flyktingmottagandet

Fru talman! Tobias Billström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de som kommer till vårt land redan vid flyktingmottagandet tillförs svenska lagar och normer. Alla barn och ungdomar i vårt samhälle har rätt att växa upp under goda och trygga förhållanden, och alla har lika rättigheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Barn och ungdomar får inte kränkas vare sig i skolan eller någon annanstans. Barnkonventio- nen är utgångspunkten för regeringens arbete med att förbättra barns och ungdomars villkor. Regeringens ambition är också att alla i Sverige ska ha kunskap om och förståelse för barnkonventionens intentioner och den lagstiftning som finns till skydd för barn. Jag är dock medveten om att olika former av barnmisshandel förekommer trots den lagstiftning som finns. Det program, I skolans våld, som Tobias Billström hänvisar till upprör också mig. Regeringen arbetar mycket aktivt för att förebygga att barn far illa. Detta ställer naturligtvis också krav på ett väl utvecklat samarbete mellan olika samhällssektorer. Skolan, socialtjänsten, mödra- och barnavården är exempel på aktörer som har ett särskilt ansvar för barns och ungdomars välbefinnande. Fru talman! För mig som migrationsminister och även för regeringens integrationsminister är det själv- klart att verka för att alla som kommer till Sverige i ett tidigt skede får kunskap om grundläggande nor- mer och värderingar i vårt samhälle. Inom ramen för Migrationsverkets mottagande- system och den organiserade verksamheten för asylsökande lämnas information om svensk lagstift- ning, och som en del i denna även information om föräldrars rättigheter och skyldigheter i förhållande till sina barn. Tidiga informationsinsatser har själv- klart betydelse för att underlätta introduktionen i det svenska samhället för dem som beviljas uppehållstill- stånd i Sverige. Jag vill också understryka vikten av att alla barn och ungdomar själva så långt möjligt blir medvetna om sina rättigheter. Detta gäller naturligtvis också de barn och ungdomar som är asylsökande. Jag vill i detta sammanhang erinra om att asylsökande barn sedan den 1 januari 2002 har tillgång till utbildning inom skola, förskola och skolbarnsomsorg på samma villkor som gäller för barn som är bosatta i Sverige. Härigenom har barnens rättigheter och möjligheter att utvecklas stärkts. För de asylsökande som erhållit uppehållstillstånd i Sverige ges fortsatt samhällsinformation på det egna modersmålet eller med tolk inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Även inom svensk- undervisningen för invandrare (sfi) uppmärksammas samhällsfrågor. Sfi-undervisningen syftar, förutom till språkinlärning, till att ge kunskap om exempelvis demokratiska principer och arbetsformer samt om den gemensamma värdegrunden i det svenska samhället. Som jag hittills redovisat i mitt svar görs således i dag viktiga insatser för att förbättra barns och ung- domars uppväxtvillkor i samhället. Att flytta till ett nytt land aktualiserar dock många existentiella frågor hos den enskilde samtidigt som djupt förankrade värderingar ifrågasätts. Praktiska frågor måste lösas parallellt med försöken att förstå det nya samhällets normer. Det kan bland annat röra synen på religion, barns uppfostran och skolans arbetssätt. Den 1 november 2001 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att göra en översyn av mottagandet av och introduktionen för flyktingar. Översynen omfattar även i relevanta delar mottagandet av asylsökande. I direktiven anges bland annat att utredaren särskilt ska överväga "hur alla nyanlända invandrare, genom introduktionen eller på annat sätt, skall kunna få ökad kunskap om och förståelse för grundläggande normer i det svenska samhället och det svenska demokratiska systemet". Utredaren lämnar sitt betänkande den 1 september i år.

Herr talman! Jag ska be att få tacka statsrådet för svaret. Det har ju varit en lång väg över konstitu- tionsutskottet innan statsrådet kom till kammaren och vi fick till stånd den här debatten, men nu äger den ju i alla fall rum. Att aga ett barn är förmodligen en av de värsta handlingar som man kan göra sig skyldig till som vuxen. Dels kränker man barnets rättigheter, dels sviker man det förtroende som ett barn naturligt kän- ner för någon som är äldre än barnet. Ur den kränk- ningen kommer dessutom ett misstroende som senare kan slå över i utanförskap och kanske till och med kriminalitet. Just därför är det så viktigt att bekämpa vad det svenska samhället nu har gjorts uppmärksamt på, nämligen att det finns föräldrar som i dag, här och nu, ingår pakter med skolpersonal om att uppmuntra våld mot barn och som förtiger detta inför landets sociala myndigheter. I de senaste veckornas diskussioner har det funnits en tendens att förenkla och att undvika de verkligt brännbara ämnena, för det är ju inte frågan om vem som slår utan varför som borde stå i fokus i debatten. Vi har i Sverige kommit en lång väg från den tid då agan var en allmänt förekommande del i barnupp- fostran, en accepterad del. Den utmönstrades officiellt från det svenska samhället och förkastades slutligen 1979 - det är inte så länge sedan. Ändå finns det än i dag vuxna som agar och som utgår från principen att de handlingar som de utför är riktiga. Dessa kan vi kanske inte alltid komma åt, men vi kan se att vissa mönster är mer uppenbara än andra. Exempelvis är bakgrunden hos den som slår en avgörande faktor. Den som själv som barn blivit slagen är benägen att själv slå som förälder. Detta är saker som borde förts in för länge sedan i debatten kring de grupper som nu kommer till vårt land och som inte från början har tillgång till svensk rättsuppfattning eller till svensk syn på barnuppfost- ran. Ibland har de själva en auktoritär uppfostran i bagaget och en auktoritär syn på livet som kanske formats av deras personliga bakgrund. Det som är det centrala och anledningen till att jag har skrivit den här interpellationen är att det uppen- bart finns brister i den utbildning som ges nyanlända asylsökande som kommer till Sverige. Vi ger uppen- barligen inte en tillräckligt tydlig och konsekvent vägledning om vad som är rätt och vad som är fel. Vi tycks underlåta att påpeka straffansvar och att barna- ga faktiskt är en kriminell handling. Det svenska samhället i dag sviker med andra ord i en mycket central fråga. I statsrådets kommentarer till den utredning som kommer att läggas på bordet skriver han att utredaren särskilt ska överväga "hur alla nyanlända invandrare ska få ökad kunskap om och förståelse för grundläg- gande normer i det svenska samhället och det svenska demokratiska systemet". Vad menar ministern exakt med formuleringarna i sitt svar till mig? I mina öron, och jag tror inte att jag är ensam efter att ha studerat det här, låter det inte som en helt konkretiserad uppgift. Därför vill jag efterlysa ett förtydligande från statsrådet: Vad är det egentligen tänkt att utredaren ska komma fram till?

Herr talman! Jag vill först be om förståelse för att i den ursprungliga planeringen av riksdagens arbete kom interpellationssvaret att sammanfalla med att jag skulle uppvakta en person som i 15 år arbetat som tjänsteman och chef för Migrationsverket. Av hänsyn till en person som gjort så stora samhällsinsatser tyckte jag att jag som ansvarigt statsråd borde hålla ett avskedsanförande. När det sedan gick att lösa problemet med att snabbt ta sig till och från Norrkö- ping var det till min stora glädje som jag fick möjlig- het att i detta sammanhang utbyta tankar om viktiga frågor. Men jag vill understryka att det inte på något sätt var av sidvördnad eller ovilja mot Sveriges riks- dag utan snarast av medvetande om att någon av dem som mest troget har tjänat det svenska statsverket också förtjänar beaktande. Förväntningarna på vad information ska leda till kan ibland vara höga. Det viktiga är att skapa förstå- else för lagstiftningen och de värderingar som råder i det svenska samhället. Först då ökar förutsättningarna för att personer följer lagarna - det gäller generellt för alla i Sverige - inom flera områden. För att skydda barn är det viktigt att flera sam- hällssektorer samverkar genom föräldrastödjande aktiviteter inom socialtjänsten, föräldraverksamheter inom förskola och skola, föräldrautbildning inom mödravårds- och barnavårdscentraler, kunskap inom hälso- och sjukvård, socialtjänst med flera när det gäller utsatta flickor som bor i familjer som hyser patriarkala värderingar. Under det att asylansökan prövas - som bekant är det en mycket stor del av dem som prövas som saknar asylskäl - ges sedan en tid tillbaka riktad information om förbud mot könsstympning till asylsökande från länder där detta, med eller utan förbud i lagen, tilläm- pas. Information ges även om att religionsundervis- ning är en obligatorisk del av grundskolan samt om, vilket inte är det minst viktiga, vårt förbud mot bar- naga. Det är viktigt att komma ihåg att en asylsökande, som också interpellanten påpekar, inte vet vad beslu- tet blir i asylärendet. Det kan därför vara osäkert om personer i den situationen kan ta till sig och förstå alla delar i det svenska samhället. Oavsett om personen får tillstånd att stanna i Sverige eller ska återvända, är det dock enligt vår mening nödvändigt att ge kunskap om och förståelse för grundläggande mänskliga rät- tigheter under asylprövningstiden. Det är alltid me- ningsfullt med en god gärning, oavsett om vederbö- rande ska stanna i Sverige eller inte. För personer som har erhållit uppehållstillstånd blir naturligtvis alla dessa uppgifter än mer väsentli- ga. Förutom information om svenskundervisning syftar de kommunala introduktionsprogrammen till att flyktingar ska etablera kontakter med det svenska samhället, till exempel genom yrkespraktik. Att bli delaktig i det svenska samhället är viktigt, också för att få förståelse för våra lagar och normer. Enligt läroplanen ska skolan klargöra för elever och föräld- rar vilka mål utbildningen har, vilka krav skolan ställer och vilka rättigheter och skyldigheter elever och deras vårdnadshavare har. Inslaget i det program som Tobias Billström näm- ner i sin interpellation visar enligt min mening på brott mot hela den värdegrund som skolan vilar på.

Herr talman! Det vore mig fjärran att misstro statsrådet. Jag konstaterar bara att i det svar som kom mig till handa och som stämplades in på kammar- kansliet den 15 maj konstaterade statsrådet att han inte avsåg att besvara interpellationen över huvud taget. Det handlade alltså inte om att den skulle be- svaras vid ett senare tillfälle, utan det konstaterades att han inte tänkte komma hit till kammaren över huvud taget. Statsrådet får gärna läsa svaret om han misstror mig. Vi kan konstatera att statsrådet håller med om grunddragen i debatten men att han tvekar om åtgär- derna. Jag kan inte se att det finns någon anledning att undanhålla kammaren statsrådets uppfattning om vilka konkreta mål som finns för den här utredningen. Innebär det exempelvis att synliggöra värderingar och att informera om det svenska samhällets syn på ung- domars levnadssätt, inklusive sexualliv? Innebär det att informera om och diskutera begrepp som jäm- ställdhet, att arbeta för att lösa generationskonflikter på ett konstruktivt sätt? Är det detta som det innebär när man säger att i uppdraget ingår att föreslå hur behovet av samhällsinformation ska tillgodoses? Det skulle jag vara intresserad av att få ett klargörande av. Om omläggningen av politiken ska kunna få ef- fekt, måste man vara klar över åt vilket håll man vill gå. För oss moderater tycks det snarare vara så att debatten hittills har varit synnerligen andefattig. Då syftar jag inte bara på debatten här i kammaren, utan jag syftar på hela samhällsdebatten. De flesta har tyckts utgå ifrån att bara vi får undan de ruttna äpplena bland några av landets skolor och deras personal så är problemet löst. Så enkelt är det naturligtvis inte alls. Tvärtom är det tydligt att vi står inför en gigantisk uppgift. I statsrådets svar nämns ju specifikt och betonas sfi-undervisningen, och den har ju bevisligen inte fungerat som normgivare. Tvärtom är den utsatt för mycket hård kritik. Men detta kom- menterar statsrådet över huvud taget inte i sitt svar till mig. Kanske vore det därför på sin plats att nu i kammaren precisera vilka förbättringar statsrådet kan tänka sig i denna del, som alltså handlar om sfi- undervisningen.

Herr talman! Det svar som jag avgav om mina möjligheter att besvara interpellationen hänförde sig alltså till den rent fysiska omöjligheten att befinna mig på två platser samtidigt. När detta problem se- dermera kom att lösas kunde jag till min stora till- fredsställelse uppträda här och även muntligen besva- ra de frågor som har ställts. Det är möjligt att Tobias Billström upplever den diskussion som förts om de värderingar som de asylsökande och de som får uppehållstillstånd ska bibringas om det svenska samhället som andefattig. Jag har en helt annan upplevelse. Tvärtom har vi under senare år ställts inför utomordentligt svåra avvägningar av grundläggande etisk och filosofisk art. Mordet på Fadime och liknande händelser aktua- liserade utomordentligt allvarliga frågor i hela vår flyktingmottagning. Det gäller hela det sätt på vilket vi arbetar för att i ett land som under de senaste 40- 50 åren i så hög grad blivit en internationaliserad del av världen också se till att de grundläggande värden som det svenska välfärdssamhället representerar ska bli var mans egendom. Som jag kommer att återkomma till i ett interpel- lationssvar till Tobias Billströms partivän Hillevi Engström är enligt min mening dock detta något som inte enbart ska ses som en integrationsfråga för dem som har kommit till vårt land som asylsökande. I hela byggandet av det värdesystem som vi i dag samman- fattar i begreppet "välfärdssamhälle" har det också gällt att det har rört generella åtgärder. Under denna tid, då det enligt min mening har ägt rum en oerhört intressant och spännande debatt om hur dessa värde- ringar ska bli allmänna, har vi också upptäckt att liknande brister i synen på människan kan uppträda hos människor som är födda här i landet och vilkas familjer i generationer har vistats här. Mycket av det arbete som hela vårt samhälle kän- netecknas av handlar också om att med generell spridning av dessa värderingar, mycket målmedveten spridning av sådana värderingar, åstadkomma en verklig integration. Det finns en risk för att integration, genom att specialinriktas mot särskilda samhällsgrupper, blir sin egen motsats. I stället för att skapa ett sammanhållet, solidariskt samhälle gör vi oss då skyldiga till att peka ut människor. Därmed misslyckas vi i vårt grundläggande syfte. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att också understryka att vi i vårt arbete för att sprida sådana värderingar så mycket som möjligt bör integrera denna ansträngning med de generella an- strängningarna för alla invånare i vårt land när det gäller att bemöta varje individ med respekt, värdighet och insikt om alla människors lika värde.

Herr talman! Vi är naturligtvis alla mycket glada över att statsrådet har kommit till kammaren för att svara på frågor från riksdagens ledamöter. Det är inte tu tal om annat. Jag bara konstaterar att från det då jag fick svaret från statsrådet till dess att riksmötet avslutas, det vill säga från den 15 maj till den 13 juni, var det nästan bara en månad. Det är det som har gjort att jag har blivit lite förundrad. Men, för att återgå till frågan: Vi är alla överens om att barnens rättigheter måste försvaras oavsett deras ursprung. Men lösningen ligger inte, som den här debatten har visat, i att skrapa lite på ytan. Föräld- rarnas roll är i alla sammanhang det centrala. Den måste bli den svängtapp kring vilken detta med en bättre syn på barnen rör sig. Jag tycker inte att mi- nistern tydligt har klargjort vilka direktiv regeringen önskar, vilka direktiv den person som är satt att ge- nomföra den utredning som regeringen har tillsatt ska följa, och vilken målsättning man har. Det beklagar jag. Jag tror att det kommer att dröja innan vi får bukt med den problematik som den här särskilda typen av barnaga - eller för den delen barnaga över huvud taget - utgör. Och det är inte acceptabelt.

Herr talman! Jag har tagit för vana, trots ett ibland i den offentliga debatten dokumenterat tygellöst hu- mör, att inte polemisera i mitt slutanförande. Jag känner bara ett behov av att rikta ett varningsord som gäller hela kammaren och hela vårt samhälle. Vi försöker ibland förvandla detta med värdeskapande insatser till att det handlar om en specifik samhälls- grupp, de asylsökande. Det handlar också om de asylsökande, och där kan jag ge interpellanten odelat rätt i att det krävs alldeles särskilda ansträngningar och en alldeles särskild förståelse för den speciella kulturella och existentiella situation som det innebär att vara asylsökande. Men i grunden handlar det ock- så om att vi alla, föräldrar, barn, ungdomar, uppväx- ande släkte, bibringas dessa värderingar. Jag är tillräckligt gammal för att minnas när lagen om barnaga tillkom. Jag minns de hånfulla anmärk- ningar som i den välförståndiga debatten då uttryck- tes mot denna lag. Det skulle vara fullständigt omöj- ligt att skapa det värdesystem vi i dag har. Det visar också att vi, när vi verkligen bestämmer oss för att åstadkomma en förändring av värderingar i riktning mot ökad humanitet och mänsklig respekt, faktiskt kan lyckas. I dag är normen, om jag jämför med min ungdom, att man inte får slå sina barn, att man inte får misshandla något barn ens inom familjen. Det är en fullständigt knäsatt princip. Men jag håller gärna med interpellanten om att vi måste vara väldigt preci- sa och väldigt tydliga i att det är en alldeles extra maktpåliggande uppgift att våra asylsökande bibring- as dessa värderingar.