Förändrad sjukförsäkring

Fru talman! Marie Nordén har frågat mig vilka förändringar i sjukförsäkringen jag är beredd att ta initiativ till. Hon har även frågat om de av mig initierade åtgärderna kommer att leda till att långtidssjuka får sjukpenning så länge de är sjuka och sedan får nya verkliga uppgifter i arbetslivet. Marie Nordén hänvisar till ett tidigare svar från mig. I detta framhöll jag vikten av att socialförsäkringen och Försäkringskassan ska ha medborgarnas fulla förtroende. För att detta ska vara möjligt krävs bland annat att myndighetens verksamhet präglas av god service och en hög kvalitet i handläggningen. Tillämpningen av socialförsäkringen ska vara enhetlig, och rätt person ska få rätt ersättning i tid. En förutsättning för en försäkring med höga ersättningsnivåer är att människor kan lita på att sjukpenning betalas ut till dem som på grund av sjukdom inte kan förvärvsarbeta. Den nuvarande regeringen, liksom den tidigare socialdemokratiska, har vidtagit åtgärder för att förstärka Försäkringskassans försäkringsmässiga prövning av rätten till sjukpenning. Sjukpenning ska bara betalas ut till den som på grund av sjukdom är arbetsoförmögen. En i det närmaste oundviklig följd av att Försäkringskassan prövar inkomna ersättningsanspråk är att alla inte får sjukpenning eller inte får det lika länge som de själva önskar. Jag ville med mitt svar ändå peka på att de allra flesta får precis den ersättning de har begärt. 97 procent får den ersättning de begär. 98 procent lämnar sjukförsäkringen därför att de återgår i arbete. Om Försäkringskassan inte beviljar sjukpenning erbjuder Försäkringskassan ett överlämningsmöte med Arbetsförmedlingen så att den enskilde kan få stöd för att hitta ett lämpligt arbete om han eller hon inte kan återgå i sitt gamla arbete.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret även om det inte var något svar på min fråga om vilka förändringar som ministern är beredd att ta initiativ till. Det oroar mig. Hade det varit så att ministern inte kunde svara på frågan utifrån att det pågår ett arbete i Regeringskansliet - och nu har ministern i en tidigare debatt sagt att det faktiskt är så - hade jag ändå önskat att det hade funnits något slags problematisering av den fråga som jag ställer och att ministern kanske hade kunnat peka på vilka svagheter som han ser i det nuvarande regelverket. Ministern framhåller vikten av att socialförsäkringen och Försäkringskassan ska ha medborgarnas fulla förtroende. Det är en ganska intressant vinkling i svaret. Jag delar självfallet den bedömningen. Men ser inte ministern hur det regelverk som kom med den nya sjukförsäkringen urholkar förtroendet för Försäkringskassans möjlighet att bedöma människors arbetsoförmåga eller förmåga för den delen? Ser inte ministern att en administrativ gräns, och inte om du faktiskt är sjuk, avgör hur länge du ska vara sjukskriven och att det faktiskt undergräver tilliten till sjukförsäkringen? Det är inte Försäkringskassans personal som ska ifrågasättas, utan det är regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen som har ansvaret för den utsorteringskedja som drabbar så många människor i dag. Regeringen har ansvar för att regelverket ser ut som det gör och inte handläggaren som har att följa det regelverket. Nu kan vi konstatera att de förändringar i regelverket som hastades igenom av den borgerliga regeringen under den förra mandatperioden har fått orimliga konsekvenser för enskilda individer. Jag säger att inte att vi tidigare hade ett system som på något sätt var felfritt och att det inte fanns saker som måste göras. Men när man hastade igenom förslag struntade man fullkomligt i remissinstansernas påpekanden om vad det skulle kunna leda till och att det fanns stora risker att människor faktiskt skulle hamna utanför systemet, och det är precis det som har hänt nu. Vi ser gång efter annan hur sjuka får beskedet att deras tid som sjukskrivna är över. Bedömningsgrunden för arbetsförmågan har många gånger dragits till en ganska absurd nivå. Jag har ett exempel som väldigt tydligt visar detta. Det spelar ingen roll om man väntar på en operation för diskbråck och behöver rehabilitering efter det, som ambulanssjukvårdaren Pernilla i Bräcke - en tjej som jag känner. Inte ens då hon låg på sjukhus för operation hade hon rätt att vara sjukskriven trots att hennes läkare bekräftade att hon inte kunde arbeta som ambulanssjukvårdare för tillfället, men med operation och rehabilitering skulle hon kunna gå tillbaka till sitt fasta arbete. Hon behövde bara lite mer tid, men det tillåter inte den nya sjukförsäkringen. Beskedet från Försäkringskassan, helt enligt regelverket, var att hon skulle säga upp sig från sin fasta anställning och söka något annat jobb. Jag vet att ministern inte kan eller vill kommentera enskilda fall, och det begär jag inte heller, men Pernilla är långt ifrån ensam. Varje så kallat enskilt fall är ett resultat av ett regelverk som inte fungerar. Då många enskilda fall upprepas kan man tycka att det borde få konsekvenser. Återigen är min fråga till ministern: Vilka förändringar är ministern beredd att göra?

Fru talman! På den konkreta frågan kan mitt svar inte bli annat än det jag just gav. Vi arbetar med den översyn som vi har aviserat. Vi kommer att komma tillbaka under våren. Jag kan inte, och jag tänker inte, ge några svar som föregriper den analysen och de samlade förslagen. När vi påbörjade det arbetet påpekade vi också att det var några saker som vi tyckte var väsentliga att titta på. Är det så att alltför sjuka människor, som kommer att förbli sjuka men som ändå har arbetsförmåga, kommer till Arbetsförmedlingen och inte kan dra nytta av det stöd de ska få där? Finns det fyrkantigheter i bedömningar som inte var avsedda? Har de undantag från tidsgränsen som denna kammare har beslutat om fått de konsekvenser som vi avsåg? Dessa saker tittar vi på. Det är väl känt sedan sent i höstas. I själva sakfrågan vidhåller jag min ståndpunkt att tidsgränserna är väldigt viktiga. Det tyckte i praktiken också uppdragsgivaren till den utredning som arbetade fram den grundläggande idén bakom detta. Uppdraget till den förra socialförsäkringsutredningen var ju att fundera på om Sverige ska vara nästan det enda land i Europa som står utan tidsgränser i sjukförsäkringen. Det fanns en implicit fråga om detta verkligen är rimligt. Jag vågar säga att de allra flesta svarade nej på den frågan. Det är lätt att glömma bort den sortens analyser i efterhand. Även efter utredningen tyckte många att det var absolut nödvändigt att det finns en brådska i systemet och att vi vågar ställa oss de besvärliga frågorna om hur och när man kan komma tillbaka och till vilken sorts arbete man kan komma tillbaka om man inte kan komma tillbaka till just det arbete man har i dag. Allt detta är svåra frågor. Det är viktiga frågor. Ingenting är enklare än att i efterhand säga att vi skulle vilja slippa att ställa oss de frågorna. Detta fritar inte oss, och inte heller för den delen myndigheten, från eventuella fel som begås inom ramen för den prövningen. Det är det vi arbetar med just nu, men jag är helt övertygad om att den grundläggande inriktningen måste ligga fast.

Fru talman! Vi tillsatte en utredning som lämnade ifrån sig en rad förslag. Alltid tidigare har man efter utredningar lämnat förslag som går till Lagrådet och hamras igenom en stor grupp remissinstanser där man kan peka på brister i det förslag som man tänker lägga fram. Det är i alla fall den ordning som den tidigare, socialdemokratiska regeringen använde sig av och tyckte fungerade väldigt bra. Det är ganska uppenbart att om vi hade fått lägga förslaget, som ministern säger, hade vi också fått svaret att det här var feltänkt. Då måste man kanske tänka om. Problemet den här gången var att man struntade fullkomligt i vad remissinstanserna kom fram till och föreslog. Visst krävs det en avstämning. Man ska inte lämna sjukskrivna vind för våg. Det måste följas upp, och det ska man göra. Därför har vi också lämnat ett konkret förslag för att rätta till de problem som har uppstått med den sjukförsäkring som vi har i dag. Det gjorde vi i höstbudgeten. Vi vill ha en individuell bedömning i stället för en administrativ gräns. Jag tror faktiskt att ministern kan se skillnaden. Man kan förändra och förbättra ett system utan att försämra för en lite grupp människor som kastas ut och får betala ett väldigt högt pris för att politiker sedan ska kunna säga att man har gjort någonting nödvändigt och någonting som är bra för 97 procent av befolkningen, för de får ut sin sjukförsäkring. Dessa 3 procent kan tyckas vara väldigt lite. Men 42 000 personer har hittills blivit utförsäkrade, och 17 000 kommer att utförsäkras under det kommande året om man inte gör någonting. Jag tycker att det är ett väldigt högt pris som de personerna ska betala för att regeringen säger sig ha gjort en framgångsrik förändring som har fått ordning på ett system som inte fungerade. Jag håller med ministern om att det behövs satsningar på rehabilitering och att det är viktigt att människor som står långt bort från arbetsmarknaden också får det stöd de behöver. Därför har vi också lämnat förslag på öronmärkta resurser till samverkansförbunden. Stödet till samverkansförbunden har halverats under den senaste tiden. Vi ser att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunens socialtjänst, landstiget och sjukvården behöver jobba mer tillsammans för att stötta de personer som är längst bort från arbetsmarknaden. Jag vill gärna veta varför ministern tycker att det är bra och nödvändigt att krympa resurserna till samverkansförbunden. Jag tror att det var på söndagen före valet som vi fick besked om att detta skulle vara ordnat på måndagen. Reinfeldt meddelade att det nog skulle vara fixat på måndagen för den kvinna som låg hemma och var utförsäkrade och inte kunde arbete. Det är många som är besvikna över att ingenting händer. De flesta av oss visste att det skulle bli så. Det har inte hänt någonting sedan valet. Det är en väldigt sluten process just nu, och det är därför vi väcker dessa frågor. Det är vårt enda sätt att tillföra någonting till frågeställningarna och försöka belysa de problem som uppstått med den nya sjukförsäkringslagen.

Fru talman! Det gläder mig uppriktigt att ni, Marie Nordén, är nyfikna på vårt arbete. Motsatsen hade varit mycket värre. Jag lovar att vi kommer att tillfredsställa er nyfikenhet relativt snart, under våren. På två områden tycker jag att det finns skäl att visa lite ödmjukhet. Det ena är, det vet inte minst socialdemokratiska företrädare i mitt ämbete, att det är svårt att göra stora sociala reformer. Det är genuint svårt. Vi talar om system som påverkar väldigt många människor. Det får konsekvenser. I bästa fall får det precis de konsekvenser man är ute efter, men det kan också få konsekvenser som man inte har avsett. Det får följdkonsekvenser i människors beteenden. Man ska vara ödmjuk och man ska vara prestigelös inför detta. Det är därför vi nu gör en översyn där vi undersöker om det finns sådant som vi kan göra bättre. Det andra man ska vara ödmjuk inför är volymerna i de system och de frågor som vi hanterar. Det är viktigt inte bara för enskilda människors personliga del, utan också för att det handlar om gigantiska mängder beslut som ska fattas - 19 miljoner beslut, 47 miljoner utbetalningar. Den som säger att det inte kräver ett mått av fyrkantighet för att vara rättssäker tror jag inte riktigt förstår innebörden av sådana stora trygghetssystem. Människor vill bli individuellt bemötta - absolut - men de vill också bli rättssäkert bemötta. Det är få som inser konsekvensen av den dramatiska förändring som skett de senaste åren när det gäller likabehandling över riket. Vi hade en situation med hundraprocentiga differenser mellan län, mellan låt oss säga Jämtland på ena den sidan och Jönköping på den andra. Det var hundraprocentiga differenser till exempel i fråga om sjukfallens längd för snarliga eller identiska diagnoser. Det var genuint orättvist. Man kan diskutera mot vem det var mest orättvist, om det var mot den som hade turen att få kortare sjukskrivning och därmed större chans att komma tillbaka till arbete eller mot den som ville ha och fick en längre sjukskrivningsperiod. Så kunde vi bara inte ha det. Alla dessa förändringar var mycket, mycket viktiga. Allra sist: Det är individuella bedömningar men gemensamma regelverk. Det är den enskilde personens sjukdom, den enskilde personens konsekvenser i form av arbetsoförmåga, som ligger till grund för beslutet. Inga schabloner eller kollektiva beslut här inte, tvärtom, korrekta, individuella beslut. Och de kan och de ska överprövas om det inte blir rätt från början.

Fru talman! Nyfikenhet, nja, otålighet skulle jag vilja säga, och en frustration över att man låtit det gå så långt. Jag håller med om att det är svårt att genomföra stora reformer, men det här är delar som gått fel och som man hade kunnat förebygga. Regeringen gick in med öppna ögon när den genomförde förändringen. Tidsbegränsningen har ställt till problem. Den har resulterat i att människor inte får den individuella bedömning som ministern hävdar att alla har rätt till. Det ska de ha, men de får den inte. Pernilla i Bräcke fick den definitivt inte - inte när hon fick samtal från handläggaren som följde regelverket och ville diskutera vilket jobb Pernilla skulle ta i stället. Det samtalet fick hon dagen efter sin operation. Man förstår att den handläggaren använder tidsgränsen som måttstock och endast tittar på vilken del av Pernilla som kan arbeta, inte på hela hennes situation. Man har en tidsgräns som det har sagts ska följas, och sedan tittar man att ja, det finns en arbetsförmåga på 40 procent. Hon kan kanske sitta, eller stå, i kassan på Ica, en Ica som inte finns. Hon ska alltså lämna ett fast jobb som hon kan komma tillbaka till. Det är sådana situationer som uppstått på grund av ett alldeles för fyrkantigt system. Man delar upp människor i procenttal och tror att den 40-procentiga delen av Pernilla ska kunna jobba, och resten, som är sjuk, ska vi strunta i för hon förlorar sin rätt till rehabilitering. Det är dessa fall, de må vara enskilda, som tillsammans utgör en problembild, och jag kan återigen bara säga att jag hoppas att ministern tar till sig detta och kommer tillbaka till riksdagen med ett bättre förslag som i princip innebär: Tänk om och gör rätt.

Fru talman! I en fråga är vi möjligen överens, nämligen att det grundläggande regelverkets syfte är att alla ska prövas individuellt för möjligheten att komma tillbaka till samma arbete, därefter prövas för möjligheten att komma tillbaka till ett annat arbete hos samma arbetsgivare och sedan prövas mot hela den samlade arbetsmarknaden, inklusive olika former av skyddade anställningar. För detta finns ett stegvis systematiskt arbete som ska göras, och jag tror att det är absolut nödvändigt att det görs om man ska komma vidare. Vi tycker uppenbarligen olika i fråga om tidsgränserna. Jag tycker att tidsgränserna är fundamentala. Det finns tre oberoende utvärderingar, en från ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, och två från IFAU, som har tittat på detta och kommit fram till att det har betydelse för återgången i arbete. Rehabiliteringskedjan och dess tidsgränser har betydelse för hastigheten tillbaka till arbete. Om man inte ser detta är man emot den grundläggande idén bakom sjukförsäkringsreformen, och då tycker vi olika. Om man ser detta finns det säkert utrymme att diskutera exakta förändringar i tillämpningen.