Anf. 57 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Nikos Papadopoulos lyfter fram en viktig fråga, om ohälsa hos minoritetsgrupper. Jag uppfattar också att interpellanten brinner särskilt för de här svaga grupperna, som är utsatta för risken att bli marginaliserade. Jag har stor respekt för den ingången.
I interpellantens kommentar till statsrådet betonar han det han skriver i sin interpellation, nämligen att vi har kunskapen men att det nu krävs handling. Det är här jag har en invändning.
Med tanke på det svar som ministern har lämnat är hon ganska tydlig - och jag stryker under att det är en korrekt uppfattning, enligt min bedömning - om att kunskapsläget är långt ifrån fullständigt, att det faktiskt är ganska knapphändigt. Jag tycker också att regeringen via ministern visar handlingskraft och tydligt uttrycker att man har för avsikt att låta göra en kartläggning av våra nationella minoriteters hälsosituation. Det är egentligen den grundläggande och viktigaste poängen här.
Det finns nämligen en risk, fru talman, med att rusa in och handla på basis av för skral kunskap. Vi har haft interpellationer tidigare i dag som har handlat om att ambitionen att göra förhastade insatser ibland tyvärr kan spela de här grupperna i händerna på ett negativt sätt.
Låt oss då kort konstatera, fru talman, att vi redan i dag på gruppnivå har ett problem med att identifiera att en majoritetsgrupp har drabbats av orättvisa, nämligen kvinnorna kontra männen. Om vi bryter ned det till gruppen minoriteter, i detta fall etniska minoriteter, kan vi mycket riktigt konstatera att vi kan befara att hälsoläget är skralt. Men på vilken grund står detta?
Det framgår lite för entydigt i interpellantens synpunkter att det här är någonting av samhället skapat: Vi har haft ett mångkulturellt samhälle länge, och vi har inte lyckats lösa detta problem - alltså är det orättvisor.
Låt mig då betona, utifrån mina många år i den medicinska professionen, att vi har lärt oss alltmer med de medicinska landvinningarna. Vare sig vi vill eller inte vill ta det till oss har vi med molekylärbiologiska landvinningar förstått att det finns stora genetiska skillnader, alltså rent biologiska skillnader, i hur vi tolererar både sjukdom och behandling. Det här är tyvärr ett alltför underskattat och underbeforskat område.
Med detta vill jag säga att det kan vara så att etniska minoriteter, oavsett hur länge man har bott i ett land, på grund av genetisk predisposition, som det heter, kan vara mer eller mindre utsatta för olika sjukdomar och sjukdomsbehandling. Innan man ger sig åstad och tolkar detta som ett samhällsfenomen kanske man borde skjuta till en kunskapsökning på det fältet så att just de här minoriteterna får för dem avpassad vård, det vill säga för dem avpassad medicinsk behandling, diagnossättning och uppföljning. Det här är någonting som jag tror ibland blir ett problem, när man beskriver samband som alltid utgående från samhällsfaktorer.
Jag läser också interpellantens kommentar att självmordsfrekvensen bland unga samiska män steg i anslutning till marktvisterna. Ja, det må mycket väl vara så, och det finns säkert ett väldigt tydligt tidssamband. Men det är inte detsamma som att det också kan finnas ett orsakssamband. Det kan alltså saknas ett orsakssamband. Det kanske är helt andra processer som förorsakar denna ökade risk, om den nu verkligen finns, för självmord och kanske kopplat till depression. Låt oss i stället göra en grundläggande analys av detta innan vi drar förhastade slutsatser om hur samhället måste förändras.
Sammanfattningsvis, fru talman, kan man även om man bryter ned det till gruppnivå bryta det en bit till. Ytterst handlar det om enskilda individers förutsättningar att drabbas av sjukdom och därmed även enskilda individers förutsättningar att motta adekvat vård och behandling.
Jag vill påstå att den här regeringen, som har tillträtt efter Socialdemokraternas långa passivitet, har en mycket mer nära syn på enskilda individers behov, vilket jag hoppas förbättrar hälsoläget för alla inblandade invånare i det här landet.