Finansiering av ambassader med biståndsmedel

Interpellationsdebatt 15 februari 2011

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 30 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Hans Linde har frågat mig på vilket sätt delfinansieringen av ett flertal svenska ambassader i EU- och västländer med biståndsmedel har bidragit till att uppnå utvecklingspolitikens mål och hur jag avser att redovisa resultaten av avräkningarna för ambassadkostnader. Regeringen har de senaste åren höjt ambitionen när det gäller svenskt utvecklingssamarbete. Utvecklingssamarbetet har blivit en allt viktigare del av svensk utrikespolitik, och samarbetet med konflikt- och postkonfliktländer har ökat. Samtidigt har biståndsvolymen ökat kraftigt. Regeringen har även höjt ambitionen när det gäller styrningen av både det bilaterala och det multilaterala utvecklingssamarbetet. Arbetet med uppföljning och utvärdering har intensifierats liksom den interna styrningen och kontrollen. Sammantaget medför dessa förändringar att ökade förvaltningsresurser måste läggas på hanteringen av bistånds- och utvecklingsrelaterade frågor, både på UD och på utlandsmyndigheterna. De ambassader Hans Linde tar upp i sin interpellation har samtliga i uppdrag att genom dialog och rapportering främja Sveriges agenda inom det internationella utvecklingssamarbetet. Inför det fjärde högnivåmötet om biståndseffektivitet i Pusan i höst diskuteras till exempel frågan om arbetsfördelning mellan biståndsgivare. Därför har ett antal ambassader runt om i världen, däribland Tokyo, Madrid och Paris, i uppdrag att undersöka, analysera och rapportera om värdlandets biståndspolitiska prioriteringar. En grundläggande utmaning i den globala biståndsarkitekturen är att de flesta aktörers bistånd är fragmentiserat både vad gäller antal länder och antal sektorer. Genom att Sverige får bättre kunskap om andra länders biståndspolitiska prioriteringar kan vi vara en aktiv och konstruktiv aktör på den internationella arenan och bidra till att minska den globala fragmentiseringen. Vidare har Sverige inte byggt ambassader med biståndsmedel. De kostnader som har belastat biståndet har gjort så i enlighet med OECD:s regelverk. Regeringen tar på allvar behovet av redovisning såväl av resultat som av syfte med och inriktning på alla biståndsmedel. Därför avser regeringen att hitta vägar för att ytterligare förtydliga denna redovisning.

Anf. 31 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka biståndsministern för svaret. Jag har i min interpellation lyft upp frågan hur Sverige finansierar svenska ambassader med biståndsmedel. Låt mig, för att det inte ska uppstå oklarheter på den punkten, säga att Vänsterpartiet inte har några invändningar mot att man använder biståndsmedel till att finansiera ambassader om man tydligt kan visa att dessa ambassader också bedriver ett utvecklingssamarbete. Jag tror att det är få i Sverige, inklusive jag själv, som upprörs över att man finansierar ambassaderna i Burkina Faso, Tanzania och Bolivia med bistånd eftersom vi vet att dessa ambassader till stor del bedriver just utvecklingssamarbete. De fall som jag valt att lyfta fram i min interpellation handlar om att Sverige använder biståndsmedel för att finansiera, åtminstone delvis, ambassader i länder som vi inte har något utvecklingssamarbete med. Det handlar till exempel om ambassaderna i Förenade Arabemiraten, på Island och i Japan. Som andel av biståndsbudgeten är det kanske inte den största frågan. Av årets hela biståndsbudget på 35 miljarder utgör de totala avräkningarna för Utrikesdepartementets administrativa kostnader lite mer än 1 procent. Det innebär dock inte att detta är en oviktig fråga. Till att börja med är det en principiell fråga. Gunilla Carlsson har under sin tid som biståndsminister talat sig varm för resultatredovisning, uppföljning och kontroll, vilket många gånger har varit välbehövligt. Det kan även jag som vänsterpartist erkänna. Men samtidigt som vi ser att kraven på resultatredovisning har skärpts, exempelvis vad gäller frivilligorganisationerna, ser vi inte att regeringen i sin egen verksamhet har levt upp till samma krav som man ställer på andra. Låt mig ge ett konkret exempel. År 2007 genomförde Riksrevisionen en granskning av de svenska frivilligorganisationerna. Det föranledde krigsrubriker i svenska medier och innebar att biståndsministern gick ut och kritiserade frivilligorganisationerna och krävde skärpta rutiner. Då handlade det om drygt 44 000 kronor som hade använts på ett felaktigt sätt. Nu talar vi om 35 miljoner kronor ur biståndsbudgeten som används till att finansiera ambassader i Europa och andra västländer utan att man någon enda gång kunnat visa på resultaten av dessa avräkningar. Jag har frågat biståndsministern hur delfinansieringen av ett flertal svenska ambassader i EU- och västländer med biståndsmedel bidragit till att uppnå utvecklingspolitikens mål, dock utan att egentligen få några konkreta svar. Det kan vara läge att påminna biståndsministern om att utgångspunkten för all svensk politik, inklusive frågor om UD:s utlandsmyndigheter, är politik för global utveckling där vi tillsammans i riksdagen har satt två tydliga mål, fattigdomsbekämpning och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är dessa två mål som ska vara vägledande när vi utformar vår politik, men också när vi utvärderar den. Därför är det fullt rimligt, och fullt relevant, att nu fråga sig vad utvecklingsresultatet egentligen är av att den borgerliga regeringen 2008 avsatte 411 000 kronor ur biståndsbudgeten för att finansiera ambassaden i Bratislava. Samma år tog man 720 000 kronor från biståndsbudgeten till ambassaden i Oslo och 2,6 miljoner kronor för att finansiera ambassaden i Tokyo. Om man som biståndsminister kräver att andra ska kunna redovisa resultat måste man leva med att även själv ställas inför samma krav; man måste kunna visa resultaten av de satsningar man gör. Jag sade inledningsvis att det handlar om principer, men det handlar också om pengar. Även om vi inte talar om några jättesummor är det trots allt pengar som skulle kunna göra bättre nytta i syd. Med ganska små medel kan Sverige göra skillnad. Låt mig ta ambassaden i Reykjavik som exempel. År 2008 tog man 248 000 kronor ur biståndsbudgeten för att finansiera ambassaden i Reykjavik. För samma summa skulle vi kunna finansiera 7 000 säkra förlossningar i Afghanistan. Det är det valet står mellan - att finansiera säkra förlossningar i Afghanistan eller att finansiera cocktailmottagningar i Reykjavik.

Anf. 32 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Låt mig börja med att tacka Hans Linde för interpellationen och också för att han erkänner att biståndet bör vara behäftat med vissa administrationskostnader. Som sakupplysning kan nämnas att vi till stöd för regeringens agerande har OECD:s biståndskommitté Dac, som hjälper oss med regelverket, normerna, och vad som går an och inte. Vad gäller totala förvaltningsanslag, kostnader och olika administrativa delar, ligger Sverige i en internationell jämförelse ungefär i nivå med andra givarländer. Icke desto mindre har jag tidigare sagt, och säger också i interpellationssvaret, att vi avser att titta på hur samtliga avräkningar - administration, flyktingavräkningar och annat - bidrar till att uppnå målen samt återkomma med resultatredovisning även av dessa delar av biståndet. Jag har tyvärr inte under de gångna fyra åren hunnit göra allt, och därför är jag glad för ytterligare fyra förhoppningsvis friska år för att kunna återkomma i de delar där Hans Linde, helt rättmätigt, säger att vi måste fortsätta att leverera resultat och visa vad de leder till. Jag vill dock, herr talman, vända mig mot beskrivningen att man bara dricker cocktail i Reykjavik. En del av samarbetet med Reykjavik, som jag haft så sent som denna månad, har gällt hur den nya genderenheten i FN, UN Women, ska se ut. Då kan man invända att det är en ren utrikespolitisk representationsfråga, men det handlar också om hur vi anser att man ska jobba med kvinnofrågor, i FN och i utvecklingssamarbetet, på ett sådant sätt att det blir relevant. Många av dessa frågor är sådana som vi diskuterar, och ska diskutera ännu mer, på de europeiska och västliga ambassaderna. Det blir dessutom ett sätt för mig att lite grann styra, och jag blir besviken när de till exempel på svenska ambassaden i Madrid inte har en aning om att de är finansierade på detta sätt. Nu har det dock blivit fart på ambassadrapporteringen. Det är mer koll på vad som händer inför valet i Spanien, om det kommer andra partier som vill fortsätta att sänka biståndet eller om vi kommer att få upp volymerna, och hur vi kan tala om att fler länder borde följa Sveriges exempel med ett mer transparent och verklighetsanpassat bistånd och leva upp till gjorda åtaganden. Det är den typen av dialog som jag hävdar skapar ett bättre bistånd, och den måste föras inte bara med mottagarländerna utan också med länder som vi samarbetar med, just för att nå upp till de biståndspolitiska mål vi har och den effektivitetsagenda som måste prägla och samordna givarna så att vi har mer av en gemensam agenda. Detta har, herr talman, avräknats på ett sätt som vi ganska detaljerat har redogjort för i utrikesutskottet. Med rätta har man ställt frågor om det. Vi har sagt att modellen infördes 2009 med full transparens, och vi har vidare sagt att vi kommer att använda den under en treårsperiod för att sedan utvärdera och se om vi kan resultatåterkoppla, om det var ett bra sätt att fördela kostnader schablonmässigt, om det finns annat som blir mer rättvisande och vad vi lärt oss av detta. Vi har som sagt försökt att vara transparenta med hur vi har gjort och varför. Hans Linde och jag är överens om att det för att förmedla och hantera stora biståndsvolymer kommer att krävas beredskap för administrativa kostnader.

Anf. 33 Hans Linde (V)

Herr talman! Ja, visst är det så att det runt biståndsarbete alltid finns administrativa kostnader. Jag önskar blott att man inte bara skulle erkänna det när det kommer till svenska ambassader utan också när det gäller till exempel enskilda organisationer och deras behov. De har också kostnader för administration. Frågan är fortfarande: Var är resultaten av att vi använder biståndsmedel på detta sätt? Det är en fråga som ställs när vi använder biståndsmedel och ger dem till FN-organ, frivilligorganisationer eller andra aktörer som arbetar med bistånd. Det är helt rimligt att ställa frågan: Var är resultaten? Jag måste säga att jag inte riktigt har fått ett ordentligt svar på frågan. Att man finansierar ambassader i Europa bland annat med bistånd motiverade biståndsministern inledningsvis med att de skulle ha fått i uppdrag att rapportera om värdlandets biståndspolitiska prioriteringar inför toppmötet i slutet av november i Pusan i Sydkorea. Biståndsministern får ursäkta, men jag tycker att det låter lite väl mycket som en krystad efterhandskonstruktion. Enligt de siffror vi har fått i utrikesutskottet finansierades till exempel 5 procent av kostnaderna för ambassaden i Luxemburg med biståndsmedel 2008. Det är väl knappast någon som tror att 5 procent av verksamheten vid ambassaden i Luxemburg 2008 gick åt till att förbereda toppmötet tre år senare i Sydkorea. Det är lite väl krystat. Dessutom var det så, som faktiskt biståndsministern också tog upp, att när Sveriges Radio ringde runt till de olika ambassaderna, bland annat till den i Madrid men också till flera andra, och ställde frågor om på vilket sätt man jobbade med utvecklingsfrågor var personalen där helt oförstående till frågorna. Ingen kände då till att man skulle ha fått i uppdrag att genom dialog och rapportering främja Sveriges agerande inom det internationella utvecklingsarbetet. Det kan man så klart skylla på ambassaderna, men det är trots allt den borgerliga regeringen som ytterst är chef och ytterst är ansvarig. Det börjar bli en lite tråkig tradition i kammaren att varje gång vi kritiserar delar av biståndspolitiken hittar man väldigt snabbt andra syndabockar. Det är frivilligorganisationer och Sida, och den här gången ambassader. Jag tror att det är dags för biståndsministern att ta sitt eget ansvar för att detta inte fungerar. Dessutom kan jag i sammanhanget säga att jag har fått uppgifter om att det nu har gått ut direktiv från UD till de olika ambassaderna om att de inte längre ska svara på frågor från medier rörande biståndsfinansiering. Möjligheten att framöver få en oberoende mediegranskning av vad man egentligen sysslar med på ambassaderna har tyvärr minskat. Jag förstår att man från biståndsministerns sida tar till de krystade efterhandskonstruktionerna. Det ligger lite i den här modellens natur. Man har valt att finansiera ambassader helt frikopplat från vad de egentligen sysslar med. Det är precis som biståndsministern säger: Man går in med ett schablonavdrag. Det är inte så att biståndsfinansieringen av ambassaderna i Island, Japan eller Förenade Arabemiraten är kopplad till konkret arbete, utan det är en schablonsatsning. Ambassaden i Reykjavik är ett exempel. När man gick in 2008 med 248 000 kronor var det 5 procent av ambassadens ordinarie budget. Det var inte kopplat till något förberedelsearbete inför olika FN-insatser eller FN-konferenser. Det var 248 000 som gick rakt in i ambassadens ordinarie budget. Det kan tyckas att jag är raljant, men däri ligger också saker som cocktailmottagningar och ambassadmingel. Är detta verkligen en rimlig modell? Kan en biståndsminister som pratar om resultatredovisning och om att man måste kunna mäta vad biståndet resulterar i försvara en modell som uppenbarligen innebär att man inte kan mäta några resultat? Det är mycket möjligt att detta är Dacförenligt. Jag vet inte hur man på Dac ska kunna svara på den frågan, när varken biståndsministern eller jag som riksdagsledamot kan se hur dessa satsningar är kopplade till konkret biståndsarbete.

Anf. 34 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag tar mitt ansvar. Jag tänker inte skylla ifrån mig. I svaret på den mycket viktiga interpellation som Hans Linde för fram - detta är ett sätt att från riksdagen granska om regeringen lever upp till sina intentioner - svarar jag att regeringen avser att hitta vägar för att ytterligare förtydliga denna redovisning. Jag förstår frågeställningen och kommer att återkomma. Det är otroligt glädjande att Hans Linde nu också använder det här för att efterfråga mer av resultat, att vi kan prata om resultat både i det lilla och i det stora, både principiellt och i en ansats kring vad det är som fungerar och inte. Vad gäller ambassaderna och hur vi styr tar jag absolut ansvaret för att vi uppenbarligen inte har kommunicerat tillräckligt tydligt med våra medarbetare i Madrid om vad vi avser att få fram. När vi införde den här schablonmodellen såg jag det som en ytterligare möjlighet att inom ramen för ett UD-system lyfta fram UD-frågorna lite mer på utvecklingsområdet. Det här har varit något som det rapporterats rätt lite om. Man har inte sett det som en strategiskt viktig fråga alltid. Man ser inte vilket föredöme Sverige är på utvecklingsområdet och hur viktigt det är i våra bilaterala kontakter. Det här var ett sätt för mig att styra, men jag kan medge att signalerna inte riktigt har gått fram. Att skicka en signal om att man inte ska få ha medieförfrågningar kring utvecklingsfrågor är mig helt främmande. Jag ska verkligen kolla upp detta. Är det något jag eftersträvar är det mer av transparens och mer av att berätta hur vi gör och hur diskussionerna går. Tidigare nämndes en annan ambassad, men nu har det pratats om Förenade Arabemiraten och Luxemburg. Tidigare hette min kollega i Luxemburg Jean-Louis Schiltz. Han var den som introducerade mig i hela EU-kretsen, för han var bland de äldre i antal tjänstgöringsår. Jag hade ett extramöte med honom nere i Luxemburg om hur vi jobbar i EU med detta. Han är en av de få andra ministrar som slår vakt om enprocentsmålet. Vi hade väldigt intensiva kontakter om vad det är som funkar i biståndet och inte. Hur kan vi öka givartätheten? Vad har vi för ansvar? Hur jobbar vi med en förnyad agenda? Vi hade väldigt mycket utbyte. Jag hade nytta av att använda ambassaden. Därför tycker jag att jag i de delarna är lika mycket minister som andra, men vi har OECD-regler och Dacregler utifrån den norm som vi har i Sverige med enprocentsmålet som gör att det blir en schablonmässig avräkning. Jag har sagt att vi är beredda att titta på det och ompröva det, men jag vill ändå vädja om att vi måste se att utvecklingssamarbete inte bara handlar om vad Sverige enskilt gör i utvecklingsländerna. Det handlar nu om att titta på om de nya givarna kommer fram och vilket ansvar de tar. Ta Förenade Arabemiraten till exempel! Det kan bli en ny stor och viktig givare i regionen. Det kan vara en aktör som kommer att ha synpunkter och som behöver ta mer ansvar i den humanitära givarsamordningen. Det finns all anledning för oss att titta på nya aktörer. Gårdagens icke-nationer på det här området kommer kanske nu med lösningar och idéer som inte alls ligger i linje med den biståndseffektivitetsagenda som jag valde att exemplifiera med i mitt interpellationssvar. Det pågår nu ett intensivt arbete vid våra europeiska och västerländska ambassader, men också med nya givare, för att förbereda biståndseffektivitetsmötet i Pusan i höst. Det är tekniskt, javisst, men om man vill ha resultat är det absolut nödvändigt att man samordnar sig bättre, inte minst bland givarna, och att man hittar möjligheter att nå ut och lyssna på vad mottagarländerna förväntar sig. Det arbetet tar vi på allvar. Vi använder ambassaderna. Vi har nu en avräkning. Den är schablonmässig och har sina brister. Vi kommer att utvärdera den. Vi har varit fullt transparenta med den. Jag hoppas att jag på ett bättre sätt ska kunna berätta om vilka resultat vi har sett av detta och vad kostnaden och konsekvensen skulle vara om vi inte gjorde på detta sätt.

Anf. 35 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag hör vad biståndsministern säger, men måste nog säga att jag står fast vid att svaren jag får i dag är krystade. Hur man än vrider och vänder på de här frågorna är det svårt att motivera att 5 procent av verksamheten vid den svenska ambassaden i Norge, Tokyo, Förenade Arabemiraten, Bratislava eller Luxemburg skulle handla om utvecklingssamarbete. Nog för att vi i flera av dessa länder nu ser en ekonomisk kris, men det är inte länder som vi primärt bedriver utvecklingssamarbete med. Jag har svårt att se att en så stor andel av deras verksamhet skulle vara att jobba med utvecklingsfrågor, hur man än vrider och vänder på retoriken. Jag kan inte se det här på ett annat sätt än att man nu försöker hitta ytterligare ett verktyg för att använda biståndsmedel till helt andra saker än just bistånd och täcka upp för en dålig ekonomi på Utrikesdepartementet som man har dragits med under en längre tid, även under tidigare regeringar längre bak. Nu säger biståndsministern trots allt att resultaten ska redovisas. Det tackar jag för. Det ser vi fram emot. Många av oss har haft väldigt svårt att se vilken nytta de här 248 000 kronorna i biståndsbudgeten egentligen gjort i Reykjavik. Jag ser fram emot att få de svaren. Biståndsministern har en bra möjlighet. Senare i vår kommer regeringen med sin resultatredovisning från biståndsarbetet och utvecklingssamarbetet. Kommer vi då att få se en resultatredovisning när det gäller ambassaderna, eller får vi vänta till 2012, 2013 eller 2014? Det verkar nämligen vara så att det tar lite längre tid att städa upp framför egen dörr - när det gällde att ställa tydligare krav på resultatredovisning på till exempel frivilligorganisationer gick det väldigt snabbt. Men det kanske är en lärdom som biståndsministern har gjort nu: att man inte ska kasta sten i glashus, att det inte är så smart att ställa krav på andra som man inte kan leva upp till själv.

Anf. 36 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag ska inte säga att jag önskar att Hans Linde kunde vara med mig och se hur mycket jag jobbar med min norska kollega. När man sitter i Regeringskansliet märker man verkligen hur mycket man använder ambassaderna. Det kom en mängd olika exempel, och jag är glad att få redogöra för detta, för det handlar om biståndssamordning. Det handlar om hur vi tillsammans formulerar och ser vad vi har för nordiskt samarbete i utvecklingsfrågor. Jag och Erik Solheim har tagit initiativ om kvinnors roll i utveckling. Vi jobbar mycket med klimatfrågan, och vi jobbar specifikt med länder som Sudan. Det går inte en vecka utan att vi på ett eller annat sätt diskuterar utvecklingsfrågor via ambassaden i Oslo. Det är faktiskt schabloner som jag kan ställa mig bakom. Jag medger att schabloner blir trubbiga. Jag medger att det finns en misstänksamhet mot mig eftersom man hela tiden försöker göra gällande jag tar bort pengar från biståndet som jag inte återkopplar i resultatredovisningar. Här i dag har jag lovat att jag ska återkomma med resultatredovisning även i dessa delar, men jag måste få säga att ett generöst och ambitiöst svenskt bistånd måste ta sina egna kostnader. Det går inte att bedriva ett effektivt och verklighetsanpassat bistånd om man inte ser till att vi har vissa administrationskostnader och verktyg för att nå dithän. Det är därför jag inte bara kan säga att vi tar pengarna någon annanstans ifrån, utan vi avräknar dem från den biståndsbudget som riksdagen har fastställt, för vi tycker att det är relevant att biståndet bär sina kostnader. Vi tar dem ingen annanstans ifrån. Jag tycker att det har varit ett rimligt sätt att arbeta. Vi har berättat om detta för riksdagen, och vi kommer att återkomma om resultatrapporteringen om vad som har skett och varför. Om vi inte gör på det här sättet hoppas jag att vi kan få en diskussion om hur rapporteringen annars ska ske. Ska vi minska våra kontakter med ambassaden i Oslo, eller är det bara samarbetet i nordiska frågor som ska belasta den, och ska något utvecklingssamarbete med Norge inte förekomma? Det finns en del följdfrågor som jag skulle kunna ställa till interpellanten. Jag ser dock fram emot att få återkomma till detta. Jag är tacksam för att utrikesutskottet också följer detta. Det är en modell vi införde. Jag kan stå upp för den och förklara den, och jag kan se att den har vissa brister. Jag ser fram emot att få återkomma med resultatredovisningen.

den 2 februari

Interpellation

2010/11:178 Finansiering av ambassader med biståndsmedel

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Regeringen, med biståndsminister Gunilla Carlsson i spetsen, har under flera år sagt sig vilja höja ambitionen när det gäller svenskt utvecklingssamarbete genom höjd kvalitet och redovisning av resultat. 

Sverige har samtidigt i hög utsträckning använt sig av avräkningar från biståndsramen under en längre tid. Under den borgerliga regeringen har mellan 10 och 15 procent av biståndsramen årligen använts till flyktingmottagande i Sverige, avskrivning av skulder med mera. Men trots att avräkningarna uppgår till mångmiljardbelopp årligen har retoriken om höjd kvalitet och resultatredovisning lyst med sin frånvaro på detta område, bland annat har flera av regeringens biståndsfinansierade skuldavskrivningar varit omgärdade med frågetecken och oklarheter.

Avräkningar har gjorts även för kostnader för svenska ambassader i utlandet. Vänsterpartiet har inga invändningar mot att biståndsmedel används för att delfinansiera utlandsmyndigheter, men under förutsättning att dessa utlandsmyndigheters verksamhet har tydlig koppling till utvecklingssamarbete.

När regeringen utvecklade en ny modell för avräkningar för UD:s administration från biståndsramen blev resultatet att man kunde genomföra ytterligare avräkningar mot biståndsramen. Under de senaste åren har det skett en tydlig ökning av dessa avräkningar. Men det är långt ifrån bara ambassader i utvecklingsländer som finansierats med bistånd.

Under förra året togs totalt 35 miljoner kronor från biståndsbudgeten för att finansiera ambassader i Europa och övriga västvärlden. Bland annat har ambassaderna i Tokyo, Madrid och Paris till 5 procent finansierats med biståndsmedel. Detta har varit ett schablonstöd till ambassadernas budget som på inget sätt kopplats till konkret arbete med utvecklingsfrågor. För dessa avräkningar har heller inga resultat redovisats.

Tvärtom så visar oberoende undersökningar att aktuella ambassader inte på något sätt arbetar med bistånds- eller utvecklingsfrågor. När Sveriges Radio nyligen ringde upp flera av de aktuella ambassaderna och ställde frågor om på vilka sätt man arbetade med utvecklingssamarbete ställde sig ambassadpersonalen helt oförstående till frågorna.

Det har dessutom visat sig att regeringen använder biståndspengar för att finansiera byggandet av svenska ambassader runt om i världen. Detta sker trots att OECD:s regelverk kring användandet av biståndsmedel bokstavligen förbjuder byggen av ambassader. I OECD/Dac Reporting Directives står följande att läsa om finansiering av ambassadbyggen med biståndsmedel: ”In respect of premises in the donor country, only the costs of maintenance and upkeep of buildings currently used for development activities may be reported as ODA. All construction costs are excluded, unless the buildings concerned is to be donated to a developing country for development purposes.”

En granskning som Sveriges Television har gjort av det svenska biståndet visar bland annat att mer än hälften av kostnaden för de nya svenska ambassaderna i Irak och Afghanistan har finansierats av biståndspengar. Enligt biståndsorganisationen Diakonia har den nuvarande regeringen använt mer än 30 miljoner kronor av biståndspengarna för olika ambassadbyggen. Biståndsministern kommenterade uppgifterna med att det är bra att biståndspengar också kan användas ”för att bygga hus för Sidapersonal och UD-diplomater”.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

På vilket sätt, enligt statsrådets ställningstagande, har delfinansieringen av att ett flertal svenska ambassader i EU- och västländer med biståndsmedel bidragit till att uppnå utvecklingspolitikens mål?

Hur avser statsrådet att redovisa resultaten av avräkningarna för ambassadkostnader?