finansiell samordning

Interpellationsdebatt 26 maj 2003

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 196 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Kenneth Johansson har ställt fyra frå- gor till mig om finansiell samordning: 1. Avser jag att hindra lokala modeller för finansiell samordning om inte alla fyra parter deltar? 2. Är jag beredd att göra undantag beträffande den föreslagna begränsade målgruppen om man lokalt så önskar? 3. Är jag beredd att göra undantag beträffande före- slagna begränsningar av de belopp som ska kunna samordnas? 4. Avser jag att tvinga de framgångsrika försöken i Laholm, Finspång med flera orter att avbryta sin verksamhet i dess nuvarande form? Syftet med det förslag som nu bereds inom Re- geringskansliet är att den finansiella samordningen mellan olika huvudmän inom rehabiliteringsområdet ska underlätta en effektiv resursanvändning. De disponibla resurserna ska användas för sam- ordnade insatser som syftar till att den enskilde ska uppnå förmåga till eget förvärvsarbete. Lagrådsremiss har förelagts Lagrådet, och Lagrå- det ställer sig bakom lagförslaget. Regeringen avser att lägga propositionen till riksdagen den 11 juni i år. Mina svar på frågorna är följande. Fråga ett: Samtliga parter behövs om man ska kunna uppnå målet för den finansiella samordningen för samtliga inom målgruppen. En finansiell samord- ning mellan två eller tre parter har betydligt sämre förutsättningar att bli lika effektiv som en samordning mellan samtliga fyra parter. Med hänsyn till syftet med finansiell samordning överväger fördelarna med ett krav om att samtliga fyra parter ska delta. För att undvika att enskilda individer hamnar i en gråzon mellan olika myndigheter behövs därför ett aktivt deltagande från samtliga berörda parter. Fråga två: Förslaget som nu bereds är utformat utifrån en tänkt målgrupp. Målgruppen är människor som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå förmåga till eget förvärvsarbete. Insatserna inom den finansiella samordningen ska användas där det är befogat, nämligen för personer i förvärvsaktiv ålder som har behov av samordnade insatser. Det är också en förutsättning för att länsarbetsnämnden ska kunna delta i samordningen. Statens medverkan finansieras av sjukpenninganslaget, vilket förutsätter motsvaran- de minskning av utgifterna för sjukpenning om inte statens kostnader ska öka. Fråga tre: För närvarande satsar regeringen 5 % av sjukpenninganslaget på olika samverkansformer. Det kan naturligtvis inte på förhand avgöras om 5 % är en rimlig omfattning av statens resurser för att bedriva finansiell samordning. Som jämförelse kan nämnas att i Socsamförsöket på Hisingen disponera- des 17 miljoner kronor av sjukpenninganslaget för finansiell samordning under år 2000, vilket motsva- rade 3 % av budgeterade kostnader. I Finsamförsöken fick högst 10 % av de beräknade kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning disponeras för olika typer av insatser i syfte att minska sjukpen- ningkostnaderna. Mellan 1 % och 2 % användes. Mot bakgrund av dessa erfarenheter och med hänsyn till att 5 % av de budgeterade utgifterna för sjukpenning ska avse resursinsatsen för både försäkringskassan och länsarbetsnämnden kan enligt regeringens upp- fattning detta ge en rimlig omfattning av resurser för finansiell samordning. Regeringen avser att noggrant följa användningen av resurserna. Fråga fyra: Frågan om Socsamförsökens framtida utformning bereds för närvarande i Regeringskansliet. Jag avser att återkomma i frågan.

Anf. 197 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Jag tycker att regeringens bristande insikt om värdet av en lokalt utformad möjlighet till finansiell sam- ordning är allvarlig och att det är närmast tragiskt att en genialisk idé, att använda passiva sjukförsäkrings- pengar till aktiva åtgärder för att rehabilitera och kapa vårdköer, möts med en sådan misstänksamhet. Min och Centerpartiets kritik mot hur regeringen har hanterat frågan om finansiell samordning är mycket allvarligt menad. Jag vet också att många delar kritiken. För det första: Regeringen står inte för de över- enskommelser man gör, vilket för mig och Center- partiet är en hederssak. För det andra: Regeringen tar inte till vara de po- sitiva erfarenheter som gjorts av finansiell samord- ning under ett flertal år. För det tredje: Regeringen lyssnar inte på den kraftfulla kritik som lämnats mot departementsförsla- get utan levererar i stället en så gott som likadan lagrådsremiss. För det fjärde: Regeringen oroar, retar upp och försvårar för verksamheter som är i gång på ett all- deles utmärkt sätt. Jag nämner Laholm och Finspång som exempel. Hösten 2000 gjorde Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna i samband med behandlingen av den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvård en mycket viktig överenskom- melse som resulterade i ett tillkännagivande, utifrån en centermotion, om finansiell samordning utifrån lokala önskemål och behov. Ikraftträdandet och handslaget gällde den 1 januari 2002. Regeringen levererade inte överenskommet förslag, trots idoga och konstruktiva insatser från, låt mig säga det, främst Bo Könberg och undertecknad. Därefter hop- pade Miljöpartiet av uppgörelsen. Jag tycker att den här historiebeskrivningen är viktig att ge för att göra klart var ansvaret i stor ut- sträckning nu ligger för att många människor inte får den vård och den rehabilitering som de så väl behö- ver. Förslaget i lagrådsremissen har enligt min och Centerpartiets uppfattning främst tre grundläggande svagheter. För det första: Det är tydligen ett måste att alla fyra av kommun, landsting, länsarbetsnämnd och försäkringskassa ska delta. Här svarar ministern att fördelarna med ett krav på fyra deltagande överväger. Låt mig då ställa en följdfråga. Om man i ett län tycker att man vill ha en annan form och finner att man också har en form som fungerar bra, även om det inte är enligt ministerns optimala önskemål, är det då alldeles omöjligt att kunna få ett undantag och följa en annan modell? För det andra: När det gäller målgruppen begrän- sas ju den utomordentligt kraftigt jämfört med vad handslaget sade. Här har jag också en följdfråga. Om man lokalt tycker att man har bättre synpunkter och idéer än vad ministern och regeringen har, är det då helt omöjligt att kunna finna lokala lösningar? För det tredje: De belopp som samordnas är inte alls tillräckliga. I vår uppgörelse talades om 10 %; nu är det 5 % av sjukpenninganslaget. Jag ställer samma fråga här: Är det så omöjligt att kunna lyssna på lo- kala synpunkter och krafter och ge öppningar där? Slutligen, fru talman, undrar jag vad som menas med att man nu överväger Laholm, Finspång och andra lokala projekt. Är det öppningar för att de ska kunna få fortsätta? Och har ministern besökt Laholm och Finspång? Det skulle vara intressant att få besked om.

Anf. 198 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Det förslag som regeringen har lagt fram i lagrådsremissen är i sanning alltför begränsan- de och begränsat. Målgruppen är som vi hört de som står längst från arbetsmarknaden. Det är dock sjuk- kassan som ska betala, trots att det rör sig om sociala kostnader och kostnader för arbetsmarknadsåtgärder. Visst kan det statliga samarbetet mellan försäk- ringskassa och länsarbetsnämnd vara mycket kon- struktivt och bidra till mindre inlåsning och att fler byter arbete. I en undersökning visar det sig också att 70 % av dem som var sjukskrivna blev friska när de bytte arbete, så visst går det att tjäna sjukpenning här. Var femte sjukskriven är faktiskt också arbetslös, så där kan också sjukkassan dra fördelar av ett samar- bete med länsarbetsnämnden. Men det är ju inte rik- tigt detta vi talar om i det här fallet. Det förefaller mig märkligt att sjukkassan ska betala för arbetsmark- nadsåtgärder, som tycks vara det huvudsakliga målet för samverkan med kommuner och landsting såsom det beskrivs i lagrådsremissen. Enligt regeringens förslag ska det vara fyra parter i alla samarbeten, trots att de allra flesta samverkans- projekt involverat färre parter, nämligen två eller tre. Det gäller särskilt de projekt där man redovisat re- sultat för att minska antalet sjukskrivna och dra ned på sjukskrivningsperioderna. Detta bör ju vara det viktiga om försäkringskassan ska vara med och beta- la, trots allt. Samarbetet mellan försäkringskassan och sjuk- vården tycks vara ganska bortglömt. Det är ju denna samverkan som visat sig ge resultat och få tillbaka sjukskrivna till arbetet snabbare. En stor administrativ överbyggnad riskerar att göra detta alldeles för krångligt. Ännu viktigare blir detta samarbete när försäk- ringskassan inte har den första kontakten med de sjukskrivna förrän efter tre veckor. Redan efter tre fyra veckor sjunker ju sannolikheten för att man nå- gonsin ska komma tillbaka till arbetet. Rehabiliter- ingsarbetet måste komma i gång omgående. För att undvika sjukskrivning där man i onödan står och väntar i långa köer är det viktigt att detta samarbete mellan sjukvård och försäkringskassa verkligen sätts i fokus. Det gäller också utredningen vid svårdefinierade diagnoser och vad man ska sätta in för åtgärder som kan hjälpa den enskilde som kän- ner sig för dålig för att arbeta. Det är också viktigt, kanske inte minst, för att hantera sjukskrivningspro- cessen. Det här är väldigt viktiga och väldigt dyrbara aspekter. Jag tänkte slutligen ta upp tråden om den lokala samverkan. I Stockholms läns landsting inleddes en samverkan mellan försäkringskassan och sjukvården för några år sedan. Nästa år kommer detta projekt att vara i full gång. Det visade sig att försäkringskassan inte kunde vara med och bygga upp de medicinska team med många olika specialiteter inom vården representerade som ska hjälpa framför allt dem med sammansatta och svåra diagnoser. Dessa team har då byggts upp och finansierats av landstinget. När sedan en sjukskriven patient kommer kan försäkringskassan vara med och betala. Det här är ett exempel, tycker jag, där man borde ha öppnat för en vidgad möjlighet till samarbete där försäkringskassan skulle kunna vara med i större utsträckning än i dag. Jag ser väldigt få möjligheter till detta i de förslag som finns i lagrådsremissen. Min fråga till ministern är: Vad avser ministern att vidta för åtgärder, om några, för att förbättra samver- kan just mellan försäkringskassor, sjukvård och reha- biliteringsinstanser i syfte att få lägre sjukskrivnings- kostnader?

Anf. 199 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Dagens många interpellationer har inte varit någon höjdare för regeringen eftersom de gång på gång tycks handla om att regeringen är så oerhört seg i alla frågor. Alldeles nyss pratades det om direktiv som hade med arbetskraftsinvandring att göra; dessförinnan talades det om kompetenskonton som väl kunde dröja hur länge som helst. Något tidi- gare i dag har vi diskuterat vårdgarantin, en idé som fördes fram i början av 90-talet och som har vanskötts av regeringen i åratal. Nu diskuterar vi, på grund av Kenneth Johanssons interpellation, frågan om finansiell samordning. Den tankegången fördes fram någon gång i mitten av 80- talet av politiker från olika partier som jobbade ihop i bohuslandstinget och kom på idén att det kanske ändå var bättre att människor fick operationer och behand- lingar än att de fick sjukskrivningspengar i väntan på att få sin operation och behandling. Det är rätt länge sedan dess. Ett barn som konci- pierades då skulle vara myndigt i dag, samtidigt som vi fortfarande håller på och harvar, som vi gör i de- batten i dag, för att försöka få fram ett regeringsför- slag 18-19 år senare. Motståndet har som sagt varit stort. När vi hade en borgerlig regering fick vi till stånd en lagstiftning som gjorde det möjligt med försöksverksamhet. De så kallade Finsam- och Socsamförsöken var grundade på propositioner som lades fram av den dåvarande re- geringen. Sedan fick vi till och med en utvärdering 1997 - de barn som föddes då ska väl snart börja skolan, antar jag - och den var mycket positiv. Den gjordes inte av Folkpartiet och Centerpartiet. Den skulle näs- tan ha kunnat göras av dem, men den gjordes av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Jag har den i handen. Jag tror att jag har visat den för sju statsråd i kammaren genom åren och gett bort alla exemplar utom det här. Vill statsrådet låna det ska han få göra det, annars får vi försöka skaffa exemplar på annat sätt. Utvärderingen visade att år 3 hade man sparat 9 % av kostnaderna. År 5, som inte har redovisats i det här betänkandet, men som går att ta reda på via de båda myndigheterna, var besparingen uppe i 15-16 % av sjukskrivningskostnaderna i landet. Det handlade alltså om miljardbelopp om det gick att överföra till hela landet. Hur pass mycket man kan multiplicera kan man alltid diskutera. Nu kommer ett förslag ganska snart att döma av interpellationssvaret. Om man läser den offentliga lagrådsremissen ser man ju att de remissynpunkter som har kommit från några remissinstanser uppen- barligen har handlat om att man tycker att det var en väldigt snäv avgränsning i den departementsstencil som fanns. Man ifrågasätter från olika remissinstan- ser, exempelvis landstingsförbund och kommunför- bund, de krav på att alla fyra ska vara med, som Ken- neth Johansson har varit inne på tidigare i diskussio- nen. Man ifrågasätter att det är en alldeles för snäv målgrupp. Det rör sig uppenbarligen om max 280 000 personer, enligt vissa beräkningar kanske 100 000 personer i vårt land. Jag har några frågor, jag vet inte vilket nummer i raden av dem som har ställts till företrädare för den socialdemokratiska regeringen. Min första fråga till statsrådet är: Vilket intryck har regeringen tagit av remissinstanserna? Jag hittar inte några sådana in- tryck. Men det kanske är jag som har läst slarvigt. Min andra fråga är om statsrådet tror att den sats- ning han själv ska föreslå den 11 juni kommer att få effekt ekonomiskt. Om han tror att den kommer att få effekt, varför skulle inte ett friare system få ännu större effekt?

Anf. 200 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Jag tror att det är den sjätte interpel- lationen som jag svarar på. Flera har handlat om tid- punkter för förslag som läggs fram, och det kritiseras. Det är klart att någon gång kan kritiken vara rätt. Det kan ha dragit ut långt på tiden i olika sammanhang. Den här dagen trodde jag att jag hade gjort något bra. Jag lovade för ett par månader sedan att den proposition som var hett efterfrågad av riksdagens kammare kommer den 11 juni. Jag kan fortfarande stå här och säga att det kommer en proposition den 11 juni. Enligt mitt sätt att förstå det är innehållet det som riksdagen efterfrågade i sin beställning till re- geringen. Vi levererar i tid, och vi levererar det inne- håll som var beställt. Nu förstår jag på Bo Könberg att jag borde ha levererat redan på 80-talet. För mig finns det gränser för missnöje, det måste jag säga. De andra frågorna gällde om man inte kan göra på ett annat sätt, borde man inte kunna göra undantag och om man vill skulle man väl ändå kunna få göra det och det. Det kan man ju göra. Propositionen som kommer om finansiell samordning avgränsar fyra aktörer. Den avgränsar i målgrupp och den avgränsar ytterligare. Men om man vill avvika från det står ju en annan möjlighet till buds. Det är Frisammöjlighe- ten. Där kan man träffa avtal om och samverka med färre aktörer men med mer pengar. Man kan utforma den samverkan som man själv finner lämplig. Vad jag förstår blir det alltså möjligt att samverka antingen med finansiell samordning enligt den avise- rade propositionen eller att samverka inom ramen för de Frisamregler som redan finns. Dessutom kan kommun och landsting arbeta tillsammans inom ra- men för särskilt inrättad gemensam nämnd, som är ytterligare en möjlighet. Och en annan vardagssam- verkan som kan göras är den som försäkringskassan med sitt samordningsansvar kan initiera och ta ansvar för i samverkan med berörda myndigheter. Kenneth Johansson! Jag har varit i Finspång och under en dag tagit del av deras erfarenheter från Soc- samprojektet. Jag har inte varit i Laholm.

Anf. 201 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag begär inte att ministern själv ska ha all kunskap om historien i det här ärendet, men jag begär att man tar reda på det. Handslaget jag pratade om gällde att vi efter mycket diskussion och debatt, jobbiga diskussioner, var överens om att ett förslag skulle ha trätt i kraft den 1 januari 2002. Dessutom skulle det bygga på lokalt utformade möjligheter till lösningar på en finansiell samordning. Att det dessut- om skulle bygga på den gamla Finsammodellen, där man avdelade 10 % av sjukpenningskostnaden, i storleksordningen 4 ½-5 miljarder kronor, för att ha en finansiell samordning tog vi i hand på. Det är det som gör en enkel lekman ganska upprörd, när man själv har upplevt det, när man själv har gjort överens- kommelsen och sedan icke ser något praktiskt resul- tat. Det tycker jag att man ska ha med sig i historiebe- skrivningen, därför att någonting som man kommer överens om det ska man stå för. Jag tycker också att man ska lyssna, precis som Bo Könberg sade, på de remissinstanser som har yttrat sig när det gäller att alla fyra parter ska vara med. Jag kan bara återge en formulering från Öster- götlands läns allmänna försäkringskassa: Förslaget att samtliga aktörer ska delta i finansiell samordning till skillnad från Frisam kan stoppa möjligheterna för finansiell samordning. Regeringen vet inte alltid bäst. Jag och Center- partiet vill släppa fram de lokala lösningarna. Jag tycker att regeringen och ministern i den här frågan har ett gammaldags uppifrånperspektiv. Vänd på det och se det underifrån! Ha tilltro till att man lokalt kan finna lösningar! Det vore närmast tragiskt om det skulle bli så - nu är det inte låst ännu, om jag förstår det rätt - att man också lägger snarben för de mycket framgångsrika lokala projekten. Jag rekommenderar också ett besök i Laholm. Det är mycket intressant. Man har lyckats väldigt bra. Jag hoppas att propositionen när den kommer har en ökad grad av öppenhet och ett förändrat förslag i den här delen. Även när det gäller den begränsade målgruppen framgår från många av remissinstanser och i många diskussioner att man tycker att målgruppen är alldeles för snäv, alldeles för begränsad. Jag hoppas att de synpunkterna ska avlyssnas bättre från ministerns och regeringens sida. 10 % sjukpenningskostnader är vad jag förväntar mig att förslaget ska innehålla, för det har vi en gång i tiden varit överens om. Det är inte så lång tid sedan. När det gäller Laholm och Finspång hoppas jag att det som nu står om en beredning av ärendet leder till att man också ger dem möjligheter att fortsätta. Fru talman! Behovet av insatser för att få ned ohälsan, för att få ned sjukskrivningarna, för att reha- bilitera och korta vårdköer talar verkligen för den modell av finansiell samordning som Centerpartiet, Folkpartiet och numera också Kristdemokraterna står bakom. Jag tror att också Moderaterna är på väg, jag hoppas i alla fall det. Vi kunde gärna bli fler på vag- nen. Min avslutande fråga är: Skulle inte ministern kunna släppa på prestigen, räcka ut en diskussions- hand och vara öppen för att vi tillsammans kan hitta en bra lösning på en god idé?

Anf. 202 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Statsrådet uppfattade mitt förra inlägg som att jag hade begärt att han, personligen, skulle leverera ett förslag om finansiell samordning på 80- talet. Så var det inte. Det var den regering han tillhör- de. Vi har kollektivt ansvar i de svenska regeringarna, och det gäller även under historisk tid. Det hade varit möjligt att lägga fram förslag i slutet av 80-talet. Tre socialdemokratiska socialmi- nistrar i rad fick jagas med blåslampa i denna sal för att ändra uppfattning. De var nästan på väg att göra det när vi fick en ny regering som kunde ta tag i frå- gan utan blåslampa och tack vare en övertygelse. Sedan nämnde Hans Karlsson att han minsann kommer att lämna fram förslag den 11 juni, och han tycker att han borde ha fått beröm - jämfört med många andra delar av dagens övningar. Jag håller med honom. Av alla de socialdemokratiska ministrar som har funnits sedan 1994 och deras utfästelser om propositioner, är i den meningen Hans Karlsson den bästa. Det säger inte så mycket, men med tanke på att alla de andra gång på gång har sagt att om tre måna- der, sex månader, 2001 eller 2002 ska det komma något bör det finnas med i dagens protokoll. Sedan är det tråkigt att det i huvudsak är namnet finansiell samordning som vi har lyckats sälja till Socialdemokraterna snarare än innehållet. De brister som finns har inte minst Kenneth Johansson gått igenom. Att det nu levereras ett förslag som riksdagen har efterfrågat är i formell mening korrekt. Det har blivit en annan riksdagsmajoritet än den som gjorde den politiska uppgörelsen. Det är väl en fråga för statsrå- det att fundera på om uppgörelsen gäller eller om det går att krångla sig ur den om någon annan byter ståndpunkt - i det här fallet, tyvärr, Miljöpartiet. Sanningen är den att under den här perioden, ex- empelvis sedan utvärderingen blev klar 1997, har antalet sjukskrivningar skjutit i höjden. Det här skulle vara ett sätt att försöka dämpa den utvecklingen och hade säkert lett till oerhörda besparingar jämfört med passiviteten. Jag upprepar min sista fråga från mitt förra inlägg: Om statsrådet tror att detta ger ekonomisk effekt skulle inte ett friare system ge ännu bättre effekt?

Anf. 203 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Jag trodde att jag hade svarat på de flesta frågor. Jag hade missat Bo Könbergs sista fråga om effekt. Ja, min själ, jag tror på detta. Jag tror där- emot inte att man kommer att använda sig av möjlig- heten till finansiell samordning på alla platser. Det kommer naturligtvis att variera beroende på en mängd olika saker. Där man vill använda sig av den möjlighet som finns kommer viljan att betyda att man når resultat. Jag tror det - uppriktigt. Bo Könberg har då skickat med frågan om det inte hade varit ännu bättre med en friare modell. Jag har hänvisat till Frisammöjligheten, som ju innebär en friare modell. Vi har levererat det förslag som har efterfrågats. Enligt den proposition som läggs fram finns det ännu en möjlighet till lokala samordnings- projekt som gör att det går att avvika från finansiell samordning. Det borde tillgodose de intressen som finns.

Anf. 204 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Då har vi än en gång fått en bild över hur regeringen ser på en permanent och rikstäckande finansiell samordning. Man ger en möjlighet. Om inte det centralt intressanta upplägget riktigt passar får man hitta något lokalt, Frisam eller något annat. Skillnaden är att det inte ger möjlighet till ekonomisk finansiell samordning på samma sätt. Det blir inte de muskler som en finansiell samordning modell Finsam ger. Det är en ganska stor skillnad. Lagrådsremissen är inte tillräcklig i den delen och uppfyller inte alls vad vi har gjort upp om. Som insats i arbetet med de höga sjukskrivningstalen bidde det inte ens en tum- me. Alla fyra parter ska vara med. Det är det besked vi får säga att vi har fått. Det ger vetorätt. Om någon av de fyra parterna inte vill, kan, har lust, tycker att det är lämpligt, kan det fälla ett sådant upplägg. Det be- gränsar målgruppen och den ekonomiska samord- ningen kraftigt. Samtidigt kan detta, om det inte ges öppningar i den pågående beredningen, lägga krok- ben just för verksamheter som i Finspång och La- holm. Jag hoppas i den delen att det går att hitta en positiv lösning. Jag tycker att ministern ska använda de avslutande minuterna att kommentera om det inte går att lyssna på synpunkterna som remissinstanserna, många i samhället och många av oppositionspartierna har framfört. Ministern kan visa öppenhet, lyssna på synpunkterna och göra en genialisk idé bättre än vad lagrådsremissen nu redovisar.

den 12 maj

Interpellation 2002/03:377

av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Hans Karlsson om finansiell samordning

Hösten 2000 gjorde Socialdemokraterna en principöverenskommelse med Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet om att tillåta arbete mot sjukskrivningar och ohälsa genom så kallad finansiell samordning Finsam/Socsam. Men den lagrådsremiss som regeringen nyligen avgett visar att Socialdemokraterna ännu en gång bryter denna uppgörelse. I ett läge när kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner fortsätter att slå nya rekord är detta oroväckande.

Erfarenheterna av försök med finansiell samordning i olika former visar sammantaget på mycket positiva möjligheter. Det finns stora vinster att göra @ i minskade sjukskrivningskostnader, snabbare rehabilitering och minskat lidande @ genom att öka samarbetet över myndighetsgränserna och genom att tillåta att passiva bidragspengar används till aktiva insatser.

Under 1993@1997 gav Finsamprojektet i Eskilstuna och Nyköping minskade sjukskrivningskostnader med 16 %. När en fungerande samarbetskultur mellan vårdsektorn och försäkringskassan väl etablerats blev följden att sjukskrivningsproblemen blir mer prioriterade. Resultaten från det samtidiga Finsamprojektet i Gävleborgs län gav ett ännu mer positivt resultat.

Under de senaste åren har andra former av finansiell samordning genomförts på försök i ett antal kommuner. Exemplen har i flera fall varit mycket lyckosamma. Laholms kommun som genomfört ett Socsamprojekt hör i dag till de tio kommuner som har minst sjukdagar i landet. Lokala företrädare hävdar att detta inte varit möjligt om man inte hade kunnat riva de gamla organisationernas "stenhus" och ta ett samlat grepp. Svåra fall har kunnat rehabiliteras med samordnade insatser och strukturerad uppföljning.

Liknande försök har genomförts i Finspång med påtagliga ekonomiskt mätbara resultat. Kostnaderna har kunnat sänkas med 20 miljoner kronor per år genom finansiell samordning genom att man har kunnat arbeta över revirgränserna mellan socialtjänst, arbetsmarknadsmyndigheter och försäkringskassan.

Det regeringsförslag som nu går på remiss till Lagrådet har framför allt tre grundläggande svagheter:

För det första krävs att alla fyra av kommun, landsting, länsarbetsnämnd och försäkringskassa vill delta. Det ger vetorätt för varje myndighet mot lokala Finsam/Socsamprojekt.

För det andra inskränks målgruppen hårt av regeringen.

För det tredje begränsas de belopp som får samordnas mellan myndigheterna alltför kraftigt. Högst 5 % får samordnas från respektive myndighet.

Regeringsförslaget med dess begränsning av omfattningen på den finansiella samordningen till 5 % skulle till exempel i Laholm medföra att volymen skulle minska från 452 miljoner kronor till 10 miljoner kronor.

Mot bakgrund av den alarmerande utvecklingen av sjukskrivningarna och de lyckosamma resultaten av olika försök med finansiell samordning ter sig regeringens försiktiga ansats svårbegriplig. Det borde nu vara dags att släppa fram de lokala lösningarna. Lokala politiker och tjänstemän har faktiskt lyckats med det som regeringen misslyckats med.

Mina frågor till arbetslivsministern är:

1.Avser ministern att hindra lokala modeller för finansiell samordning, om inte alla fyra parter deltar?

2.Är ministern beredd att göra undantag beträffande den föreslagna, begränsade målgruppen om man lokalt så önskar?

3.Är ministern beredd att göra undantag beträffande föreslagna begränsningar av de belopp som ska kunna samordnas?

4.Avser ministern att tvinga de framgångsrika försöken i Laholm, Finspång med flera att avbryta sin verksamhet i dess nuvarande form?