Genuspedagoger och jämställdhet i skolan

Herr talman! Rossana Dinamarca har frågat mig om jag kommer att ta initiativ till utbildning av fler genuspedagoger och fortbildning för redan befintliga genuspedagoger samt på vilket sätt jag avser att verka för att genuspedagogerna får bättre förutsättning att arbeta med jämställdhetsfrågor i den pedagogiska praktiken. Jag vill inledningsvis tacka Rossana Dinamarca för att hon har valt att diskutera jämställdhetsfrågorna i skolan. Det är ett angeläget ämne. Vi kan inte blunda för att det finns jämställdhetsproblem också i skolan. Det är problematiskt att variationen i elevernas resultat har ökat de senaste åren till exempel. Jag ser allvarligt på det. Skolan ska ge alla elever, oavsett kön eller bakgrund, en likvärdig och god utbildning. Skolan ska vara en trygg och säker plats för alla elever. Enligt läroplanerna ska eleverna utveckla empati och respekt för andra människor. Skolan ska inte vara värdeneutral utan tydligt ta ställning för de mänskliga rättigheterna och för grundläggande demokratiska värderingar. Det innebär att skolan aktivt ska motverka diskriminering på grund av kön eller av andra orsaker som mobbning och andra former av kränkande behandling. Skolan ska vara en plats där elever och lärare visar respekt för varandra. För att lösa problemen krävs ett långsiktigt arbete av såväl skolan som föräldrarna och samhället. Regeringen anser att en av de viktigaste uppgifterna för att främja jämställdheten i skolan är ett förtydligande av kunskapsuppdraget. Ingen elev, oavsett kön, familjebakgrund eller bostadsort, ska gå osedd genom skolan. Regeringen fokuserar på kunskapsuppdraget i skolan bland annat genom att föreslå regelbundna kontrollstationer. Regeringen avser även att se över hur lärarutbildningen kan kvalitetssäkras för att främja en ökad måluppfyllelse, att fler elever lär sig det som de ska, och minskad variation i studieresultat som beror av kön och bakgrund. Mobbning är vidare ett stort problem som ibland har sitt ursprung i felaktiga attityder och bristande jämställdhet mellan unga flickor och pojkar men också pojkar sinsemellan. Könsord och kränkande behandling är något som måste bekämpas med kraft. Regeringen har tagit initiativ till en satsning på 40 miljoner kronor för att forskningsbaserad kunskap ska komma skolorna till del. Myndigheten för skolutveckling har fått i uppdrag att sammanställa och kartlägga forskningsbaserade metoder och åtgärder mot mobbning. Metodernas effekter ska vara systematiskt utvärderade. Utifrån kartläggningen ska myndigheten utforma en utbildningssatsning riktad till kommuner och skolor. Regeringen har också tagit initiativ till att 10 miljoner kronor per år satsas för att minska könsskillnaderna i utbildningsresultat med fokus på pojkars skolresultat. Denna satsning bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Den tidigare regeringen genomförde en satsning på genuspedagoger. Det finns fördelar med den, men jag kan också se problem med denna satsning. Är en utbildning av en person i en kommun i genusfrågor det mest effektiva sättet att möta jämställdhetsutmaningen? Däremot är jag helt överens med Rossana Dinamarca om att kunskaperna om jämställdhet behöver bli bättre bland skolans personal. Sammantaget bidrar regeringens politik för en trygg kunskapsskola till att så också sker, bland annat genom de insatser som jag har nämnt i det här interpellationssvaret. Det krävs ett kontinuerligt arbete med jämställdhet i skolan under de kommande åren, och jag välkomnar en fortsatt diskussion om detta viktiga arbete.

Herr talman! Jag måste tyvärr börja med att säga att jag är lite besviken över att skolministern inte har ansträngt sig mer när han har besvarat min interpellation. I svaret som jag har fått har han klippt och klistrat lite från tidigare interpellationssvar. Jag vill understryka att jag inte har ställt samma frågor tidigare. Dessutom talar han om helt andra ämnen, förvisso viktiga, men det är inte dem som jag interpellerar om. Jag vill debattera frågan om genuspedagoger i skolan. Den delen svarar skolministern knappt på. Han säger att han ser vissa problem med satsningen. Jo tack, det är just därför som jag lyfter upp frågan. Vilka problem han ser redogör han inte för. I stället frågar han mig om detta verkligen är en effektiv satsning. Jag vet inte om jag ska tolka det som en inbjudan till att vi ska byta roller. Tyvärr får vi nog vänta med det skiftet till efter nästa val. Låt oss nu debattera sakfrågan. Jag lät riksdagens utredningstjänst se över hur satsningen på att utbilda genuspedagoger hittills har slagit ut - detta efter att jag har stött på flera exempel där kommuner har utbildat genuspedagoger men där dessa efter genomgången utbildning har fått återgå till sina hundraprocentiga tjänster som rektorer, gymnasielärare eller vad det var de gjorde tidigare. Ingen del av tjänsten har vikts åt att vara just genuspedagog. De som jag har pratat med har berättat att de på andra skolledningarnas initiativ har åkt ut och hållit föredrag, och det har varit i den mån som dessa genuspedagoger själva har haft möjlighet. RUT:s utredning visar att 138 av Sveriges 290 kommuner har utbildat minst en genuspedagog, alltså inte ens hälften av alla kommuner. Totalt är det 294 som har genomgått utbildningen som är på fem eller tio poäng. Knappt hälften av dem har någon form av tjänst att verka som genuspedagog. Detta är inte alls tillfredsställande. Precis som skolministern sade är det inte tillräckligt med en genuspedagog per kommun eftersom storleken på kommunerna varierar, och att utbilda genuspedagoger som varken får en specifik tjänst eller utrymme att utföra sitt arbete som genuspedagog är slöseri med viktig kompetens. Tanken var att genuspedagogerna skulle arbeta med jämställdhetsfrågor i den pedagogiska praktiken för att höja kvaliteten och öka måluppfyllelsen inom kunskapsområdet. Jag vill därför upprepa min fråga till skolministern. Vad tänker han göra för att denna kompetens inte ska gå till spillo utan används som det är tänkt? RUT:s utredning visar att över hälften av landets kommuner ännu inte har utbildat några genuspedagoger. Kommer skolministern att ta några initiativ till utbildning av fler genuspedagoger och fortbildning för redan befintliga genuspedagoger? Eller kommer det att ingå i den aviserade satsningen på lärares kompetensutveckling? Jämställdhet handlar inte bara om resultat i skolan utan om förhållandet mellan kvinnor och män i arbetslivet och i samhället i stort. Vi vet att skolan spelar en konserverande roll i att bevara den könsmaktsstruktur som vi lever i. Men vi vet också från flera exempel, framför allt från förskolan, att synliggörandet av hur flickor och pojkar bemöts och behandlas är avgörande för att kunna bryta könsrollsmönstren. Därför har vi i Vänsterpartiet bland annat drivit frågan att genuskunskap ska vara en del av lärarutbildningen. Det ska också vara något som ska prioriteras i all lärarfortbildning. Vi vill också gå vidare med den satsning som vi gjorde tillsammans med förra regeringen och se till att det inrättas minst en genuspedagog per skolenhet.

Herr talman! Jag vill verkligen tacka Rossana Dinamarca för att hon tar upp jämställdhetsfrågorna i skolan. Det är klart att vägen till ett mer jämställt samhälle går via att barn och ungdomar bibringas attityder till förhållandet mellan pojkar och flickor och kvinnor och män som är mer jämställda än dem som vi själva och kanske ännu mer våra föräldrar en gång fick. Det är bara det att Rossana Dinamarca underkänner varje sak som jag säger om svaret inte är genuspedagoger. Debatten blir på något sätt lite för avgränsad om svaret på hela världens jämställdhetsproblem skulle vara att vi anställer en genuspedagog i varje kommun. I mitt svar försöker jag resonera om något vidare problem och lösningar. När det gäller den mycket konkreta frågan om genuspedagoger var det precis så att ni på er tid beslutade att det skulle utbildas genuspedagoger. Men sedan var det ingen som anställde dem. Inte ens i de hundra kommuner där Vänsterpartiet sitter i ledningen anställs några genuspedagoger. Då kräver Rossana Dinamarca att jag ska gå in och lagstifta för att tvinga dem att anställa genuspedagoger. Varför har ni kommunaliserat skolan om ni inte litar på kommunerna? Det finns stora jämställdhetsproblem, och det finna många sätt som vi måste angripa de jämställdhetsproblemen på. Men låt oss ändå vara öppna och ärliga. Jag säger inte att det är fel på genuspedagoger, men hittills har det inte lyckats. Vi kan utbilda hundra till, men det hjälper inte om ingen anställer dem. Det bygger på att de kommuner där dina och mina partikamrater och andra sitter och styr anställer genuspedagoger, men de gör ju inte det. Inte ens där Vänsterpartiet styr och har mycket makt anställer man genuspedagoger. Börja där! Börjar de anställas är det någon vits med att utbilda fler. Jag är inte säker på att en anställning av en genuspedagog på skolförvaltningen i en medelstor kommun eller stad med ett antal tusen barn i förskolan och ytterligare kanske 10 000 barn i grundskolan är det sätt som är det allena saliggörande för att uppnå mer jämställdhet. Jag är ännu mindre säker på att jag som skolminister ska föreskriva att så ska ske och att det är lösningen. Jag redovisar här en lång rad insatser som vi gör. Det handlar om fortbildningssatsningar, forskningsprojekt och om insatser mot mobbning. Om vi ska vara ärliga är mobbning, i alla fall när det är mycket grov mobbning, ofta könsbaserad. Ett gäng tonårsgrabbar trakasserar någon flicka på en massa sätt, ofta också sexuellt när det kommer upp i tonåren. Att stävja mobbning och komma till rätta med det, och de insatser som vuxenvärlden både har ansvar för att genomdriva och har ett lagligt stöd för att göra, är en viktig typ av åtgärd. Och jag redovisar flera andra saker i mitt svar. Rossana Dinamarcas attityd att underkänna varje svar som inte säger att genuspedagoger är lösningen på problemet blir för avgränsande.

Herr talman! Eftersom min fråga handlade om genuspedagogerna och hur skolministern ser på genuspedagogerna var det naturligtvis det som jag ville diskutera. Är genuspedagoger något man kommer att avveckla? Är det något man vill utveckla? Då vill jag gärna veta hur man har tänkt sig att utveckla det. Vi ser bägge två att det finns ett problem. Det är inte tillräckligt med det som gäller i dag, nämligen att varje kommun ska utbilda minst en genuspedagog. Vi ser att hälften av kommunerna inte har gjort det över huvud taget, och de som har gjort det har inte anställt. Det är det som jag frågar skolministern. Om han tycker att detta är ett problem vad är då nästa steg? I min hemkommun Trollhättan har vi drivit på att man ska anställa en genuspedagog per skolenhet. I dag tror jag att vi har tre som har utbildats. Vi skulle behöva två till för att täcka upp de fem skolenheter som finns i Trollhättans stad. Så visst görs det något ute i kommunerna också. Men frågan är om skolministern över huvud taget är intresserad av att göra detta. Visst är mobbningen ett stort problem och den yttrar sig i att man använder sig av könsord och att det pågår sexuella trakasserier i skolan. För det har vi också en lag som ska göra att huvudmannen tar sitt ansvar för att förhindra att sådant sker och för att reda ut problemen. Men jämställdhet handlar inte bara om sexuella trakasserier eller mobbning, utan det handlar om hela förhållningssättet. Pojkar får ta utrymme medan flickorna är de som ska hålla sig undan lite mer och vara de som tar ansvar och så vidare. Det är något som också återspeglas i hur det senare fungerar i arbetslivet. Det är också därför kvinnor ofta har en mer undanskymd roll än män och pojkar. Det är det problemet som vi måste börja komma åt. Mobbning och skillnaden i resultat mellan pojkar och flickor är naturligtvis också problem som man måste ta tag i, men att man löser de problemen kommer inte att lösa den jämställdhetsproblematik som vi har i hela samhället.

Herr talman! Min poäng är att jag inte tror att en genuspedagog per kommun heller gör det, särskilt inte om ingen anställer dem. Jag är helt öppen för att diskutera hur vi ska komma till rätta med jämställdhetsproblemen i skolan. Jag inte lika tvärsäker som Rossana Dinamarca på att det är en viss konstruktion på en viss tjänst i kommunerna som är lösningen på problemen, men det är möjligt att det är en viktig del i lösningen. Jag utesluter det inte. Jag säger inte att det inte är så. Att jag i dag som skolminister skulle föreskriva att alla kommuner i Sverige ska anställa genuspedagoger har vi alldeles för lite empiriskt underlag för. Om Trollhättans kommun är en föregångskommun - jag vet inte om den är det, men det är möjligt - låt oss då utvärdera hur det fungerar och om attityderna har förändrats. Jag förutsätter att det inte är någon partipolitisk pajkastning som Rossana Dinamarca är ute efter. Jag förutsätter att det är ett engagemang för ökad jämställdhet i skolan. Man bör utvärdera detta om några år och se hur det har fungerat med genuspedagogerna innan man bestämmer sig. Det måste ändå vara ett problem som också Rossana Dinamarca ser att om vi utbildar fler och ingen anställer dem, vad är det då för nytta med det? Man kan ju också fundera i andra banor. Kanske skulle alla förskollärare och alla förskolechefer ha mer inslag av jämställdhetsskapande åtgärder i sin utbildning i stället för att man utbildar en som blir expert och som ingen vill anställa. Det kanske är en bättre idé. Vi är fullt beredda att diskutera alla möjliga idéer och inte förkasta någon, men jag tycker att Rossana Dinamarca blir alltför låst vid en enda åtgärd. Jag antar att detta var något som Vänsterpartiet drev igenom i en budgetförhandling med Pär Nuder och Göran Persson en gång och som ni nu ska prata om för all framtid eftersom det var så lyckat. Man måste också våga utvärdera och se om det har varit lyckat. Om man konstaterar att nästan ingen kommun i Sverige anställer den här personalgruppen måste man väl ändå ställa frågan om det har varit en bra grej.

Herr talman! Jag har nu i två anföranden sagt att en genuspedagog per kommun eller ens en genuspedagog per skolenhet inte är hela lösningen. Jag menar att det måste till något. Det behövs fler lärare. Det är inte bara genuspedagoger som behövs. Det behövs betydligt fler lärare. Där måste regeringen göra en insats och visa att det behöver anställas fler. Det har vi inte sett hittills. Jag sade också i mitt anförande att det inte bara är viktigt att man utbildar en genuspedagog som finns på varje skolenhet, utan också att genuskunskap är en del av lärarutbildningen och att det är en prioriterad del i all lärarfortbildning. Därför vill jag återkomma till den fråga som jag ställde i mitt anförande: Är genuskunskap en prioriterad del i den kompetensutveckling som man tidigare har aviserat för lärarna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på. Det har gått tre år med den här satsningen som visar att det inte händer någonting. Vi kan skylla på varandra om vems fel det är att det inte anställs genuspedagoger. Frågan är om skolministern vill att det ska anställas fler. Vilka ansträngningar tänker skolministern göra för att det här ska vara en prioriterad fråga? Skolministern kan också verka för att vi får fler lärare och andra typer av pedagoger i skolan.

Herr talman! Jag tror att jag har svarat på frågan tre gånger vid det här laget. Svaret är att jag inte är beredd att i skollagen föreskriva detta. Det finns nästan inga föreskrifter om vilka personalgrupper som ska finnas i skolan. Det är en del i den kommunalisering som interpellantens eget parti en gång drev igenom i den här kammaren mot mitt partis vilja. Staten föreskriver inte så mycket. Vi har behörighetskrav för lärare. Det är i stort sett den föreskrift vi har. Den kringgås dessutom alldeles för mycket. Jag är inte beredd att bara för att Vänsterpartiet har genomdrivit detta i en budgetförhandling föreskriva att alla ska anställa en person ur just denna personalkategori som ännu knappt har prövats i svensk skola. Jag ser gärna att Sveriges kommuner och Sveriges skolor och förskolor anställer genuspedagoger. Men det sker inte av egen fri vilja. Rossana Dinamarca frågar mig om jag är beredd att på något sätt tvinga eller stimulera kommunerna att göra det. Nej, i varje fall inte i dag. Vi måste först se att just denna personalkategori har inneburit positiva effekter. För att vi ska kunna se det måste det anställas några på några ställen och sedan måste det utvärderas. Vi är i långa stycken helt överens om den problematik som finns när det gäller jämställdhet i Sverige över huvud taget och i svensk skola och förskola som är viktiga institutioner för att för framtiden skapa ett mer jämställt samhälle. Exakt vilka personalkategorier som ska finnas i skolan för att ta sig an den utmaningen är jag inte så tvärsäker på. Därför är jag inte beredd att föreskriva detta. Vi bereder olika förslag i Regeringskansliet. Frågan om hur vi ska göra med denna utbildning kommer vi så småningom att behandla. Det finns flera alternativ. Det är till exempel att lägga in mer jämställdhetsutbildning för all personal i skola och förskola i stället för att ha en särskild person i varje kommun som ska vara expert. Låt oss överväga det. Jag är helt öppen för diskussioner. Jag är tacksam för att Rossana Dinamarca är engagerad i frågan. Men jag är inte lika tvärsäker på att det är just den här lösningen som är den enda sanningen.