera att det inte är jag, interpellanten som utmålas som kommande från bidragspartiet, som talar om bidrag här, utan det är Anders Borg som talar om bidrag. Han står nämligen för något slags allmosepolitik där man gör de stora skattesänkningarna och de stora ekonomiska lättnaderna för dem som har mest pengar, medan de fattiga får några hundralappar vid sidan om. Jag tror att vi ska byta ut denna allmosepolitik mot en framgångspolitik för alla, där alla människor får chansen att nå sin högsta potential. Det finns nämligen inte en konstant mängd framgång i samhället som man måste dela på, utan jag tror att man kan nå hur mycket framgång som helst, bara tillräckligt många får chansen.

Anf. 28 Lars Johansson (S)

Fru talman! Det är ju så här, Anders Borg, att man kan använda statistik lite som man vill ibland. Att använda 2009, året när vi hade en svår ekonomisk kris i Sverige, som utgångspunkt för att visa att de ekonomiska skillnaderna inte har blivit så stora upplever jag nog ändå är att använda fel årtal. Det är det ena, och det kan vi återkomma till. Men vi behöver som sagt var inte hålla på med det, utan vi kan i stället titta i dagstidningarna där det står att direktörerna får det ena lönelyftet efter det andra som är oerhört mycket större än vad vanliga människor får. Utvecklingen är tyvärr den att samhället dras isär. Jag nämnde fas 3 i mitt förra inlägg. Jag ska nu nämna ett annat område, nämligen a-kassan, en omställningsförsäkring som vi tycker är viktig. Jag noterar att finansministern i sitt svar tidigare inte nämnde de arbetslösa över huvud taget, de 400 000 personer varav många går med låg ersättning. Här är bara ett exempel på vad som har skett: År 2006 i september var det ungefär 50 procent av de arbetslösa i åldern 18-24 år som hade a-kasseersättning. Vi vet att man inte alltid går med i facket och blir a-kasseberättigad under de första åren när man kommer ut på arbetsmarknaden, men det var ändå 50 procent. I september förra året var det 5 ½ procent. Vad har hänt? Jo, den politik som ni har drivit har gjort att människor inte går med i a-kassan i någon större omfattning längre. Man avstår eftersom det har blivit så väldigt mycket dyrare. Då får det den effekten att man i stället, när man är arbetslös, får leva på försörjningsstöd. Det är detta som gör att sammanhållningen i samhället inte är lika stark i dag som den var tidigare. Samhället dras isär, och det är det vi kritiserar regeringens ekonomiska politik för - att ni inte ser helheten utan bara ser till vad vissa delar av den ekonomiska politiken leder till. Titta på helheten! Titta på hur människor drabbas av den politik ni företräder!

Anf. 29 Finansminister Anders Borg (M)

Fru talman! Den socialdemokratiska självgranskningen och självkritiken kring klyftorna kommer aldrig. Bara för att säkra att det inte var fel på just toppinkomsternas andel kontrollräknade jag på Gini-koefficienterna som också är redovisade fram till 2009, eftersom det är det slutår som redovisas i tabellerna. Gini-koefficienterna ökade från 2002 till 2011 med 11 procent. Under vår period har de ökat med 1 procent. Återigen har vi ett mått som visar hur tydligt inkomstskillnaderna ökade under de socialdemokratiska åren. Någon gång skulle det kunna finnas en socialdemokratisk företrädare som tog en seriös, självkritisk debatt om detta: Varför ledde ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav till så stora ökningar av de ekonomiska skillnaderna? Det blir väldigt svårt att förstå hur man ska kunna hävda någon trovärdighet i att man är ett parti som kan minska skillnaderna om man inte självkritiskt granskar varför man orsakade så stora ökningar av dem. Jag tycker naturligtvis att vi ska debattera varandras ståndpunkter och inte konstruerade skillnader. Jag har aldrig förordat någonting som kan beskrivas som allmosepolitik. Vad jag försökte beskriva med mina ord, i dess ofullkomlighet, var att när vi tittar på mått som beskriver hur de som har det materiellt sämst i samhället har det så är den andelen i Sverige och i de nordiska länderna, när man mäter det som tillgång till olika materiella tillgångar, mindre än i andra länder. Häpnadsväckande nog har skillnaderna inte ökat under krisen, vilket varit fallet i många andra länder. Det tycker jag är bra. Det betyder att vi bygger ett samhälle som visserligen aldrig kan bli perfekt, vi kan inte erbjuda alla människor de perfekta chanserna, men det ger en grad av väl fungerande välfärdsstat. Sedan är målet naturligtvis att människor ska komma till sin rätt. Det är därför vi gör så stora och omfattande insatser för utbildning, för förskola och skola, just för att ge människor stöd och möjligheter att utvecklas. Det är vår välfärdssyn.

den 1 mars

Interpellation

2011/12:275 Inkomstskillnader och demokratin

av Maryam Yazdanfar (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Under finanskrisen sjönk den ekonomiska elitens inkomster något, men det visade sig vara ett tillfälligt trendbrott i den fördelningspolitiska riktning som pekar mot att samhällets högst avlönade ökar sina inkomster allt snabbare medan de med lägst inkomster hamnar i bakvattnet. LO visade i dagarna i sin rapport Makteliten kommer igen att det nu går i snitt 17 industriarbetarlöner på en årsinkomst för en medlem av makteliten.

Samtidigt rasar den folkliga opinionen i hela Europa mot de ibland obarmhärtiga besparingar som samhällen tvingas till i krisens spår. Medan den ekonomiska eliten sitter i orubbat bo måste breda löntagargrupper i stället ställa upp och hjälpa sina länder ur krisen. Detta skapar slitningar och i slutändan en demokratisk klyfta som kan vara mycket svårt att överbrygga.

Finansministern har många gånger talat om riskerna med de ekonomiska klyftorna i Sverige.

Med anledning av detta frågar jag finansministern:

Hur avser finansministern att agera för att minska inkomstspridningen i Sverige?

Hur avser finansministern att agera för att de besparingsåtgärder som många EU-länder nu genomgår också får folklig förankring och demokratisk legitimitet?