Fiske utanför Västsahara och politiken för en global utveckling
Interpellationsdebatt 25 april 2006
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenJan Eliasson (S)
- Hoppa till i videospelarenLotta Hedström (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGunnar Nordmark (Fp)
- Hoppa till i videospelarenJan Eliasson (S)
- Hoppa till i videospelarenLotta Hedström (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGunnar Nordmark (Fp)
- Hoppa till i videospelarenJan Eliasson (S)
- Hoppa till i videospelarenLotta Hedström (Mp)
Protokoll från debatten
Anföranden: 8
Anf. 1 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Låt mig först säga hur oerhört hedrad jag är över att för första gången i mitt liv få framträda i Sveriges riksdag. Det är en stor heder, och det känns som ett viktigt uppdrag att vara här å regeringens vägnar och företräda svensk utrikespolitik.
Herr talman! Lotta Hedström har frågat mig vad jag avser att göra för att säkerställa att Fiskeriverket agerar i linje med den svenska politiken för global utveckling och för att den svenska förhandlingspositionen för solidaritet med Västsahara i EU-avtalet säkras.
Jordbruksministern har den 15 mars 2006 besvarat en likalydande fråga av Ulf Holm. Det är jordbruksministern som ansvarar för Sveriges agerande i förhandlingarna om EU:s fiskeavtal med Marocko.
Jag vill emellertid framhålla att Sverige under en längre tid har hållit en hög profil i EU även när det gäller såväl de utvecklingspolitiska som de utrikespolitiska aspekterna av detta fiskeavtal. Utgångspunkten för denna hållning är bland annat den svenska politiken för global utveckling som tydligt anger att målet för det svenska agerandet ska vara att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling, samt att det svenska agerandet ska vägledas av ett rättighetsperspektiv liksom av fattiga människors perspektiv på utveckling.
I november 2005 tog dåvarande utrikesministern Laila Freivalds upp avtalet med utrikeskommissionären Benita Ferrero Waldner i samband med ett allmänt rådsmöte. Regeringen har därefter noggrant studerat de folkrättsliga aspekterna. Eftersom Västsahara inte är en del av Marocko bör heller inte avtal som EU ingår med Marocko omfatta västsahariskt territorium eller vatten. Marocko har inte heller någon rätt att disponera naturresurser i Västsahara för egen vinning.
Däremot kan Marocko som ockuperande stat ingå avtal som inkluderar Västsahara om ett sådant avtal gynnar befolkningen i området och om invånarna konsulterats. Sverige företräder och verkar aktivt inom EU för en linje som baseras på folkrätten och det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Vi fortsätter att markera och tydligt driva vår syn på fiskeavtalet med Marocko. Diskussionerna hittills visar dock att förutsättningarna för att få bred uppslutning kring den svenska uppfattningen är ytterst små.
Fiskeriverket, som ligger under jordbruksministerns ansvarsområde, har liksom andra myndigheter i uppdrag att rapportera hur man inom ramen för sin egen verksamhet medverkar till att uppfylla målet för politiken för global utveckling. Detta är ett uttryck för en politisk inriktning och är föremål för regeringens dialog med myndigheten.
Utrikesdepartementet har informerat Fiskeriverket om den folkrättsliga analys som gjorts i departementet. Fiskeriverket har dock att pröva tillståndsfrågor inom ramen för det tillämpliga regelverket. Som Lotta Hedström väl känner till kan regeringen inte bestämma hur myndigheterna ska besluta i enskilda ärenden.
Anf. 2 Lotta Hedström (Mp)
Herr talman! Tack så mycket för äran att få vara den nye utrikesministerns första kombattant i den svenska riksdagen. Jag måste få ta en sekund för att få önska välkommen till Sverige och till riksdagen. Det finns dock trevligare umgängesformer än att interpellera - det kan jag tipsa om.
Jag går nu över till sakfrågan. Om vi tar fasta på detta med de folkrättsliga aspekterna så säger man bland annat att det finns en möjlighet till detta ifall landet i fråga kan tjäna på det eller om det kan komma västsaharierna till godo. Men det hör till saken att västsaharier inte kan få ta del av de licenser för fiske som nu delas ut.
Marocko tjänar mycket på det här. Man har ingen egen fisk kvar i sina vatten, utan 90 % av den fisk som konsumeras i Marocko är den som kommer från Västsahara till exempel. Man tar också in pengar på båtarna. Man begär i storleksordningen 60 000 euro per fiskande båt till Marocko. Man tar också ut någon form av skatt - ungefär 1 miljon marockanska dirham per 10 000 ton fisk. Marocko tjänar uppenbarligen på hanteringen.
Västsaharierna tjänar inte på den. Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko. Domstolen i Haag har slagit fast att det inte är lagligt för Marocko att fiska i Västsahara. Det har även Pål Wrange på UD konstaterat och bekräftat utifrån den rent folkrättsliga aspekten. Man brukar säga att relationen mellan Marocko och Västsahara är den sista stora kolonisering som finns kvar i Afrika.
Det finns uppenbarligen många som vill diskutera detta både i riksdagen och i EU-parlamentet. Som första delfråga till utrikesministern undrar jag hur Sverige ska agera rent folkrättsligt om ett antal instanser säger att det är ett brott av Marocko att fiska utanför Västsahara.
Anf. 3 Gunnar Nordmark (Fp)
Herr talman! Jag får som andra person hälsa utrikesministern välkommen. Även om det finns trevligare sätt att umgås kan interpellationsdebatter också vara väldigt trevliga.
Jag vill tacka Lotta Hedström för att hon har ställt frågan. Sedan hon ställde frågan har utvecklingen i Västsahara accelererat på diverse olika sätt. Dels förespråkar man nu från Marockos sida en autonomiplan, dels har FN:s generalsekreterare i sin senaste rapport fastslagit att den väg som FN tidigare har försökt gå - det vill säga att få Baker 2-planen att genomföras - nu verkar uttömd. Man förespråkar direkta förhandlingar mellan parterna.
Det läge som nu har uppstått har i stor utsträckning uppstått just därför att Marocko konsekvent och medvetet under mer än ett decenniums tid har vägrat att ge det västsahariska folket rätt att bestämma över sin egen framtid och rätt att fatta beslut om ifall man ska vara en självständig nation eller om man på något sätt ska ingå i Marocko. Just därför är det viktigt att vi ser till att vi håller oss till de folkrättsliga principer som finns. Bland annat gäller det att man inte ska kunna utnyttja ockuperat område för egen vinning.
Veckan före vårt påskuppehåll hade jag förmånen att resa omkring både i Västsahara, i Marocko och även i flyktinglägren i Tindouf. En sak som man kan konstatera när det gäller de lägren är att Sverige och Sveriges hållning där står högt i kurs. Man uppfattar den svenska hållningen som ett starkt stöd för folkrätten och för det västsahariska folkets rätt att bestämma om sin egen framtid.
Mot den bakgrunden, och mot bakgrunden av Marockos förhalningstaktik som ju i längden enbart gynnar Marocko när frågan drar ut på tiden är det viktigt att vi ser till att vi står upp för folkrättens principer. Det gäller både i vårt agerande inom Europeiska unionen och i sådana frågor som vi själva kan fatta beslut om, till exempel när det gäller hur svenska myndigheter agerar när det gäller fiske på västsahariskt vatten och så vidare.
Jag skulle vara tacksam om utrikesministern i ljuset av det som har skett de senaste dagarna och de senaste veckorna när det gäller Västsahara skulle vilja belysa hur det påverkar vår inställning till fiskeavtalen och även till att svenska båtar fiskar på västsahariskt vatten. Jag tror nämligen att det är viktigt att vi är tydliga gentemot Marocko om att ockupationen av Västsahara inte på något sätt får löna sig.
Anf. 4 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Jag gläder mig åt att både Lotta Hedström och Gunnar Nordmark så tydligt understryker de folkrättsliga aspekterna. Jag vill göra fullständigt klart att vi står på stark folkrättslig grund när vi från svensk sida, med stöd av viktiga representanter för Sveriges riksdag, hävdar folkrätten i fallet Västsahara. Internationella domstolen gjorde ett väldigt tydligt utslag redan 1975, och Sverige har genom alla år följt denna politik och stått på barrikaderna för folkrätten. Det har varit en trög process att få respekt för folkrättens krav. Det har varit långa förhandlingar. Afrika har splittrats i frågan, som är väl bekant.
Förre utrikesministern Baker i USA hade medling under flera år. För närvarande är det en holländare, en tidigare statssekreterare som heter Peter van Walsum, som arbetar med detta. Jag träffade honom för två veckor sedan och förstod på honom hur trögt klimatet är för att få till stånd till den här förändringen och därmed också få till stånd en riktig lösning på denna fråga om fiske utanför Västsahara.
Folkrätten är glasklar. Det grundläggande är att Västsahara inte är en del av Marocko. Det är ockuperat och annekterat. Det finns en folkrättslig skyldighet att inte erkänna eller understödja olaglig annexion. Det folk som bor på ett territorium har rätt till de naturresurser som finns i territoriet. Lotta Hedström pekar just på att de tillgångar som tillförs området enbart tillförs Marocko.
Det är ett av skälen till att Sverige genom åren också stött flyktingsituationen i Västsahara och bidragit med varierande mellan 14 och 19 miljoner kronor för att stödja de västsahariska flyktingarna.
Vi är pådrivande i denna fråga. Vi driver den inom EU, men tyvärr måste jag meddela att vi är i minoritet i EU i denna fråga. Men vi har en tydlig profil, vilket har uppmärksammats i marockanska medier. Det har också uppmärksammats positivt från annat håll. Vi vill fortsätta att driva denna politik och hoppas att vi ska få genomslag för detta, inte minst genom diskussioner av den art som pågår i Sveriges riksdag.
Vi försöker naturligtvis också få genomslag för den här politiken i vår samlade politik. Det finns klara riktlinjer i politiken för global utveckling att vi ska, såsom ett land med myndigheter med självständigt ansvar, sprida detta budskap om rättvisa och solidaritet. Axel Oxenstierna i sin himmel betraktar kanske oss i dagens Sverige och frågar om relationen mellan departement och myndighet. Vi respekterar fullt ut myndigheternas eget ansvar här, men en sak är fullständigt klar, och det är att Sveriges utrikesdepartement har gjort väldigt tydligt vad vi tycker i denna fråga och vad folkrätten kräver. Vi hoppas att detta kommer västsaharierna till godo och att de också får en lösning på sin situation. Det är tröga förhandlingar, men man får inte glömma folkrättens krav. Man får inte glömma detta mycket tydliga utslag av Internationella domstolen 1975.
Anf. 5 Lotta Hedström (Mp)
Herr talman! Tack, utrikesministern, för ett betydligt intressantare svar än det skrivna i första inlägget. Låt oss för en sekund lämna det tragiska läget i Västsahara, med den enorma apartheidmur som delar detta land mitt i öknen och med de Amnestyprickningar och annat tragiskt som präglar vardagen när det gäller mänskliga rättigheter i Västsahara, och titta på de svenska möjligheterna att föra denna koherenta politik för global utveckling som vi är så stolta över i riksdagen och som biståndsvärlden, både i Sverige och internationellt, lyfter fram som ett mycket progressivt och användbart tänkande för framtiden.
Jag, och många med mig här i riksdagen, tror att det primära är frågan hur vi för ut PGU-tänkandet i förvaltningarna. Vi vet att förståelsen inte är i topp här i riksdagen bland olika utskott. Vi vet att olika departement inom Regeringskansliet inte har innebörden klar för sig. Hur ska detta ramla ned på verksnivå?
Agenten i det här fallet är ju Fiskeriverket. De har bland annat sagt att de inte lägger några politiska aspekter på sin hantering. Så kan man inte agera längre i dag. Vi har ju faktiskt från högsta politiska nivå en politik för global utveckling som ska vara konsekvent och sammanhållen. Det handlar om den pedagogiska uppgiften att få Sverige att förstå vad vi har tänkt oss att göra vad gäller en sammanhållen global politik för utveckling.
Men sedan tänkte jag också ta upp detta med dialogen som man åtminstone bör kunna ålägga Fiskeriverket att föra med fiskarna. Inför det här ärendet har jag haft en mejldialog med svenska fiskare som inte längre kan få sin utkomst här i svenska vatten och som har sökt sig dit. De tycker själva att de gör en bra insats för lokalbefolkningen. De har inte möjlighet att diskriminera mellan vilka som är marockaner, som är där och fiskar, och vilka som är västsaharier, som inte har fått licenser, utan de tittar på individnivå och tycker att de hjälper till. Här finns ett informationsglapp som åtminstone Fiskeriverket skulle kunna ta ansvar för.
Sedan skulle jag också vilja göra en annan sak, och jag vet inte riktigt om det är rätt att göra det. Ann-Christin Nykvist fick som sagt frågan kort av Ulf Holm. Hon sade att PGU inte har någon rättslig verkan. Det står i hennes svarsbrev att PGU har ingen rättslig verkan. Det är en formulering som gör mig mycket förbryllad. Jag är glad om utrikesministern kan kommentera den.
Anf. 6 Gunnar Nordmark (Fp)
Herr talman! För ganska exakt tre veckor sedan befann jag mig just i hamnen i Laayoune, som är en av de hamnar där man landar fisk som kommer från fisket utanför Västsahara. Det gick att konstatera att där var en livaktig aktivitet. Men det är också så, som Lotta Hedström har sagt, att det inte i första hand är västsaharier som detta kommer till del. Jag är övertygad om att utrikesministern också är fullt medveten om att de stora investeringar som Marocko har gjort och gör i Västsahara i stor utsträckning är till för de marockaner som man har låtit flytta dit och för att man ska kunna utnyttja provinsen ekonomiskt.
Mot den bakgrunden, och också mot bakgrund av vad Lotta Hedström har tagit upp här om Fiskeriverket, vill jag säga att jag också har pratat med dem om hur de ser på de båtar som har fiskat i västsahariska vatten och eventuellt kommer att göra detta i framtiden. Man säger att så länge man inte får några andra besked från högre nivå kommer man att ge tillstånd på samma sätt som man har gjort tidigare.
Då befinner vi oss här i en något Kafkaartad situation. Vi har ett fiskeriverk som säger att man följer lagar, regler och förordningar till dess att någon annan säger någonting till dem, och vi har en regering och ett utrikesdepartement som har en mycket klar och tydlig uppfattning här, men som inte anser sig kunna ingripa därför att man inte ger den typen av direktiv till självständiga myndigheter. Detta blir ju ett problem i en situation där det finns en klar majoritet i riksdagen som har en tydlig uppfattning både i Västsaharafrågan som sådan och om att vi vill förhindra att man i ett internationellt perspektiv på ett olagligt sätt utnyttjar det västsahariska folkets resurser, bland annat i form av fisket.
Det vore intressant om utrikesministern kunde kommentera det något Kafkaartade förhållande som verkar råda här.
Anf. 7 Jan Eliasson (S)
Herr talman! Jag vet inte om det är Kafkalikt, men jag tycker att de båda inläggen här tyder på att vi behöver ha denna diskussion om relationen mellan vår internationella politik och våra egna myndigheters ansvar hemma. Under min tid i FN har jag känt hur insikten att gränsen mellan inrikespolitik och utrikespolitik har flutit samman har vuxit fram. Det är praktiskt taget omöjligt nu att anse att en fråga hör till hemmaplan eller till det internationella planet. Vi kan ta smittsamma sjukdomar eller miljöfrågor som exempel. Det är fullständigt omöjligt att tänka sig nationella lösningar. Man måste ha ett internationellt synsätt samtidigt som man på ett internationellt plan måste inse att det är politiska realiteter hemma och att det är ett regelverk som har byggts upp på nationell bas. Jag tycker att vi befinner oss i en brytningstid.
Arbetet för en rättvis och hållbar global utveckling kräver bred medverkan från olika samhällssektorer. Många statliga myndigheter deltar aktivt i arbetet inom internationella organisationer. Samtliga statliga myndigheter uppmuntras att inom ramen för sina verksamhetsområden generellt verka för målet en rättvis global hållbar utveckling. Varje myndighet har i uppdrag att årligen rapportera hur det här arbetet framskrider.
Till Lotta Hedström vill jag säga att detta ju inte är lag, och därför tror jag inte att man kan tala om det som en rättslig förpliktelse. Det är en politisk förpliktelse från regeringen att verka för att det finns en sammanhållen syn och en koherens. Här tycker jag att vi har ett gemensamt ansvar.
Som sagt: Detta växte fram som en utväxt från Axel Oxenstiernas sätt att organisera Sverige. Jag har känt, under de år jag var kabinettssekreterare, att vi var rustade på ett annat sätt än de flesta länder i Europa i arbetet, inte minst i EU, därför att övriga EU-länder i hög grad har departement som är jättelika och som ofta har hela myndighetsansvaret inbyggt i departementen, medan vi har denna självständiga myndighetsfunktion som vi ska vara väldigt stolta över och som har fungerat väldigt väl.
Jag anser att vi står inför en praktiskt taget historisk utmaning, att internationalisera Sverige på så sätt att hänsyn av den art som vi diskuterat här i Sveriges riksdag i dag också måste byggas in i de nationella strukturerna. Jag tänker medverka på allt sätt till att genomföra en sådan politik som med respekt för myndigheternas självständighet bygger in den internationella dimensionen, inte minst på grundval av de principer som Sveriges riksdag har enats om beträffande en hållbar och rättvis global utveckling.
Anf. 8 Lotta Hedström (Mp)
Herr talman! Visst är det så! Vi vill säkert alla värna om att de självständiga svenska myndigheterna ska kunna sköta sina uppdrag oväldigt. Det kokar ned till ett informationsproblem i första hand, tror jag. Jag önskar verkligen utrikesministern lycka till med att ge det här en knuff, inte bara gentemot Fiskeriverket.
Men hela den problematik vi tar upp i dag faller ut i två delar. Den ena gäller de svenska båtarna, och den andra gäller det EU-avtal som nu processas, där Coreper redan har träffats, och där det såvitt jag förstår inte finns någon majoritet för ett undantag. Sedan kommer EU-parlamentet i mitten av maj då det är en Strasbourgsittning, och sedan är det vad jag förstår den 22 maj som fiskeriministrarna träffas för att eventuellt klubba detta avtal. Då är det ju så att EU är bundet av
law of the sea
, men det är inte Marocko. Därför bör enligt den lagstiftningen EU också se till att göra ett undantag och inte fiska i sådana vatten.
Det finns dessutom faktiskt en intressant koppling, som jag lärde mig här nu. I Cotonouavtalet finns det en artikel 23 som egentligen har samma substans som hela vår PGU, som vill ha denna typ av koherens, där åtminstone olika delar i EU-politiken inte ska strida mot varandra. Sedan är det möjligt att de inte är lika extensiva som vi är i PGU, men där finns en liknande tankegång som gör att EU faktiskt inte bör skriva ett avtal där man tillåter Marocko att fiska i Västsahara.
Ett alternativ skulle då vara bättre övervakning - att EU faktiskt kontrollerar vad som sker på plats. Och slutligen: Är ett svenskt veto ett alternativ? Jag har inte klart för mig beslutsgången i detta och vilken typ av ärende det kan vara.
Jag skulle vilja höra utrikesministern garantera att Sveriges markering gentemot Marocko fullföljs i den sista vändan i EU-beslutet.
Tack så mycket för en bra debatt!
den 31 mars
Interpellation 2005/06:331 av Lotta Hedström (mp) till utrikesminister Carin Jämtin (s)
Fiske utanför Västsahara och politiken för en global utveckling
EU har bilaterala fiskeavtal med ca 20 länder, de flesta afrikanska, och är vidare med i ca 15 regionala fiskeorganisationer världen runt, vilka främst arbetar med fiskekvoter och bevarandefrågor inom fisket.
För närvarande pågår diskussioner om EU:s fiskeriavtal med Marocko, som ska träda i kraft under våren 2006 efter ministerrådets och EU-parlamentets godkännande. Sverige driver där, genom jordbruksminister Ann-Christin Nykvist, förtjänstfullt linjen att avtalet inte ska omfatta fisket utanför Västsahara, eftersom den marockanska regeringen har ockuperat Västsahara sedan 1975. Att medverka till exploatering av Västsaharas naturresurser vore att stödja denna ockupation. Ann-Christin Nykvist sade i ett uttalande i december att EU:s fiskeriavtal med Marocko är tvivelaktigt ur folkrättslig synpunkt och inte bör omfatta Västsahara.
Enligt uppgift från Bengt Kåmark vid Fiskeriverket finns i dagsläget tre svenska fiskefartyg som bedriver fiske utanför Östersjön och Nordsjöns vatten. Ett av dem är "Ganthi" som finns vid Västsahara och fiskar på privata licenser köpta av de marockanska myndigheterna.
Om ett svenskt fiskeföretag träffat privatavtal om fiske i ett annat lands vatten måste det söka tillstånd för detta även hos Fiskeriverket. Tillstånden är årliga och förknippade med särskilda villkor. Fartygen har fiskat på basis av helårsavtal. De har än så länge inga sådana avtal med Västsahara, utan enligt uppgift ligger båtarna för närvarande vid kaj vid Kanarieöarna. Troligtvis söker de därför avtal för 2006. Av villkoren följer att den som fiskar, utöver de skyldigheter som gäller gentemot det andra landet, även har att rapportera in sitt fiske till Fiskeriverket med användning av loggbok och så vidare.
På Fiskeriverket (FiV) säger man dock att man inte "lägger några politiska aspekter" på tillstånden @ om man inte får direktiv att göra det från UD! På UD säger man att man inte vetat om att FiV gett sådana tillstånd och avser inte att själv ta initiativ till kontakt med myndigheten. Slutligen säger Fiskeriverket att man kommer att fortsätta bevilja sådana tillstånd tills man får instruktioner från UD eller Jordbruksdepartementet att inte göra det.
Sveriges Fiskares Riksförbunds ordförande, Henrik Svenberg, försvarar kraftfullt fiskarnas närvaro. Enligt Ekots sändning den 15 februari sade han att det är fel att regeringen driver linjen att Västsahara ska hållas utanför avtalet samt att han tänker uppmuntra fler svenska fiskare att resa till Västsahara om området kommer med i avtalet. De tre fartygen är de största i den svenska så kallade pelagiska flottan, det vill säga den som fångar sill, makrill med mera, men utanför Västsahara även ansjovis och sardiner. Denna del av den svenska fiskeflottan dras med stora lönsamhetsproblem, inte minst efter en överdimensionerad utbyggnad på 1990-talet. Kanske räknar man med att Västsaharaäventyret ska lösa lönsamhetsproblemet?
För två år sedan antog riksdagen den nya politiken för en global utveckling, PGU. Målet, att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling, ska gälla samtliga politikområden och denna politik ska vara sammanhållen.
Miljöpartiet menar att om Fiskeriverket beviljar sådana tillstånd är det inte förenligt med PGU och ett exempel, och mycket tragiskt, på hur två politikområden inom ramen för intentionerna med PGU inte är samstämmiga. Dessutom undergräver det direkt den svenska förhandlingspositionen inom EU.
Mot den bakgrunden vill jag fråga Carin Jämtin:
Vad avser ministern att göra för att säkerställa att Fiskeriverket agerar i linje med PGU och för att den svenska förhandlingspositionen för solidaritet med Västsahara i EU-avtalet säkras?