den 10 februariInterpellation 2004/05:374 av Mikael Oscarsson (kd) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om Hizbullahs tv-kanal Al-Manar och antisemitism i statskontrollerad arabisk dagspress<a name="Temp"></a>Tv-kanalen Al-Manar kallar sig för "motståndsstationen", och enligt sin hemsida även "Kanalen för araber och muslimer". Al-Manar har blivit en integrerad del i terrororganisationen Hizbullahs mål att nå ut med sitt budskap över hela den arabiska och muslimska världen. Enligt Nayef Krayem, Al-Manars tidigare chef och styrelseordförande, existerar Hizbullah och Al-Manar i symbios med varandra, och sitt politiska stöd får Al-Manar från Hizbullah. Al-Manar drivs av Hizbullahs medlemmar, rapporterar till Hizbullahs företrädare och leds från Hizbullahs generalsekreterare Sayyid Hassan Nasrallahs kontor i Libanon. I början av år 2001 började Al-Manar sända dygnet runt, sju dagar i veckan. I Libanon är kanalen den tredje populäraste, men under mer händelserika perioder rankas den som populärast, som under den palestinska intifadan och när något särskilt inträffar i Libanon.En helt ny publik nåddes när Al-Manar började sända över satellit år 2000. Kanalens shiamuslimska representanter uppger att de vill nå ut till den övervägande sunnimuslimska arabvärlden, men kanalen har global räckvidd och kan även ses i Sverige.Den 1 april 2004 inledde ASBU (Arab States Broadcasting Union) och Arabsat ett gemensamt projekt för att tillhandahålla sina medlemmar ett satellitpaket med världsomspännande spridning. För detta ändamål kontrakterades Globe Cast att sända upp till tio arabiska kanaler, bland annat Al-Manar, till varje större område i världen.Al-Manar finansieras av sina aktieägare som tillika utgörs av Hizbullahs ledarskap. Enligt företrädare för Al-Manar är de årliga ekonomiska förlusterna omfattande, men täcks av anonyma investerare som har "politiska snarare än finansiella" intressen. Varje år får Hizbullah mellan motsvarande 700 miljoner och 1,4 miljarder kronor från Iran, och en del av dessa pengar uppges gå till Al-Manar som har en årsbudget på motsvarande ca 105 miljoner kronor.Ytterligare intäktskällor är shiamuslimska församlingar, araber och andra muslimer utomlands som stöder Al-Manar. Uppgifter gör gällande att Al-Manar får omfattande bidrag från muslimska grupper i Europa, USA och Kanada. Under reklamavbrotten uppmanas Al-Manars tittare att sätta in pengar till tv-stationens olika konton som den har i fyra olika libanesiska banker: Beirut Riyad Bank, Banque Libanaise pour le Commerce SAL, Byblos Bank SAL och Fransa Bank. Alltsedan starten 1996 har Al-Manar haft ett omfattande antal annonsörer, såväl amerikanska som europeiska och libanesiska företag. För att kunna möta efterfrågan på annonsplats har Al-Manar etablerat sitt eget annonsföretag Media-Publi Management. Reklam från västerländska annonsörer sänds enbart lokalt och kan inte ses över satellitsändningarna. Efter en artikel i Los Angeles Times om Al-Manars västerländska annonsörer upphörde de amerikanska företagen att annonsera i kanalen, medan de europeiska företagen har fortsatt.Al-Manar har fyra kontor utanför Libanons Bekaadal där huvudkontoret är beläget och tv-stationen drivs. Kontoren finns i Dubai, Egypten, Iran och Jordanien, och ett planeras även att öppnas i London. Härutöver har Al-Manar ett dussintal individuella utrikeskorrespondenter som under 2003 skickade rapporter från Belgien, Frankrike, Irak, Kosovo, Kuwait, Marocko, Ryssland, Sverige, Syrien, Turkiet och USA.Al-Manars företrädare gör gällande att ett av Al-Manars syften är att "inspirera till vad i västvärlden kallas för självmordsuppdrag". Nayef Krayem, Al-Manars tidigare chef och styrelseordförande, säger att: "Vi utför inte dessa handlingar, men vi stödjer varje motståndshandling genom våra media. Vi bevakar och uppmuntrar varje motståndsaktion i våra program." Mellan programmen sänds även musikvideor. Dessa videopaket utgör uppåt 30 % av Al-Manars satellitsändningar. Enligt några av Al-Manars företrädare avser dessa videor att: "hjälpa människor på vägen att utföra vad ni i väst kallar för självmordsuppdrag. Avsikten [med videopaketen] är att de ska vara det första steget i processen att utföra en frihetskampsoperation".Al-Manars instruktioner och uppmuntranden åt sina tittare att utföra martyroperationer (självmordsattacker) kompletteras och följs i programutbudet upp med att martyrdöden förhärligas när den har inträffat. På Martyrernas dag i november 2004 intervjuade Al-Manar mamman till en martyr. Hon sade bland annat att: "Vi vårdar minnet av martyrens blod. Jag är stolt över min sons martyrskap. Jag är beredd att offra mitt liv. Allt jag vill ha är martyrskap. Jag vill att alla mina barn ska bli martyrer. Jag hoppas att även min man ska bli martyr, och om Allah vill, må jag också dö som martyr. Jämfört med andra, är det jag har offrat ingenting. Det är sant att jag offrade min son, men andra har offrat två eller tre. Jag hoppas att fler av mina söner ska bli martyrer. Prisa Allah. Jag tackar Allah för allt det goda. Han har varit givmild mot oss. Han har välsignat oss med martyrskap. Om Allah vill kommer vi också att bli martyrer precis som de blev." (http://www.memritv.org/Transcript.asp?P1=371)Under den muslimska fastemånaden ramadan i oktober och november 2003 sände Al-Manar den av Syrien finansierade och producerade tv-serien Al-Shatat (Diasporan) i 29 avsnitt. Serien uppges handla om den judiska historien och sionismens utveckling. Enligt Al-Shatat har judarna strävat efter att kontrollera världen under många århundraden genom en hemlig världsomspännande judisk regering, som sedan 1800-talet har letts av familjen Rothschild.Under denna hemliga regerings ledarskap anses judarna vara direkt ansvariga för världshistoriska händelser och katastrofer såsom: utbrottet av det rysk-japanska kriget, mordet på hertig Franz Ferdinand i Sarajevo, första världskrigets utbrott, andra världskrigets utbrott, fällandet av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, hjälp till Hitler att utrota Europas judar, hjälp åt nazisterna att utrota 800 000 ungerska judar i utbyte för frisläppandet av 2 000 välbärgade tyska judar, störtandet av den ottomanska sultanen, avsättandet av tsar Nicholas II, Kishinevpogromerna, rituellt mord på ett kristet barn i Rumänien för att använda hans blod till matse, tortyr och mord på en jude som gift sig med en kristen kvinna, mordet på tsar Alexander III i Ryssland, orsakandet av att den engelska aktiemarknaden kollapsade efter slaget vid Waterloo och igen under det första världskriget i syfte att tjäna miljoner brittiska pund (åt familjen Rothschild), spionage för Tyskland mot Frankrike (Dreyfus), uppfinnandet av kemiska vapen (Chaim Weizmann) och för att sälja dem till både tyskarna och britterna, vägran att acceptera åldriga judiska flyktingar som flydde till Palestina från nazisterna, mord på 100 människor i Egypten under en militärövning före första världskrigets utbrott, avsättandet av den brittiske premiärministern Lord Asquith, att en båtlast med judiska flyktingar sjönk på väg till USA, mördandet av utvandrande judar som försökte ta sig tillbaka till Europa, mord på många andra individer på olika sätt och ett antal andra katastrofer och kriminella handlingar.Tv-serien producerades av det syriska bolaget Linn. Ledande företrädare för Al-Manar hävdar att även Al-Manar varit involverad i produktionen. Den syriska regeringen förnekade rapporterna om att den syriska statstelevisionen skulle ha varit involverad. I slutet av varje avsnitt tackas emellertid den syriska regeringen för sitt bistånd. Särskilt tack ges till "Försvarsministeriet, kulturministeriet, Damaskus polisbefäl, administrationen för arkeologi och museum, Damaskusdistriktet, Aleppodistriktet, Tartusdistriktet och Tartus hamnadministration". Al-Shatats manusförfattare, doktor Fatlhallah Omar, hävdar att serien främjar fred. I en intervju i den saudiska dagstidningen Al-Riyadh (den 29 oktober 2003) sade doktor Omar, att: "Serien kan inte under några omständigheter leda till våld och terror som vissa försöker göra gällande. Tvärtom är detta ett vetenskapligt steg framåt i fredsprocessen, eftersom den avslöjar Talmuds förebud inför hela världens ögon. Som ett resultat av det får världens alla människor veta vilka fällor och katastrofer som de hatfyllda sionisterna förbereder för dem. Då, när katastroferna sparas folken, kommer som ett resultat av detta säkerhet och fred att segra."För en utförligare beskrivning av Al-Shatat, se MEMRI Special Dispatch Series, No. 627, 12 december 2003, www.memri.org/bin/articles.cgi?Page=subjects&amp;Area=antisemitism&amp;ID=SP62703 Textöversatta klipp ur Al-Shatat kan ses under www.memri.org/video/index.htmlDen franska vänstertidningen Liberation kallar Al-Manar för en krigsmaskin och rapporterade att Frankrikes premiärminister förklarat för den franska judenheten, att "hela min regering är mobiliserad för att bekämpa denna månghövdade hydra [av antisemitism]". Den svenska regeringen har dock visat sig vara mindre resolut i denna kamp mot terror och antisemitism, liksom den varit i sina ambitioner och ansatser att förebygga dessa företeelser och fenomen.Regeringen förefaller ogärna tala om den militanta islamismen och de militanta islamisterna, till synes med rädsla för att kallas islamofobisk och även i tro om att tystnad leder till att problemet löses av sig självt. Regeringen verkar också ha uppfattningen att om vi lyfter upp problemet med den militanta islamismen på agendan så generaliserar vi och sätter på så sätt epitetet militant islamist på alla muslimer. Men ett sådant förhållningssätt kunde inte vara mer felaktigt. Tystnaden skadar i stället möjligheterna att förebygga den militanta islamistiska terrorn. Tystnaden skadar också de muslimer som inte ställer upp på de blodiga och våldsamma tolkningarna av islam, eftersom de själva är mål för de militanta islamisterna.Denna verklighetsflykt har genomsyrat regeringens svar på mina tidigare interpellationer om hur regeringen avser stoppa den militanta islamistiska propagandan som sprids genom satellitkanaler med räckvidd ända till Sverige, däribland Al-Manar. När jag förra året frågade regeringen hur den avser att stoppa denna propaganda medgav statsrådet Mona Sahlin att propagandan är ett problem och att den kan ha samband med den ökande antisemitismen bland muslimer i Sverige och Europa. Samtidigt svarade hon att ett försök att stoppa Al-Manar och liknande kanaler kunde stå i strid med censurförbudet. Detta sade hon trots att vi redan har lagstiftning som förbjuder hets mot folkgrupp och uppvigling, och som i sin tur redan är en begränsning av yttrandefriheten.Det Parisbaserade satellitföretaget Eutelsat tvingades i december förra året att plocka bort Al-Manar från Hotbird 4 efter ett ingripande av den franska regeringen och i slutändan genom en dom av Frankrikes högsta domstol. I anslutning till den insatsen sattes Al-Manar även upp på det amerikanska utrikesdepartementets lista över terrororganisationer. All samverkan med Al-Manar och dess företrädare blev i USA därmed förbjuden. Samtidigt upphörde Al-Manar frivilligt att sända över satelliten med räckvidd över USA. Åtgärden vidtogs i huvudsak för att förebygga ytterligare förödmjukelse likt den Al-Manar ansåg sig drabbad av i Europa. Trots alla dessa åtgärder kan Al-Manar fortfarande ses i Sverige genom Arabsats utbud. Arabsat ägs gemensamt av Arabförbundets medlemsländer, vilka hittills har investerat motsvarande 1,14 miljarder kronor i satelliten. Saudiarabien är största finansiär som har bidragit med nästan 40 % av det totala investeringsbeloppet.Sammantaget betyder detta, att det är nödvändigt att gå till kärnan av problemet, och att Sverige och västvärlden därför tillsammans utövar politiska påtryckningar mot de stater och regimer som på olika sätt står bakom såväl Al-Manar som andra tv-stationer vilka på regelbunden basis sänder program med liknande antisemitiskt och i övrigt uppviglande innehåll.Den saudisk-egyptiska kanalen Iqraa-TV är en sådan, liksom den iranska tv-kanalen Sahar som nu sänder den antisemitiska serien "Zahras blå ögon". Exempel på seriens innehåll finns att tillgå på www.memritv.org klipp # 421, 431, 442, 458, 479.Den arabiska statskontrollerade pressen utgör en annan del av samma problematik: Tidningar som lätt finns att tillgå på Internet och som i vissa fall även finns tillgängliga på de svenska biblioteken innehåller nidbilder av judar framställda i ren nazistisk Der Stürmer-stil. Nedan finns länkar till två exempel från dessa i arabiska mått mätt helt reguljära dagstidningar i Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som visar att ingen kan blunda för problematiken eller säga att de inte visste:Al-Watan, Qatar, 29 oktober 2004http://www.al-watan.com/data/20041029/index.asp?page=cartoon.htmAl-Ittihad, Förenade Arabemiraten, 27 december 2004http://www.alittihad.co.ae/caricatures.asp?M=1&amp;A=1&amp;Journal=12/27/2004Med en sådan syn på judar, som sanktioneras från regimerna i hela den muslimska världen, finns det föga skäl att tro att en Förintelse inte skulle kunna inträffa igen. De stater och regimer som Sverige måste trycka på för att stoppa Al-Manar är i första hand Saudiarabien, Iran, Libanon och Syrien.Syftet är dubbelt: a) att förebygga terrorattacker på svenskt territorium, b) att minska syret för den ökande antisemitismen mot judar i Sverige. Kan Sverige samverka med övriga EU-länder är det av godo och möjligen en nödvändighet för att nå bästa effekt. Men Sverige får inte därigenom göra sig beroende av EU:s agerande. Men det är uppenbart att det inte enbart är Al-Manar som utgör ett problem i detta avseende, utan även arabiska statskontrollerade medier i allmänhet. Det är ett politiskt och geografiskt gränsöverskridande problem, som kräver politisk handlingskraft och mod för att lösas.Den svenska regeringen måste därför förmå ta initiativ och fatta självständiga beslut för att kunna lösa problem av den här sorten med syftet att förhindra att den antisemitiska och terrorinspirerande propagandan fritt fortsätter att spridas i Sverige med i dag oanade konsekvenser. Att ta initiativ till att förebygga katastrofer är lika viktigt som att ha en fungerande beredskap när katastrofen väl är ett faktum. Mina frågor är: Vad avser statsrådet att göra för att stoppa Al-Manar, samt andra kanaler och tv-stationer som via satellit når, inspirerar och uppviglar TV-tittare i Sverige? Vilka åtgärder, nationellt och internationellt, avser statsrådet att vidta för att stävja den antisemitism som florerar i den arabiska statskontrollerade pressen som finns tillgänglig över Internet och på svenska biblio<a name="PassTempLäge"></a>tek?

Interpellation 2004/05:374 av Oscarsson, Mikael (kd) Hizbullahs tv-kanal Al-Manar och antisemitism i statskontrollerad arabisk dagspress

Video


Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat mig vad jag avser att göra för att stoppa tv-kanaler som, enligt honom, via satellit når, inspirerar och uppviglar tv-tittare i Sverige. Mikael Oscarsson har också frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att stävja den antisemitism som, enligt honom, florerar i den arabiska statskontrollerade pressen som finns tillgänglig över Internet och på svenska bibliotek.
Den 23 januari 2004 besvarade statsrådet Mona Sahlin i egenskap av integrationsminister tre interpellationer i ämnet åtgärder för att motverka antisemitism. En av dessa interpellationer (2003/04:223) kom från Mikael Oscarsson och avsåg delvis samma fråga som han väcker i den nu aktuella interpellationen. Jag avser inte att här upprepa informationen om de många olika åtgärder som regeringen har vidtagit och vidtar när det gäller kampen mot intolerans och antisemitism.
Jag delar Mikael Oscarssons upprördhet över olika former av uttryck för intolerans och antisemitism. Däremot är jag inte säker på att vi skulle lösa de problem som ligger till grund för sådana uttryck genom att förbjuda tillgängligheten till olika internationella medier.
Min principiella inställning är att vi bör vara mycket försiktiga med inskränkningar i yttrande- och informationsfriheterna. Även om vi tycker att vi har goda skäl finns risken att vi genom att inrätta nya förbud skulle slå in på en väg som vi av principiella skäl bör vara ytterst restriktiva med. Och även om det teoretiskt vore möjligt att stoppa en utländsk satellitkanal skulle det strida mot svensk yttrandefrihetstradition och mot de principer som följer av regeringsformen och Europakonventionen.
Mikael Oscarssons andra fråga handlar om innehållet i arabisk dagspress. Jag tycker som sagt inte att det är rätt väg att gå att förbjuda människor i Sverige som har annan bakgrund än den svenska att ta del av ett medieutbud från sitt hemland. Det finns ett mycket stort medieutbud tillgängligt på olika sätt runtom i världen som är producerat under helt andra förutsättningar än de vi är vana vid i Sverige. I många länder är medierna helt eller delvis statskontrollerade, men det betyder inte att vi ska förbjuda dem från att spridas i Sverige.
Jag vill understryka att yttrandefriheten i våra grundlagar, om dessa är tillämpliga, inte skyddar den enskilda från att straffas med anledning av brottslig verksamhet. Enligt såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen anses bland annat hets mot folkgrupp utgöra yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern har till uppgift att vaka över att yttrandefrihetens gränser inte överskrids. Detta är naturligtvis en viktig del av det samlade regelverket på yttrandefrihetens område.
Jag anser också att Sverige i många olika forum måste bedriva ett brett och aktivt arbete för att motverka rasism, främlingsfientlighet och antisemitism. Vi har också ett ansvar för att kritisera uttryck för sådan intolerans varhelst de förekommer, både i Sverige och i andra länder.



Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag är samtidigt förbluffad över vad jag just har hört. Ministern påstår upprepade gånger att det skulle vara min löst gripna uppfattning att den här problematiken över huvud taget existerar. Är ministern okunnig om vad som sprids över världen via satellit inklusive till svenska tv-apparater? Har han alls läst min interpellation med dess gedigna underlag? Ministern förefaller inte ens ha besvärat sig med att titta på de karikatyrer som jag angivit i länkarna till texten. Därför tänker jag faktiskt ta mig friheten att här överlämna tre av dem till ministern.
Detta är förvisso bara ett axplock från den reguljära, statskontrollerade arabiska dagspressen men trots allt goda exempel på vad som förgiftar individernas sinnen, i arabvärlden och hos den arabiskspråkiga befolkningen här i Sverige.
Ministern verkar tro att förbud är enda vägen att gå för att stoppa den här propagandan. Jag har för min del inte ropat på något sådant i min interpellation. Finns det politisk vilja så måste det finnas vägar att gå. En av dem är att inte stoppa huvudet i sanden och låtsas att problemen inte existerar.
Ministern säger att han inte avser att upprepa informationen om de många olika åtgärder som regeringen har vidtagit och vidtar när det gäller kampen mot intolerans och antisemitism. Det hade varit upplysande att få veta vilka dessa åtgärder är, eftersom det inte framgick av den debatt som vi hade med Mona Sahlin. Hon hävdade vid det anförda tillfället att åtgärder mot det här problemet kunde strida mot censurförbudet.
Den inställning och attityd som ministern nu upprätthåller är närmast ett kvitto på att regeringen faktiskt inte gör något alls åt spridningen och ökningen av antisemitismen. Han väljer att hänvisa till JK, som inte har något politiskt inflytande, och ingen makt alls, när den ansvarige utgivaren finns utomlands. Det är att göra det för enkelt för sig. Jag misstänker att Pagrotsky inte någon gång tagit upp problemet med sina kolleger vare sig på EU-nivå eller i andra internationella kultur- och mediesammanhang. Eller har han det? Får vi i kammaren i så fall i dag veta vilka åtgärder som planeras?
Att jag ånyo tar upp problemet, och sedan sist lagt till fler problemområden, är för att den arabiska och muslimska antisemitismen tyvärr ökar och de åtgärder som regeringen anser sig ha vidtagit uppenbarligen inte är tillräckliga. Därför önskar jag fortfarande få ett svar på frågan vad ministern avser att göra - som också får effekt - mot detta.



Fru talman! Mikael Oscarsson behöver inte sväva i tvivelsmål om vad jag tycker om dessa alster. Jag tror inte att jag tycker att de är mindre vedervärdiga än vad han tycker. Frågan är hur vi på bästa sätt i Sverige kan arbeta för att begränsa dem.
Jag konstaterar att vi i Sveriges riksdag inte har beslutsmakt att förbjuda sändningar som sker från territorier långt borta och som når mottagare i Sverige via satellit. Där står vi ganska maktlösa. Vad gäller skrifter som sprids via prenumerationer är det också svårt att gripa in där. Via bibliotek är det möjligen lättare, men där ligger ansvaret inte på oss i riksdagen, utan på dem ute i kommunerna som ansvarar för biblioteken. Jag utgår från att de anstränger sig för att veta vad det är för kvalitet på de saker som de köper, betalar för och visar upp i sina hyllor. Om de enskilda biblioteken inte klarar av det utgår jag från att de tillsammans anstränger sig för att få en uppfattning om vad som är rimligt att sprida och inte.
För sändningar som kommer från andra länder i EU är läget ett annat. Det gäller också sändningar som emanerar från områden utanför EU men som vidaredistribueras till exempel via satellitstationer, eller vad de kallas, i EU-länderna. Där kan ett aktivt EU-samarbete ge goda effekter. Det har vi sett av det resoluta ingripandet från Frankrikes regering mot en av de kanaler som Mikael Oscarsson nämner, som återutsändes via en station i Frankrike och, om jag inte missminner mig, också via en fransk satellit. Den är nu borta, men då visar det sig att de i stället söker andra vägar, på samma sätt som vi har erfarenhet av från Internet.
I EU finns utrymme för ett verksamt samarbete som vi redan sett och som också gett resultat. Tyvärr är jag dock inte övertygad om att just detta kommer att vara särskilt effektivt, eftersom det kan flyttas ut ur EU och likafullt nå den som vill ha den här informationen, eller vedervärdiga agitationen kanske man ska kalla den, i våra länder.
Kanske kan i stället ett tredje område vara verkningsfullt, nämligen det som gäller arbetet bland allmänheten - den som ska vara publik, mottagare och målgrupp för sändningarna och skrifterna. Det handlar om skolan, om att påverka unga människor. Skolan har ju i dag en viktig uppgift när det gäller att bedriva ett värdegrundsarbete för att den vägen öka motståndskraften och minska mottagligheten för intolerans, antisemitism och annat.
Som bekant jobbar vi också aktivt genom Forum för levande historia med att öka medvetenheten om vad denna typ av intolerans och antisemitism tidigare ställt till med i vår erfarenhet, i vår historia, inte minst i vår del av världen. Den är en viktig del, liksom Centrum mot rasism. Det är områden som Jens Orback har ansvaret för, och han bedriver där ett aktivt arbete. Som minister med ansvar för mediefrågorna kan jag konstatera att våra möjligheter att i Sverige begränsa satellitmottagningar är mycket små, liksom våra legala och praktiska möjligheter.
Möjligen skulle jag vilja fråga Oscarsson vad er uppfattning är. Bör vi ändra i grundlagen för att på något sätt bättre komma åt detta, och i så fall hur? Vad är Mikael Oscarssons egen uppfattning om vad som är lämpligt och adekvat i den här situationen?



Fru talman! Ministern hänvisar i sitt svar till yttrandefriheten, men han känner säkert redan till att den kan begränsas i lag som hets mot folkgrupp. Vi lever nu i tider med gränslösa tekniska kommunikationer. Detta gör även problematiken gränslös och internationell. Det i sin tur ställer högre krav på oss både som människor och som politiker för att vi ska kunna bevara demokratin så att inte antidemokrater och antisemiter ges utrymme att sätta agendan.
Vi borde ha lärt oss av 30-talet. Då florerade antisemitismen fritt. Dessutom fanns antisemitism i Sverige långt innan det fanns judar här. Det är heller ingen hemlighet att Hermann Göring levde här i landet och var aktiv i en förening som hade svastikan i sin blå-gula fana - samma svastika som Göring sedan tog med sig tillbaka till Nazityskland, där den blev den symbol som användes i hakkorset.
Man behöver dock inte vara nazist för att vara antisemit. Vi borde vid det här laget också ha lärt oss att historien aldrig kommer tillbaka i samma skrud. Att som ministern göra den muslimska eller arabiska antisemitismen till ett kulturellt fenomen tycker jag är smaklöst. Menar han att det är mer acceptabelt att araber och muslimer indoktrineras med antisemitiska uttryck i sina medier än om det vore fråga om svenskar?
Om bara en enda av de karikatyrer som jag visade på tidigare skulle ha publicerats i svensk eller europeisk press hade det blivit ett ramaskri. Så varför rycker man endast på axlarna när sådant dagligdags publiceras i arabisk statskontrollerad dagspress? Det handlar om karikatyrer i regelrätt Der Stürmer-anda, där judarna bland annat porträtteras som råttor och blodtörstiga hajar.
Anser ministern att det var odemokratiskt av Frankrike att stoppa al-Manar, eller att - som nyligen skedde i Frankrike - stoppa den iranska tv-kanalen Sahar efter dess antisemitiska serie Zahras blå ögon? Föredrar möjligen Pagrotsky att serier som al-Shatat fritt får sändas över världen? Anser han att det strider mot yttrandefriheten att inskränka dem?
I al-Shatat hävdas som fakta och sanning bland annat att Rothschildfamiljen leder en hemlig regering som en del av den judiska världskonspirationen och att judarna är ansvariga för praktiskt taget varenda historisk bedrövelse som inträffar, inklusive första och andra världskriget. Tycker ministern att det är lämpligt och försvarbart att regeringen bara tiger still medan lögner från medeltiden ånyo blir "sanningar", som att judar mördar kristna barn för att använda blodet i pesahbröd? Är sådant okej som kulturella uttryck bara för att det kommer från araber och muslimer och sprids genom statskontrollerade eller statsstödda medier? Det skulle jag vilja veta.
Kulturministern nämner ett samarbete som skulle kunna vara tänkbart. Det vore intressant att höra mer om hur han tänker sig samarbetet för att kunna stoppa den här propagandan.



Fru talman! Det är självklart för mig att det här är vedervärdigt och att det ska bekämpas. Men skillnaden för mig gäller att bekämpa det genom opinionsbildning och bekämpa det genom juridik och legala metoder. Jag har redovisat min syn. Vi har i dag en långtgående yttrandefrihet som också självklart innehåller begränsningar till exempel när det gäller hets mot folkgrupp. Men räckvidden för den svenska lagstiftningen går inte så långt som till de länder som Mikael Oscarsson här refererar till, utan det handlar om de brott som begås i Sverige. Där har vi ett effektivt, hoppas jag, rättssystem som kan ingripa. Men frågan gäller hur vi ska bekämpa det som kommer in till Sverige utifrån och som sänds från andra länder med andra rättssystem som gäller där.
Mikael Oscarsson svarar inte på min fråga om han och Kristdemokraterna tycker att dagens yttrandefrihetsgrundlag bör ändras för att åstadkomma något i linje med det som Mikael Oscarsson begär i sin interpellation.
Jag tycker att det var bra gjort av Frankrike. De hade möjligheter, och detta var saker som ägde rum på fransk mark, och där gällde fransk lag. Jag är glad att det beslutet blev som det blev. Men jag har inte så stora illusioner om att problemet därmed är borta, utan problemet är kvar men har flyttat ut ur Europeiska unionen.
I EU diskuteras detta mellan de ministrar som har ansvar för de här frågorna. Frågorna hanteras av kommissionären Viviane Reding från Luxemburg som har ansvar för radio- och tv-frågor. Jag kommer, när ministrarna möts och de här frågorna är uppe på dagordningen, inte att vara blyg att begära att vi ska agera tillsammans. Men jag har inga illusioner om att vi med ett pennstreck kan fatta ett lagstiftningsbeslut, och så är problemen med antisemitismen borta från vår del av världen. Så enkelt tror jag tyvärr inte att det är. Däremot ska EU kanske vara aktivt när det gäller opinionsbildning och påtryckningar mot de stationer och de länder som är upphov och källa till det som skapar de här problemen i vårt område.



Fru talman! Anser Pagrotsky fortfarande på fullt allvar att den här antisemitiska propagandan, som det finns omfattande dokumentation av, enbart är något som jag föreställer mig och att det inte är något problem? Anser utbildnings- och kulturministern fortfarande att det här är ett marginellt problem som inte stör honom?
Det skulle vara befriande att åtminstone få höra ministern fördöma det här fenomenet så att det hörs hela vägen till Syriens, Libanons, Irans och Saudiarabiens ambassader här i Stockholm. Ett sådant fördömande skulle vara tecken på att regeringen åtminstone inte accepterar detta, som ministern hittills visat ett slags kulturell tolerans för. Ett fördömande av att arabvärlden genom sina medier får antisemitismen att ta fäste i Europa igen skulle dessutom vara en tydlig förklaring om att vi inte vill att våra muslimska och arabiska invånare fortsätter att förgiftas med den här dyngan. Avser ministern att göra ett sådant tydligt fördömande? Avser ministern inom överskådlig framtid att föra upp den här problematiken med sina kolleger på internationell nivå eller åtminstone på EU-nivå?
Vad gäller Frankrike använde man sin lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det kunde man använda för att stoppa tv-stationen. Då undrar jag varför vi inte skulle kunna göra samma sak här och stoppa den här kabel-tv-stationen. Det är ett mycket bra initiativ som har tagits om vår levande historia, och jag tycker gott att vi kan vara föredöme här. Även om sådant här dyker upp även på andra ställen har det en normgivande effekt om vi tar i med hårdhandskarna mot den förskräckliga propagandan. Vi vet att den understöder den krigföring som förekommer runtom i världen.



Fru talman! Jag noterar att Mikael Oscarsson hade förskrivna inlägg i alla sina repliker, så han kunde inte i något avseende ta ombord någonting av det jag sade i mina repliker. Det blir som två parallella monologer. Men jag märker i reglerna att det står att detta ska vara en debatt. Det innebär något slags utbyte. Jag beklagar att det inte har varit möjligt.
Jag ställde bara en fråga till Mikael Oscarsson, men han låtsas inte om den över huvud taget: Vill Kristdemokraterna ändra grundlagen om yttrandefriheten och i så fall på vad sätt? Det vore bra att veta. Han har nu förbrukat alla sina repliker och inte sagt ett ljud om detta, trots att han kräver en massa åtgärder av mig. 
Mikael Oscarsson frågar varför inte använda reglerna om hets mot folkgrupp för att stoppa motsvarande i Sverige som man gjorde i Frankrike. Jag har inga problem med det om det vore så att det var i Sverige, men detta var en rymdstation i Frankrike som återutsände. Jag har inte hört att sådant finns i Sverige. Fanns det är jag säker på att den svenska yttrandefrihetslagstiftningen skulle medge precis samma tillslag på basis av rekvisitet hets mot folkgrupp.
Han ställer frågan igen, som om han inte hade hört vad jag sade, om jag avser att ta upp detta i EU. Det har jag utförligt kommenterat. Jag tycker att det känns lite genant att vi ska behöva hamna så här när det här är en fråga där vi faktiskt är så pass överens. I de förskrivna inläggen hade det kanske inte noterats, men jag instämde ju i stort sett på alla punkter i Mikael Oscarssons bedömningar av de vedervärdiga saker som sprids över världen.
Det här är ett uttryck för globaliseringen. Man kan bo var man vill och se nästan vad man vill. Det kan vi beklaga på det sätt som vi gör nu. Men för sammanhangets skull kan det också vara en poäng att titta på det omvända: Vad har det här för möjligheter? Det är lätt för oss att sitta här och ta emot sändningar från länderna i Mellanöstern, men lika svårt är det för deras parlamentariker som för oss att hindra utsändning och mottagande när det gäller medier och program från stationer i väst. Enligt tidningen The Economist är det här den mest dramatiska förändring som nu sker i de här länderna, nämligen att regimerna inte kan hindra medborgarna att ta del av nyhetskanaler, kulturimpulser, debatt och information från länder som vårt. På det hela taget kanske globaliseringen i de här avseendena totalt sett, när man lägger ihop plus och minus, är gynnsam på lite längre sikt.
