Försämrad tandhälsa hos vissa barn

Herr talman! Ylva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta med anledning av de problem med försämrad tandhälsa i vissa grupper av barn och ungdomar som Socialstyrelsens rapport om tandhälsan hos barn och ungdomar 1985-2005 redovisar. Rapporten visar som sagt att betydande förbättringar av tandhälsan hos barn och ungdomar skett under perioden 1985-2005. Detta är en mycket betydelsefull och glädjande utveckling. Under de senaste åren har emellertid utvecklingen stannat av, och Socialstyrelsen redovisar också att tandhälsan tycks ha försämrats något hos de barn som har mest karies. Det är angeläget att så långt möjligt bibehålla en god tandhälsa hos de yngre, eftersom det minskar behovet av tandvård i vuxen ålder. De tendenser till försämringar i tandhälsan som kan noteras hos vissa grupper är viktiga att följa upp. Det finns inget som talar för att förändringen är kopplad till en försämring av barntandvården. Snarare finns förklaringen i förändrade kostvanor. Socialstyrelsen har pekat på att den statistik som i dag samlas in och redovisas inte ger en tillräckligt bra bild av tandhälsan i de berörda åldersgrupperna. Statistiken behöver kompletteras med vissa bakgrundsdata samt uppgifter om exempelvis initiala kariesskador. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med bland annat Sveriges Kommuner och Landsting se över metoderna för att samla in statistik avseende tandhälsa hos barn och ungdomar samt utarbeta förslag till förbättringar. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2007. Ett bra statistikunderlag är viktigt för att man ska kunna analysera utvecklingen och vidta rätt åtgärder. Enligt tandvårdslagen ansvarar landstingen för barn- och ungdomstandvården, och det ankommer därför på landstingen att avgöra vilka insatser som behöver göras för att förbättra tandhälsan i utsatta grupper. Sådana insatser kan bland annat bestå i ökade satsningar på förebyggande åtgärder till grupper med sämre tandhälsa. I svaren på Socialstyrelsens enkät för år 2005 uppgav nästan alla landsting att resurser tilldelas de enskilda klinikerna bland annat baserat på tandhälsoläget. Regeringen och Socialstyrelsen kommer naturligtvis att även i fortsättningen noga följa utvecklingen.

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret. Vi har under de senaste åren sett en kraftig förbättring av barns tandhälsa. Det är mycket glädjande, och det är mycket glädjande att de larmrapporter som har förekommit om en kraftig försämring visar sig sakna fog. Det kan vi enas om. Jag delar den uppfattning som redovisas i svaret att vi inte - jag tror inte heller det - har haft någon försämring av barntandvården. Jag tror inte att det är skälet till det vi ser. Jag är väl medveten om det dåliga statistikunderlaget inom tandvårdens område och välkomnar förbättringar. I mycket är vi överens, men det är en fråga där jag inte är överens, och det är när socialministern hänvisar till förändrade kostvanor. Det vi ser i Socialstyrelsens rapport är att det är en liten grupp barn - man har mätt tolvåringar - som redan hade dålig tandhälsa har fått en försämrad tandhälsa. Det är inte samma barn, men det är alltså barn i de grupperna. Det kan också vara samma barn. Skulle det vara resultatet av förändrade kostvanor? Jag undrar vad socialministern grundar det på. I allmänhet när man ser på kostvanor är det befolkningsunderlaget man ser på, och då borde vi se en försämring generellt, vilket vi inte gör. Men socialministern kanske sitter med annan kunskap som jag inte känner till. Jag skulle snarare söka svaret någon annanstans, och det är förändrade villkor. Barns villkor kanske har förändrats, utsatta barns villkor kanske har försämrats, och det är någonting som kanske också syns i tänderna. Det kan handla om barn inom den sociala barn- och ungdomsvården till exempel. Det kan handla om barn som har andra sjukdomar. Är det så att deras tandhälsa har försämrats? Det kan handla om barn till olika invandrargrupper. Vi behöver inte dra alla grupper över en kam, det kan se väldigt olika ut, men det kan handla om vissa grupper invandrarbarn som har kommit till Sverige eller barn som är födda i Sverige till invandrade föräldrar. Det kan vara olika socioekonomiska faktorer. Jag tror att man snarare borde söka svaren i barns villkor. Jag tycker att det verkar troligt att om barn har försämrade villkor på andra sätt riskerar det att synas i tandhälsan. En lite allvarlig fråga, tycker jag, är att trots att många landsting, precis om socialministern redovisar, redan satsar särskilda medel på de grupper som har sämre tandhälsa har vi under de allra senaste åren sett en försämring hos de här barnen. Den åtgärden är tydligen inte tillräcklig. Den tycks finnas, annars skulle man efterfråga den åtgärden. Den är säkert bra, men kanske är det också andra saker som man bör göra. Jag skulle vilja fråga: Vad finns det för grund för att hänvisa till kostvanor, och hur ser socialministern på min hypotes att det handlar om försämrade villkor för vissa barn?

Herr talman! Jag tror att Ylva Johansson har rätt i väldigt mycket i det som hon säger när det gäller förändringar. Vi kan se att en grupp som nästan inte har funnits har blivit större och på senare tid blivit ännu något större när det gäller just dålig tandhälsa och att det finns grupper som framför allt kommer från omständigheter där de sociala villkoren är tuffare än vad barn i allmänhet har. Jag tror att man kommer att behöva jobba mer för att möta det här i framtiden genom att naturligtvis särskilt titta på den gruppen men också att fortsatt arbeta för att inte släppa den breda och välfungerande barn- och ungdomstandvård som vi har för övrigt. Då kommer jag in på detta med förändrade kostvanor. Både Ylva Johansson och jag har barn i den åldern där man äter på lite oregelbundna tider och kanske har en kost som kan lämna en del övrigt att önska. Där handlar det delvis naturligtvis om föräldrarnas ansvar men också om skolans roll i sammanhanget och naturligtvis tandvårdens roll när det gäller information om det som förebygger. Det är nog många goda krafter som måste samverka, och jag är hemskt ledsen att behöva säga att jag inte har någon patentlösning i det här fallet, ingen quick fix som kommer att lösa alla problem. Det krävs nog mycket hårt arbete, ett bättre statistikunderlag som gör att man kan finna var insatserna främst bör sättas in och ett systematiskt arbete med att hitta de rätta metoderna. Vi vet att en dålig tandhälsa under barn- och ungdomsåren naturligtvis leder till att man har detta med sig under lång tid, i värsta fall genom hela livet.

Herr talman! Jag tror att vi kan vara överens om mycket i den här diskussionen. Jag bidrar gärna till att vi håller fast vid den framgångssaga som den svenska barn- och ungdomstandvården är. Den är ju sann. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att det är en mycket framgångsrik modell. Samtidigt måste vi kunna se att det också finns brister för vissa barn. Det är inte säkert att det är brister inom barn- och ungdomstandvården utan det kan också vara andra brister. Frågor om kostvanor hos barn och vuxna är naturligtvis en viktig fråga. Den får vi återkomma till i andra sammanhang, för det är ett bredare folkhälsoperspektiv än det som jag tar upp här. Jag tänkte avstå från mitt sista inlägg, men jag skulle vilja avsluta med att uppmana socialministern, som säger att han inte har några patentlösningar, och det tror jag på, att i många sammanhang följa upp till exempel hur barn mår i olika utsatta situationer. Det kanske kunde vara intressant att ibland också följa upp tandhälsan. Den följer ofta somatiska sjukdomar, till exempel effekter som syns om barn är utsatta. Kanske skulle det också vara en poäng att titta på om tandhälsa följer ett mönster som skapas av andra problem. Vi har nyligen, när psykiatrisamordnaren har redovisat sitt slutbetänkande, sett en alarmerande dålig tandhälsa hos vuxna, som den rapporten handlar om, med psykisk ohälsa. Kanske finns det andra sådana kopplingar som på grund av den undermåliga statistiken på området också är svåra att se, men där socialministern har möjlighet att i kommande frågor uppmärksamma utsatta barns tandhälsa. Tack för debatten!

Herr talman! Tack, Ylva Johansson! Jag tror att det ligger väldigt mycket i detta och att det är angeläget att vi fortsätter att vara mycket uppmärksamma, att vi lyssnar på de signaler som kommer och att vi skaffar oss ett bättre underlag för de åtgärder som vi kan vidta på politisk väg för att undanröja de tecken som vi ser på en försämrad tandhälsa. En sak som jag funderat på under den här debatten handlar om ätstörningar och om barn som äter mediciner av olika skäl. Det är väl bekant att just sådana saker också försämrar tandhälsan. Men kanske är det sådant som förekommer i så liten omfattning att det inte skulle märkas i den här statistiken. Det är ändå värt att följa detta vidare. Jag hoppas att vi får tillfälle att återkomma till den här diskussionen i ett senare skede. Frågan är alltför viktig för att glömmas bort. Den bör vi återkomma till. Tack för den här diskussionen!