Hanteringen av datalagringsdirektivet
Interpellationsdebatt 23 november 2010
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJens Holm (V)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJens Holm (V)
- Hoppa till i videospelarenJonas Sjöstedt (V)
- Hoppa till i videospelarenKrister Hammarbergh (M)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
- Hoppa till i videospelarenJens Holm (V)
- Hoppa till i videospelarenJonas Sjöstedt (V)
- Hoppa till i videospelarenKrister Hammarbergh (M)
- Hoppa till i videospelarenBeatrice Ask (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 11
Anf. 1 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jens Holm har frågat mig dels om det är mitt ställningstagande att det är rimligt och proportionerligt att tvinga operatörer att bygga upp databaser över alla svenskars trafikuppgifter, dels om jag avser att invänta med implementeringen av datalagringsdirektivet i ljuset av processen i EU-domstolen och EU-kommissionens översyn.
Regeringen beslutade den 11 november 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag om genomförande av datalagringsdirektivet. Förslaget innebär att leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät ska lagra vissa trafik-, lokaliserings- och abonnemangsuppgifter. Förslaget syftar till att säkerställa att uppgifterna finns tillgängliga för avslöjande, utredning och åtal av brott. De uppgifter som lagras med stöd av direktivet ska få lämnas ut endast till brottsbekämpande myndigheter.
Arbetet med förslaget har inneburit svåra avvägningar och tagit lång tid. Uppgifterna utgör ett nödvändigt och effektivt redskap för brottsbekämpningen. Samtidigt har det varit viktigt att skapa ett godtagbart skydd för den personliga integriteten. En av de viktigaste frågorna när det gäller integritetsskyddet är hur länge uppgifter lagras. Direktivet ger medlemsstaterna en möjlighet att välja en lagringstid som är minst sex månader och högst två år. Trafikuppgiftsutredningen föreslog en lagringstid om ett år. Men regeringen föreslår, med hänsyn till integritetsskyddet, att lagringstiden ska vara den kortast möjliga, det vill säga sex månader. Regeringen har av integritetsskäl också föreslagit att mer av regleringen bör ske i lag än vad utredningen föreslog. Därigenom ökar riksdagens kontroll. Vidare föreslås ett högre säkerhetskrav avseende de uppgifter som ska lagras enligt direktivet än vad som gäller för de uppgifter som leverantörerna får spara i dag. Det ska också noteras att regeringen inom kort avser att i en lagrådsremiss föreslå förändringar när det gäller under vilka förutsättningar polis och åklagare kan få tillgång till dessa uppgifter.
Sverige har dömts av EU-domstolen för att inte ha genomfört direktivet i tid. Nu väntar en ny stämning mot Sverige. Resultatet kan bli höga böter och vite som löper till dess lagstiftning finns på plats. Vi måste därför agera.
Det bör i detta sammanhang noteras att varken den tyska eller den rumänska författningsdomstolen har underkänt själva direktivet, utan det är deras nationella lagstiftning för att genomföra direktivet som har underkänts. Inte heller finns det någon pågående prövning av direktivet i EU-domstolen på Irlands begäran.
Det bör slutligen poängteras att förslaget inte innebär att det införs en generell övervakning av medborgarna. Att ett lagringskrav avseende vissa uppgifter införs innebär inte att polis och åklagare får fri tillgång till lagrade uppgifter. Det är bara en bråkdel av de uppgifter som lagras som kan och kommer att begäras ut av de brottsbekämpande myndigheterna. Resten av de uppgifter som lagras med stöd av direktivet kommer att raderas efter sex månader utan att någon har sett dem.
Anf. 2 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag tackar justitieminister Beatrice Ask för svaret på min interpellation om datalagringsdirektivet. Strax efter det att jag hade skickat i väg min interpellation kom justitieministern med en lagrådsremiss som nu har behandlats av Lagrådet.
Ett datalagringsdirektiv innebär stora inskränkningar av den personliga integriteten. Man skulle kunna säga att datalagring är den selektiva spaningens tydliga motsats. I stället för att man fokuserar arbetet på särskilda brottslingar - dem som är misstänkta för grov brottslighet - ska man nu trassla in hela svenska folket i ett övervakningssystem där all vår telekommunikation och datorkommunikation ska lagras i ett halvår.
Jag ser tyvärr datalagringsdirektivet som en naturlig fortsättning på det övervakningssamhälle som regeringen håller på att bygga upp, med FRA, Ipred och nu datalagringsdirektivet. När tekniken finns att övervaka människor förstår jag att det kan vara frestande för politiker att också göra det. Men bara för att en teknik finns måste den inte användas.
Vi i Vänsterpartiet delar emellertid justitieministerns ambition att grova brottslingar ska jagas. De ska lagföras och sättas fast - helt klart. Men det finns andra medel för att komma åt grova brottslingar.
Man ska också komma ihåg priset för datalagringsdirektivet. Det innebär att hela svenska folket kommer att känna stor osäkerhet i fortsättningen när de ringer och när de är ute på nätet. Det är faktiskt någonting som justitieministern själv slår fast i lagrådsremissen. På s. 18 skriver man: "Lagringen skulle kunna leda till att enskilda i viss utsträckning avstår från att använda elektroniska kommunikationsmedel i syfte att undvika att uppgifter registreras".
Jag tror att det är precis denna konsekvens vi kan få; människor känner sig övervakade. Man tycker att det känns obehagligt att stora databaser och register över vår elektroniska trafik byggs upp. Det finns en opinionsundersökning från Tyskland, där man har infört datalagringsdirektivet - det är i och för sig nu upphävt av författningsdomstolen. I undersökningen konstateras att mer än hälften av dem man tillfrågade kände sig övervakade sedan datalagringsdirektivet hade införts. En betydande andel hade även ändrat på sitt sätt att kommunicera på Internet och när de ringer i telefon.
Jag undrar varför det är så bråttom just nu med datalagringsdirektivet. Justitieministern hade ju en hel mandatperiod på sig under förra mandatperioden. Då infördes det inte. Nu, strax efter valet, har däremot den borgerliga regeringen fått bråttom att införa datalagringsdirektivet. Jag anser att detta kan vara ett brott mot Europakonventionens artikel 8, där just kommunikationshemligheten stadgas. Vi ser också att det finns en lång rad remissinstanser som är kritiska mot införandet av datalagringsdirektivet.
Varför inte i stället ta strid för integriteten och de mänskliga rättigheterna och låta bli att införa datalagringsdirektivet?
Anf. 3 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Först tycker jag att det är viktigt att säga att regeringen inte tycker att man ska trassla in hela svenska folket i ett övervakningssamhälle. Det är ändå viktigt att ha klart för sig att den typ av uppgifter vi talar om i allmänhet finns lagrad redan i dag. Uppgifterna används och är väldigt betydelsefulla i många brottsutredningar.
Bakgrunden till direktivet är en oro eller ett bekymmer som man såg bland annat från den förra socialdemokratiska regeringen i Sverige. Man såg att operatörer möjligen skulle välja andra sätt för fakturering och annat, och då skulle denna typ av information inte längre lagras. Det drevs fram ett direktiv som innebär krav på viss lagring i samtliga länder.
Det man lägger fram är ett förslag om att operatörerna ska vara skyldiga att lagra vissa uppgifter, och sedan finns det ramar för hur länge de ska lagras. Jag berättade att vi återkommer med vilka regler som ska gälla för att få ut uppgifterna, och de ska bara användas för brottsbekämpningsändamål.
Det vi har ägnat mycket tid åt och som vi har fått mycket kritik för att det har tagit för lång tid är hur man gör för att säkerställa rättssäkerhet och de aspekter på integritet jag tycker är oerhört betydelsefulla. Där har vi dels arbetat med att göra lag av delar av det hela, i stället för andra typer av regler. Vi har också begränsat lagringstiden, det vill säga den sammantagna risken för att någonting skulle komma utanför.
Det innebär enligt det förslag vi har haft i Lagrådet att Post- och telestyrelsen får i uppgift att bevaka att operatörerna använder sig av en organisation som säkerställer denna typ av uppgifter. Denna regering har även sett till att bland annat sätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden på plats. Det var oerhört betydelsefullt att åstadkomma detta under förra mandatperioden, och vi jobbar alltså med det.
Varför är det då så bråttom? Jo, det är bråttom framför allt av ett skäl, och det är att vi naturligtvis har ett intresse av att säkerställa att brottsbekämpande myndigheter får uppgifterna. Det är dock också så att vi är dömda. Sverige är medlem i EU, och vi är dömda därför att vi har tagit god tid på oss att vända och vrida på detta och lägga det tillsammans med det arbete som polismetodutredning och annat innebär för att på bästa sätt säkra integritet och rättssäkerhet.
Vi riskerar nu att bli tilldömda vite och böter. Det tickar inte bara ut i form av en engångssumma, utan det tickar varje dag till dess det finns en lagstiftning på plats. Det gör att vi känner oss tvingade att försöka få ett beslut inom rimlig tid.
Varför ska det då ske just nu? Ja, vi är i princip färdiga också med de förslag som behövs för att fastställa regler för på vilka grunder polis och åklagare ska kunna hämta ut uppgifter. Jag har tyckt att det är viktigt att göra två saker samtidigt. Tyvärr blev det inte
exakt
samtidigt, men vi känner oss lite pressade av tiden.
Vi har jobbat med detta, och då är det lämpligt att det nu läggs fram. Jag har inte dåligt samvete för att det har tagit för lång tid, och jag har inte heller dåligt samvete för att vi lägger fram det just nu i början av perioden. Vi har försökt lösa uppgiften att värna både brottsbekämpningen och integritetsaspekten. Det är en svår balans som nästan alltid finns i brottsbekämpning, och jag tycker att vi har lyckats rätt väl. Det tyckte också Lagrådet.
Anf. 4 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag hävdar att datalagringsdirektivet som det ser ut nu och i den form justitieministern har lagt fram det inte på långa vägar kommer att räcka ifall man vill jaga grova brottslingar. Detta är snarare ett sätt att trassla in svenska folket i ett övervakningssamhälle.
Hur ser till exempel justitieministern på det faktum att grova brottslingar i dag använder sig av kryptering då de mejlar, ringer eller sms:ar varandra? Självklart har de inte helt vanliga telefoner med vanliga abonnemang. Det är vanliga telefoner och de vanliga, fasta abonnemangen som kommer att fastna i datalagringsdirektivet.
Även med kontantkort finns problem. De samtal som rings med kontantkort kommer enligt detta förslag inte att lagras, inte heller användning som sker via öppna nätverk. Vi vet att det är så man nu kommunicerar på allt fler ställen. Vem har ansvaret för de öppna nätverken om någon chattar med en terrorist eller vad det nu kan vara? Vi kanske vet att personen har använt ett visst öppet nätverk, men det gjorde också 2 500 andra personer samma dag.
Detta innebär att direktivet kommer att bli verkningslöst om man inte går längre med det. Man måste till exempel förbjuda kryptering, och man kanske måste förbjuda kontantkort. Ska man förbjuda öppna nätverk? Nej, jag tror inte att vår justitieminister vill göra någon av dessa saker. Då borde man faktiskt fråga sig om detta är rätt instrument för att komma till rätta med den grova brottsligheten. Jag tycker inte att det är det.
Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att denna regering går längre än EU kräver. Till exempel ska man i justitieministerns förslag lagra också de telefonsamtal som är felringda. Det får mig att tänka på en film som kom 2007. Den heter
Rendition
på engelska och
Utlämnad
på svenska. Den bygger på en verklig händelse. En marockan, ursprungligen född i Syrien, vid namn Maher Arar var på semester i Afrika. Han blev uppringd, uppenbarligen av en terrorist. Samtalet bröts efter bara några sekunder. När han mellanlandade på JFK-flygplatsen i USA blev han tagen av CIA. Han blev sedan förd till Syrien och torterad i nästan ett år.
Detta är ett helt verkligt fall, och det bygger på att han blev uppringd av en terrorist och att samtalet lagrades. Sedan blev han anklagad för terrorism. Jag menar att denna lagstiftning ökar risken för att sådana felaktigheter kan begås. När man bygger upp register och stora databaser kan informationen hamna i orätta händer, och framför allt skapar det osäkerhet hos människor.
Jag hävdar att regeringen skulle kunna hänvisa till Europakonventionens artikel 8 där vår kommunikationshemlighet slås fast. Man skulle också kunna hänvisa till det faktum att EU-kommissionen just nu håller på att se över datalagringsdirektivet och troligen kommer att komma med en ny version i slutet av nästa år. Man skulle kunna hänvisa till det osäkra rättsläget med anledning av de domslut i både Rumänien och Tyskland som gör att dessa länder i dagsläget inte har datalagringsdirektiv.
Hade vi haft en regering som tog strid för integriteten och de mänskliga rättigheterna hade den gjort det, men uppenbarligen vill den inte göra det.
Anf. 5 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Även jag vill tacka justitieministern för hennes svar på frågorna. Det är en viktig rättsprincip att den som är misstänkt för brott ska kunna övervakas och efterföljas medan den som inte är det inte ska övervakas. Mellan dessa två grupper ska det gå en tydlig linje. Problemet med denna typ av massregistrering är att linjen upphävs. Det är som jag ser det en principiell fråga.
Som Jens Holm har konstaterat stadgar Europakonventionens artikel 8 rätten till en egen, privat kommunikation. Jag skulle vilja fråga ministern om hon ser någon motsatsställning mellan Europakonventionens artikel 8 och denna lagstiftning eller om hon ser dem som helt och håller förenliga och vad hon i så fall grundar det på.
Precis som Jens Holm också påpekade pågår i dag ett arbete i EU-kommissionen med att göra om direktivet. Detta är ingen slump; direktivet har mött motstånd i en hel rad av EU:s medlemsländer, som har varit tveksamma till att genomföra det. Det har också mött en omfattande kritik.
Mina frågor till ministern är: När nu arbetet för att göra om direktivet pågår, vad kommer Sveriges synpunkter på EU:s datalagringsdirektiv att vara? Vilken ståndpunkt har den svenska regeringen? På vilket sätt bör direktivet förändras i framtiden, inte minst för att garantera den personliga integriteten?
Min sista fråga gäller motiven för att införa den här lagstiftningen. Ministern har i första hand hänvisat till att det är gällande EU-rätt och att vi enligt ett domslut i unionens domstol är skyldiga att införa det här. Hade regeringen infört den här lagen om den inte hade kommit på EU-nivå?
Anf. 6 Krister Hammarbergh (M)
Fru talman! Även jag ska tacka för svaret från justitieministern. Jag vill också tacka ministern för det framgångsrika arbetet under det svenska ordförandeskapet, inte minst när det gäller Stockholmsprogrammet och arbetet för att skapa mer balans mellan repressiva åtgärder när det gäller exempelvis terroristbekämpning och integritet och även det framgångsrika arbetet i fråga om straffprocessuella rättigheter. Sverige är känt för att jobba i den riktningen, och jag är övertygad om att regeringen kommer att göra det.
För mig blir den här debatten lite konstig. Det är precis som om beslutet om datalagringsdirektivet inte var fattat och inte heller hade fått stöd av en majoritet i Sveriges riksdag vid den tidigare behandlingen. Så är inte fallet. Det fanns ett antal partier under den tidigare justitieminister som nu befinner sig i USA som hade bråttom. Frågan kanske hade varit mer befogad att ställa till just honom än till nuvarande justitieministern om varför det var så bråttom.
Det beslutet drevs igenom av en majoritet i Sveriges riksdag. Låt mig säga att den som vill titta i protokollet kan konstatera att mitt och justitieministerns parti inte var bland dem som stödde förslaget då. Nu är dock beslutet fattat.
Ett faktum som man inte kan låtsas bort är att Sverige har blivit fällt i EU-domstolen för att vi inte har infört och tillämpat reglerna, just därför att vi har varit noga.
Nu befinner vi oss i en situation där Sverige för första gången kan bli tvunget att betala vite. Det är stora pengar; exakt hur mycket kan vi inte veta. Men enligt någon form av kvalificerad gissning kan det röra sig om nästan 30 miljoner kronor i ett första skede. Sedan kommer pengarna att ticka dag för dag, någonstans mellan 50 och 60 miljoner kronor per år.
Jag tycker att vi ska fortsätta den här debatten, och vi ska föra debatten ute i Europa. Det är viktigt att vi har en bra balans mellan repressiva åtgärder och integritet, det är nödvändigt. Men frågan är om de som nu hojtar, därför att man vill backa bandet och hoppas att beslutet inte redan var fattat, har tänkt att i sina kommande budgetmotioner lägga undan de 50-60 miljoner kronor per år som det behövs för att betala det vite som kommer att krävas om vi inte lyder EU-domstolens beslut.
Anf. 7 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Först och främst är beskrivningen av att kriminella skaffar sig kryptering och hittar olika kryphål alldeles riktig. De flesta kriminella som vi försöker komma åt är otroligt kreativa.
Vår ambition i arbetet med den här lagrådsremissen har varit att försöka åstadkomma en teknikneutral lagstiftning som står sig över tiden. Men föränderligheter har vi hela tiden, och det kan alltid innebära svårigheter. Likväl är det så att huvuddelen av de kriminella använder sig av de vanliga kommunikationsmedlen, och i den meningen vet vi att möjligheten att använda den här typen av uppgifter är synnerligen viktig i många komplicerade ärenden. Så är det naturligtvis.
Jag delar den bedömning som Jens Holm gör att om man har stora register ökar risken. Det är klart att det gör. Det är just därför som vi har vinnlagt oss om säkerheten men också om att uppgifter inte ska lagras över lång tid.
Sedan har vi frågan om Europakonventionen, som Jonas Sjöstedt tar upp. Den är viktig, och den konventionen gäller i Sverige. Det är precis därför Lagrådet har prövat förenligheten i förslaget med de bestämmelser vi har att förhålla oss till. Där har vi fått ett svar.
Vad gäller Rumänien och Tyskland har författningsdomstolar där ogiltigförklarat de nationella lagstiftningarna med anledning av direktivet, inte direktivet som sådant. Att någon har interna nationella problem är inget argument för Sverige i förhållande till direktivet.
Så kommer den intressanta frågan: Om EU inte hade bestämt sig för att ha ett sådant här lagringsdirektiv, skulle Sverige ha gjort det? Det är en hypotetisk fråga, men det är ingen hemlighet att jag under resans gång har varit oerhört kritisk till den här typen av registrering och kontroll. Jag tycker att man ska vara klar över att det här är oerhört viktiga uppgifter i brottsutredningar. Med tanke på den allt allvarligare och organiserade brottsligheten i dag och nog så komplicerade ärenden skulle jag inte vara tvärsäker på att vi förr eller senare inte hade varit tvingade att ta initiativ till att möjliggöra att vi kommer åt den typen av kriminalitet. Om inte annat tror jag att medborgarna skulle kräva det. Märkligt vore annars om det nu finns uppgifter, vilket det gör redan i dag, som man kan använda i brottsutredningar. Vår uppgift har varit lite grann att se till att vi får bra regler för vad som lagras och också när och hur de får användas. Där är vi väldigt tydliga. Det är ett sätt att säkerställa rättssäkerheten och integriteten.
Det är lätt att måla upp en bild av att detta skulle innebära att alla var bevakade. Så är det inte, utan det handlar om vissa kontaktuppgifter och abonnemangsuppgifter som lagras under en relativt kort tid och som ingen kan komma åt med mindre än att det finns en misstanke om allvarlig brottslighet. Risken att folk ska gå omkring och känna sig nervösa och övervakade är lite överdriven. Jag tror att det är farligt att bygga verksamheten på konstigheter.
Att det sedan finns människor som på grund av bevisning, bra eller dålig sådan, ibland har råkat illa ut i rättslig prövning förekommer. Men det säger mer om hur viktigt det är att rättsprövning, förhandlingar, utredningar och annat är seriösa och gör att ingen fälls på oklara grunder. Om det har skett ett misstag i USA eller inte kan inte vara ett argument i den här debatten.
Anf. 8 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag tycker visst att om enskilda drabbas av lagar som politikerna stiftat finns det verkligen skäl till att tänka både en och två gånger och fråga ifall lagstiftningen var så bra.
Med det här lagförslaget går den borgerliga regeringen längre än vad EU kräver. Nu ska fler samtal lagras än vad som EU kräver att vi gör. Det tycker jag är mycket märkligt.
Jag frågar mig: Vad är förlängningen av datalagringsdirektivet? Ja, det började med FRA. Vi får Ipred, och nu får vi också datalagringsdirektivet. Vad ska justitieministern göra när hon upptäcker att det inte går att få fast de grova brottslingarna därför att de håller på med kryptering och att de har kontantkort? Det finns öppna nätverk som kan ha tusentals användare på en och samma dag. Vad ska man då göra? Ska man förbjuda den verksamheten? Ja, logiken av övervakningssamhället talar för att man faktiskt ska göra det.
Det finns selektiva sätt att jaga grova brottslingar, och man ska jaga grova brottslingar. Jag läste justitieministerns skrivelse om hemlig telefonavlyssning där justitieministern konstaterar att det för år 2008 utfärdades ungefär 1 000 beslut om hemlig telefonavlyssning. Det är beslut som gäller fall där det föreligger risk för grov brottslighet. Man avslog i endast 8 av 1 000 fall. Där ser man att så gott som alltid då polisen vill avlyssna misstänkta brottslingar får polisen göra det.
Det är bättre att arbeta selektivt mot brottslingar än att trassla in hela svenska folket i ett övervakningssamhälle med register och databaser.
Anf. 9 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Tack till ministern och meddebattörerna! Beatrice Ask sade i sitt svar att det är förenligheten i förslaget med Europakonventionens artikel 8 som Lagrådet prövat i sitt yttrande. Här har jag yttrandet - jag har i och för sig bara hunnit bläddra igenom det under den korta tid som gått sedan Beatrice Ask sade det - men jag hittade det inte. Så vad sade egentligen Lagrådet om det här? Jag ber om ursäkt för att jag inte hunnit läsa varje bokstav, men jag finner det faktiskt inte i det här dokumentet.
Det är intressant att justitieministern säger att man sannolikt inte hade genomfört den här lagstiftningen, åtminstone inte nu, om det inte hade varit för att den europeiska unionen har krävt det. Det tycker jag är ett viktigt medgivande, för vi har ju här att finna en balans mellan personlig integritet och effektivitet i brottsbekämpning, och det är politikens sak att stå upp för den personliga integriteten. Det tycker jag var ett viktigt klargörande.
Det finns en fråga som ministern inte besvarade - och jag förstår det, för det var många frågor som ställdes - men som jag gärna skulle vilja att hon belyste lite mer. Nu när det här direktivet ska omarbetas i Europeiska unionen, vad har Sverige för synpunkter? Hur vill Sverige att direktivet ska förändras? Med tanke på att ministern har medgett sin personliga tveksamhet inför direktivet och att det tagit så lång tid måste det väl finnas förslag på hur den personliga integriteten kan stärkas i direktivet. Det tycker jag skulle vara väldigt intressant att höra i och med att den här frågan kommer att bli aktuell mycket snart.
Krister Hammarbergh var uppe i debatten, och det lät på honom som att han egentligen är motståndare till den här lagstiftningen och att det egentligen är Socialdemokraterna som har drivit igenom den. Det visar sig väl också i voteringar och annat vad man egentligen tycker. Men jag skulle vilja höra: Tycker du att det egentligen vore bäst att slippa den här lagstiftningen?
Anf. 10 Krister Hammarbergh (M)
Fru talman! Den här debatten förs fortfarande lite grann som om beslutet inte hade varit fattat redan, att vi från Sveriges sida inte hade förbundit oss att göra detta och att vi inte hade blivit fällda i EU-domstolen. Jag tror inte att rättshaveristiska beteenden är bra, inte ens på grundval av en stat och heller inte ens om man tycker om utslaget i en domstol. Konsekvensen nu skulle vara att Sverige börjar betala vitesbelopp.
Jag ställde frågan tidigare: Är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som partier beredda att i sina budgetmotioner bygga in och ta med den kostnad som det skulle innebära om Sverige vägrade att genomföra det beslut som EU-domstolen de facto har påpekat att vi redan borde ha gjort?
Anf. 11 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Först när det gäller att regeringen går längre än vad EU kräver: Ja, vi tar med abonnemangsuppgifterna. Skälet till det är att vi är mindre känsliga så det är ett mindre problem, men det är också att om man ska komma åt exempelvis groomning och en del andra brott är det bra om man kan få fram de uppgifterna. Det har vi tyckt är rimligt. De lämnas ju redan i dag ut vid misstanke om mindre allvarliga brott än vad gäller för trafikuppgifter, så det är logik i det. Men jag tror att man kanske inte tänkte på den typen av vanliga brott mot barn som begås i dag, där det kan vara bra med abonnemangsuppgifterna. Det är skälet.
Artikel 8 i Europakonventionen säger att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv, familjeliv, hem och korrespondens. Det är en otroligt viktig regel. Men inskränkningar får man göra om det är nödvändigt för exempelvis bekämpning av brott. I direktivet har man slagit fast att det är nödvändigt. Sedan har Lagrådet naturligtvis ett övergripande ansvar att se till förenligheten med svensk lagstiftning när vi kommer med förslag till Lagrådet. Det var det jag menade, och jag tycker att det är okej att det är på det sättet.
Jens Holm säger att det är bättre att arbeta selektivt än att ha den här typen av system. Ja, det är lätt att säga. Men det är ju väldigt selektivt eftersom man bara kan få ut uppgifter om man har särskilda skäl och i brottsbekämpningssyfte. Det är inte alla uppgifter som används, så det är verkligen selektivt.
Hur vill vi då göra när vi nu ska se över direktivet? Först och främst behöver vi naturligtvis utvärdera det och se vad som har hänt. Det är viktigt.
En annan sak som jag tycker är väldigt viktig och som vi har gjort i Sverige är att vi har valt en decentraliserad modell. Vi bygger inget centralt storregister i Sverige med den här typen av uppgifter, utan vi låter operatörerna hantera det tillsammans med de uppgifter som de i alla fall har. Det är i någon mening en säkrare modell. Jag tycker att det är en viktig aspekt i den här typen av frågor.
den 9 november
Interpellation
2010/11:45 Hanteringen av datalagringsdirektivet
av Jens Holm (V)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
Regeringen har aviserat att man kommer att presentera ett förslag till implementering av EU:s datalagringsdirektiv. Datalagringsdirektivet togs fram i efterdyningarna av en rad förfärliga attentat i början av 2000-talet. Genom att ställa krav på att telekomoperatörerna ska lagra persondata i minst sex månader hoppas man kunna identifiera grov brottslighet bättre.
Polisen har redan en rad befogenheter som möjliggör spaning och övervakning av förmodat grova brottslingar. Efter beslut av åklagare eller domstol kan polisen få rätt till hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning av personer som misstänks begå grova brott. I skrivelse 2009/10:66 redogör regeringen för hur polisens användning av dessa möjligheter har ökat kraftigt. I endast åtta fall, det vill säga mindre än 1 procent av fallen, fick polisen avslag på sina ansökningar för telefonavlyssning under 2008.
Datalagring är den selektiva spaningens raka motsats. I stället för att polisen övervakar ett fåtal misstänkta personer ska alla medborgare trasslas in i statsmaktens nät av kontroll och övervakning. Databaser måste byggas upp för enorma summor. Ingen vet exakt hur mycket det kommer att kosta, men uppskattningarna har legat mellan 200 miljoner och drygt 1 miljard kronor. Den lägre siffran är en försiktig uppskattning från utredningen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning (SOU 2007:76), den högre är telekombolagens uppskattning. Sedan utredningen kom har mycket hänt och det finns skäl att tro att dess uppskattning är inaktuell.
När databaser och register upprättas uppstår också stora risker för läckor och oansvarig användning av data. Wikileaks arbete visar tydligt att inte ens USA:s militär kan hålla känsliga uppgifter hemliga. JO:s skarpa kritik av Säpos oförmåga att hantera sina digitala arkiv (JO, Dnr 3088-2010) har synliggjort hur djupa problemen är redan i dag.
Konflikten mellan direktivet och grundläggande mänskliga rättigheter har varit ett återkommande tema i land efter land som försökt implementera det. I Tyskland har författningsdomstolen underkänt implementeringen av datalagringsdirektivet. Rumäniens författningsdomstol menade att själva direktivet stod i motsättning till artikel 8 i Europakonventionen, där kommunikationshemligheten skyddas. I våras skickade Irlands högsta domstol datalagringsdirektivet till EU:s domstol.
EU-kommissionen har aviserat en översyn av datalagringsdirektivet till i mars nästa år. I slutet av samma år kommer kommissionen troligen att presentera en reviderad version av datalagringsdirektivet, enligt EU-kommissionär Cecilia Malmström (se Europaportalen den 28 oktober 2010).
Jag tycker att Sverige har gjort rätt som avvaktat. Det finns all anledning att tro att en implementering av direktivet som det ser ut just nu skulle riskera att strida mot Europakonventionen. Jag vill påminna om att Europakonventionen är överordnad nationell lagstiftning, och numera också EU:s dito. Det finns också goda skäl att hoppas att direktivet kan förändras inom en snar framtid.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga justitieministern:
1. Är det justitieministerns ställningstagande att det är rimligt och proportionerligt att tvinga operatörer att bygga upp databaser över alla svenskars trafikuppgifter?
2. Avser justitieministern att vänta med implementeringen av datalagringsdirektivet i ljuset av processen i EU-domstolen och EU-kommissionens översyn?