Glesbygdskommuners behov av rekrytering inom välfärdssektorn

Fru talman! Maria Stenberg har frågat arbetsmarknadsministern om hon avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att generationsskiftet inom de viktiga välfärdsjobben inte påverkar kvaliteten och tillgängligheten, speciellt med tanke på glesbygdskommunernas utmaningar. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som kommer att besvara interpellationen. Jag har nyligen svarat på liknande frågor från Maria Stenbergs partikamrater. Låt mig först säga att jag delar engagemanget när det gäller vikten av att säkerställa kompetensförsörjningen inom välfärdssektorn. Här spelar naturligtvis gymnasieskolans yrkesprogram en mycket viktig roll. Även vuxenutbildningen är betydelsefull, och från och med 2009 har det på regeringens förslag gjorts omfattande satsningar på yrkesinriktad vuxenutbildning på gymnasial nivå, så kallad yrkesvux, där en stor andel årsplatser gått till utbildning inom vårdsektorn. Därutöver har Socialstyrelsen uppdragits att genomföra kompetenssatsningen Omvårdnadslyftet. Regeringen bedömer att en nyckelfråga för yrkesutbildningens attraktionskraft är att den håller hög kvalitet, leder till skicklighet i yrket och möjliggör en övergång till arbetslivet direkt efter examen. Samtidigt får inga program utgöra återvändsgränder, och alla elever ska erbjudas möjlighet att också förbereda sig för högre studier. Därför finns det i dag en rättighet för eleverna på yrkesprogrammen att inom gymnasieskolan skaffa sig grundläggande behörighet till högre utbildning. Inom vård- och omsorgssektorn riskeras brist på arbetskraft framöver, och betydligt färre elever har sökt sig till dessa utbildningar under 2000-talet jämfört med början av 1990-talet. För att säkra kompetensförsörjningen på området har regeringen därför lämnat ett uppdrag till Statens skolverk om utveckling av vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Skolverket ska utreda om det är lämpligt att till exempel utfärda en särskild undersköterskeexamen för elever med yrkesexamen från programmet. Dessutom ska en särskild inriktning föreslås för den som vill utbilda sig vidare till sjuksköterska. Låt mig avsluta med att påpeka att yrkesutbildningens ökade attraktionskraft är ett delat ansvar mellan utbildningsväsendet och arbetslivet. Utbildningsväsendet måste erbjuda yrkesutbildning av hög kvalitet med relevant innehåll, och olika branscher måste visa på karriärmöjligheter och erbjuda attraktiva arbetsplatser för att attrahera ungdomar till yrkesutbildningar.

Fru talman! Tack för svaret, utbildningsminister Björklund! Precis som du påpekade ställde jag från början min fråga till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Det gjorde jag med utgångspunkt i generationsskifte, välfärdsjobbens framtid, kvalitet och tillgänglighet och med den extra lilla knorren att ha glesbygdsperspektivet i fokus. Men jag har ingenting emot att debattera med utbildningsministern. Det ska bli rätt intressant. Fru talman! Jag känner en oro för mitt eget yrke, undersköterskorna, inte för att yrket inte behövs eller för att det inte finns jobb att få utan för att rekryteringen till yrket går så trögt. På många håll gapar gymnasieskolans yrkesprogram tomt. Generationsskiftet inom välfärdens yrken går helt enkelt trögt. Det oroar. Eftersom jag bor i glesbygdskommunen Arjeplog med 3 054 invånare och en åldrande befolkning känner jag en extra oro för oss som bor glesbygden ganska långt norrut. Vi kommer att få, eller vi har rättare sagt redan i dag det tufft att nyrekrytera. Det gäller inte bara undersköterskor utan även lärare, sjuksköterskor och tjänstemän till den kommunala förvaltningen, för att inte tala om läkare. Det oroar. Arjeplog, precis som många andra små kommuner, erbjuder förhoppningsvis en variation i innehållet på jobbet, men vi klarar sällan av att erbjuda de löner som de större städerna kan erbjuda. Det innebär, som jag ser det, att vi riskerar att kvaliteten kan bli lidande i den andra änden. Äldre, sjuka och barn kan få en minskad kvalitet eftersom svårigheten att nyrekrytera är så stor. Det oroar. Fru talman! Jag tror att vi är många som känner till och kan läsa om sjukhusen som inte kan rekrytera sjuksköterskor, läkare och undersköterskor. Semestertiden närmar sig, och oron blir större och större. I tidningar hemma i Norrbotten kunde man i dag läsa att Kalix sjukhus stänger ett antal vårdplatser på grund av svårigheter att rekrytera sjuksköterskor. Belastningen på den personal som jobbar året runt ökar, och erbjudandena om att skjuta på sin sommarsemester kommer ofta som ett brev på posten. Stressen och kraven ökar, och vi vet vart det leder. Det leder till ökad ohälsa med ökad sjukfrånvaro. Många kvinnor betalar priset för ett pressat arbetsliv. Många äldreboenden, sjukhem, trygghetsboenden och hemtjänster behöver nya medarbetare. Skolan behöver anställa lärare, och socialtjänsten behöver socialarbetare. Kommunerna behöver anställa byggnadsingenjörer och väldigt många andra kommunala handläggare. Välfärdens yrken behöver helt enkelt nyanställa, och det finns en framtid för dem som väljer de yrkena. Men den verkligheten i bagaget blir för min del utbildningsministerns regeringskollega finansminister Anders Borgs uttalande på en konferens som hölls för kommuner och landsting helt obegripligt. Eller också är det fullständigt begripligt om det finns en önskan att trycka ned lönerna och lägga sig i lönebildningen. Därför måste jag fråga utbildningsministern om han håller med Anders Borg om att lönerna inom välfärdsyrkena är för höga och behöver hållas tillbaka.

Fru talman! Tack för en intressant interpellation, Maria Stenberg! Och tack för ett uttömmande svar om regeringens politik på området, utbildningsministern! Jag begärde ordet därför att jag studsade till vid slutklämmen i utbildningsministerns kommentar till frågeställningarna som restes av interpellanten. Där står det att det gäller också att erbjuda attraktiva arbetsplatser. Maria Stenberg nämnde också i sin kommentar till svaret att det är viktigt. Glesbygdsproblematiken i norr handlar naturligtvis om att om vi ska ha möjlighet att över huvud taget få arbetskraft som undersköterskor och sjuksköterskor måste också läkare kunna stimuleras till att arbeta i glesbygd. Det handlar om att vid sidan av yrkesutbildningen erbjuda en vision framåt. Hur kommer den här arbetsplatsen att se ut? Kommer det att vara en stimulerande arbetsplats till innehållet? Det är klart att om man, när det gäller vård- och omsorgsbiten, har en hög medicinsk kompetens innebär det i sig en fortbildning på arbetsplatsen som ofta stimulerar till valet av yrke. Det är naturligtvis viktigt att också notera den här regeringens ambition att öka mångfalden av dem som bedriver vård- och omsorgsverksamhet i så måtto att det ska finnas många olika affärsidéer för att möta den arbetskraft som kan lockas in efter att ha genomgått en yrkesutbildning inom vård- eller omsorgssektorn. Då kan de erbjudas arbete inte bara hos offentliga arbetsgivare utan också hos entreprenöriella arbetsgivare som kanske i många stycken, som jag har sett vid mina besök på äldreboenden, ger olika alternativ till medarbetarna att inblanda sig i. Det kan handla både om uppbyggnaden av verksamheten och om att kunna påverka innehållet i verksamheten på ett annat sätt än vad till exempel jag själv, som har varit offentliganställd i hela mitt liv, har upplevt att min arbetsgivare har givit mig utrymme att göra. Vi behöver få ett större engagemang för de välfärdstjänster som vi verkligen är överens om är hotade av att inte få en succession av nya, pigga medarbetare, och då gäller det naturligtvis att utbildningsväsendet tar sitt ansvar. Jag tycker att utbildningsministern på ett förtjänstfullt sätt har beskrivit hur det verkligen förhåller sig när det gäller möjligheterna för den som vill som går ett yrkesinriktat program att också välja högskolebehörighet. Man kan välja bort den, men man kan också välja till den. Det är ett aktivt val som den enskilde har. Sedan handlar det i mångt och mycket om att arbetsmiljön och arbetsplatsen ska vara stimulerande. De två huvudfaktorerna där är, tror jag, att arbetet har ett intressant innehåll, så att man redan när man väljer sin yrkesutbildning tycker att det ska bli spännande och vill fortsätta att förkovra sig inom yrket och att det finns olika arbetsgivare att välja mellan. Sist men inte minst, eftersom det här, än så länge, är kvinnodominerade yrken - vi får hoppas att den trenden bryts - handlar det om att vi också behöver få ett företagande inom vård- och omsorgssektorn som drivs och etableras av kvinnor som vågar och vill anställa fler. Tack vare inte minst regeringens ambitioner med lagen om valfrihet ökar möjligheterna att få entreprenöriell verksamhet att komma in i välfärdstjänsterna på ett helt annat sätt än när Socialdemokraterna styrde och huvudsakligen ville ha offentligt driven verksamhet som begränsade möjligheterna att utveckla affärsidéer och därmed stimulera unga medarbetare i vård- och omsorgssektorn att delta och stimulera sin vidareutveckling. Så småningom hoppas jag få se allt fler kvinnor som vill och vågar ta ansvar för att utveckla en egendriven vård- eller omsorgsverksamhet.

Fru talman! Den diskussion vi har sönderfaller i några olika delar. Klarar vi av att på nationell nivå rekrytera tillräckligt många till välfärdsutbildningarna? Vill man sedan jobba i den sektorn med tanke på anställningsvillkoren? Sedan finns också den särskilda dimensionen att vissa delar av landet, till exempel den del som interpellanten kommer från, har svårare på detta område liksom på flera andra områden att rekrytera kvalificerad arbetskraft. Det är olika problem som kräver lite olika lösningar. När det gäller utbildningsvolymerna i Sverige, om vi nu talar om sjukvården och äldreomsorgen i första hand, har vi inga som helst problem med läkarutbildningarna. Söktrycket är jättestort. Vi skulle kunna dubblera antalet platser och fortfarande ha högkvalificerade studenter. Det är mer utbildningskvaliteten som skulle lida skada av en mycket forcerad utbyggnad. Men vi bygger ut läkarutbildningen nu. Där har vi alltså inga problem att totalt sett rekrytera till utbildningarna. Det har vi heller inte på sjuksköterskesidan. Vi har ett starkt söktryck till sjuksköterskeutbildningarna. Även när det gäller interpellantens geografiska hemområde har till exempel Umeå universitet ett starkt söktryck till sjuksköterskeutbildningen. Vi bygger nu dessutom ut sjuksköterskeutbildningarna över hela Sverige för att kunna rekrytera ännu fler. När det däremot gäller den personalkategori som interpellanten pekar på, nämligen undersköterskor, är det ett svagt söktryck. Det går tillbaka till när den tvååriga utbildningen gjordes treårig. Det medförde ett drastiskt fall i utbildningsvolymerna, och söktrycket har efter det legat på en mycket lägre nivå. Det är möjligt att det var att den blev treårig som påverkade, men det finns en annan aspekt på detta också, och det är att medan den tidigare tvååriga utbildningen hade en utpräglat medicinsk inriktning - målbilden var att jobba i sjukvården - kom det i stället att bli att målbilden var att jobba i äldreomsorgen, och utbildningen döptes om till omvårdnadsprogrammet. Vi kan resonera om hur klokt det var. Ungdomar väljer som de gör, och den här utbildningen kom att bli betydligt mindre attraktiv för ungdomar i och med detta. Det är bakgrunden till att jag har bett Skolverket att titta på om vi kan göra vård- och omsorgsprogrammet mer attraktivt. I det ligger att ge undersköterskeexamen en särskild inriktning för vidareutbildning till sjuksköterska och att faktiskt stärka den medicinska profilen, därför att förändringen inom äldreomsorgen också går mot att personalen där successivt kommer att få mer medicinskt ansvar. Jag tror att det är några delar i att förbättra attraktiviteten i detta program. Dock, ska sägas, är vård- och omsorgsprogrammet väldigt stort inom vuxenutbildningen. Om man bara tittar på gymnasieskolan ser man att det är alldeles för få undersköterskor som utbildas, men tittar man på vuxenutbildningens undersköterskeutbildning ser man att den är större än gymnasiets i dag. Det behöver inte vara fel. Ofta är det personer som kommer från andra länder som jobbar som vårdbiträden i äldreomsorgen. Inte sällan är det så, men det är naturligtvis också många som kommer från Sverige. De jobbar några år, och sedan läser de vidare med den yrkeserfarenhet som de då har. Det är naturligtvis inte fel. Tvärtom är det ju bra att man har med sig kompetens in i utbildningen. Men långsiktigt skulle vi behöva förstärka attraktiviteten även i gymnasiets vård- och omsorgsutbildning, och därav detta uppdrag som vi har givit Skolverket.

Fru talman! Okej, låt oss diskutera gymnasieskolan, yrkesprogrammen och min egen yrkeskår undersköterskorna. Jag blir faktiskt lite glad när jag hör om utbildningsministerns ambitioner när det gäller omvårdnadsprogrammet. Hur det än är finns det en brist. Som jag försökte säga orkar vi i glesbygden inte hålla jämn takt med de större städerna när det gäller löneutvecklingen. Det handlar inte bara om undersköterskor utan också om lärare, sjuksköterskor och även läkare. Utbildningsministern har gjort om gymnasieskolan och, lite förenklat, delat upp den i två spår. Det ena spåret är yrkesprogrammen, och det andra är de högskoleförberedande programmen. Det är meningen att yrkesprogrammen ska slussa ett antal unga direkt ut på arbetsmarknaden. Det är det som är problemet med till exempel omvårdnadsprogrammet, alltså att jobben finns men söktrycket är litet. Unga människor är kloka. Det är inte säkert att man vill vara undersköterska i 45-50 år. Tröskeln kan också vara för hög när man är 35-40 år och vill läsa vidare till sjuksköterska, sjukgymnast, ingenjör eller vad man nu vill bli om man behöver läsa in ett antal ämnen. Jag och mitt parti tror att det inte är bra om yrkesprogrammen inte ger behörighet till högskola. Jag vet att det är fritt att välja de kurserna, men de följer inte med i grundutbildningen, och det är ett bekymmer. Därför blir utbildningsministerns skoldebatt lite uppochnedvända världen för mig. Jag sysslar mest med arbetsmarknadspolitik, men jag följer skoldebatten lite grann ändå. Utbildningsministern agiterar mycket för prov, provtillfällen, kunskap och kärnämnen och så vidare hela vägen genom grundskolan. Någonstans där, när det börjar vara tre år kvar tills du ska ut i yrkeslivet, tappas det bort när det gäller de unga som väljer yrkesprogrammen. Det är mycket märkligt att det i skoldebatten inte tas med att om man väljer att bli undersköterska ska man senare i livet kunna välja att göra någonting annat. Man kanske inte vill jobba i yrket i 40 år. Utbildningsministern brukar säga att vissa ungdomar ska bli skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor, att alla inte vill bli akademiker. Nej, det kanske de inte vill, men det kanske inte heller är till hundra procent självklart att du vet exakt vad du vill göra hela ditt yrkesverksamma liv när du är 15-16 år och ska välja gymnasieprogram. Jag tror inte att uppdelningen på yrkesprogrammen underlättar rekryteringen av nya medarbetare till välfärdssektorn, framför allt inte till omvårdnadsprogrammet. Därför har jag två frågor, eftersom utbildningsministern inte svarade på min förra fråga. Varför fullföljer utbildningsministern inte sin skolpolitiska debatt om höga kunskapsmål även för dem som går yrkesprogrammen? Delar utbildningsministern finansministerns uttalande på SKL-konferensen att lönerna borde ned i välfärdssektorn?

Fru talman! Jag tycker att vi nu närmar oss pudelns kärna i den här debatten, eller snarare den skillnad som råder mellan Alliansens syn på yrkesutbildning och möjligheten att gå vidare i livet och Socialdemokraternas utgångspunkt, som är att i princip alla ska förberedas för högskola. Det är Socialdemokraternas mål. Jag har själv erfarenhet av att arbeta som vårdbiträde när den typen av verksamhet var ganska utbredd i landet. Då upplevde flera av mina kolleger det som ett väldigt arbetsamt krav att utbilda sig till undersköterska när man i många år hade haft en vårdbiträdesfunktion. Det fanns förstås också de som gladde sig åt detta, och det fanns vårdbiträden som långt tidigare valt att gå vidare till både sjuksköterske- och läkarutbildning. Det speglar hur individer, som jag upplever det, tar sig fram. Det finns de som är stolta och glada över att de har en yrkesutbildning som inte gör anspråk på behörighet till högre utbildning på universitet. Sedan finns det de som har precis den ambitionen, och min uppfattning är att de skaffar sig den kompetensen, den behörigheten. Att tvinga alla människor som vill ha en yrkesidentitet - nu handlar det om vård och omsorg, men i Socialdemokraternas paradigm handlar det om all typ av yrkesförberedande utbildning - till att ha behörighet till högre utbildning, som de kanske aldrig kommer att utnyttja, kan kännas som både stressande och som ett krav och någonting bortkastat - om man inte i stället vill förkovra sig i det yrke man faktiskt passionerat har valt. Min erfarenhet av vården och omsorgen, så som den har utvecklats, stämmer väl med vad utbildningsministern sade, att söktrycket till undersköterskeprogrammet började dala när man tvingade fram en längre utbildning. Om det stämmer har i så fall Socialdemokraternas politik, att tvinga alla som vill in i ett yrkesprogram att skaffa sig högskolebehörighet, blivit en negativ faktor när det gällt att rekrytera folk till dessa viktiga yrken. Jag är glad att vi försöker hålla den utvecklingen stången.

Fru talman! Interpellanten fick det att låta som om söktrycket till undersköterskeutbildningen kraftigt sjunkit under min tid som utbildningsminister. Det är ett missförstånd. Det sjönk på 90-talet, efter att utbildningen gjordes treårig och efter att man krävde högskolebehörighet för alla. Det sjönk drastiskt. Söktrycket till det programmet halverades i flera omgångar under 90-talet. Om slutsatsen då är att högskolebehörighet är det avgörande har man missat något viktigt när det gäller att dra slutsatser av vad som hände på 90-talet. Jag tror att det finns flera aspekter. En är den som jag nämnde, att man ändrade inriktning från en mer medicinsk sjukvårdsinriktning till en inriktning mot äldreomsorg. Vi kan tycka vad vi vill om det, men ungdomar tycker ofta att det är mer spännande med sjukvård än med äldreomsorg. Det gjorde att söktrycket sjönk. Uttunningen av undersköterskebegreppet som har skett tror jag också är central. Den tidigare tvååriga vårdlinjen var väldigt tydlig - man blev undersköterska, och den rollen var tydlig. I dag är det mycket mer otydligt i vårdsektorn, vilket bland annat beror på att vårdbiträdena helt har försvunnit. De allra enklaste arbetsuppgifterna utförs plötsligt av undersköterskor i stället för som tidigare av vårdbiträdena. Det har med säkerhet bidragit till att undersköterskeyrkets attraktionskraft minskat. Det är många förändringar som spelat in. Vi ska inte tro att lösningen är att man ska bli universitetskompetent, att det skulle pumpa upp söktrycket. Det finns inget som tyder på det. Det var när man införde det kravet som söktrycket sjönk. Sedan för interpellanten en mer generell utbildningspolitisk debatt om yrkesprogrammen och frågar om man inte ska ha så höga mål som möjligt på yrkesprogrammen. Jag tycker att det ligger en nedvärdering av yrkeskunskaper i interpellantens resonemang. Interpellanten säger att vi från Alliansens sida sänkt kunskapskraven på yrkesprogrammen. Det har vi inte alls gjort. Vi har höjt kunskapskraven när det gäller yrkeskunskaper, men det ser ni inom Socialdemokraterna inte, för ni stirrar er blinda på högskolebehörigheten. Det är det enda som räknas. Det är den största nedvärderingen av yrkesprogrammen, att man inte räknar yrkeskunskaper. Det enda som räknas är att alla ska bli universitetskompetenta. På kuppen slår ni ut rätt många ungdomar som inte mäktar med att bli universitetskompetenta. Det är vad ni gör på kuppen. Jag delar verkligen Finn Bengtssons synpunkter. När jag möter mina europeiska kolleger, utbildningsministrarna i EU, sitter nästan alla med ungefär samma problem - ett sjunkande intresse för yrkesutbildningar under några årtionden. Det beror på att i alla dessa länder, i hela västvärlden, har en stark trend varit att alla måste bli högskolebehöriga. Det är det enda som räknas. Alla ska gå på universitet i framtiden, de andra jobben försvinner nog. Men nu upptäcker vi att de inte försvinner, att de finns kvar. De kanske är färre, men de finns kvar. Universitetskompetens kan inte vara det enda som räknas. Nu inrättar vi från regeringens sida lärlingsutbildningar. Vi inrättar yrkeshögskola, yrkesvux, en ny yrkeslärarutbildning. Vi gör en lång rad reformer på yrkesutbildningsområdet, som i årtionden försummades i Sverige. Allt var nämligen fokuserat på att alla skulle gå på universitetet. Så kan det inte vara. Samhället fungerar inte om alla är akademiker. Dessutom vill alla inte bli akademiker. Kräver man att alla ska bli det kommer många att slås ut. Det är vad som sker. Tro därför inte att det är det som är svaret. Jag håller helt med interpellanten om att vi måste öka attraktionskraften i vård- och omsorgsprogrammet. Det är inte en utbildningspolitisk fråga, utan vårdsektorn, landstingen - Norrbottens och Västerbottens läns landsting som vi i huvudsak talar om - måste fundera över sin roll som arbetsgivare, ifall de sitter kvar i stelbenta gamla organisationer som behöver förnyas, och se till att ha anställningsvillkor som gör yrket attraktivt. Skolväsendet löser inte alla problem, men att kräva att alla ska bli akademiker är inte lösningen.

Fru talman! Nej, jag kräver inte att alla ska bli akademiker. Däremot är det bra om man har den möjligheten ifall man vill det senare i livet. Det blir lite intressant att höra att vi tvingade fram en längre gymnasieutbildning och att söktrycket på omvårdnadsprogrammet därför blev lägre. Det tål att synas i kanten. Däremot tror jag att utbildningsministern har rätt när han säger att en orsak kan vara att omvårdnadsprogrammet gått från att vara medicinskt inriktat till att mer riktas mot omvårdnadssidan. Precis som utbildningsministern säger tycker unga att medicin är mer spännande än omvårdnad. Om man då som undersköterska senare i livet upptäcker att nej, jag vill bli sjuksköterska eller lärare eller någonting annat som kräver en universitetsutbildning är det praktiskt och bra att den möjligheten finns i ryggsäcken, att den funnits med sedan gymnasieskolan. Vi tror att det är bra att man rustar de unga för den framtid de är på väg mot. Sverige har en jättehög ungdomsarbetslöshet, närmare 25 procent. I förhållande till jämförbara länder har vi en skyhög ungdomsarbetslöshet. Det kan inte vara någon större överraskning för utbildningsministern att det är så. En del av jobben finns i välfärdssektorn. Jag tvivlar på att yrkesprogrammen och den förändring som skett har gjort den mer attraktiv. Om ambitionen varit att få fler att söka exempelvis till omvårdnadsprogrammet tvivlar jag på att man genom att sänka kunskapskraven och rikta in sig på yrkeskunskaperna, som utbildningsministern säger, gjort det mer attraktivt för unga att jobba i yrket. Sedan skulle jag kunna ha en lång debatt om själva yrket, men det räcker inte min talartid till.

Fru talman! Det är väl ändå bra om vi har något att stödja oss på när vi kastar ur oss påståenden. När det gäller att ungdomsarbetslösheten skulle bero på min gymnasiereform har de första eleverna inte ens gått ur det nya gymnasiet, för det första. För det andra kom det häromdagen en stor forskningsrapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. De skulle hitta förklaringar till varför den svenska ungdomsarbetslösheten är hög - för det är den. IFAU pekar ut det treåriga gymnasiet med krav på högskolebehörighet som en avgörande faktor för att Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet. Bakgrunden till det är inte den interpellanten säger, alltså att det är bra om alla har med sig kunskaper. Det håller jag med om - om alla grejade att läsa in högskolebehörighet vore det fantastiskt; då är det en jättebra reform. IFAU konstaterar dock att det har skapat en massutslagning att alla ska tvingas läsa in akademisk behörighet. Alla måste inte bli akademiker, men alla ska tvingas läsa in akademisk behörighet i er gymnasieskola. Det har skapat en massutslagning. En tredjedel av varje årskull når inte målen, och så har det varit i 20 år. Det är därför vi gör om gymnasiet. Enligt IFAU är detta orsaken. Att säga att den gymnasiereform den här regeringen har genomfört har orsakat ungdomsarbetslösheten förstår jag inte hur man får ihop, för de första eleverna har inte ens gått ur det nya gymnasiet. Det är den gamla gymnasieskolan, som vi nu lämnar, som är huvudorsaken till ungdomsarbetslösheten - enligt IFAU. Fru talman! Vi behöver öka attraktionskraften i vårdutbildningarna. Det pågår ett arbete, och regeringen har gett ett uppdrag till Skolverket. Jag delar uppfattningen att vård- och omsorgsprogrammet måste bli mer attraktivt, och jag har redogjort för de förändringar vi planerar. Jag uppfattade att interpellanten höll med om flera av dem. Sedan får vi ta ställning till förslagen när de kommer från våra myndigheter. Det ligger naturligtvis också ett ansvar hos landsting och kommuner att göra dessa yrken attraktiva när det gäller anställningsvillkor och annat.