Förbud mot produkter från stympade får

Herr talman! Helena Leander har frågat mig om jag avser att verka för att produkter från får som utsätts för mulesing förbjuds i Sverige och EU och vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska myndigheter ska ställa djurskyddskrav i sin upphandling. Mulesing är en form av stympning som görs på lamm i Australien för att förebygga att de angrips av fårspyflugan som kan lägga ägg i bakdelen på djuren. Larverna som kläcks äter sig sedan in i köttet på djuren, och detta kan leda till stort lidande och död i blodförgiftning. Vid mulesing klipps en del av bakdelsskinnet bort, och när såret läker växer det inte någon ull på den sträckta huden. Djuret håller sig också renare och fårspyflugan får då inget fäste. Både angrepp av fårspyflugan och mulesing utgör enligt min mening allvarliga djurskyddsproblem. Jag anser att den information jag har fått ta del av om att fårnäringen i Australien vidtar åtgärder för att fasa ut bruket av mulesing är mycket glädjande. Enligt en överenskommelse mellan näringen och djurskyddsorganisationer kommer bakdelsstympningen inte längre att användas i Australien efter den 31 december 2010. Ullindustrin i Australien arbetar med forskning för att hitta bra alternativ till stympningen, och de räknar med att det snart ska finnas lämpliga sådana så att man kan överge bruket att stympa fåren. Jag har fört samtal med bland andra Australiens ambassadör och då klargjort den svenska ståndpunkten. Under samtalet betonade ambassadören att överenskommelsen med djurskyddsorganisationerna inte bara var en målsättning utan betraktades som en bindande slutpunkt för användandet av mulesing . Jag anser att det är bra att djurskyddsproblem uppmärksammas, både inom vårt land och internationellt. Tyvärr förekommer vissa former av stympning även inom EU. Jag har för avsikt att i EU-samarbetet ta upp frågan om stympning dels med kommissionären som har hand om bland annat djurskyddsfrågor, dels med andra jordbruksministrar. Man ska dessutom inte underskatta konsumentmakten som ofta kan ge snabba resultat. Myndigheters inköp av varor regleras i en särskild lag, lag (2007:1091) om offentlig upphandling. Jag anser inte att det är lämpligt att jag har detaljsynpunkter på ett verks enskilda upphandlingar, men jag har förtroende för att Statens jordbruksverk, inom ramen för regelverket om offentlig upphandling, ställer de nödvändiga krav som är förenliga med lagen i det fall de upphandlar produkter som kommer från djur. Jag anser därför att det inte för närvarande behöver vidtas några ytterligare åtgärder för att reglera den offentliga upphandlingen.

Herr talman! Låt mig börja med att tacka ministern för svaret. Jag är väldigt glad att ministern anser att det är ett djurskyddsproblem att får stympas utan bedövning. Givetvis är även angrepp av fårspyflugan ett djurskyddsproblem som måste åtgärdas, men lämpligtvis med andra metoder än mulesing . Bakgrunden till problemet är att man har avlat fram får som ska ha så veckad hud som möjligt och därmed ge så mycket ull som möjligt. Det är i de här hudvecken som fårspyflugan lägger sina ägg. En rimlig utgångspunkt kan vara att man undviker att använda får med de här stora hudvecken just i områden där fårspyflugan förekommer. Nåväl, den australiska ullindustrin har lovat att fasa ut mulesing till årsskiftet 2010/11. Det är förstås väldigt lovvärt, men det är också väldigt långt dit. Det är nästan tre år. Under den tiden kommer miljontals får att utsättas för det här smärtsamma ingreppet. Därför blir jag väldigt hoppfull när ministern säger att han tänker ta upp frågan om stympning med den ansvariga EU-kommissionären och med andra jordbruksministrar. Men vad tänker ministern föreslå då? Jag har frågat om Eskil Erlandsson är beredd att jobba för ett förbud för produkter från får som utsatts för mulesing , på EU-nivå eller i Sverige. Den frågan har jag dock inte fått något svar på. Jag har också frågat vad ministern tänker göra för att se till att svenska myndigheter ställer djurskyddskrav i sin upphandling, eftersom Kalla fakta i det här reportaget om mulesing visat att inte ens Jordbruksverket, som är den myndighet som ansvarar för djurskyddet i Sverige, ställer några djurskyddskrav vid upphandlingen. Det svar som jag får är att ministern inte tycker att det är lämpligt att han har detaljsynpunkter på ett verks enskilda upphandlingar, men att han har förtroende för att Jordbruksverket inom lagens ramar ställer lämpliga krav. Men Kalla fakta visade ju just att Jordbruksverket och andra myndigheter inte ställer några sådana krav. Att lita till att myndigheterna självmant ska ställa djurskyddskrav tycks onekligen som en vansklig strategi. Givetvis tycker inte jag heller att det är bästa sättet att använda en jordbruksminister att skicka in honom i Jordbruksverkets alla upphandlingar, men jag förstår inte varför inte regeringen skulle kunna ge myndigheterna i uppdrag att ställa djurskyddskrav på samma sätt som man har i uppdrag att ställa miljökrav i upphandlingen. Där finns det inga hinder för regeringen att gå in och ha synpunkter, vilket är något som jag till fullo stöder. Jag kan inte tolka ministerns svar på något annat sätt än att djurskyddsfrågorna ses som mindre viktiga.

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag tycker frågeställningen i interpellationen är relevant och intressant att diskutera. Tack för interpellationen! Låt mig också säga att jag och Sverige jobbar på olika sätt, inte minst inom Europeiska unionen, för att stärka djurskyddet inom ramen för Europeiska unionen. Hur har då det arbetet fortgått? Ja, ett exempel på att vi har kommit en bit på vägen är att vi så sent som för ett drygt halvår sedan fick djurskyddsbestämmelser om hur EU:s fyra miljarder kycklingar ska ha det som lägsta nivå. Vi har också äntligen fått ett förbud mot handel med hund- och kattskinn inom unionen. Är det då ett verkningsfullt sätt att arbeta efter när det gäller merinoull från Australien, och då från får som är stympade? Jag anser inte att det är ett konstruktivt sätt att hantera problemen. Jag vill betona att när Sverige agerar måste man arbeta efter etablerade juridiska grunder. Om man inte gör det kan det lätt bli ett godtycke och därmed diskriminering på ett sätt som vi inte tillåter mot varandra i Europeiska unionen. Jag anser alltså inte att man kan dra några paralleller till exempel till förbudet mot att införa hund- och kattskinn i Europeiska unionen. Det förbudet handlar om ett problem som annars inte skulle försvinna under överskådlig framtid, vilket inte är fallet med stympningen av får i Australien. I det här fallet har jag alltså stor tilltro till de australiska producenterna och myndigheterna som har kommit överens om att upphöra med den här hanteringen senast 2010. Kan man då inte mana till en bojkott eller liknande? Låt mig i det sammanhanget säga att sedan vi fick kunskap om det här förfaringssättet, användandet av den här metoden, i Australien har konsumenttrycket varit enormt stort. Jag har fått rapporter om att det har lett till att trycket har blivit så stort att det nog är det snabbaste sättet att få bort användandet av den här metoden i Australien. Det är alltså det som jag fortsättningsvis kommer att förorda. Vad kommer jag då att göra i Europeiska unionen? Jag kommer självfallet att be ansvarig kommissionär att hålla ett vakande öga på den här frågan så att den överenskommelse som finns i Australien följs och efterlevs. Jag kommer också att be ansvarig kommissionär att följa upp andra djurskyddsproblem som vi har internationellt och tyvärr också i Europeiska unionen.

Herr talman! Det är glädjande att ministern inte bara vill åtgärda internationella problem utan också dem vi har inom unionen. Det är annars lätt hänt, det erkänner jag, att man gärna talar upprört över vad som händer på andra sidan jordklotet och blundar för att vi här i vårt vackra Sverige stympar smågrisar eller i alla fall kastrerar dem utan bedövning, något som torde vara nog så plågsamt. Är det månne en sådan sak som jordbruksministern kommer att ta upp med EU-kommissionären? EU kan säkert göra mycket på djurskyddsområdet. Tyvärr blev jag inte alltför imponerad av det man beslutade när det gällde kycklingar. Om jag inte har fått siffrorna helt om bakfoten var det 36 kilo kycklingar. Det är alltså inte individer vi pratar om utan kilo. Översatt till en fullvuxen kyckling skulle det vara ungefär 24 kycklingar per kvadratmeter. Det är kanske inte jättehöga djurskyddskrav, eller så är det jag som är krass. Vad vet jag? Ministern vill inte se några likheter mellan mulesing och merinoull och hund- och kattskinn. Jag förstår egentligen inte det. Det handlar om plågsamma övergrepp som djur utsätts för. I vissa fall handlar det om söta hundar och katter och i vissa fall om får, men det är fortfarande lika plågsamt. Det är förvisso sant att mulesing -problematiken förhoppningsvis kommer att fasas ut, men det är ändå långt kvar. Ska vi stillatigande se på fram till dess? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi mycket väl skulle kunna ha ett förbud mot produkter från får som utsatts för mulesing på samma sätt som vi har beslutat att ha när det gäller hund- och kattskinn. Ministern säger att vi ska använda oss av konsumentmakten i stället. Då vore det utmärkt om svenska myndigheter kunde använda sig av sin konsumentmakt och ställa krav på att man inte använder produkter från får som utsatts för mulesing eller andra produkter som kommer från plågade djur i sin upphandling.

Herr talman! Låt mig upprepa detta: Införseln av hund- och kattskinn har förbjudits. Det tog fem år att få fram den lagstiftningen. Fem år tog det. Skulle vi i dag börja med ett liknande förfaringssätt i den här frågan är jag ganska övertygad om att tiden till dess att en lagstiftning eventuellt skulle vara på plats är ungefär densamma, det vill säga fem år. Den stora haken är att när det gällde hund- och kattskinn visste vi på förhand att förfarandet som sådant inte var på väg att fasas ut. Det vet vi vad gäller merinoullen från Australien. Det finns ett åtagande från industrin, från producentorganisationerna, från miljörörelsen och även från myndigheterna att senast 2010 fasa ut detta. Låt mig därefter gå över till en annan form av stympning som interpellanten var inne på. Ja, det är riktigt att vi till exempel kastrerar smågrisar i vårt land och i andra delar av unionen, och det är ett djurskyddsproblem. Av det skälet har jag bett Jordbruksverket, i det regleringsbrev de fick före jul, att ge mig och regeringen exempel på vad man ska göra i stället. Men det räcker inte. För en dryg månad sedan bad jag därtill Jordbruksverket att se hur möjligheterna var att utföra det här ingreppet under bedövning så att djurskyddsproblemet minimeras. Där är vi alltså i framkant. Det ska vi vara i andra sammanhang också, och inte minst i Europeiska unionen, därför att jag tycker att djur i alla delar av unionen ska ha det lika bra som de har det i Sverige. Kan då våra myndigheter inom ramen för den lagstiftning vi har avstå från att köpa varor av en viss typ eller liknande? Ja, man har möjligheter inom den lagstiftning som finns att göra specifikationer av vad man vill ha och där undanta sådant som man inte vill ha. Men låt mig påpeka att det måste ligga inom den lagstiftning som vi har, lagen om offentlig upphandling. Vissa av våra myndigheter har ännu inte inarbetat de frågor som har varit aktuella i den här debatten och i mediesammanhanget tidigare. Såvitt jag har blivit upplyst om har man dock för avsikt att göra det framöver eftersom myndigheterna precis som jag och, tror jag, interpellanten har blivit upplysta om den här frågeställningen nu och inte har varit medvetna om den tidigare.

Fru talman! Jag tror i och för sig inte att det skulle vara ett stort problem om det skulle vara så att myndigheterna får ett uppdrag att ställa de djurskyddskrav som är möjliga inom ramen för lagen om offentlig upphandling om myndigheterna dessutom själva är med på tåget. Men jag inser heller inte varför man ska behöva vänta och hoppas att de inför sådana krav självmant när de nu inte har gjort det hittills. Hur som helst blir jag väldigt glad när Eskil Erlandsson redogör för det arbete som pågår mot kastrering av obedövade smågrisar, för det är verkligen ett väldigt grymt ingrepp. Jag hoppas att vi kan se fram emot att vi inom en snar framtid kan gå ifrån den metoden. Men så var det återigen frågan hur vi ska göra med produkter från får som har utsatts för mulesing . Fem år tog det att få fram lagen om hund- och kattskinn, säger ministern, och det är mycket möjligt. Men nog borde man väl kunna dra nytta av de erfarenheter man vunnit vid instiftandet av den lagen? Det var väl förresten inte en lag utan en förordning. Då har man ju ändå klarat ut de kluriga frågorna om hur man ska göra rent lagtekniskt. Det är klart: I EU är det inte så enkelt att man bara byter ut "hund- och kattskinn" mot "produkter från 'mulesade' får" och så är det över, men jag tror ändå att vi skulle kunna komma någonvart med det här tidigare än inom fem år om vi verkligen ville det. Det skulle sätta viktig press och visa att det här är någonting som måste fasas ut så snabbt som möjligt. Jag har i alla fall inte lust att vänta i nästan tre år och låta miljontals får fortsätta lida.

Fru talman! Sedan förfaringssättet, metoden, blev uppmärksammad i vårt land kan konstateras att aktiva företag och konsumenter i Sverige men också i andra delar av världen verkligen har uppmärksammat problematiken, och den uppmärksamheten har lett till både en debatt och en effekt såtillvida att man enligt de rapporter jag har nu påskyndar forskning och utveckling av metoder som innebär att man kan undvika den stympning som tillämpas i dag i alltför hög grad. Konsumentmakten har alltså här visat att den kan påverka på ett sätt som vi genom lagstiftning i det här huset eller på den europeiska spelplanen inte kan göra inom den tidsutdräkt under vilken vi vill att lagstiftningen ska kunna komma till stånd. Kan vi då gå in och direktstyra offentliga myndigheter och institutioner som står under staten? Även om vi skulle kunna det så säger jag att det vore direkt olämpligt. Att ta över ett ansvar som vi har lagt på en myndighet eller på ett annat offentligt organ tycker jag inte ligger i den tidsanda som vi lever i, där vi förutsätter att myndigheter och organisationer som står under staten lever utefter de intentioner och den lagstiftning som vi har i landet. Vi vill ju ge dem den frihet under ansvar som vi har utvecklat i vårt land och som har lett till vårt lands demokratiska utveckling men också välfärd. Jag tycker att vi ska fortsätta på den inslagna linjen, fru talman.