Handel som ett sätt att öppna kontaktvägar

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

den 21 maj

Interpellation

2009/10:413 Handel som ett sätt att öppna kontaktvägar

av Jan Lindholm (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Mänskligheten står inför stora utmaningar. På allt fler platser på jorden är dricksvattenfrågan akut. Befolkningen växer och möjligheterna för alla att äta sig mätta ser ut att bli svårare. Enbart i USA uppskattas det att ca 50 miljoner människor hungrar. I Afrika söder om Sahara växer antalet människor som får otillräckligt med proteiner. I vår del av världen ökar halterna av tungmetaller i åkerjordarna så att många jordar inte längre kan användas för livsmedelsproduktion. Rinnande vatten hotas att förvandlas från proteinproducenter till elproducenter och så vidare.

Råvarupriserna stiger i takt med att efterfrågan växer. De rikaste och mest lättillgängliga fyndigheterna har vi redan tömt och det blir allt dyrare att ta fram nya ändliga råvaror. På många oljefält sjunker det reala energiutbytet så att energiinnehållet i den olja man tar upp endast marginellt överstiger den energi som används för att ta upp oljan. Med ett globalt jordbruk där det erfordras en liter olja för att producera ett kilo brödsäd blir det allt svårare att mätta alla munnar.

Utbyte och handel brukar traditionellt betraktas som viktiga komponenter för utveckling. Sverige har en tradition av att eftersträva utbyte med andra länder och har så vitt jag vet alltid betraktat handel som en väg att öppna upp slutna länder och nå kommunikation med såväl medborgare som ledare i dessa länder.

Metoden att bojkotta och isolera länder för att påverka deras regimer har i många fall inte visat sig ha någon större verkan annat än som kortsiktiga markeringar. Bäst fungerar troligen den typen av åtgärder när de har ett starkt stöd hos NGO:er och bland breda grupper även i det land som utsätts för aktionen. (Konsumentbojkotten av sydafrikanska viner är ett exempel.)

Varje land har sin verklighet och därför kan sanktionsinstrumentet ibland vara bra och ibland förödande. Det fungerar ibland om landet i fråga anser sig ha tillräckligt stort behov av omvärlden, i andra fall kan det ha motsatt effekt.

Ytterligare en komponent, som bakgrund till min frågeställning, är klimatförändringen och de erfarenheter jag själv skaffat mig från flera olika öriken. Människor som lever på tydliga öriken som Färöarna, Island, Malta och Irland har ofta en ganska klar uppfattning om grunderna för sin försörjning. Även om vi i dag lever i en väldigt globaliserad värld är det inte så länge sedan som själva existensen på en ö innebar en sådan isolering från omvärlden att självförsörjning var något man förstod nyttan med. När kombinationen av oljebrist och ett förändrat klimat påverkar försörjningsvillkoren för en befolkning hänvisad till en ö blir det mycket tydligt vilka villkoren för överlevnad är.

Jag har särskilt intresserat mig för två öriken, Taiwan, med världens troligen flitigaste befolkning, och Kuba, med världens kanske högst utbildade befolkning. Taiwan isoleras från gemenskapen i världen på grund av att Kina med ett tungt veto vägrar tillåta Taiwan ta platts i några internationella gemenskaper. Bakgrunden är för alla välkänd. Kuba isoleras från världens rika länder men på ett annorlunda sätt. Kuba förvägras inte plats i FN utan spelar tvärtom en aktiv roll där som språkrör för tredje världens länder, men förvägras såväl medlemskap och lån i IMF, Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken som handel med företag i de flesta länder på grund av den ekonomiska, handels- och finansiella blockad USA hävdar. Hur den handelsblockaden fungerar är förmodligen inte lika väl känt. Att den innebär ett brott mot internationell lag bekräftas dock varje år i FN:s generalförsamling som senast med 187 röster av 192 krävde att USA ska häva den.

Sverige har i huvudsak valt att inte stöta sig med de två supermakterna USA och Kina genom att avstå från att peka på det destruktiva i hur båda dessa länder hanterar världssamfundet. Jag har i en motion tidigare påpekat det orimliga i att Taiwan med sin framstående forskning kring influensa vägras medverka i WHO:s arbete. Där har nu skett en liten förbättring. Men när det gäller Kuba har EU anslutit sig till USA:s isoleringspolitik genom att särbehandla Kuba med en gemensam hållning från 1996, innefattande att Kuba som enda land i Latinamerika och Karibien inte får något samarbetsavtal med EU, vilket innebär ytterligare ett handelshinder. Det ska dock sägas att de flesta EU-länderna insett det ologiska och kontraproduktiva i denna hållning och vill häva denna särbehandling. Men med konsensuskravet i ryggen hindrar Sverige och några få länder detta, sedan flera år.

Mot denna bakgrund är min avsikt att nu ställa en fråga till utrikesministern om en utrikespolitik som utöver alla andra ambitioner även vill verka för att samla alla folk i världen för att klara den utmaning som ett förändrat klimat innebär. För att göra den frågeställningen mer konkret väljer jag att använda Kuba som exempel även om jag vet att bara det faktum att man nämner det landet vid namn får många att sluta tänka klart.

Kubas cirka elva miljoner innevånare har troligen den högsta utbildningen av alla folk. De får årligen besök av cirka tre miljoner besökare så man kan inte påstå att Kuba är ett slutet land. Men det är ett land vars handelsutbyte med omvärlden starkt försvåras och fördyras av USA:s blockad. Möjligheterna att försörja befolkningen är mycket ansträngda och återkommande tropiska orkaner tenderar att slå sönder inte bara bostäder utan även stora vitala delar av infrastrukturen och odlingarna.

När påfrestningarna är stora brukar även uppfinningsrikedomen vara stor. Tack vare en mycket hög utbildningsnivå görs därför också många framsteg. Elförsörjningen av landsbygden är i dag i stort sätt säkerställd genom långt gången decentralisering och lokal produktion med hjälp av solceller och andra förnybara energikällor. Genom avancerad teknik räcker de knappa vattentillgångarna till för en växande odling. Forskning och praktik har utvecklat en stadsnära livsmedelsodling fri från kemikalier. Kunskaperna om markrestaurering efter storskalig utarmning är även de mycket intressanta. Man har även kommit långt när det gäller både utveckling och introduktion av energisnål teknik.

Det är inte bara inom jordbruk – där ekologisk odling med starkt inslag av kretsloppstänkade dominerar – och teknik som man utvecklat egna lösningar utan även när det gäller värderingar händer mycket som världssamfundet kan ha nytta av. På den ö som inte fritt får bedriva handel blir matproduktionen så avgörande att det inte anses konstigt att en bonde kan ha högre lön än en högt uppsatt statstjänsteman eller en ingenjör i en industri. Det visar att när individen måste göra ett val mellan grundläggande försörjning och mindre viktig konsumtion så värderar individen mat och andra grundläggande behov högre.

Jag menar att världen inte har råd att avstå från den kunskap som alla kan bidra med när vi står inför den största utmaning världen någonsin mött. Det är lika vansinnigt att miljoner högt utbildade kubaners kunnande inte tas till vara som att forskare från Taiwan utestängs från internationellt arbete, exempelvis i WHO.

Den omfattande handeln med Taiwan innebär att den nationens kunnande hittar omvägar ut i världen trots det formella embargo för samarbete som Kinas hållning till vissa delar innebär. Årets världsutställning kanske är en milstolpe i en uppluckring av Kinas syn på Taiwans roll i världssamfundet eftersom Taiwan där har getts möjlighet att arrangera en egen paviljong.

Den handelsblockad Kuba är utsatt för innebär emellertid att det Kubas folk skulle kunna bidra med hindras. Det är uppenbart för var och en som rest i fattiga länder att om den kunskap som finns på den kubanska landsbygden om hur man brukar med små resurser kunde spridas så skulle många som i dag hungrar slippa göra det.

Nu då till mina frågor till utrikesministern:

Kan utrikesministern närmare redogöra för sin syn på de förluster världssamfundet gör när det gäller kompetens som inte kan nyttjas för att möta klimatutmaningen på grund av att folk isoleras från den globala gemenskapen när ledare i länder upprätthåller en politik som isolerar och låser möjligheter till utbyte mellan folk?

Har ministern för avsikt att i regeringen lyfta frågan om att alla världens folk behövs för att möta den utmaning ett förändrat klimat innebär?

Har utrikesministern för avsikt att i internationella forum lyfta frågan om att alla världens folk behövs för att möta den utmaning ett förändrat klimat innebär?

Har utrikesministern för avsikt att i internationella forum lyfta frågan om det hinder för det kubanska folkets möjligheter att bidra till att möta utmaningen av ett nytt klimat som den nuvarande handelsblockaden innebär?

Vad kan utrikesministern göra för att bryta handelsblockaden mot Kuba?

Har utrikesministern för avsikt att medverka till att EU avskaffar den mot Kuba diskriminerande gemensamma hållningen, normaliserar förbindelserna och sluter samarbetsavtal med Kuba som med alla andra länder i Latinamerika och Karibien?