feministiskt självförsvar i skolan

Fru talman! Rossana Dinamarca har frågat mig dels vilka initiativ jag är beredd att vidta i skolan för att stärka unga kvinnor, dels vilka initiativ jag är beredd att vidta för att alla tjejer som så önskar ska få tillgång till träning i feministiskt självförsvar i skolan. Låt mig börja med att slå fast att det är helt oacceptabelt att flickor och kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp i skolan eller någon annanstans eller att de är rädda för att gå ut ensamma. Den rådande könsmaktsordningen måste brytas och i detta arbete är skolan en viktig aktör. Arbetet för jämställdhet och demokrati är en viktig del av skolans verksamhet. Jämställdhetsmålen finns formulerade i skollagen och läroplanerna. I skollagen stadgas att den som verkar inom skolan ska särskilt främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling (1 kap. 2 §). Den 12 maj 2005 fattade regeringen beslut om att remittera ett förslag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever i skolan med mera till Lagrådet. Lagförslaget innehåller åtgärder för att komma till rätta med trakasserier på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Jag vill även lyfta fram några åtgärder som regeringen har genomfört för att stödja skolornas arbete med värdegrundsfrågor och för att motverka kränkande behandling och sexuella trakasserier. Regeringen gav Myndigheten för skolutveckling uppdraget att ta fram ett referensmaterial för att främja och intensifiera skolornas och kommunernas jämställdhetsarbete. Materialet Hur är det ställt? Tack, ojämt! ger en bakgrund till köns- och maktskillnader i skolan och samhället och visar hur könsmaktsordningen skapas och upprätthålls. Alla kommuner och skolor fick information och material hösten 2003. För att stärka och stödja kommunernas kompetens på jämställdhetsområdet avsatte regeringen under perioden 2002-2004 medel för att utbilda pedagogiska resurspersoner för jämställdhet, så kallade genuspedagoger. Genom utbildningen ska deltagarna få kompetens att genomföra förändringar i förskolans och skolans jämställdhetsarbete. Ambitionen är att det ska finnas en sådan person i varje kommun år 2005. Hittills har 255 genuspedagoger från sammanlagt 145 kommuner utbildats. Myndigheten för skolutveckling ska presentera en utvärdering av utbildningen av genuspedagoger senast i december 2005. Jag vill i detta sammanhang även nämna Socialdepartementets projekt Flicka , som arbetar för att synliggöra hur medier och reklam påverkar unga flickor och pojkar. En annan viktig tanke med Flicka är att hitta goda exempel och bra idéer och sprida dem vidare. År 2002 avsattes 5 miljoner kronor för insatser att stärka flickors självförtroende och ge möjlighet till bland annat självförsvarsträning. Sammanlagt har 49 projekt tilldelats medel. En utvärderingsrapport från Göteborgs universitet visade att de projekt som i högsta grad bidragit till att påverka och förändra skolans vardag är de som tog ett helhetsgrepp om både flickors och pojkars självförtroende samtidigt som man ökade lärarnas medvetenhet och elevernas delaktighet. Sammantaget visar det som nu sagts att regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stärka unga kvinnor i skolan. Däremot är inte självförsvarsträning främst en uppgift för skolan. Skolans styrka är att kunna bidra till att ett ökat självförtroende hos både flickor och pojkar samt att stödja kunskap och insikt om könsmaktsordningens konsekvenser hos både elever och vuxna i skolan.

Fru talman! Tre av fyra tjejer i 15-16-årsåldern är rädda när de går hem själva på kvällarna. Tre av fyra tjejer är rädda, och deras liv begränsas ständigt. De tvingas ta omvägar, undvika parker och vågar inte vara ensamma utomhus på natten. Många väljer att stanna hemma på kvällen om de inte vet att de hela tiden kan ha sällskap med någon kompis. Kvinnor och tjejer utsätts systematiskt för olika former av orättvisor och trakasserier. Det kan innebära alltifrån att de får mindre uppmärksamhet i klassrummet eller lägre lön än manliga kolleger. Bland de grövsta uttrycken för mäns makt över kvinnor finns misshandel och våldtäkt. Sexualiserat våld handlar om att hela tiden påminna om vilket kön som besitter makten i hemmet, i skolan, på arbetsplatsen eller i förhållandet. Tjejer ska inte behöva känna sig rädda eller svaga. För att det ska bli så måste maktförhållandet mellan könen ändras och tjejers ställning drastiskt uppvärderas. Ett sätt att bryta den könsmaktsordning som ministern talar om är att lära sig feministiskt självförsvar. I det finns ingen motsättning till att också tala med killar om dessa frågor. Allt ministern nämner om jämställdhetsmål, lagförslag, utbildning, genuspedagoger och projekt är bra för att medvetandegöra och synliggöra att det råder en könsmaktsordning. Men vad gör vi direkt för de tjejer som är rädda när de är ute och de tjejer som begränsar sina liv för att slippa rädslan? Jag blir lite förvånad när ministern säger att självförsvarsträning inte är en uppgift för skolan. Regeringen avsatte år 2002 efter Vänsterpartiets krav 5 miljoner för att bland annat ge tjejer möjligheter att få lära sig feministiskt självförsvar just på skoltid. Jag känner nog att jag måste berätta för ministern vad feministiskt självförsvar innebär. Feministiskt självförsvar går ut på att lära sig att sätta värde på sig själv. Man jobbar framför allt med övningar som kan öka självförtroendet. Man påpekar också att det aldrig någonsin är en tjejs eget fel om hon blir utsatt för trakasserier eller övergrepp oavsett hur hon beter sig. Genom diskussioner och övningar försöker man träna bort tjejers invanda sätt att vara till lags, väja undan och göra sig mindre än de är. Bara genom att sträcka på sig och uttrycka självrespekt genom sin röst och sitt kroppsspråk kan man undvika att utsättas för kränkningar. En del av det feministiska självförsvaret går ut på att lära sig hur man med sin kropp kan klara sig ur en övergreppssituation. Många tjejer vet inte hur starka de egentligen är eller hur de ska agera vid ett våldtäktsförsök. Tjejer har rätt att försvara sig mentalt, verbalt och fysiskt. De ska också ha rätt att få lära sig hur man gör det. Feministiskt självförsvar är ett sätt att säga: Jag tänker inte låta mig begränsas. Jag vet att jag är värd att försvara, och jag vet att jag kan. Här uppe på åhörarläktaren sitter min syster som också är en av de 130 instruktörerna som finns i feministiskt självförsvar. Hon möter ett flertal tjejer runtom i landet som hon ser växa och stärkas av det feministiska självförsvaret. Jag kan på de sekunder jag har kvar av min talartid tala om några av de utvärderingar som hon har fått. En tjej säger: Jag har också tänkt väldigt mycket på det här med kroppsspråk och vad man utstrålar. Jag har också talat mycket om det med mina kompisar. Nu går vi alla runt och tar plats. En annan tjej säger: Man har blivit mer medveten och tänker på att man inte ska bli behandlad hur som helst. Om det inte är en uppgift för skolan, vems uppgift är det då?

Fru talman! Det är inte acceptabelt att flickor och kvinnor utsätts för våld, kränkande behandling eller att de känner sig rädda i vardagen. Alla, både kvinnor och män, ska kunna känna sig trygga i samhället. Det är ett gemensamt ansvar vi har i vårt samhälle. Där utgör skolan en del. Skolan ska i arbetet göra det som skolan är bäst på. Skolan ska lära ut hur könsmaktsordningen fungerar och problematisera kring denna, vilket framgår av skolans kunskapsuppdrag. Skolan ska själv behandla eleverna på ett korrekt sätt, vilket också framgår av värdegrunden för skolan. Skolan ska också ge medarbetare i skolan hjälp och stöd i arbetet med jämställdhet. Detta är och har varit en prioriterad fråga för regeringen. Men det är viktigt att framhålla att även om skolan kan ta och ska ta en del av ansvaret för de samhällsproblem vi ser kan och ska inte skolan ta hela ansvaret för alla de samhällsproblemen. Fru talman! Det låter naturligtvis väldigt enkelt att säga: Det här skulle skolan kunna göra. Enbart de senaste fyra veckorna har jag fått konkreta förslag till nya ämnen som skolan skulle kunna åta sig som alla var och en för sig är oerhört viktiga. Det kan handla om till exempel hälsokunskap, mediekunskap, om hur framför allt kvinnor framställs i medier och den alltmer ökande sexifieringen i medierna. Jag menar att skolan självfallet ska ta ett ansvar. Mycket av det som interpellanten pratar om när det gäller just självförtroende och om att vara mer självmedveten redan i dag ingår i skolans värdegrundsarbete. Det är en viktig del av det arbetet. Jag vill vara tydlig, och jag menar att det är viktigt att vi också har en skola som inte är överbelamrad med uppgifter. I den prioritering som vi gör med den begränsade tid som vi har är det viktigt att framhålla att skolans två främsta uppgifter - kärnuppgifterna, det vill säga kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget med värdegrundsarbetet - är det som vi ska prioritera. Det är mot den bakgrunden som jag menar att detta inte främst och endast är en uppgift för skolan.

Fru talman! Skolan ska lära ut, diskutera, vara en förebild och så vidare. Jag håller med ministern om detta. Men vi avsatte ändå pengar för att man skulle kunna ha feministiskt självförsvar i skolan. Vad är det som har kommit fram som ministern anser vara dåligt med det? Vad är det som gör att man inte tycker att det här är någonting som är värt att satsa på även i framtiden? Jag tror att det måste till någonting konkret för de här tjejerna. Det är tjejer som är i 15-16-årsåldern. Det är tjejer i skolåldern. De är i en ålder då vi båda vet att många tjejer lämnar idrottsföreningar till exempel. Det är också därför jag ställde frågan. Om inte detta är en uppgift för skolan - vem ska då ta sig an den? Många tjejer flyr idrottslivet, och jag anser att det också finns en del där. Men det handlar inte bara om själförsvarsträningen, och det var det som jag försökte lyfta fram här. Det handlar om många fler bitar. Ofta när det gäller feministiskt självförsvar finns det en uppfattning om att man bara tränar slag eller står och skriker nej. Det här handlar om att man bygger upp tjejernas självförtroende. Många tjejer vet inte att de har rätt att försvara sin kropp och att de har rätt att bli väl behandlade. De har ingen anledning att ta skit från någon annan. Många tjejer vet inte det, och därför måste det här lyftas fram. Då handlar det om mer än att bara prata om saker och ting. Det handlar om att kunna agera så att man stärker tjejerna. Som jag sade sitter min syster häruppe. I Gävleborg jobbar man på det sättet att man har olika kurser som man driver. Man har exempelvis nio kurser per gång. Det hon vittnar om är att de här tjejerna säger: Å, vad jag längtar till måndag! De kan få känna sig starka. De känner: Wow - jag växer! Det är någonting som jag anser är en uppgift för skolan. Lärarförbundet har en genuspraktika där man ser positivt på erfarenheterna. Man jobbar separat med flick- och pojkgrupper. Jag förstod inte riktigt ministerns svar i början. Han pratar om att de projekt där killar och tjejer har varit inblandade har varit positiva. Jag menar att det är självklart att man ska rikta sig till bägge grupperna, men på olika sätt. Tjejer och killar har olika förutsättningar och olika möjligheter. Man har också olika förväntningar på sig. Man måste ta till vara det här i sitt arbetssätt när man jobbar så att det inte blir något slags könslöst arbetssätt. Jag vill fortfarande ha svar från ministern. Om det här inte är ett ansvarsområde för skolan - vem ska ha det ansvaret?

Fru talman! Jag tror att vi pratar lite grann förbi varandra. En hel del av det som interpellanten tar upp är ju i dag en uppgift för skolan. Det tillhör skolans kärnuppgifter, nämligen att ge eleverna, oavsett kön, ett gott självförtroende och en frimodighet att både kunna vara självständiga och att göra egna val i framtiden baserade på deras egna livsdrömmar. Det är en viktig del av skolans uppdrag. Interpellanten frågar varför inte skolan tar ansvar. Får jag då vara så fräck och fråga interpellanten: Vad exakt är det som interpellanten förväntar sig att vi nationellt ska bestämma? Precis som hon har sagt tidigare så pågår den här typen av verksamhet på en hel del av våra skolor i dag. Det är ett val man gör lokalt. Menar interpellanten att vi i form av skollag eller läroplan ska stipulera att detta ska vara ytterligare ett ämne i skolan? Det är inte någonting som jag är särskilt positiv till. Det finns stora krav på vad skolan ska åstadkomma redan i dag. Om man räknar ihop de mål som finns och som vi har satt upp i kursplaner, läroplaner och även i olika lokala skolplaner och skollag så kommer vi upp i ungefär 1 000 mål för den svenska skolan. Jag menar att om det är någonting som vi ska göra så är det snarare att förtydliga och se till att vi får färre mål för den svenska skolan. Vi ska inte tillföra ytterligare obligatoriska ämnen. Det är mot den bakgrunden som jag inte är beredd att säga att även detta är en uppgift för den svenska skolan. Den del som handlar om självförtroendet och självbilden har redan skolan, och det ska den fortsätta ha.

Fru talman! Jag sade i mitt svar att jag tycker att alla de här andra åtgärderna som görs är bra. Men jag menar att det också behövs någonting mer. Min fråga gällde hur man möjliggör för de tjejer som faktiskt önskar det här. Det var inget tvingande i det. Jag vet att många tjejer önskar feministiskt självförsvar i skolan. Vi vet också att man inte har den möjligheten på alla ställen. Det var också därför som vi tillsammans med regeringen avsatte de här pengarna. Så skulle vi kunna möjliggöra för unga tjejer ute i skolorna att bland annat få feministiskt självförsvar. Det verkar som om ministern vill ta tillbaka det här och att man inte vill möjliggöra det. Jag tycker att det vore tråkigt om så är fallet, men jag kan inte tolka det som någonting annat när han säger att det finns saker i vårt samhälle som man också skulle kunna lasta skolorna för men att man inte ska lasta på dem för mycket. Jag anser att det här är en del av skolans arbete. Kort och gott så undrar jag om ministern tycker att det är negativt. Och i så fall: Varför tycker han att det är negativt med feministiskt självförsvar? Vi behöver inte gå lagstiftningsvägen för det här. Min fråga från början var: Hur kan vi möjliggöra för de tjejer som önskar feministiskt självförsvar i skolan att också få det? Finns det inte ett ansvar härifrån för att möjliggöra det?

Fru talman! Återigen pratar vi i viss mån förbi varandra. Jag tror inte att vi i sak är oense om vad vi skulle önska och vilka åtgärder som vi både vidtar och tillsammans antagligen också kommer att vidta i framtiden. Dock har jag som en principiell inställning när det gäller just de pålagor som vi ska ha på den svenska skolan att jag tror att det är viktigt att vi innan vi börjar tillföra ytterligare uppgifter också gör en ordentlig inventering. Vad är det vi kräver av skolan i dag? När vi gör det så ser vi att mycket av det som interpellanten efterfrågar finns som en uppgift för skolan, och inte bara som en perifer uppgift utan som en av de kärnuppgifter som skolan har. Utifrån den utvärdering som Göteborgs universitet har gjort av det projekt som vi gemensamt har genomfört ser vi att man har lyckats bäst framför allt där man har vänt sig till både tjejer och killar. Jag tror också att det är den vägen som vi ska fortsätta att arbeta. När vi talar om feministiskt självförsvar förstår jag naturligtvis att vi inte talar endast om någon kampsport utan om hela bilden. Men det är framför allt kampsporten som jag vänder mig mot. Det andra har vi redan som en kärnuppgift för skolan, och det kommer vi också att ha i framtiden.