Förslag till nytt diskrimineringsdirektiv

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig om det är en prioritet för mig och regeringen att EU:s ministerråd antar förslaget till ett nytt diskrimineringsdirektiv under det svenska ordförandeskapet. Luciano Astudillo har även frågat mig på vilket sätt jag kommer att arbeta för att förslaget inte urvattnas genom alltför många undantag vad gäller diskrimineringsgrunderna och definitionen av diskriminering. Regeringens ambition är att en politisk överenskommelse om ett nytt antidiskrimineringsdirektiv ska nås. Hur långt vi kommer under vårt ordförandeskap är dock beroende av hur Tjeckiens arbete framskrider. Regeringen har verkat för ett brett direktiv mot diskriminering och anser det angeläget att i EU säkerställa en gemensam miniminivå för skydd mot diskriminering oavsett diskrimineringsgrund. Ett gemenskapsrättsligt skydd mot diskriminering har positiv effekt på den fria rörligheten. Regeringens övergripande handlingslinje är därför att verka för ett antagande av ett EG-direktiv som säkerställer samma nivå av skydd mot diskriminering för var och en av de diskrimineringsgrunder som omfattas av direktivet.

Herr talman! Tack, Nyamko Sabuni, för svaret! Men jag måste säga att jag är oerhört förvånad över det här svaret. Sverige är ett progressivt land, ett modernt land som står upp för likabehandling och antidiskriminering. Vi har gått före så många gånger när det gäller kampen för lika rättigheter för kvinnor och män. Vi har gått före i kampen när det gäller funktionshindrades rätt till tillgänglighet och när det gäller sexuellt likaberättigande. Någonstans är det någonting som många svenskar är stolta över - den progressivitet och modernitet som Sverige stått upp för. Jag hade hoppats få ett svar här som sade: Vi är beredda att sätta detta på agendan, och vi vill prioritera kampen för lika rättigheter och möjligheter under vårt ordförandeskap. Nu gör inte Nyamko det. Vi vill samla en allians av progressiva krafter i Europa för att stärka skyddet för människor som i dag faller undan, diskrimineras eller särbehandlas negativt. Tyvärr andas Nyamko Sabunis svar något helt annat. Jag hoppas att den här debatten ändå ska sätta lite fart på regeringen, för det här är en fråga som vi har oerhört mycket att vinna på att visa vår omvärld. Vad är vi överens om? Det första är att det behövs ett nytt antidiskrimineringsdirektiv, att det är viktigt och riktigt. Skyddet behöver omfatta alla grunder, och oavsett grund måste det vara ett så heltäckande diskrimineringsskydd som möjligt. Det ligger för övrigt helt i linje med det som den borgerliga regeringen och vi tillsammans har verkat för här i Sverige, så det är inget kontroversiellt. Det ska inte förekomma hierarkier mellan olika diskrimineringsgrunder. Så är det i dag. Diskriminering är en kränkning av människovärdet, oavsett vem det drabbar och var det drabbar. Vi är ett föredöme, som sagt. Det är någonting som gör oss svenskar väldigt stolta. Det är någonting som vi ska värna om och försöka få fler att se. Men det här svaret lovar väldigt lite. Jag ska läsa upp frågorna igen så får Nyamko en ny chans att svara. För det första: Är det en prioritet för statsrådet och regeringen att EU:s ministerråd antar förslaget till ett nytt diskrimineringsdirektiv under det svenska ordförandeskapet? Det svar jag har fått hitintills är att det beror på Tjeckien. Jaha! Det beror på Tjeckien om Sverige ska prioritera den här frågan eller inte. För det andra: På vilket sätt kommer statsrådet att arbeta för att förslaget inte urvattnas genom alltför många undantag vad gäller diskrimineringsgrunderna och definitionen av diskriminering? På den frågan fick jag över huvud taget inget svar.

Herr talman! Jag tyckte att Luciano ställde två raka och tydliga frågor. Det är inte ofta som det är ett statsråd förunnat att få de frågorna, och därför blev svaret också väldigt rakt och tydligt. Raka och tydliga svar behöver sällan vara mycket längre än så. Luciano Astudillo kanske inte känner till det, men jag kan informera honom och alla lyssnare till denna debatt om att det finns ett visst sätt och vissa processer för hur frågorna inom EU drivs. Vi kan inte fatta ett beslut om inte rådsarbetsgruppen har gjort sitt. Vi kan inte fatta beslut om inte frågan diskuterats i Epscogruppen. Tyvärr är det så att om det ordförandeskap som finns nu inte prioriterar denna fråga kommer vi inte inom EU-processer att komma så långt att vi kan fatta beslut om detta. Det är därför nödvändigt att ordförandeskapet nu tar tag i detta. Om de inte gör det kommer det att åligga oss att så snabbt som möjligt under vårt ordförandeskap driva fram denna fråga så långt som möjligt så att vi åtminstone kan garantera att direktivet kan antas under det spanska ordförandeskapet. Det är inte jag som har bestämt reglerna för hur EU:s institutioner ska fungera. Så fungerar det, och vi följer de arbetsordningar som finns där. Återigen vill jag säga att detta är en prioriterad fråga för regeringen. Vi kommer att fortsätta att jobba för det. Men om man vill ha ett högt skydd för alla europeiska medborgare på diskrimineringsområdet kanske man inte samtidigt behöver kräva att det måste ske i en väldigt snabb takt. Vi har nämligen inte så många vänner på vår sida just nu. Det är ingen hemlighet för någon medlemsstat var regeringen står i denna fråga. Jag träffar mina kolleger i bilaterala möten för att övertyga dem om hur svårt det skulle vara för dem att övertyga sina egna medborgare om att vissa grupper och diskrimineringsgrunder är värda att skydda men inte andra. Hur skulle debatten se ut i era länder? Det är i princip den fråga jag ställer. Det finns dock många olika intressen och även processer i medlemsstaterna att ta hänsyn till. Tyskland har val på gång och tar antagligen hänsyn till det i dessa förhandlingar. Tjeckien har inte visat något större intresse utan prioriterar andra frågor. Att detta är vår agenda betyder inte nödvändigtvis att det någon annans agenda. Vår prioritering är att vi ska få ett bra direktiv. Skulle det krävas att något annat land, i det här fallet Spanien, får vara de som avslutar detta är det värt det, bara vi får ett högt diskrimineringsskydd också när det gäller grunderna ålder och tillgänglighet. Det är min prioritering. Jag försökte vara tydlig med det i mitt svar, men det dög inte. Så är det dock: Det finns processer som måste följas, och vi kommer att jobba utifrån det. Jag vill också säga att det är nu vi gör det viktiga arbetet att bygga upp allianser. Vi kan inte bygga allianser när vi är ordförandeland. Då är vår uppgift att se till att alla kan komma överens och att driva fram frågan. Då kan vi inte sitta och föra fram den nationella ståndpunkten. Då förlorar vi. Så fungerar ordförandeskapen: Man jobbar innan, och under ordförandeskapen ser man till att få samman människor. Det är inte då man sätter i gång kampen för den svenska modellen; det gör man innan. Det är precis det vi gör nu.

Herr talman! Jag vet inte om det är rätt strategi av Nyamko Sabuni att försöka gömma sig bakom processen, att klappa mig på huvudet och förklara hur processen ser ut när man tar fram direktiv. Jag sitter i Sveriges riksdag, och vi får information om hur processen ser ut och var i processen man är. Det är inte säkert att det gynnar henne i det här fallet. En av anledningarna till att jag tog upp frågan är den utrikesdeklaration som Carl Bildt läste upp i februari. Där fanns inte den här frågan upptagen som en prioriterad fråga. Jag är dock glad att Nyamko i sitt svar nu säger att den borgerliga regeringen tänker prioritera frågan, att man tänker göra vad man kan och att man är i färd med att samla en bred, progressiv allians för att ändå försöka komma så långt som möjligt under vårt ordförandeskap. Det är många i det civila samhället och i de grupper som månar om lika rättigheter som efterlyser detta arbete - att man samlar dem för en diskussion, men också att man inför ordförandeskapet, vilket de inte har sett Nyamko göra, träffar spanjorerna, som ligger rätt långt fram och är progressiva, eller belgarna och jobbar mer aktivt på att bygga denna allians för att få ett så starkt skydd som möjligt. Sedan - det har Nyamko rätt i - är det förhandlingar, kohandel och att hitta kompromisser som gäller. Det civila samhället och de som kämpar för lika rättigheter, vare sig det är kvinnoorganisationer, RFSL, Amnesty eller andra grupper, frågar: Var är Nyamko? Vad gör Nyamko? Sedan vill jag fråga lite om undantagen. Vi måste ju också se till att det likabehandlingsdirektiv som kommer på plats inte blir en schweizerost. Vi vet att det finns starka krafter som motverkar direktivet. Vi har kyrkliga organisationer som helt vill ta bort diskrimineringsgrunderna religion och sexuell läggning. Vi har tyskarna, som Nyamko Sabuni själv tar upp, som säger att det läggs alldeles för stort ansvar på företagen. Den debatten känns förvisso igen härifrån Sverige och den borgerliga regeringen. Också här väger människovärdet lätt ibland när man för in marknadsvärdet i samma diskussion. Vi kunde ju se hur man försvagade likabehandlingen här när vi antog lagen. Men det är en annan sak. Den konservativa gruppen i parlamentet - nu tillhör i och för sig inte Nyamko den - säger att man kommer att motverka att direktivet kommer på plats. Hur ser Nyamko på undantagen? Ta den skrivning som säger att direktivet inte ska påverka tillämpningen av nationella lagar om civilstånd eller familjerättslig ställning och reproduktiva rättigheter. Personer i samkönade äktenskap skulle kunna nekas försäkring med en sådan skrivning. Vad betyder "familjerättslig"? Hur blir det med kvinnors rättigheter och den reproduktiva hälsan? Och vad säger Nyamko om skrivningarna kring försäkringsbolagens rätt att diskriminera handikappade? Hur har hon agerat inför ordförandeskapet i de frågorna?

Herr talman! Luciano Astudillo säger att det civila samhället undrar var Nyamko är i de här frågorna. Jag kan bara beklaga: Jag bjuder inte in det civila samhället till mina bilaterala möten med kolleger. Det är där jag bedriver arbetet. Som jag sade bygger vi allianser, och det gör vi i enskilda möten, inte i öppna seminarier. Därför kan inte det civila samhället vara inbjudet, och därför kanske de anser att vi inte gör något. Men mitt svar till dig som riksdagsledamot är att vi jobbar för fullt med detta. Det är nödvändigt, för detta är en prioriterad fråga för Sverige. Kanske är den inte det framför allt utifrån det svenska perspektivet. I vår diskrimineringslagstiftning i dag och i den proposition vi lämnade till riksdagen står det tydligt och klart att vi ska återkomma till frågan om diskriminering på grund av ålder på alla samhällsområden. Det står också tydligt och klart att vi ska titta på tillgänglighetsfrågan. Denna utreds redan inom Regeringskansliet, och vi bereder utredningsdirektiven när det gäller diskriminering på grund av ålder. I Sverige har vi alltså satt i gång vårt arbete. Det finns ingenting som hindrar att vi vidgar våra lagar som vi vill. Detta direktiv är däremot viktigt för övriga EU-medborgare som lever i länder som inte värnar om de här frågorna på samma sätt som vi gör. Därför finns det ett intresse hos mig och Sveriges regering av att det blir ett så högt skydd som möjligt. Det ska hålla samma nivå som de direktiv vi har utgått från i våra nuvarande lagar. Vill man nå ett högt skydd kanske man får acceptera att det tar lite längre tid. Framför allt tar dock denna process tid därför att ordförandeskapet i dag inte har detta som en prioriterad fråga. Men jag kan lova Luciano Astudillo och det civila samhället: Detta kommer att vara en prioriterad fråga för Sverige. Därmed dock inte sagt att vi i våra processer kommer att lyckas avsluta och anta detta direktiv. När det gäller frågor om civilstånd, äktenskap, skilsmässor och aborter tror jag att Luciano Astudillo ska vara glad att dessa ska undantas från direktivet. Jag skulle inte vilja att Sverige till exempel fick gemensamma skilsmässolagar med andra länder i Europa. Sverige är det enda land som har sagt nej till detta. Vi har fällt detta förslag eftersom det krävs enhällighet. I många andra länder måste makarna förklara varför de ska skiljas, och så måste någon godkänna deras skäl. Så gör vi inte i Sverige. Vi bestämmer när vi vill skiljas och gör det när vi vill det. Jag som kvinna vill gärna behålla den rätten. Jag tror också att du som man vill det. Därför är det viktigt att vissa fundamentala frågor inte förs upp på EU-nivå. Det är likadant med aborträtten. Gå in och gräv i den så får du se var vi landar. Det är inte säkert att det är den svenska modellen som vinner. De krafter som är emot blir starkare och starkare inom EU. Vad vi ska göra är att arbeta, opinionsbilda och uppmuntra så att de andra länderna kan anta bra lagar när det gäller kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa i sina egna nationella parlament. Detta ska inte tas på EU-nivå. Då riskerar bara vi som har kommit längre att förlora på det. En hel del frågor hör hemma på EU:s bord, men andra frågor ska skötas nationellt. I det här fallet handlar det om en typ av frågor som vi ska sköta på nationell nivå.

Herr talman! Jag gillar de sista klämmarna, det du sade i slutet. Där är vi helt överens. Men man måste vara medveten om att vi riskerar att hamna i en situation där en massa människor kommer i kläm, där kvinnor i Europa inte får sina rättigheter värnade - och det är det jag efterlyser, liksom homosexuellas rättigheter. Jag efterlyser att Sverige som ett av de progressiva länderna i Europa tar initiativ nu för att samla den här alliansen av progressiva länder för att få ett så starkt diskrimineringsskydd som möjligt på Europanivå. Det har vi inte sett. När jag retoriskt ställde frågan var i det civila samhället Nyamko Sabuni är, för man hade inte sett henne, var det inte så att det efterlystes ett möte med Sabuni. De ville se hur hon hade agerat för att samla den alliansen av progressiva krafter. De har ju inte sett hur Nyamko agerar i de slutna sammanhangen och i övrigt när det gäller att sätta hårdare tryck i den här frågan. Som sagt hade utrikesminister Carl Bildt inte ens frågan med i regeringens utrikespolitiska deklaration, som för övrigt gäller under det svenska ordförandeskapet. Så viktig var frågan för honom och för regeringen. Jag är glad att Nyamko Sabuni här i dag lovar att hon ska göra sitt yttersta för att få det här direktivet på plats. Det är ett väldigt positivt besked. Hon kommer att få helhjärtat stöd från oppositionen, åtminstone från Socialdemokraterna, i den frågan. Sätt den på agendan, visa vägen, ta ledarskap, lyft fram frågorna, gör svenska folket stolta, agera på ett sådant sätt att vi kan känna stolthet över att vi står upp för de grundläggande principerna om människors lika värde och lika rätt. I grunden handlar det om det.

Herr talman! Ibland skapas det debatter för debatterandets egen skull. Det finns ingen polemik mellan det Luciano Astudillo säger och det jag säger. Ja, Sverige ligger främst i de här frågorna. Jag avser att fortsätta att ligga främst. Jag och Sverige fortsätter att jobba med de här frågorna. Det civila samhället kanske inte märker det därför att det är bilaterala möten, de pågår inte i öppna rum. Så är det. Jag tror inte att det är någon som har sett min kalender när jag reser till Bryssel, till Strasbourg eller till ordförandelandet. Jag tror inte att någon noterar exakt vilka statsråd jag träffar eller vilka möten jag håller i. Det är ingen som ska se det. Men det är så vi jobbar för att skapa allianser. Det ligger i varje medlemsstats ordförandeskap att vilja avsluta saker och ting. Det ligger i allas intresse att göra det. Men vissa frågor är viktigare än andra, och då avsätter man längre tid för det i stället för att hasta igenom det. Det här skulle säkert kunna avslutas under vårt ordförandeskap om vi ville ha det som en schweizerost, det som du är rädd för. Det vill vi inte. Därför säger vi: Kommer vi inte att kunna klara det under vårt ordförandeskap ska vi se till att det blir så bra att vi kan klara det under det spanska ordförandeskapet. I övrigt delar jag uppfattningen att det här är viktiga frågor som vi alla kan kämpa för. Jag tror inte att det finns delade meningar i riksdagen heller. När det gäller utrikesdeklarationen tror jag inte att Carl Bildt nämnde allt det som varje departement anser vara viktigt och kommer att jobba för under vårt ordförandeskap. Jag tror faktiskt inte det. Jag kan åtminstone säga så här: Det här är för Integrations- och jämställdhetsdepartementet en av de största och viktigaste frågorna. Det kommer vi att arbeta för, och för det har vi stöd för från regeringen.