den
29 november
Interpellation
2011/12:153
Förstärkt konsumentskydd vid tvist mellan trafikskadad och försäkringsbolag
av Pyry Niemi (S)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
Bakgrund
Medborgarna i Sverige är alltmer beroende av
ersättningar från Försäkringskassan och försäkringsbolag när de drabbas av
ohälsa. Vad avser Försäkringskassan togs möjligheten att få betald ombudshjälp
bort i slutet av 1990- talet. Den drabbade som ansöker om ersättning får numera
möta en hel processavdelning av jurister och blir ofta medellös. Detta i sig är
ett stort rättssäkerhetsproblem men omfattas inte av förslaget nedan.
Medborgarna och försäkringsbolagen,
access to justice
Denna interpellation handlar om den vanliga
människan, en konsument, som fått sitt liv slaget i spillror genom att drabbas
av en olycka, exempelvis en trafikolycka. Det är allvarligt att trafikskadade
personer riskerar att inte få en krona i ersättning trots rätt därtill enligt
lag och gällande försäkring och att de har blivit i princip maktlösa enligt svenska
lagstiftning, det vill säga inte access to justice enligt svensk rätt och i
direkt konflikt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
En trafikskadad person som ville få sin rätt till
ersättning för merkostnader enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen prövad
av rättssystemet drabbades på det sätt följande fakta från en riktig prövning
visar.
-
Egna
ombudskostnader 642 668 kronor
-
Försäkringsbolagets
kostnader 461 442 kronor
-
Totalt 1 104 110
kronor
-
Förlorande
part betalar vinnande parts kostnader
-
Rättsskydd
utgår genom trafikförsäkringen – den är maximerad i detta avtal till 120 900
kronor
-
Den ekonomiska
risken för att använda svensk domstol blir således 983 210 kronor (1 104 110
kronor minus 120 900 kronor)
1. Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken
ska förlorande part i en domstolstvist betala vinnande parts
rättegångskostnader. Processen handlar då om en ekonomiskt utsatt och svårt
skadad konsument mot ett försäkringsbolag med stora resurser.
2. Uppskattningsvis ca 80 procent av svenska
befolkningen har tillgång till rättsskyddsförsäkring via sin hemförsäkring. Det
innebär då att ca 150 000 kronor kan disponeras för processkostnader. De
övriga ca 20 procent har inget skydd alls.
3. Statlig rättshjälp är i princip borttagen sedan
slutet av 1990-talet, med vissa begränsade undantag.
4. I en försäkringsmedicinsk process anlitas
regelmässigt minst tre erfarna läkare med specialkompetens för bedömningar och
vittnesmål på vardera sidan. Vanligtvis består målen av en stor mängd
medicinska handlingar. Därtill kommer många gånger ytterligare omfattande
vittnesbevisning.
5. De totala processkostnaderna som avslutas med
tre till fem dagars domstolsförhandling, vilket är normalt i denna typ av mål,
uppgår till 500 000–1 500 000 kronor beroende på
omfattningen av målet, men också beroende på hur pass skyndsamt domstolen
handlägger målet.
6. Den som inte fått ut någon ersättning och redan
förlorat sitt arbete på grund av besvären efter skadan har som enda tillgång
sitt boende till exempel. Den skadade och eventuell familj riskerar därmed att
få gå från hus och hem om den skadade begär att svensk domstol ska pröva rätten
till försäkringsersättning, det vill säga om den skadade utnyttjar sin lagliga
och mänskliga rättighet att få en tvist avgjord av svenskt rättsväsen. De flesta,
enligt vissa advokater uppskattningsvis ca 90 procent av konsumenterna, väljer
då att inte få sin rätt prövad eftersom den skadade och eventuell familj och
dess existens hotas i grundvalarna av gällande rättegångskostnadsregler.
Konsumenten får helt enkelt lägga sig. Detta sker sannolikt dagligen i Sverige.
Whiplashorganisationer i Sverige kan vittna om detta.
7. Försäkringsbranschen har i dessa frågor getts
ett starkt ekonomiskt incitament att inte underlätta en frivillig och snabb
skadereglering eftersom de vet att deras kunder, konsumenterna, ändå inte kan
tillvarata sin rätt med gällande regelverk. Finansinspektionen har vid flera
tillfällen påtalat för försäkringsbranschen att de har orimligt långa
handläggningstider. Detta skulle aldrig kunna uppstå om konsumenter som inte
får ut sin livsviktiga försäkringsersättning hade en reell möjlighet att få ut
sin ersättning genom att vända sig till svensk domstol. Så som regelsystemet är
uppbyggt har försäkringsbranschen helt enkelt inte längre något tillräckligt
starkt incitament att uppfylla sin del av försäkringsavtalet.
Sammanfattningsvis är detta ett mycket allvarligt problem för Sveriges
konsumenter och Sverige erbjuder inte dessa människor, konsumenter, reell
access to justice. Sverige bryter sannolikt mot internationell rätt på området.
Förslag till lösning
1. Ändra 18 kap. 1 § rättegångsbalken så
att den lyder ungefär enligt följande. I den mån tvist rör konsument å ena
sidan och ett försäkringsbolag å andra sidan grundat på ett försäkringsavtal är
det belopp som en konsument kan förpliktas utge till försäkringsbolag maximerat
till ett halvt basbelopp per domstolsinstans.
2. Ändra lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor
för rättsskyddsförsäkring så att ett minsta belopp om 500 000 kronor ska
gälla i alla rättsskyddsförsäkringar på svenska konsumentmarknaden.
Konsekvenser
Förslaget skulle i praktiken innebära att
försäkringsbranschen tvingas handlägga skadeståndsanspråk både seriöst, snabbt
och med måtta eftersom alternativet helt enkelt är att Sveriges konsumenter
till skillnad från i dag kan begära domstolsprövning om inte bolagen sköter
sig. Nuvarande system är synnerligen orättvist för svenska konsumenter och
ovärdigt ett rättssamhälle. Det är också på sikt förödande för hela
försäkringsbranschens trovärdighet och funktion. Några offentliga kostnader för
detta förslag uppkommer inte utan dessa fördelas på försäkringskollektivet.
Mina frågor till justitieministern är:
Avser justitieministern att ta initiativ till att
ändra i 18 kap. 1 § rättegångsbalken och lagen (1993:1303) i enlighet med
förslagen till lösning i interpellationen?
Om svaret är ja, när kommer detta att ske?
Om svaret är nej, varför avser justitieministern
inte att ta ett sådant initiativ?