Implementeringen i svensk rätt av internationella brott

Interpellationsdebatt 17 februari 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 17 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag planerar att en proposition framläggs grundad på Internationella straffrättsutredningen under 2012 samt om jag avser att vidta några åtgärder för att undvika att det i framtiden uppkommer liknande situationer, där beredningstiden i Justitiedepartementet för mycket viktiga och brådskande lagförslag kan komma att uppgå till tio år. Han har också frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att skingra de misstankar som framförts i en artikel i tidningen Fokus om att dröjsmålet delvis kan ha sin grund i en önskan att försvåra förundersökning och lagföring beträffande eventuellt ansvariga för folkrättsbrott hos Lundin Oil. Slutligen har han även frågat om jag avser att ta initiativ till att en proposition läggs fram om kriminalisering av tortyr definierad i enlighet med FN:s konvention mot tortyr. Låt mig inleda med att säga att svensk straffrättslig lagstiftning redan i dag ger goda möjligheter att lagföra personer för krigsförbrytelser, i svensk rätt kallat folkrättsbrott, och folkmord. Genom regeringens förslag till förändringar i fråga om preskription för en del allvarliga brott som trädde i kraft den 1 juli förra året och som bland annat innebär att preskriptionen avskaffades för grovt folkrättsbrott och folkmord, har möjligheterna ökat ytterligare. Även om det i svensk rätt saknas ett särskilt straffstadgande för brott mot mänskligheten är sådana gärningar i allt väsentligt kriminaliserade genom de allmänna bestämmelserna i brottsbalken om bland annat mord, dråp, misshandel, våldtäkt och olaga frihetsberövande. Preskriptionstiden för mord och dråp har också slopats. På samma sätt är gärningar som kan anses utgöra tortyr kriminaliserade i svensk rätt, bland annat genom misshandel inklusive synnerligen grov misshandel, olaga tvång med mera. Sverige uppfyller därmed kraven i FN:s tortyrkonvention. Svenska domstolar har också redan i dag möjlighet att döma över folkmord och folkrättsbrott, oavsett var dessa gärningar begåtts och av vem. Detsamma gäller brott med minimistraff på fängelse i fyra år eller mer, som mord och synnerligen grov misshandel. Det finns alltså goda möjligheter att i Sverige lagföra krigsförbrytare och andra personer som begått allvarliga brott enligt den internationella rätten. Straffbestämmelserna kan emellertid göras tydligare och utformas så att de står i bättre överensstämmelse med den internationella rättens utveckling. Det är riktigt att Internationella straffrättsutredningen 2002 lämnade ett betänkande med förslag till ny lag om internationella brott innehållande en samlad reglering av folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Utredningen har också behandlat frågan om det ska införas ett särskilt straffstadgande för tortyr i svensk rätt och bedömt att så inte bör ske. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har ett aktivt arbete inom Justitiedepartementet inletts. Tidigare låg detta i malpåse. En proposition är planerad att lämnas under 2012. Det är inte ovanligt att komplicerade och omfattande reformer, när förslagen analyseras i detalj, visar sig kräva mer tid än vad man inledningsvis kunde förvänta sig. Vidare är departementets resurser inte obegränsade, och ibland måste svåra prioriteringar göras. Men det är regeringens och departementets strävan att alltid utifrån tillgängliga resurser genomföra reformer så snabbt som det är möjligt. Den ambitionen kommer givetvis gälla även i framtiden. Beredningstiden för Internationella straffrättsutredningens förslag har naturligtvis inte haft något samband med en enskild förundersökning eller i övrigt med omständigheter i något enskilt ärende. Vad slutligen gäller frågan om införandet av ett nationellt, specifikt tortyrbrott definierat i enlighet med FN:s konvention mot tortyr, kommer utredningens bedömning i denna del att behandlas inom ramen för det arbete som pågår. Regeringen kommer att ta ställning i frågan i propositionen.

Anf. 18 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Jag tackar för svaret och vill välkomna beskedet om att vi kommer att se ett förslag om en moderniserad svensk lagstiftning som uppfyller internationella konventioner på det här området till 2012. Det är på tiden, kan man säga. Vår lagstiftning måste vara så stark och så klar som möjligt för att vi ska kunna lagföra allvarliga brott som tortyr, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Trots det positiva beskedet finns det delar i svaret som förvånar mig en smula. Det första är att det hävdas att tortyrbrott i dag är fullt ut täckta av nuvarande svensk lagstiftning. Det är också mycket oroande att ministern inte vill ge besked om att tortyr kommer att införas som brottsrubricering i svensk lag. Faktum är att FN:s tortyrkonvention föreskriver att tortyr definieras som ett brott i nationell rätt av de länder, däribland Sverige, som har signerat konventionen. Detta har också påpekats för Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Man kan också ifrågasätta om de nuvarande brottsrubrikerna som grov misshandel och olaga tvång har samma styrka som en explicit rubricering om tortyr. Särskilt tydligt blir detta när man också tar in psykisk tortyr som tortyrform. Psykisk tortyr är vanlig och kan ha fruktansvärda konsekvenser för den utsatte. Vilken svensk rubricering ska täcka detta? Kanske ofredande? Vilka är argumenten emot att införa tortyrbrottet i svensk lag? Vad får ministern att tveka? Jag skulle gärna vilja höra argumenten emot och hur ministern tänker i det här fallet. Ett liknande resonemang kan föras vad gäller rubriceringen brott mot mänskligheten. Även här hävdar ministern att den rubriceringen redan i dag de facto täcks av svensk lagstiftning. Om detta är inte alla överens. Amnesty International har till exempel invänt mot denna beskrivning. Tillåt mig citera en av landets främsta experter på området, åklagaren Magnus Elving på Internationella åklagarkammaren. I Norrköpings Tidningar säger han följande: "Det är önskvärt att lagstiftningen harmoniseras med andra länder. Till dess får vi hanka oss fram. - - - Det är lättare om man talar om brott mot mänskligheten så vet alla vad det handlar om." Det här kommer alltså från en praktiker på området. Ytterligare en kritisk röst mot att Romstadgan inte har genomförts i svensk rätt är faktiskt en statlig utredning, SOU 2010:72, som kom förra året från Folkrättskommittén inom Försvarsdepartementet. Där klargör man uttryckligen att man anser att det är olyckligt att beredningen på detta område har dragit ut på tiden och att Sverige till följd av detta inte har den lagstiftning på plats som Romstadgan kräver. Detta är då fråga om en statlig utredning. Det är självklart välkommet och också det enda rimliga att regeringen i detta inte tar några hänsyn till den pågående utredningen om folkrättsbrott mot Lundin Oil i Sudan. Men är det inte så att den nuvarande lagstiftningen gör det svårare att eventuellt fälla de ansvariga för de här folkrättsbrotten i samband med Lundin Oils verksamhet? Brott mot Genèvekonventionen förutsätter att det har rått väpnad konflikt, och det är inte alltid självklart hur man ska avgöra om det har varit fallet, till exempel i Sudan. En skärpning av lagstiftningen på det här området skulle ta bort varje misstanke om att regeringen tar hänsyn till ett enskilt mycket känsligt ärende när lagarna utformas. Genomförandet av Romstadgan och det internationella regelverket mot den här typen av brott är ett stort steg framåt. Det är någonting som regeringar och parlamentariker, inte minst svenska sådana, har arbetat för i många år. Därför är det så beklagligt att Sverige som pådrivande stat inte självt har gjort de förändringar i lagstiftningen som dessa regler föreskriver.

Anf. 19 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jonas Sjöstedt har inte varit i riksdagen så länge så jag ska verkligen inte beskylla honom för att den tidigare majoriteten inte har lyft frågorna snabbare, men jag vill gärna säga att jag tog itu med det här arbetet när jag började som justitieminister därför att jag tycker att det är angeläget. Men jag har också respekt för att en del av den här lagstiftningen är komplicerad. Det är inte för att skylla ifrån mig för att arbetet inte är gjort som jag påpekar att svensk rätt i nästan samtliga fall faktiskt täcker in det som är viktigt i de här olika ärendena, för så är det. Det är också en missuppfattning att Romstadgan skulle ställa krav på att det införs en brottskatalog i nationell rätt. Romstadgans brottskatalog, Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, bygger på så kallad sedvanerätt som är bindande för alla länder. Ursprunget kommer från 1948 års folkmordskonvention, som Sverige har tillträtt, och 1949 års Genèvekonvention, som också har tillträtts av Sverige. Sverige har i dag en lagstiftning som lever upp till de kraven. Däremot finns det ett starkt intresse från oss här i Sverige att reformera lagstiftningen, som är av äldre datum, så att den anpassas bättre till den internationella rätten. Det påtalas också av människor som arbetar professionellt med detta. När det då gäller frågan om att tortyr ska vara ett särskilt brott - tortyr är ju något osedvanligt vidrigt som vi verkligen behöver hantera - är det så att Sverige har tillträtt FN:s konvention mot tortyr och annan grym och omänsklig behandling. I svensk rätt har vi inte ett särskilt straffstadgande av tortyr. Det är inte heller något som konventionerna kräver av parterna. En sådan gärning kan i stället vara ett allvarligt brott enligt brottsbalken, som olaga tvång, våldtäkt och framför allt synnerligen grov misshandel. Där har vi höjt straffnivåerna, och det tror jag är viktigt, och framför allt påpekat att ett brott bör betecknas som grovt när våldet har varit av närmast tortyrliknande slag. Minimistraff och annat kan man också titta på, där vi markerar hur allvarligt vi ser på det. Sverige har fått kritik från FN:s tortyrkommitté för att vi inte har ett särskilt tortyrbrott i svensk rätt. Den kritiken finns. Det som har varit argumentet mot att införa ett sådant brott och som väl är skälet till att den här utredningen inte föreslår ett särskilt brott är att det finns stora risker för överlappning i förhållande till framför allt misshandelsbrottet. Det är så att säga inte helt enkelt, enligt juristerna, att hantera det hela. Det jag sade i mitt svar var att det här underlaget är sådant som ligger till grund för det ställningstagande vi ska göra i samband med en proposition. Det arbetet kommer vi naturligtvis att genomföra. Där får vi titta på både vad olika remissinstanser har för synpunkter och vad vi har fått för kritik från olika håll, men också på vad utredningen har redovisat som skäl för sitt ställningstagande. Det måste jag tyvärr få återkomma till. När det sedan gäller brott mot mänskligheten är det ju riktigt att vi inte har ett sådant brott. Det finns goda skäl för den proposition som jag ändå aviserar. Men låt mig ändå när det är några sekunder kvar av den här talartiden säga att det är otroligt viktigt att vi i svensk rätt får regler som är moderna och anpassade till internationella åtaganden. För egen del måste jag säga att jag också är rätt fokuserad på att vi måste göra verkstad. Vi måste ju använda de lagar vi har så att vi verkligen skipar rätt där det är möjligt. Den här typen av brott är väldigt svår att utreda, att hantera. Ibland får vi arbeta över gränserna. Vi får arbeta internationellt och annat, men vi behöver faktiskt göra mer i de andra delarna också. Det är inte bara att se till att det står rätt i lagboken utan att faktiskt se till att saker och ting används. Vi har numera också personal som arbetar särskilt med den här typen av frågor, vilket är bra.

Anf. 20 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Jag vill börja med att hålla med ministern och berömma henne lite grann på två områden. Det första är att det faller ett ansvar på tidigare majoriteter och tidigare regeringar att det inte har skett mer. Det är vi helt överens om. Det tycker jag är en rimlig kritik som ministern har framfört. Men det förändrar inte sakläget och behovet av förändring. Det är snarare så att det är mer akut på grund av det. Jag välkomnar också de förändringar som har skett i rättsväsendet för att ge bättre utredningskapacitet och samla den på ett håll för att utreda den här typen av brott. Jag tycker att det är en klok och bra reformering som har gjorts. Sedan anför ministern att svensk lagstiftning i dag täcker "nästan samtliga fall" enligt den internationella rätten. Men är inte problemet att vi bör täcka samtliga fall? Är det inte just det vi har åtagit oss när vi har signerat de här konventionerna? Pekar inte behovet av att lyfta in detta just på den brist som faktiskt finns? Här handlar det om att stärka lagstiftningen i sig, men det handlar också om att visa respekt för de konventioner som vi har förespråkat internationellt. När länder som har varit pådrivande för att få igenom dem inte själva fullt ut genomför dem finns ju en risk att vi försvagar det internationella arbetet med de här konventionerna. När det gäller tortyrbrottet har ministern inte lyckats övertyga mig. Jag skulle vilja återkomma till resonemanget om psykisk tortyr. Vad gör man med den som har tvingats bevittna att en anhörig utsätts för våldtäkt till exempel, en form av psykisk tortyr, eller den som aldrig får sova, vilket är en ohygglig form av tortyr? Vilken brottsrubricering i svensk lag är det som är effektiv där? Vore inte ett speciellt tortyrbrott en hjälp för åklagarna i de här mycket komplicerade och omfattande utredningarna som ministern mycket riktigt påpekade att det är. Då har man en starkare och tydligare brottsdefinition som gör att det faktiskt är enklare att lagföra personer för de här mycket allvarliga brotten. När det sedan gäller brott mot mänskligheten skulle jag vilja återkomma till den pågående utredning som berör situationen i Sudan. Är det inte korrekt att säga att om vi hade haft en rubricering som brott mot mänskligheten som varit oberoende av Genèvekonventionens krav på väpnad konflikt så hade möjligheten för åklagaren att lagföra skyldiga i samband med det här sannolikt varit större? Fins det inte en kvalitativ skillnad beroende på vilken sorts utformning man har på lagstiftningen på det här området?

Anf. 21 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Först vill jag ta upp påståendet att ministern inte har övertygat mig. Jag försökte nog inte övertyga. Jag påpekade att utredningen har en uppfattning, och jag redovisade en del av de argument som man har haft för att inte förorda att tortyr blir ett särskilt brott. Men jag konstaterade att det för regeringens del handlar om att avvakta tills vi har gjort den beredning som man behöver göra därför att det finns kritik från olika håll till de synpunkterna. Så jag har nog inte försökt övertyga någon, däremot redovisa dessa skäl. När det gäller psykisk tortyr får jag säga att jag faktiskt tror att samma argumentation är giltig, därför att psykisk misshandel också är väldigt besvärligt att utreda. Det kan Jonas Sjöstedt och jag vara helt överens om. Det finns i verkligheten psykisk misshandel och psykisk tortyr. Det kan vara nog så subtilt hur man plågar och kränker människor under lång tid. Vi har dock förhållandevis stora svårigheter, vill jag säga, i att få ned i utredningar och föra i bevis sådant som inte är lika synligt som blåmärken, sår och skador som alltså är av mer fysisk karaktär. Jag är inte så säker på att ett särskilt tortyrbrott i den delen skulle underlätta. Däremot tror jag att vi har ett stort ansvar att lyfta fram att det faktiskt finns både fysisk och psykisk tortyr och även misshandel, för jag tror att såren egentligen kan vara nog så allvarliga även om de inte syns utanpå kroppen. Det är ett lidande vi behöver hantera. Det kanske inte är ett argument i frågan om man ska ha ett särskilt brott eller inte, men jag har precis samma engagemang för att man måste kunna beivra denna typ av övergrepp. Jag vill också erinra om att vi, även om vi inte kommit till skott med hela det förändringsarbete som kan behövas, ändå har förbättrat förutsättningarna att lagföra personer som har utsatt andra för tortyr genom den straffskärpning vi genomförde när det gäller misshandelsbrott. Framför allt har vi den grova misshandeln. Det var dess värre - jag kanske inte borde ta upp det; det är nästan otrevligt - så att Vänstern motsatte sig den skärpningen. Den är dock väldigt tillämplig just när det gäller tortyr, skulle jag vilja påstå. Vi har alltså gjort en del, även om man kan göra lite olika bedömningar av hur det ser ut. Sammantaget, och som jag redovisade i mitt inledande svar, arbetar vi utifrån utredningen om detta. Jag förväntar mig att kunna presentera en proposition 2012 och ta tag i dessa frågor på ett bra sätt. Jag vill dock som sagt också påtala att det är väldigt viktigt med det praktiska arbetet. Jag tycker att det är bra att vi har fått åklagare som särskilt arbetar med detta och fler som är fokuserade på det ganska besvärliga utredningsarbete som måste bedrivas under ofta ganska lång tid för att faktiskt döma någon för dessa allvarliga brott. De är också enormt viktiga i det internationella arbetet. Jag hade anledning att träffa Parliamentarians for Global Action häromdagen. De arbetar med den internationella brottmålsdomstolens verksamhet, och vi diskuterade detta ganska mycket. Få saker är så viktiga i det internationella fredsarbetet som att skapa försoning, och om man inte med rättsligt arbete kan reda ut vad som har hänt och döma dem som gjort sig skyldiga till brott har man väldigt svårt att skapa bra förutsättningar för fred och en positiv utveckling. Detta är alltså viktigt.

Anf. 22 Jonas Sjöstedt (V)

Fru talman! Låt mig ta vid där ministern avslutade sin argumentation. Det gäller vikten av att stärka den internationella brottmålsdomstolen och Romstadgan. I det är jag helt enig med ministern. Det är ett genombrott att vi har detta system på plats, och därför vill jag göra allt för att det ska utsträckas till att omfatta fler signatärländer och stärka domstolens arbete i sig. Ett sätt att göra det är att vara nitisk när vi genomför lagstiftning i vårt eget land, för att visa att vi respekterar reglerna. Jag menar att det återstår att göra en del på detta område i Sverige, även om, som ministern har påpekat, nästan samtliga fall täcks. Jag välkomnar också att man har lyft upp preskriptionstiderna för dessa brott, som man har gjort i den svenska lagstiftningen. Jag tycker att det är bra och också i överensstämmelse med dessa bestämmelser. Jag tror - eller jag är helt övertygad om - att det är ett misstag att inte införa tortyrbrott i svensk lagstiftning. Man kommer att fortsätta att hamna i diskussioner om huruvida Sverige verkligen uppfyller konventionernas krav. Det är en dålig diskussion för Sverige. Det bästa är att vi uppfyller dem till hundra procent. Sedan finns det en fråga som ministern inte direkt har berört men som jag ställde tidigare och vill lyfta fram igen. Det gäller brottsutredningen om situationen i Sudan. Är det inte en rimlig bedömning att tro att brottsåklagaren med en vidare brottsdefinition - brott mot mänskligheten - har bättre verktyg i sin hand att, om man finner att det finns grund för detta, faktiskt lagföra de ansvariga för denna eventuella brottslighet?

Anf. 23 Beatrice Ask (M)

Fru talman! Jag tror att vi har rett ut flera av de frågeställningar som interpellationen berör. När det gäller situationen i Sudan och den fråga som kom sist här kan man väl säga att jag kanske inte ska ge mig in på huruvida det blir svårare eller lättare att fälla någon för redan begångna gärningar om vi inför ett särskilt straffstadgande för brott mot mänskligheten. Man ska dock komma ihåg att det är väldigt sällan, och dessutom på väldigt goda grunder i så fall, som vi ger nya straffstadganden retroaktiv verkan. Det är alltså inte så säkert att det skulle ha någon poäng i detta sammanhang. Det underlättar inte det hela, men jag är inte så säker på att det skulle vara lösningen. Det kan det finnas anledning att fundera över.

den 10 februari

Interpellation

2010/11:201 Implementeringen i svensk rätt av internationella brott

av Jonas Sjöstedt (V)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Den svenska straffrättslagstiftningen när det gäller sådana internationella brott som enligt folkrätten ska föranleda individuellt straffansvar är ytterst rudimentär, starkt föråldrad och uppfyller inte de krav som ställs efter Sveriges ratificering av FN:s konvention mot tortyr och tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Reglerna om svensk straffrättslig jurisdiktion är svåröverskådliga, komplicerade och möjliggör politiskt motiverad och godtycklig styrning av regeringen i frågan om åtal ska väckas.

Internationella straffrättsutredningen lämnade år 2002 förslag (SOU 2002:98) till nya straffbestämmelser om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser och om att svensk domstol skulle ha rätt att döma över dessa brott med stöd av principen om universell jurisdiktion, det vill säga oberoende av var och av vem sådana brott begåtts. Brotten skulle undantas från preskription. Detsamma skulle gälla för gärningar som utgör tortyr enligt FN:s konvention mot tortyr.

Den nuvarande straffrättsliga regleringen, som i huvudsak hänför sig till brottet ”folkrättsbrott”, är mycket otydlig och svårtillämpad. Den utgör till exempel ett problem för åklagaren i förundersökningen om misstänkt folkrättsbrott i Sudan av företrädare för Lundin Oil. Brott mot Genèvekonventionerna förutsätter att väpnad konflikt rådde och detta kan vara svårbedömt under olika skeden av konflikten i södra Sudan. Otydligheten i brottsdefinitionen gör också att en konflikt kan uppkomma med den straffrättsliga legalitetsprincipen ”nullum crimen sine lege”.

Mer än åtta år har nu gått sedan utredningen blev färdig, det är uppenbart att först den socialdemokratiska regeringen och efter 2006 den borgerliga regeringen prioriterat frågan synnerligen lågt. När Vänsterpartiet motionerat i riksdagen om regeringens passivitet har riksdagsmajoriteten varje gång avslagit motionen med hänvisning till att frågan bereds av Justitiedepartementet. Det senaste beskedet är att en proposition planeras till 2012. Om detta besked visar sig stämma kommer det att ha gått jämt tio år sedan utredningsförslaget lades fram.

I januari 2009 publicerade Amnesty International rapporten Sweden: End impunity through universal jurisdiction. I rapporten framförs en rad förslag till förändringar i lagstiftningen för att Sverige ska leva upp till sina internationella förpliktelser vad gäller lagföring och bestraffning av brott mot internationell rätt. Organisationen uttalade bland annat följande om bristande implementering av FN:s konvention mot tortyr:

Sverige är bundet av FN:s tortyrkonvention sedan 1986. Konventionen kräver att staterna definierar tortyr som ett brott i nationell rätt för att kunna lagföra personer som misstänks för tortyr, som befinner sig i landet, om de inte utlämnas. Sverige har inte kriminaliserat tortyr; många former av tortyr är dock kriminaliserade som andra brott. FN:s kommitté mot tortyr gjorde år 2008 följande uttalande om Sverige:

Trots statens försäkran att alla handlingar som kan beskrivas som tortyr är straffbara enligt brottsbalken beklagade kommittén att Sverige inte förändrat sin inställning när det gäller att införa brottet tortyr i den nationella lagstiftningen.

Kommittén uttryckte som sin mening på följande sätt: Genom att definiera tortyrbrottet i enlighet med konventionen till skillnad från andra brott främjar staterna direkt konventionens övergripande mål att förebygga tortyr bland annat genom att upplysa alla, förövare, offer och allmänheten, om tortyrbrottets särskilda allvar och genom att förbättra den avskräckande verkan av förbudet i sig.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

1. Planerar justitieministern att en proposition framläggs grundad på den internationella straffrättsutredningen under år 2012?

2. Avser justitieministern att vidta några åtgärder för att undvika att det i framtiden uppkommer liknande situationer där beredningstiden i Justitiedepartementet för mycket viktiga och brådskande lagförslag kan komma att uppgå till tio år?

3. Avser justitieministern att vidta några åtgärder för att skingra de misstankar som framförts i en artikel i tidningen Fokus om att dröjsmålet delvis kan ha sin grund i en önskan att försvåra förundersökning och lagföring beträffande eventuellt ansvariga för folkrättsbrott hos Lundin Oil?

4. Avser justitieministern att ta initiativ till att en proposition läggs fram om kriminalisering av tortyr definierad i enlighet med FN:s konvention mot tortyr?