Anf. 102 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag ska som seden bjuder börja med att tacka för svaret.
Sverige är nu på väg ur den värsta krisen sedan 1930-talet, säger Anders Borg. Ja, det är möjligt att det är så, men en hel del politiker och ekonomer menar att vi nu kanske står inför en ny svår kris. Nobelpristagaren Paul Krugman är en av dem som befarar att det kan vara där vi befinner oss. I så fall är Sveriges utgångsläge när vi går in i en ny krisfas eller ny kris, vilket man nu väljer att kalla det, att vi har en arbetslöshet som ligger runt 9 procent. Man kan inte tycka att det är ett bra utgångsläge.
Uppgången i arbetslöshet till följd av konjunkturnedgången får dock inte övergå i ett strukturellt problem, säger Anders Borg. Men Sverige har 9 procents arbetslöshet. Det är massarbetslöshet. Med en arbetslöshet på 9 procent har man redan lagt grunden för strukturella problem. Allt fler, hävdar jag, kommer att fastna i långtidsarbetslöshet med stora svårigheter att ta sig ur den och tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Många av dem kommer att vara ungdomar.
Och, Anders Borg, när konjunkturen så småningom ändå vänder, även om vi nu får uppleva en ny fas i krisen, kommer detta att ha lett till en inflation och en ännu högre arbetslöshetsnivå än tidigare. Det kallar jag ett strukturellt problem, och det beror i grunden på att den aktiva arbetsmarknadspolitiken har monterats ned.
Jag har hört, när jag har suttit och lyssnat här under eftermiddagen, hur Anders Borg ideligen försöker kalla den politik han själv bedriver för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag återkommer gärna till det, så ska vi försöka definiera vad en aktiv arbetsmarknadspolitik är. Men det Anders Borg och regeringen sysslar med är, vill jag påstå, en låglönepolitik, en lönesänkningspolitik, en privatiseringspolitik. Det är inte en sysselsättningspolitik och ingen aktiv arbetsmarknadspolitik, utan en passiv arbetsmarknadspolitik där man försöker få folk att söka jobb allt flitigare, att bjuda ut sig allt billigare och söka de jobb som inte finns ännu ivrigare än vad man gjorde tidigare. Det är den passiva arbetsmarknadspolitik som Anders Borg erbjuder.
Aktiv arbetsmarknadspolitik, Anders Borg, är i grunden någonting helt annat. Det är trygghet i omställningar, det är hög kvalitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och det är framför allt att det finns jobb att ta för dem som söker jobben. Det är inte särskilt framgångsrikt om man får människor som är arbetslösa att bjuda ut sig billigare och att söka jobben allt flitigare om det inte finns några jobb att få. Det är passiv arbetsmarknadspolitik. Det är inte aktiv arbetsmarknadspolitik.
Jag lyssnade på debatten tidigare i dag. Det är ganska sent på dagen nu, så det vi nu diskuterar har diskuterats på olika sätt under eftermiddagens lopp. Jag hörde tidigare hur Anders Borg retoriskt frågade ut i den här lokalen: Tänk om Storbritanniens problem beror på att man har haft en lång period av labourstyre? Han ville göra gällande att det är socialdemokratin som är problemet.
Vi kan gärna föra en interpellationsdebatt framöver om Storbritannien. Men nu handlar det om Sverige. Jag kan möjligen ha fel, men jag har snabbt räknat ut att vi i Sverige har haft socialdemokratiskt styre under 65 år av 78 sedan 1932. De korta borgerliga perioderna är inga lysande exempel på hur ekonomisk politik ska bedrivas. Jag kan bara hänvisa till den förra.
Sverige har fortfarande, efter dessa 65 år av socialdemokratiskt styre, bra renommé när det gäller statsfinanser. Sverige är en välfärdsstat som fortfarande kan kallas för välfärdsstat. Frågan är bara hur länge vi har det med den politik som regeringen nu bedriver. Låt oss diskutera Sverige, och inte Storbritannien!