Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Förstärkt konsumentskydd vid tvist mellan trafikskadad och försäkringsbolag

Interpellationsdebatt 9 december 2011
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Beatrice Ask (M)

Anf. 25 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Pyry Niemi har frågat mig om jag avser att ta initiativ till vissa lagändringar och i så fall när detta ska ske. En ändring skulle vara att den rättegångskostnad som en konsument kan förpliktas att utge till försäkringsbolag är maximerad till ett halvt basbelopp per domstolsinstans. En annan ändring skulle vara att det ska gälla ett minsta belopp om 500 000 kronor i alla rättsskyddsförsäkringar på den svenska konsumentmarknaden. Pyry Niemi pekar på en viktig fråga. Först vill jag dock säga att jag inte delar uppfattningen att de svenska rättegångskostnadsreglerna skulle stå i strid med internationell rätt på området. När det gäller de förhållanden Pyry Niemi lyfter fram bör det understrykas att det finns flera möjligheter för en skadelidande att få sin sak prövad, utöver att väcka talan vid domstol. Den som drabbats av en trafikskada kan till exempel få saken prövad av Trafikskadenämnden. Denna prövning är kostnadsfri för den skadelidande. Vid sidan av Trafikskadenämnden finns även Personförsäkringsnämnden dit en skadelidande i vissa typer av ärenden kan vända sig om han eller hon är missnöjd med försäkringsbolagets hantering av ärendet. Även denna prövning är kostnadsfri. Dessutom erbjuder vissa försäkringsbolag, inom ramen för försäkringsvillkoren, ersättning för ett ombud vid skaderegleringen. Om en skadelidande inte är nöjd med vare sig försäkringsbolagets eller den aktuella nämndens prövning finns möjligheten att väcka talan i domstol. I samband med talans väckande, eller redan dessförinnan, kan den skadelidande ansöka om rättshjälp eller rättsskydd. En skadelidande har alltså flera möjligheter att ta till vara sina rättigheter i ett skadeärende och jag ser inget behov av att ändra rättegångskostnadsreglerna. När det gäller försäkringsvillkor är det min utgångspunkt att friheten att avtala om en försäkrings omfattning i grunden gynnar den enskilde och bör bestå. Däremot är det naturligtvis viktigt att villkoren synliggörs för försäkringstagarkollektivet. Enligt försäkringsavtalslagen ska försäkringsbolagen på ett enkelt sätt informera kunderna om försäkringsvillkoren innan försäkringen meddelas. Dessutom är det viktigt att försäkringstagarna kan jämföra bolagens olika villkor. Här har exempelvis Konsumenternas försäkringsbyrå en viktig funktion genom att publicera uppgifter om hur ersättningsnivåerna i rättsskyddsförsäkringar skiljer sig mellan olika försäkringsbolag. Även andra organisationer gör betydelsefulla insatser genom att informera om hur olika försäkringsbolag hanterar olika rättssäkerhetsfrågor av betydelse för trafikskadade. Jag vill dock inte utesluta att det kan krävas andra åtgärder om det är så att försäkringsbolagen trots ett kundintresse inte tillhandahåller rättsskyddsförsäkringar med högre ersättningsnivåer. Jag har diskuterat frågan med representanter för motororganisationen FMK och Personskadeförbundet RTP och avser att noggrant följa frågan om trafikskadades ställning i försäkringstvister.
Pyry Niemi (S)

Anf. 26 Pyry Niemi (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret. Jag hade önskat ett något större engagemang och intresse från ministern och känner att alltför mycket har lämnats obesvarat i denna för rättstaten Sverige oerhört angelägna fråga. Herr talman! Den här interpellationen handlar om den vanliga människans rätt att få en rättvis prövning av sin trafikskada. I det system som har byggts upp är det den skadelidande som i praktiken måste bevisa sin skada samtidigt som motparten, i det här fallet försäkringsbolagen, gör allt för att slippa undan utbetalning av ersättning till den skadelidande. Det är rent av cyniskt hur hårt många försäkringsbolag driver ärenden och finansierar olika experter, i de flesta fall läkare, för att vinna målen mot dem som drabbats av trafikskador. Modellen har också successivt blivit en del av ett förändrat samhällsklimat. Den som är stor och stark ska gärna och systematiskt gör sitt yttersta för att vinna mot den utsatte, no matter what. För den skadelidande, som förutom att han eller hon har skador oftast saknar höga inkomster, är en process om att bevisa sin skada oftast en mardröm. En av de värsta sakerna en människa får utstå är att inte bli trodd - att inte bli förstådd. Det kan vara både kränkande och slutligen fullständigt tärande när livslågan och drömmarna släcks för att några få vinstmaximerande försäkringsbolag nyttjar ett system som är långt ifrån fullkomligt och definitivt inte rättssäkert. Justitieministern säger att hon inte delar uppfattningen att de svenska rättegångskostnadsreglerna skulle stå i strid med internationell rätt på området. Konsekvenserna är beskrivna i interpellationen. Skadade och utblottade medborgare och konsumenter i Sverige riskerar alla sina inkomster och värsta fall hus och hem i rättegångskostnader för att få saken prövas i rättssamhället Sverige. Vidare anser justitieministern att skadelidande har flera möjligheter att ta till vara sina rättigheter i ett skadeärende och ser därmed inget behov av att ändra rättegångskostnadsreglerna. I det verkliga exemplet i interpellationen riskerar den skadelidande 1 miljon kronor efter det lilla stöd som rättshjälp eller rättsskydd kan utge. Justitieministern ser således inget behov av att svenska medborgare och konsumenter ska kunna använda sig av svenskt rättsväsen genom domstol. Sverige har ratificerat konventionen om reell access to justice, och Sverige har en lagstiftning om rättskyddsdirektiv. Reell access to justice handlar inte om att kunna gå till domstol för att få sin talan prövad - det har alla - däremot avstår allt för många skadelidande från denna möjlighet eftersom det ekonomiska risktagandet är för stort och på gränsen till svindlande för en skadelidande som har låg sjukersättning och kanske en familj att försörja. I svaret anger justitieministern att den skadelidande kan gå via Trafikskadenämnden för att få sitt ärende prövat. Även Personförsäkringsnämnden anges som en möjlig utväg. Trafikskadenämnden är rådgivande och utgör därmed ingen domstol i Europakonventionens mening. Rätten till domstolsprövning uppfylls inte genom Trafikskadenämndens prövning, trots att försäkringsgivarna i princip alltid följer nämndens utslag. För att över huvud taget kunna medverka i den skriftliga prövningen i Trafikskadenämnden krävs att konsumenten har djupgående kunskaper i skadestånds- och försäkringsrätt. Det har de i princip aldrig. Motparten, det vill säga försäkringsbolaget, är den som sammanställer underlaget, vilket en icke juridiskt bildad konsument inte kan bedöma. Konsumenten tillåts inte berätta sin historia i nämnderna eller avge vittnesmål ens om han vill. I exempelvis Trafikskadenämnden sitter representanter för försäkringsbranschen, vilka har ett eget intresse av att hålla nere kostnaderna för branschen som helhet. Det frivilliga åtagandet enligt vilket försäkringsgivarna kan betala kostnader för ombud under skadereglering och eventuell prövning i trafikskadenämnden förfogar försäkringsbolaget över. De granskar ombudens kostnadsräkningar och bestämmer i vilken utsträckning ombuden ska ersättas för sina kostnader. Kan då, justitieministern, det system som vi har anses rättvist för den trafikskadade, den som är skadelidande?
Beatrice Ask (M)

Anf. 27 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Låt mig börja med att säga att det inte råder någon tvekan om att detta ofta gäller väldigt komplicerade frågor, frågor där den trafikskadade är en svagare part i den meningen att man har en skada, ofta mår väldigt dåligt och har stora bekymmer med det. Att man då på ett vettigt sätt kan reglera de villkor som ska gälla för ersättning är naturligtvis centralt. Det riktas mycket kritik mot Trafikskadenämnden och Personskadenämnden. Låt mig dock säga att i många ärenden där två parter tvistar om exempelvis vilken rätt till ersättning man ska ha finns inga instanser av den här typen över huvud taget. Jag tycker att det ändå är viktigt att se Trafikskadenämnden som en instans som syftar till att göra försäkringsbolagens bedömningar och prövningar av olika ärenden mer enhetliga och sakliga. Kritiken från allmänhetens sida går ofta ut på att dessa nämnder går försäkringsbolagens ärenden. Det har också kommit kritik från Finansinspektionen om att den obligatoriska prövningen i Trafikskadenämnden fördröjer handläggningen av skadeärenden. Detta med handläggningstiderna kan man naturligtvis se som ett bekymmer. Däremot tror jag att det ligger i försäkringstagarnas intresse att bolagen inte hanterar den här typen av ärenden styckevis utan att de skaffar sig enhetliga och därmed också mer rättssäkra principer, så att människor hanteras på lika vis. Det är väsentligt. I de här nämnderna finns också lekmannarepresentanter, och nämnderna leds av en erfaren domare. Det finns alltså en ordnad form för det. Detta är en process som föregår det läge då man ska fundera på om man ska ta upp saken i en allmän domstol. Om man helt skulle frikoppla nämnderna från branschen, vilket en del tycker, skulle vi behöva nya förinstanser till tingsrätt och annat, så det tror jag inte är en framkomlig väg. När det gäller process i domstol måste man alltid väga risken att få bära rättegångskostnader mot utsikterna till framgång. Vid en domstolsprocess måste som huvudregel den part som förlorar betala rättegångskostnaderna, och de är oftast väldigt höga. Det är naturligtvis komplicerat. I ärenden där medicinsk kompetens och andra har gjort bedömningar i flera led och kommit till en viss slutsats är naturligtvis förutsättningarna att vinna begränsade, om det hela är riktigt gjort. Det är naturligtvis ett bekymmer. Vad jag se som angeläget är att informationen om vilka villkor som gäller blir bättre. Men det är en viktig möjlighet för människor att kunna väcka talan i domstol, och jag tycker inte att man kan ha särskilda regler för olika kategorier. Då måste det ändå vara de grundläggande principerna för rättshjälp som ska gälla. Det är viktigt. Jag tror alltså att vi har ett ganska genomarbetat och strukturerat system för prövning av den här typen av ärenden. Sedan ligger det i sakens natur att ingen part som förlorar någonsin kommer att vara nöjd, men det faktum att man prövar de här komplicerade frågorna i flera led är naturligtvis en fördel för den skadelidande.
Pyry Niemi (S)

Anf. 28 Pyry Niemi (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Rättshjälp är enligt lag helt undantagen från personskadereglering vid trafikskada. Talan vid domstol måste vara väckt för att rättshjälp ska kunna beviljas i dessa mål. Detta rimmar illa med Europakonventionen, som ger rätt till ombud då tvist uppstått. Tvist uppstår när försäkringsbolaget tagit ställning i skaderegleringsärendet. Vem ska finansiera kostnaden för att ett ombud går igenom handlingar från skaderegleringen, bedömer kostnadsrisker med att stämma och så vidare? Vem ska ge det stödet till den skadelidande om den skadelidande saknar medel och inte ens har inkomster att betala ersättning till det juridiska ombud som han eller hon vill använda? Det ojämlika partsförhållandet är ett problem då försäkringsbolaget har mindre att förlora på att överklaga domslut där de är tappande part medan den skadelidande privatpersonen kan riskera personlig konkurs på grund av egna och motpartens rättegångskostnader. Detta måste ombuden upplysa om inför en eventuell stämning, varför många lägger sig trots att det finns goda skäl till domstolsprövning. Anser justitieministern inte att det är ett problem om flertalet skadelidande avstår från att föra sin talan vid domstol? Justitieministern säger att hon inte utesluter att det kan krävas andra åtgärder om det är så att försäkringsbolagen trots ett kundintresse inte tillhandahåller rättsskyddsförsäkringar med högre ersättningsnivåer. Min motfråga blir då: Vilka åtgärder? Slutligen säger justitieministern att hon har diskuterat frågan med representanter för motororganisationen FMK och Personskadeförbundet RTP och avser att noggrant följa frågan om trafikskadades ställning i försäkringstvister. Vad har organisationen och förbundet informerat justitieministern om? Har de meddelat att de är nöjda med dagens system? Det kan vara uppemot så många som ett hundratal personskadeprocesser per år i Sverige. Det finns ingen tydlig statistik, men det är ändå en rimlig uppskattning. De som inte vågar begära sin sak prövad när de blir felbehandlade kan nog uppskattas till minst det tiodubbla. Av dem går många miste som sin livslånga försörjning på grund av Sveriges systemfel i saken. Systemfelet är enligt mig så allvarligt att nästa steg borde vara ett prova något av fallen på europeisk nivå, om det nu är möjligt, för att testa i fall Sverige verkligen uppfyller reell access to justice för dem som drabbats av trafikskador. Whiplashorganisationerna kan vittna om rent förfärliga berättelser, mitt i välfärdslandet Sverige, som borde få justitieministern att åtminstone lätta på garden och inse hur illa utsatta människor kan bli behandlade i ett modernt rättssamhälle som Sverige. Jag anser att justitieministern fortfarande inte gett svaret på frågan om att ändra på reglerna precis som jag angett. Förslagen i det här fallet skulle i praktiken innebära att försäkringsbranschen tvingas handlägga skadeståndsanspråk både seriöst, snabbt och med måtta eftersom alternativet helt enkelt är att Sveriges konsumenter till skillnad från i dag kan begära domstolsprövning om inte bolagen sköter sig. Nuvarande system är synnerligen orättvist för svenska konsumenter och ovärdigt ett rättssamhälle. Det är också på sikt förödande för hela försäkringsbranschens trovärdighet och funktion. Några offentliga kostnader för detta förslag uppkommer inte utan dessa fördelas på försäkringskollektivet. Det krävs mycket politiskt mod för att våga trotsa starka ekonomiska intressen. Försäkringsbolagens image och trovärdighet står på spel. Men så länge som alltför få politiker driver frågan objektivt med utgångspunkten att skapa ett rättssystem som i verklig mening ger de skadelidande rätten till en ekonomiskt rimlig och rättvis prövning, reell access to justice, blir försäkringsbolagens rättigheter större. Det är just för att de har den ekonomiska möjligheten att döma och bedöma kring de skadelidandes rätt till en rimlig och rättvis ersättning utifrån sina skador. Därför blir frågan så fundamentalt viktig. Det handlar om Davids kamp mot Goliat. Tack och lov finns det ett antal advokater, läkare och inte minst whiplashorganisationer och andra medverkande som har modet och orken att utmana ett system som drivs av helt fel ingångsvärden. Min fråga till justitieministern inför nästa inlägg är: Kommer du att följa mina förslag? Kommer du att göra någon rimlig utredning för att förändra systemet?
Beatrice Ask (M)

Anf. 29 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Svaret på den sista frågan är att jag följer frågorna ganska noga, och skälet är uppenbart. Jag ser att det finns enskilda personer som far illa. Men att därifrån omedelbart dra slutsatsen att vi har fel struktur och regelverk kan jag inte göra. Jag måste analysera det noga och följa debatten. Man ska också vara noggrann med att inte göra förändringar i systemet utan att analysera konsekvenserna. Det är nödvändigt. Det finns självklart ett intresse för dessa frågor. Det har också i riksdagens olika utskott i olika sammanhang hanterats frågor som rör försäkringsrörelselagen, villkor för försäkringar och annat. Det har varit uppenbart i flera slutsatser att man också från riksdagens sida tyckt att det finns skäl att inte ändra eller reglera i detaljer möjligheten att frivilligt teckna försäkringar och att ha en bredd i detta. Det finns kritik mot rättsskyddsförsäkringarna. Många har i sin hemförsäkring ett visst rättsskydd som ska hjälpa till om man behöver föra sin talan i den här typen av ärenden. Den kritik som har funnits är framför allt att man har diskuterat takbeloppen. Man tycker att ersättningsnivåerna är för låga. Normalt ligger taket på 150 000-200 000 kronor. Det varierar lite grann. Självrisken är för hög för många människor. Den ligger ofta på 20-25-procentsnivån. Skälet till att vi har dessa begränsningar är att om vi skulle sänka dem väldigt mycket innebär det en risk för att människor i onödan skulle driva processer. Det vill man motverka. Det är hela tiden ett balanstänkande. Det gäller att se till att det finns möjligheter men ändå inte inbjuda till onödiga prövningar. Det ligger i sakens natur att den som inte får gehör för sina synpunkter alltid kommer att tycka att det finns behov av att pröva det hela igen. Man vill inte i onödan dra i gång processer för att hantera det. Däremot har det diskuterats om det finns anledning för politiken att gå in och sätta regler för skälighet när det gäller försäkringsvillkor och så vidare. I tidigare regelverk fanns det sådana regler, men de togs bort. Det var inte den nuvarande regeringen som gjorde det. Motivet var just att främja konkurrens och utveckling i försäkringsbranschen. Fördelarna med att ta bort regelverken motiverades med att det fanns möjligt att civilrättsligt arbeta med frågorna. Dagens lagstiftning innebär därför att vi inte har detaljreglering av försäkringsavtal. Det som är bekymret med rättsskyddsförsäkringarna är frågan om nivåerna. De måste alltid diskuteras. Men man ska komma ihåg att i den stund man bestämmer sig för generösare ersättningsnivåer på detta område leder det för det första till att försäkringstagarkollektivet vår bära kostnaderna för detta. Det finns ett intresse av att hålla nere kostnaderna för försäkringar rent allmänt. För det andra kan det innebära man trots att det finns skäl att tro att det inte finns möjlighet till framgång lockas att gå in i den typen av förhandlingar. Det är balansfrågor, och de är komplicerade och måste analyseras väldigt noga. Jag är inte beredd att säga att de förslag som Pyry Niemi har lagt fram är de korrekta eller riktiga i dagsläget. Jag följer de enskilda ärendena och de frågeställningar som diskuteras väldigt noggrant. Självklart ska vi ha ett bra skydd för den som skadas i trafiken också i Sverige.
Pyry Niemi (S)

Anf. 30 Pyry Niemi (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! I ett solidariskt rättssamhälle tar vi hand om varandra. Vi sänker inte varandra. Det borde också vara drivkrafterna inom försäkringskollektivet och inom rättsväsendet. Rätten till en rättvis prövning utan alltför stor ekonomisk risk torde vara grundläggande. En människa betalar sin försäkring för att ha ett skydd i fall något oförutsett händer. Det är ett ekonomiskt åtagande mellan två parter. Det finns aldrig några garantier för att den ena parten, den som skadats eller drabbats, ska få ut någon ersättning. Men varje fall måste få en rättvis prövning. Så fungerar det inte i dag för många trafikskadade. Jag är djupt bekymrad över moralen i hela den här processen. Jag säger inte att det var bättre förr. Jag konstaterar bara att det borde vara bättre i dagens upplysta samhälle, men så är det inte. Girighet och vinstintressen och ibland ren okunskap och fördomar går före rättvisa och omtanke. Det är oroande. Herr talman! Det är också oroande att jag som riksdagsledamot tvingas skriva en interpellation i nämnda ärende. Hur har det kunnat bli så här? Finns det andra krafter som styr rättssamhället Sverige? Är vi, för både justitieministern och jag kan drabbas av olyckor, i händerna på vinstmaximerande bolag vars syfte är att så långt som möjligt undvika att betala ut ersättningar när vi drabbats av skador? Jag säger inte att det gäller alla bolag, men det finns väldigt tydliga exempel på att det förekommer hos många. En person som drabbas av den här typen av skada och har en låg sjukersättning tvingas i värsta fall att utsätta hela sin ekonomi för en stor ekonomisk risk när den eventuellt tvingas till domstol. Är det värdigt ett rättssamhälle att den människan ska utsättas för extra lidande och extra prövningar? Den människan har fullt upp med att kanske rehabilitera sin skada och överleva vardagen. Samtidigt tvingas den att kanske inte bli trodd om sin skadediagnos av försäkringsbolag och Trafikskadenämnden. Det måste få ett slut. Jag vädjar till justitieministern att ta mina frågor och förslag på allvar och göra någonting åt det.
Beatrice Ask (M)

Anf. 31 Justitieminister Beatrice Ask (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag konstaterar att den som är trafikskadad har fullt upp med att rehabiliteras från den skadan och överleva med de skador som en olycka kan ha gett. Det är viktigt att försäkringsreglerna är sådana att man får ut de ersättningar som behövs och att det prövas. Nu säger Pyry Niemi att det finns tillräckligt många exempel på att man får använda all sin kraft och ändå inte får en rättvis prövning. Det är en väldigt allvarlig anklagelse. När man då tittar på hur systemet faktiskt ser ut måste jag ändå påpeka att det faktum att det finns trafikskadenämnd och personskadereglering inte innebär att försäkringsbolaget ensamt står som Goliat mot David. Det innebär en prövning där man söker rimliga och enhetliga bedömningar i medicinska frågor. Det är inte alltid lätt. I nämnderna finns representanter för olika intressen även om de finns inom ramen för försäkringsbolagen. Det faktum att just denna typ av möjlighet att kostnadsfritt väcka sin talan finns i nämnderna innebär att man erbjuder en första second opinion i en bedömning som har gjorts. Det är viktigt. Längst ut i systemet finns det som vi alla är hänvisade till, nämligen möjligheten att gå till domstol när vi inte kan slita en tvist. Då är reglerna enhetliga, och jag menar att de också är rättssäkra. Däremot är kraven ganska höga för att man ska kunna få ut ersättningar. Det är därför vi har försäkringar där rättshjälpen ofta finns med. Jag tycker att det är där man måste rikta in sig på att se om man ligger på en rimlig nivå och om man har möjlighet att få tillräcklig hjälp för att den vägen kunna få ett beslut som är riktigt och rätt. Jag tror att vi har ett gemensamt intresse av att hitta en bra form. Det är också därför regeringen noga följer dessa ärenden. Men jag har inte i dag fått några argument som pekar på att nuvarande system skulle vara dåligt. Jag har inte heller fått några förslag som innebär väsentliga förbättringar som helhet.

Dokument

den 29 november

Interpellation

2011/12:153 Förstärkt konsumentskydd vid tvist mellan trafikskadad och försäkringsbolag

av Pyry Niemi (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Bakgrund

Medborgarna i Sverige är alltmer beroende av ersättningar från Försäkringskassan och försäkringsbolag när de drabbas av ohälsa. Vad avser Försäkringskassan togs möjligheten att få betald ombudshjälp bort i slutet av 1990- talet. Den drabbade som ansöker om ersättning får numera möta en hel processavdelning av jurister och blir ofta medellös. Detta i sig är ett stort rättssäkerhetsproblem men omfattas inte av förslaget nedan.

Medborgarna och försäkringsbolagen, access to justice

Denna interpellation handlar om den vanliga människan, en konsument, som fått sitt liv slaget i spillror genom att drabbas av en olycka, exempelvis en trafikolycka. Det är allvarligt att trafikskadade personer riskerar att inte få en krona i ersättning trots rätt därtill enligt lag och gällande försäkring och att de har blivit i princip maktlösa enligt svenska lagstiftning, det vill säga inte access to justice enligt svensk rätt och i direkt konflikt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

En trafikskadad person som ville få sin rätt till ersättning för merkostnader enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen prövad av rättssystemet drabbades på det sätt följande fakta från en riktig prövning visar.

-      Egna ombudskostnader 642 668 kronor

-      Försäkringsbolagets kostnader 461 442 kronor

-      Totalt 1 104 110 kronor

-      Förlorande part betalar vinnande parts kostnader

-      Rättsskydd utgår genom trafikförsäkringen – den är maximerad i detta avtal till 120 900 kronor

-      Den ekonomiska risken för att använda svensk domstol blir således 983 210 kronor (1 104 110 kronor minus 120 900 kronor)

1. Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska förlorande part i en domstolstvist betala vinnande parts rättegångskostnader. Processen handlar då om en ekonomiskt utsatt och svårt skadad konsument mot ett försäkringsbolag med stora resurser.

2. Uppskattningsvis ca 80 procent av svenska befolkningen har tillgång till rättsskyddsförsäkring via sin hemförsäkring. Det innebär då att ca 150 000 kronor kan disponeras för processkostnader. De övriga ca 20 procent har inget skydd alls.

3. Statlig rättshjälp är i princip borttagen sedan slutet av 1990-talet, med vissa begränsade undantag.

4. I en försäkringsmedicinsk process anlitas regelmässigt minst tre erfarna läkare med specialkompetens för bedömningar och vittnesmål på vardera sidan. Vanligtvis består målen av en stor mängd medicinska handlingar. Därtill kommer många gånger ytterligare omfattande vittnesbevisning.

5. De totala processkostnaderna som avslutas med tre till fem dagars domstolsförhandling, vilket är normalt i denna typ av mål, uppgår till 500 000–1 500 000 kronor beroende på omfattningen av målet, men också beroende på hur pass skyndsamt domstolen handlägger målet.

6. Den som inte fått ut någon ersättning och redan förlorat sitt arbete på grund av besvären efter skadan har som enda tillgång sitt boende till exempel. Den skadade och eventuell familj riskerar därmed att få gå från hus och hem om den skadade begär att svensk domstol ska pröva rätten till försäkringsersättning, det vill säga om den skadade utnyttjar sin lagliga och mänskliga rättighet att få en tvist avgjord av svenskt rättsväsen. De flesta, enligt vissa advokater uppskattningsvis ca 90 procent av konsumenterna, väljer då att inte få sin rätt prövad eftersom den skadade och eventuell familj och dess existens hotas i grundvalarna av gällande rättegångskostnadsregler. Konsumenten får helt enkelt lägga sig. Detta sker sannolikt dagligen i Sverige. Whiplashorganisationer i Sverige kan vittna om detta.

7. Försäkringsbranschen har i dessa frågor getts ett starkt ekonomiskt incitament att inte underlätta en frivillig och snabb skadereglering eftersom de vet att deras kunder, konsumenterna, ändå inte kan tillvarata sin rätt med gällande regelverk. Finansinspektionen har vid flera tillfällen påtalat för försäkringsbranschen att de har orimligt långa handläggningstider. Detta skulle aldrig kunna uppstå om konsumenter som inte får ut sin livsviktiga försäkringsersättning hade en reell möjlighet att få ut sin ersättning genom att vända sig till svensk domstol. Så som regelsystemet är uppbyggt har försäkringsbranschen helt enkelt inte längre något tillräckligt starkt incitament att uppfylla sin del av försäkringsavtalet. Sammanfattningsvis är detta ett mycket allvarligt problem för Sveriges konsumenter och Sverige erbjuder inte dessa människor, konsumenter, reell access to justice. Sverige bryter sannolikt mot internationell rätt på området.

Förslag till lösning

1. Ändra 18 kap. 1 § rättegångsbalken så att den lyder ungefär enligt följande. I den mån tvist rör konsument å ena sidan och ett försäkringsbolag å andra sidan grundat på ett försäkringsavtal är det belopp som en konsument kan förpliktas utge till försäkringsbolag maximerat till ett halvt basbelopp per domstolsinstans.

2. Ändra lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring så att ett minsta belopp om 500 000 kronor ska gälla i alla rättsskyddsförsäkringar på svenska konsumentmarknaden.

Konsekvenser

Förslaget skulle i praktiken innebära att försäkringsbranschen tvingas handlägga skadeståndsanspråk både seriöst, snabbt och med måtta eftersom alternativet helt enkelt är att Sveriges konsumenter till skillnad från i dag kan begära domstolsprövning om inte bolagen sköter sig. Nuvarande system är synnerligen orättvist för svenska konsumenter och ovärdigt ett rättssamhälle. Det är också på sikt förödande för hela försäkringsbranschens trovärdighet och funktion. Några offentliga kostnader för detta förslag uppkommer inte utan dessa fördelas på försäkringskollektivet.

Mina frågor till justitieministern är:

Avser justitieministern att ta initiativ till att ändra i 18 kap. 1 § rättegångsbalken och lagen (1993:1303) i enlighet med förslagen till lösning i interpellationen?

Om svaret är ja, när kommer detta att ske?

Om svaret är nej, varför avser justitieministern inte att ta ett sådant initiativ?