EU:s framtida sammanhållningspolitik

Herr talman! Marie Nordén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att landsbygden i Sverige också i framtiden får del av resurser från EU:s sammanhållningspolitik. Bakgrunden till frågan är regeringens svar på kommissionens konsultation om den framtida sammanhållningspolitiken. Eftersom Sverige är en av de största nettobetalarna per capita till EU:s budget är den svenska utgångspunkten, inför förhandlingarna om EU:s nästa fleråriga finansiella ramverk efter 2013, budgetrestriktivitet med sikte på en minskning av den samlade EU-budgeten. Därför är regeringens huvudmål, som tidigare kommunicerats, att reformera sammanhållningspolitiken, i första hand för att reducera den totala omfattningen men också dess sammansättning så att den blir kostnadseffektiv och resultatorienterad. Även den gemensamma jordbrukspolitiken behöver reformeras och minskas. Hur detta ska ske och i vilken utsträckning det ska ske återstår att förhandla om. Viktiga frågor att beakta är bland annat den svenska finansieringsbördan och hur återflödet föreslås bli fördelat på olika delar av unionen. Jag kan konstatera att det finns ett brett stöd i de flesta medlemsländerna och i Europaparlamentet, som numera är medbeslutande, för att sammanhållningspolitiken, precis som i dag, ska omfatta alla regioner. För regeringen är det dock, av solidaritetsskäl, självklart att lägga fokus på de delar av unionen som har störst behov. Så är det för övrigt redan i dag när 81,5 procent av strukturfondsmedlen går dit. Sverige deltar aktivt och konstruktivt i förhandlingarna om sammanhållningspolitiken. Regeringen har redan i sitt konsultationssvar som ett av sina huvudbudskap lyft fram det fortsatta behovet av målinriktade åtgärder varvid hänsyn tas till de speciella förhållandena i de extremt glesbefolkade områdena i norra Europa. Jag har tagit initiativ till flera möten bland annat med ansvarig kommissionär, Europaparlamentariker och mina ministerkolleger i andra medlemsstater för att betona vikten av detta. Så jag kan försäkra Marie Nordén om att jag i de kommande förhandlingarna kommer att slåss för att tillvarata svenska intressen, vilket omfattar både budgetrestriktivitet och en utformning som är av betydelse inte minst för landsbygden.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret och skulle önska att jag kunde känna mig trygg med det. Tyvärr spretar beskeden från regeringen. Det finns anledning att ifrågasätta regeringens strategi i den här frågan. Det är just det som är anledningen till att jag ställt min interpellation till ministern och till att vi i dag debatterar den. Det är mycket som står på spel för min del av landet - det vill säga för Jämtland, eller för den delen skogslänen. Det är så mycket som 3,5 miljarder kronor som när det gäller Jämtland och uppåt står på spel om vi inte gör ett bra jobb. De signaler som kommer från regeringen och också från andra håll, bland annat från EU-minister Birgitta Ohlsson, är inte riktigt som de besked som ministern här i dag ger. Birgitta Ohlsson har tidigare meddelat att regeringen tillsammans med likasinnade länder driver på för en kraftigt bantad EU-budget. Som ett led i detta ska EU:s strukturfonder användas endast där behovet är störst. Precis som ministern säger i sitt svar går redan i dag drygt 80 procent av strukturfondsmedlen just till de länder som bäst behöver pengarna. När regeringen ganska starkt trycker på denna del kan man naturligtvis undra om procentantalet ska öka och om resurserna till länder och regioner, till exempel Sverige, ska minska. De likasinnade länder som tillsammans med Sverige tidigare drivit på för en minskning av budgeten har dock ändrat strategi när det gäller att minska budgeten. I dag står Sverige helt ensamt beträffande den linjen; vi har inga vänner när det gäller att minska budgeten. De andra länderna har gått med på en frysning av budgeten därför att man anser att EU:s strukturfonder är så pass viktiga. Vi har samma inställning som regeringen - att EU:s budget borde minska och att stora delar av den borde reformeras, inte minst den gemensamma jordbrukspolitiken. Men då Sverige till slut som enda land, utan några vänner i frågan, fortsätter att vidhålla att budgeten ska minska måste det väl leda till en ganska stor isolering och till att inflytandet över processen och förhandlingarna minskar. Givet är också att om Sverige som enda land kräver en minskad budget för sammanhållningspolitiken ger det signaler till kommissionen om att det finns ett utrymme för att minska också strukturfondsmedlen till Sverige - ett scenario som inte verkar oroa vare sig finansministern eller EU-ministern. Men utifrån vad regionminister Hatt här säger borde det oroa henne. Tror ministern att det är en hållbar och möjlig linje att fortsätta att driva frågan om att minska omfattningen av sammanhållningspolitiken och EU:s budget totalt sett då Sverige är det enda landet som driver den linjen? Och borde inte all kraft läggas på att få en utformning som stärker Sveriges position och som möjliggör att strukturfonderna i Sverige utvecklas, inte avvecklas som många i dag känner en stor oro för?

Herr talman! Sveriges syn på sammanhållningspolitiken är en viktig fråga att diskutera. Jag lyssnade med stort intresse på statsrådet Hatts svar. Men jag delar Marie Nordéns farhågor. Det kommer lite olika signaler från regeringen. Vilken linje är det som gäller? Jag hoppas att det är statsrådets linje som gäller. Jag har några frågor utifrån det svar vi här hört. Statsrådet säger att man vill reducera den totala omfattningen av EU:s budget. Vad innebär att "reducera den totala omfattningen"? Är det ett ekonomiskt mål? Eller menar regeringen att Sverige ska stå utanför? Eller ska enbart länder som uppfyller konvergenskraven få del av sammanhållningspolitiken? Jag vill höra vad som är den svenska regeringens ställningstagande där. Statsrådet konstaterar att det finns ett brett stöd i de flesta medlemsländerna när det gäller sammanhållningspolitiken och att den, precis som i dag, ska omfatta alla regioner. Gäller det också Sveriges syn på detta? Om nu Sverige vill minska EU:s budget och mindre pengar ska komma till sammanhållningspolitiken kommer regeringen då att tillföra mer nationella pengar till den regionala utvecklingen? Hela Sverige - norra Sverige liksom Småland och Värmland - ska ha utvecklingsmöjligheter. Men det finns olika förutsättningar när det gäller landsbygden i Sverige. Här har sammanhållningspolitiken en otroligt viktig roll. Det handlar om tillväxt och utveckling och om hjälp till självhjälp för EU:s alla regioner. Där ingår alla delar av Sverige - Malmö liksom Torsby, Hagfors och Karlstad. Sammanhållningspolitiken har gett ungefär 1 miljard kronor till spännande utvecklingsprojekt i hela Värmland. Det har gjort att man också kunnat mobilisera en stark utvecklingskraft för genomförandet av den regionala utvecklingsplanen. Region Värmland har avlämnat starka och kloka synpunkter till EU. Man har skrivit under deklarationen om att det nuvarande och långsiktiga målet med regional konkurrenskraft och sysselsättning eller ett liknande system med tillräcklig finansiering och flexibilitet ska finnas kvar efter år 2013. Jag vill alltså veta hur den svenska regeringen ser på hela sammanhållningspolitiken. Vilken linje är det som gäller?

Herr talman! Förberedelserna för den framtida sammanhållningspolitiken efter år 2013 går nu in i ett intensivt skede. Enligt tidsplanen ska EU-kommissionen i vår konkretisera ett förslag. Förslaget ska presenteras i sommar. Därefter inleds förhandlingarna mellan medlemsstaterna och kommissionen. Programmet ska om tidsplanen håller, vilket den aldrig har gjort tidigare, vara klart 2013 för att träda i kraft 2014. Men vad vill då den svenska regeringen med den framtida sammanhållningspolitiken? Ja, frågetecknet är berättigat. Svaren blir nämligen olika om man frågar Näringsdepartementet, Statsrådsberedningen och Finansdepartementet. Anna-Karin Hatt, som är ansvarig minister, har tidigare lyft fram frågor som ligger i linje med den uppfattning som råder ute i många regioner. Det är därför lite oroande att hon i sitt inlägg på sammanhållningskonferensen i Bryssel i slutet av januari betonar att en begränsad budget innebär att strukturfonderna bör riktas till dem som bäst behöver medlen under nästa period. Ansvarig EU-kommissionär, Johannes Hahn, har till och med uttryckt oro över den svenska regeringens spretiga hållning, eller rättare sagt brist på tydlighet. Han menar till och med att regeringens hållning kan straffa sig. Enligt uppgift har regeringen varit överens om följande. 1. En nyckel till framgång är att det finns ett tydligt nedifrån-och-upp-perspektiv. Alla nivåer ska involveras i genomförandet, den nationella, den regionala och den lokala nivån. 2. Städerna ska ses som motorer för utveckling och centrum för kreativitet och innovation. 3. Regeringen vill betona vikten av de så kallade territoriella samarbetsprogrammen, Interreg, och makroregionala strategier, till exempel Östersjöstrategin. 4. Insatserna ska utifrån regionernas särskilda förutsättningar koncentreras till ett begränsat antal prioriteringar. Regeringen vill även ha ett ökat resultatfokus. 5. En ökad sektorssamordning och samordning mellan olika program önskas. 6. Regeringen vill även se konkreta förslag på administrativa förenklingar i genomförandet av strukturfonderna. En avgörande fråga är då om alla regioner ska få ta del av strukturfonderna även framöver. Strukturfonderna är i dag ett av våra främsta verktyg, ja, kanske det enda verktyget, för att stimulera regional utveckling. Det skulle vara mycket olyckligt om de möjligheterna inte finns framöver.

Herr talman! Regeringens svar på kommissionens öppna samråd kring den femte rapporten om den framtida sammanhållningspolitiken är väl genomtänkt. Ministern höll en mycket välbesökt hearing den 21 januari, och det är glädjande att många av de synpunkter som framkom där återfinns i regeringens svar. Som bekant är sammanhållningspolitikens mål att bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom Europeiska unionen. Den syftar till att minska regionala skillnader och ojämlikhet mellan människor i de olika regionerna. Jag anser att regeringen visar en mycket ansvarsfull hållning genom att kräva en reformering av sammanhållningspolitiken när det gäller både omfattning och sammansättning. Under den nuvarande perioden omfattar strukturfonderna och sammanhållningsfonden drygt en tredjedel av EU:s budget, vilket är ca 350 miljarder euro. Det är mycket pengar som skattebetalarna i bland annat Sverige har slitit hårt för. Därför är det naturligt att Sverige ska ta del av dessa fonder men också att vi ska våga ifrågasätta storleken och användningen av fondmedel. En resultatorienterad och effektiv sammanhållningspolitik är något som borde vara en självklarhet. Det är det inte nu, och i vissa länder har man missbrukat EU-fonderna till meningslösa projekt och, ännu värre, för egen vinning för de inblandade. Till skillnad från Marie Nordén anser jag att regeringen tydligt poängterar att det för Sverige är särskilt viktigt att lyfta fram behovet av speciella insatser som möter de geografiska och demografiska utmaningarna i de glesbefolkade delarna i norra Sverige. Med sina hårda klimatvillkor och långa avstånd är Jämtland precis en sådan region som nämns i regeringens svar till kommissionen. Som skåning har jag inga anspråk på att kunna Jämtland bättre eller ens lika bra som Marie Nordén, men jag vill inte se regionen endast som ett mörkt och kallt ställe beroende av stöd från EU. Tvärtom har Jämtland fantastiska möjligheter, bland annat inom turist- och upplevelseindustrin - två områden som trots finanskrisen ökade och har stor potential inför framtiden. Herr talman! Regeringen arbetar för att alla delar av landet ska utvecklas av egen kraft och bidra till det gemensamma bästa. Som ministern säger: Alla regioner kan och ska vara tillväxtregioner. Detta gäller självklart Jämtland - och Värmland, Skåne och alla andra.

Herr talman! Låt mig först tacka interpellanten och partikamrater för att ha beskrivit hur de ser på den här problematiken. Sedan vill jag varmt tacka statsrådet för ett förtydligande svar, inte minst där statsrådet lyfter fram att hon själv i möten med ansvarig kommissionär, EU-parlamentariker och ministerkolleger i andra medlemsstater betonat vikten av de speciella förhållandena i de extremt glesbefolkade områdena i norra Europa. Det kanske var det som var huvudpoängen i interpellationen, och den är därmed besvarad genom det omdömesgilla svaret. Låt oss sedan, herr talman, titta på ett antal punkter som förvånar mig i interpellantens beskrivning. Jag har sammanfattat i fyra punkter. Den första punkten gäller att man vill roffa åt sig så mycket som möjligt av de bidrag som man kan få inom ramen för medlemsstaternas solidariska finansiering. Där vill jag gratulera statsrådet och alliansregeringen till att visa solidaritet med de svagare länderna i Europa, någonting som verkar vara helt bortblåst i interpellationen. Den andra punkten handlar om att vi är den största nettogivaren och då har ett ansvar inför skattebetalarna att överväga hur dessa resurser används. Det handlar, precis som statsrådet skriver i svaret, om att fundera på att reducera den totala omfattningen av dessa omfördelningsbidrag, i gigantiska miljardproportioner, som inte alltid når rätt fram till de bästa mottagarna. Det gäller också, som skrivs i interpellationssvaret, att titta på kostnadseffektivitet och resultatorientering vad gäller sammansättningen av EU:s resurser och hur de bäst ska förvaltas. Här verkar det som att det enda Socialdemokraterna kan erbjuda är att fortsätta att bygga upp strukturfonder i stället för att titta på någonting nytt. Låt mig bara ta jordbrukspolitiken som ett exempel, som också statsrådet nämnde. Den socialpolitik som vi bedriver i EU har nu fått ett fokus på skadeverkningarna av tobaken som drabbar den halva miljard människor som lever i Europa, och det vidtas kraftiga åtgärder för att komma till rätta med detta. Samtidigt omfördelas jordbruksstödet ibland till tobaksplantager inom ramen för EU:s medlemsstater. Det kan väl inte vara rimligt att vi fortsätter att bygga ut jordbruksstödet så att vi motverkar de sociala ambitionerna att minska tobakens skadeverkningar. Det är ett av många exempel. Den tredje punkten gäller att interpellanten säger att man värnar just om landsbygdens överlevnad genom att se strukturfonderna som den viktigaste ingångspunkten. Krister Örnfjäder betonar att strukturfonderna kanske är det enda verktyg som kan garantera överlevnaden för landsbygden. Låt mig då konstatera, herr talman, att Krister Örnfjäder och jag kommer från samma del av landet där vi har en kustnära glesbygd som gränsar mellan mitt län, Östergötland, och Krister Örnfjäders, Kalmar län. Det är förvånande när Krister Örnfjäder tillsammans med andra socialdemokrater så sent som i valrörelsen stod och bejakade en kraftig höjning av drivmedelskostnaden och till och med en kilometerskatt som på ett dramatiskt sätt skulle drabba små åkerier, vilket många vittnar om. Man kanske rent av hotas av nedläggning. Den typ av politik som Socialdemokraterna förespråkat för att värna landsbygdens överlevnad verkar man nu anse ska hämtas hem via EU:s strukturfonder med de negativt solidariska insatser detta innebär för övriga länder som inte har det så fett. Den sista punkten gäller det som interpellanten skriver i slutet av sin interpellation, att det finns otaliga exempel på hur EU:s strukturfondspengar bidragit till att minska verkningarna av lågkonjunkturen i Europa. Då kan man fundera, herr talman, på en omfördelning av strukturfonderna genom att i stället kanske titta på hur vi kan skaffa buffertfonder och andra möjligheter att hjälpa de länder runt om i Europa som drabbats särskilt hårt av lågkonjunkturen. Här har vi dock hört från oppositionen att vi inte ska syssla med det utan det verkar vara strukturfonder vi ska syssla med, men då ska vi inte ge till de fattiga utan roffa åt oss som rikt land. Jag förstår inte hur den politiken hänger ihop.

Herr talman! Tack för inläggen från Marie Nordén, Ann-Kristine Johansson, Krister Örnfjäder, Boriana Åberg och Finn Bengtsson. Det är viktigt att konstatera att vi, precis som Krister Örnfjäder på ett mycket förtjänstfullt sätt lyfte fram, befinner oss i en situation där vi fortfarande väntar på att kommissionen ska komma med sitt detaljerade förslag till hur den framtida sammanhållningspolitiken ska se ut. Från sommaren och framåt kommer ett intensivare förhandlingsskede att gå i gång. Mycket återstår att förhandla om, och mycket är alldeles för tidigt att sia om. Den svenska linjen ska ses i en europeisk kontext. Det är oerhört viktigt att understryka detta. Den budgetrestriktiva svenska linjen ska ses mot bakgrund av att det finns många medlemsstater runt om i Europa som gärna skulle använda EU-budgeten, och se till att den ökade, för att på det sättet avlasta nationella budgetar och kanske starkare föra en del av krishanteringspolitiken och återhämtningspolitiken via EU. Det är mot den bakgrunden som den svenska linjen - och jag konstaterar att Marie Nordén understryker att vi är överens i riksdagen om den - om en budgetrestriktiv hållning ska ses. Det är den ena frågan. Den andra frågan handlar om hur vi, när vi väl kommit överens om omfattningen av EU-budgeten, ska använda resurserna, för jordbrukspolitiken eller för sammanhållningspolitiken. Jag är den första att erkänna att sammanhållningspolitiken är viktig för Sverige. Det är 30 miljarder kronor under innevarande programperiod. Det är resurser som vi fick loss trots att den dåvarande socialdemokratiska regeringen och Göran Persson länge lät bli att delta i diskussionerna om hur den innevarande programperioden skulle se ut. Så agerar inte den här regeringen. Däremot har vi två parallella förhandlingsspår som pågår. Å ena sidan har vi långtidsbudgeten, som ju hanteras av EU-ministrarna, finansministrarna och statsministrarna. Å andra sidan har vi sammanhållningspolitiken. Ska man kunna förverkliga den svenska linjen, att ha en budgetrestriktiv linje, måste man titta på de riktigt stora posterna i EU-budgeten, och dit hör sammanhållningspolitiken. Det stämmer inte att Sverige inte skulle ha några vänner i den diskussionen. Det finns flera vänner. Danskarna, nederländarna och britterna har liknande synpunkter som Sverige både när det gäller budgetminskning och att sätta fokus på de mest behövande regionerna i Europa. Jag lyfter i mitt interpellationssvar till interpellanten fram att vi från regeringens sida noterar att det finns ett starkt stöd bland medlemsländerna för att alla regioner ska omfattas, precis som sker i dag. Samtidigt är det viktigt att konstatera att redan i dagens program går en merpart av resurserna, över 80 procent, till de mest behövande regionerna. Det tycker jag och regeringen är en bra ordning som faktiskt av solidaritetsskäl bör finnas kvar. När det gäller sammanhållningspolitikens utformning i övrigt hade Krister Örnfjäder verkligen läst på och gjort sin hemläxa. Han redogjorde på ett mycket bra sätt för huvudpunkterna i det svenska konsultationssvaret. Det stämmer väldigt väl. Vi vill ha ett tydligt nedifrån-och-upp-perspektiv, ett ökat resultat och framför allt ett ökat fokus på hur sammanhållningspolitiken kan bidra till ett innovativt Europa och en grön, inkluderande tillväxt i alla EU:s medlemsstater och i hela Europa.

Herr talman! Nu är det med ministern jag debatterar, och jag är glad att det är en minister från Centerpartiet som har ansvaret för dessa frågor och inte Moderaterna, som har linjen att det i grund och botten handlar om att man inte ska ha den här typen av stöd till resten av landet. Finn Bengtssons försök att slå sönder vår argumentation om behovet av strukturfondsresurser i hela landet, och framför allt i de norra, glesare delarna, framgår ganska tydligt. Vi har inte på något sätt ifrågasatt behovet av att vara solidarisk i EU. Vi säger inte nej till den nivå vi ligger på i dag när det gäller de fattigare länderna med de största behoven. Det som fick mig att skriva interpellationen var att det kom så spretiga besked från regeringen. Vi tycker att det är viktigt att det finns en tydlig linje som är öppen för alla så att man vet att det inte sägs en sak till oss i riksdagen och någonting annat i de slutna rummen, att man inte får olika besked vid olika möten av olika representanter för regeringen. Det som oroar mig är att Sverige faktiskt är ensamt. Eller är det så att de andra står kvar vid sitt krav att sänka EU:s budget? På den frågan vill jag att ministern svarar ja eller nej. De besked som jag har fått är att de fem tidigare vännerna med vilka vi tillsammans drev linjen att sänka budgetnivån har backat och sagt att de går med på att frysa budgeten, att det är där de har landat, men där kanske ministern kan ge ett tydligt besked, ja eller nej. Jag tycker att det är viktigt att vi ser till att de resurser som ska finnas i den totala budgeten, på vilken nivå de än må landa, kommer rätt områden till del så att de knappa 20 procent som blir över fördelas på ett sätt som gynnar de regioner som behöver dem bäst. Det är från en sådan region som bland annat jag kommer. Jag vet att det finns ett behov av att se över regelverket för strukturfonderna och att man behöver utveckla och se vilka krav man ska ställa på de projekt som ska få stöd. Det är inte så att det inte ska göras någonting åt det, för vi vet att det finns mycket kritik mot hur pengarna fördelas. Det är något som vi hela tiden måste utveckla så att man känner ett förtroende för de resurser som vi har att förfoga över. Återigen: Det är viktigt med solidaritetstanken. Självklart ska vi dela med oss, och det gör vi också. Vi vet att EU som projekt har bidragit stort till att utveckla många fattiga länder i Europa när det gällt ekonomin men också demokratin. Men om regeringen inte ser att det finns ett utrymme och en möjlig väg att reducera EU:s budget och sammanhållningspolitikens budget borde man rimligtvis släppa den tanken och gå vidare. Då borde man i stället lägga resurser och energi på att skaffa allierade så att vi kan driva linjen att försvara den mängd pengar som ska komma till Sverige, som ligger på en rimlig nivå, och se till att vi har vänner som driver samma linje. Det tycker jag känns mer angeläget än att av princip hålla fast vid en linje som alla är överens om men där vi inte kommer att lyckas få ned sammanhållningspolitikens budget.

Herr talman! Statsrådet Hatt säger att vi just nu väntar på kommissionens förslag. Så är det. Den här interpellationsdebatten är viktig så att vi får en diskussion om vad som är Sveriges linje, att vi i Sveriges riksdag får klart för oss vad det är för linje Sverige driver. Vi är helt överens om vikten av budgetrestriktivitet och om hur vi använder EU:s pengar på bästa sätt. Vi är överens om att en stor del i dag går till svaga regioner och bör så göra även framöver. Jag måste komma med en liten kommentar, nämligen att det faktiskt var Göran Perssons regering som hämtade hem en stor del till det landsbygdsprogram som i dag finns, pengar som går till landsbygdsutvecklingen i hela Sverige. Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet. Hur stor del ska Sverige ta hem, och vad innebär det att den ska reducera den totala omfattningen? Ska hela Sverige stå utanför, eller är det delar av Sverige? Jag reagerar när jag läser om inriktningen. Regeringen lyfter i detta sammanhang fram betydelsen och det fortsatta behovet av målinriktade insatser för våra extremt glesa områden i norra Sverige. Är det den inriktningen som gäller för regeringen, att det är norra Sverige? Jag kan upplysa statsrådet om att det finns avstånd och besvärliga situationer för företagare på hela Sveriges landsbygd. Värmland, som jag kommer från, är ett Sverige i miniatyr. Vi har inte lika långa avstånd som i Norrbotten, men definitivt avstånd. Det är problem att få tag på riskvilligt kapital för småföretagare som vill utvecklas och så vidare. Tycker statsrådet att en del av Sverige eller hela Sverige ska få del av det?

Herr talman! Jag håller med Marie Nordén: Som tur är för vi en diskussion med Anna-Karin Hatt och inte med Finn Bengtsson. Jag ska ändå gå i svaromål som hastigast. Du kan prata om bensin och kilometerskatt, men om du vill ha en bra nivå på diskussionen, varför pratar du inte om svavelavgifter på sjön? Varför pratar du inte om dieselskattehöjningar som ni kom med efter valet men inte vågade tala om före valet? Det vore åtminstone renhårigt. Herr talman! Jag vill inte förflytta fokus från det ärende som vi har att diskutera. Jag vill föra en seriös diskussion. Anledningen till att jag kom in i detta är att jag har fått signaler från olika delar av Sverige om att man blev lite fundersam när ministern hade det här inlägget i slutet av januari, vilket var efter de tillfällen som åberopades tidigare där vi hade möjlighet - jag var själv med vid båda tillfällena - att ha en diskussion med ministern, vilket jag tyckte var bra. Men jag vill att det ska hålla hela tiden, ända in i mål. Finn Bengtsson undrar om jag tror att strukturfonderna är det enda. Nej, de är inte det enda. Men det är det enda anslaget under rubriken Regionalpolitik. Det finns inget annat. Det är det här vi lutar oss emot. Om vi inte har något innehåll i det här har vi heller inte pengar till att bedriva regionalpolitik. Ska vi ta bort det här ska det komma till nya pengar, svenska pengar som bara betalar det här ändamålet. Det vore renhårigt. Då skulle jag kunna få detta att hänga ihop, inte annars.

Herr talman! På Marie Nordéns påstående att Moderaterna är emot stöd för vissa delar av landet vill jag svara att alla fyra allianspartier som ingår i regeringen är för en politik för tillväxt i alla delar av landet. Målet är att ta vara på alla människors utvecklingspotential, oberoende av bostadsort. Eftersom det i dag är den internationella kvinnodagen frestas jag att tillägga: och oberoende av kön. I bland annat svaret till kommissionen beaktar regeringen särskilt jämställdhetsperspektivet och de europeiska kvinnornas rätt att delta i arbetslivet på samma villkor som männen. Det är inte verklighet i hela unionen.

Herr talman! Låt mig först konstatera att jag var mycket glad över det svar som statsrådet lämnade. Där står bland annat att läsa: Regeringen har i sitt konstitutionssvar som ett av sina huvudbudskap lyft fram det fortsatta behovet av målinriktade åtgärder som tar hänsyn till de speciella förhållandena i de extremt glesbefolkade områdena i norra Europa. Detta är alltså ett uttalande som regeringen gör, och det är skillnaden från det som Socialdemokraterna försöker använda som möjligt regeringsalternativ. Vi har en samlad regering som uttalar sig. Där finns det moderater, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater. Vi står bakom detta. Därmed är det inte några skillnader när det gäller ministeransvaret. Men jag är mycket glad att det är just Anna-Karin Hatt som fått detta förtroende. Hon visar på alla sätt att hon lever upp till alliansregeringens och väljarnas förväntningar. Man kan i ett vidare perspektiv ställa sig frågan hur Europas stora problem ser ut. Det handlar om en transferering som bygger upp en fond på i runda slängar 3 500 miljarder svenska kronor eller 350 miljarder euro. Det kan diskuteras hur man använder dem bättre än genom att dela ut jordbruksstöd som blir allt mindre relevant. Jag nämnde ett exempel på hur man stöder tobaksplantager. Det är direkt konträrt mot en vettig socialpolitik som ska minska tobakens skadebiverkningar. Då är man ganska fantasilös. Det är klart att de stora problemen i Europa i dag, som bland annat lågkonjunkturen har drabbat vissa länder med, är en oförsiktighet med budget och budgetprocesser. Där kan Sverige gå före för att hjälpa till. Mitt eget fackpolitiska område är socialpolitiken. Vi åker med socialförsäkringsutskottet ned till Grekland för att titta över pensionssystemets hållbarhet. Vi har en bred parlamentarisk uppgörelse i Sverige som kanske är någonting att ta efter. Den typen av åtgärder, herr talman, tror jag egentligen bättre ägnar sig för en sammanhållen politik i Europa, som håller länderna tillsammans och vid gott mod. Glöm då inte heller att EU:s huvudsakliga engagemang har varit ett fredsprojekt. Det ska inte söndras genom att vi roffar åt oss politik från en bidragspolitik som inte fungerar.

Herr talman! Jag tackar Marie Nordén för en väldigt bra interpellation och Anna-Karin Hatt för i huvudsak bra svar. Som mina kolleger i debatten varit inne på har interpellationen till största del kommit till stånd på grund av regeringens spretiga bud. EU-minister Birgitta Ohlsson säger en sak och finansminister Anders Borg säger en annan. Sedan säger Anna-Karin Hatt egentligen ungefär vad vi vill höra. Då är det klart att vi verkligen vill få besked nu innan kommissionen kommer med sitt utlåtande. Jag är själv från norra Västerbotten, ett område som traditionellt har varit väldigt EU-kritiskt och negativt ställt till EU. Sammanhållningspolitiken och strukturfonderna har till stor del ändrat den synen. Som många av mina kamrater också har redovisat har det kommit till stånd väldigt många projekt som inte hade kommit till stånd om vi inte hade haft strukturfonderna. Strukturfonderna är uppbyggda så att det är flera olika aktörer som samverkar för att man ska få ut det här och det här. Bara detta har gjort att sammanhållningen har blivit mycket bättre. Finn Bengtsson avslutade sitt första inlägg med att säga att han inte hade förstått. Jag är helt övertygad om att han inte har förstått. Finn Bengtsson redovisar också återigen i sitt andra inlägg att det handlar om bidrag. Det går en ytterligt tydlig skiljelinje mellan oss socialdemokrater och Moderaterna när det gäller vad som är fonder för regional utveckling och vad som skulle vara bidrag. Här har Anna-Karin Hatt också skrivit väldigt bra. Jag har läst hennes tal till SKL, och hon lyfter fram den självbild som sprids över landet om att det i vissa delar handlar om bidrag medan det egentligen handlar om utveckling och regionalpolitik. Det måste vi komma ifrån. Jag är helt övertygad om att det för att vi ska få tillväxt över hela landet är viktigt att vi har samma förutsättningar över hela landet. Då är det viktigt att fonderna också i framtiden ska kunna ge tillväxt i Småland, Värmland, Ångermanland, Jämtland och Norrbotten. Har vi en sammanhållningspolitik ska den gälla hela landet, eller hur?

Herr talman! Man frågar vilken som är Sveriges linje. Jag kan glädja interpellanten och övriga deltagare i debatten med att berätta jag vid ett par tillfällen har samrått både med näringsutskottet och med EU-nämnden och redogjort för den svenska linjen, också innan vi kom in med svaret på EU-kommissionens femte sammanhållningsrapport. Det borde inte vara någon nyhet för riksdagen att regeringen har en linje, en gemensam och samlad linje. Sedan är det klart att vi har lite olika roller som statsråd. Birgitta Ohlssons huvudansvar är inte att tala för sammanhållningspolitiken. Det är mitt huvudansvar att förhandla den frågan och föra den diskussionen i den europeiska och svenska kontexten. Birgitta Ohlsson har som sitt ansvar att i första hand förhandla det fleråriga finansiella perspektivet. Därför är det kanske inte så konstigt att vi lägger lite olika tonvikt. När det gäller regeringens inställning och vad vi har gått in med till Bryssel i form av formella svar har vi ett gemensamt och tydligt förhållningssätt när det gäller den framtida sammanhållningspolitiken. För mig är det viktigt att konstatera att det finns två ledstjärnor i detta arbete. Jag tycker att vi ska vara varsamma med skattebetalarnas pengar, oavsett om det är svenska eller europeiska skattebetalare, därav den budgetrestriktiva linjen. Dessutom vill jag se en sammanhållningspolitik i hela Europa som bättre stöder målen i Europa 2020-strategin. Där finns det många länder som borde lära av Sverige. 70 procent av alla projektmedel i Sverige har gått till investeringar i ökad innovationskraft. Jag skulle önska att fler länder följde den vägen och att vi framför allt premierar att man förbättrar Europas gemensamma omställningsförmåga. När det gäller hur vi fördelar resurserna mellan olika regioner är det jätteviktigt att konstatera att det för svenskt vidkommande just nu är centralt att lyfta fram behoven i de glesbebyggda delarna av norra Europa. Det är en situation som Sverige och Finland har men som nästan inte finns i andra europeiska länder. Nästan 40 procent av resurserna under innevarande programperiod kan förklaras av det så kallade gleshetskriteriet. Samtidigt ska vi inte ta de pengarna för givna, utan det bygger på att vi själva även framöver vill ha tydlig hänsyn till gleshetskriteriet i den kommande programperioden för att vi ska kunna göra angelägna investeringar i Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och i övriga delar av Sverige. Det finns inte i den svenska linjen att Sverige skulle ställa sig utanför sammanhållningspolitiken. Det finns heller inte i den svenska linjen att delar av Sverige helt skulle ställa sig utanför sammanhållningspolitiken. Självklart arbetar vi utifrån att alla regioner i Europa kommer att omfattas. Däremot måste det vara skillnad på hur mycket resurser vi lägger i olika delar av regionen. Av solidaritetsskäl och av fredsprojektsskäl är det otroligt viktigt att vi i huvudsak fokuserar de gemensamma resurserna på de regioner som faktiskt har de allra största behoven i Europa.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för debatten. Det känns som en angelägen debatt, och den kändes nödvändig att ta och att också sprida den utanför utskottssammanträdena. Det är viktigt att vi får ett tydligt besked från regeringen, och det tycker jag att vi har fått från minister Hatt i dag. Jag tycker också att det är angeläget att vi använder skattebetalarnas resurser på ett bra sätt. Vi stöttar regeringen i dess arbete med att minska budgeten om det är möjligt. Att reformera jordbrukspolitiken är nödvändigt, och naturligtvis ska vi se till att vi har en sammanhållningspolitik som faktiskt står just för att hålla samman både länder och hela Europa. Det handlar om att både vara med och utveckla de fattigaste delarna och att låta innovationer och näringsliv växa och stöttas i de lite rikare länderna. Solidariteten är något som vi delar. Det tycker vi är lika viktigt. Jag har inte fått svar på frågan om den linje som Sverige driver med att försöka reducera EU:s budget. Även om jag håller med om den linjen måste man också lägga krut på det som är möjligt. Jag vill naturligtvis veta om Sverige är ensamt eller ej. Har vi några allierade i det arbetet? Jag hoppas att vi kan följa upp det här arbetet. Hur det än är finns det fortfarande frågetecken när det gäller var vi kommer att landa och hur det kommer att se ut i framtiden. Kommer Sverige att få ta del av resurser på den nivå som vi i dag ligger på? Tror ministern att det är möjligt att driva den linje som regeringen i dag driver, där man tror att man kan reducera budgeten men ändå se till att de delar av landet som behöver resurserna på den nivå de ligger på i dag fortfarande kan få dem?

Herr talman! Vi har nu under interpellationsdebatten talat om behovet av att reformera strukturfonderna. Ministern har nämnt det ett antal gånger, men vi har inte riktigt fått svar på vad det innebär att de skulle reformeras. En reform som skulle vara nödvändig, behjärtansvärd och rent av framåtsyftande gäller regelverket vid ansökningar. Visst är det väl stelbent av Tillväxtverket att helt enkelt lägga ansökningarna i papperskorgen när man inte hinner behandla dem. Borde de inte kunna användas igen? Samma sak gäller när programperiodens pengar är slut. Då borde man kunna upparbeta ansökan och lämna in den igen för den nya sökomgången. Så är det inte i dag. Det är väldigt många som driver projekt som tycker att det system vi har i dag är väldigt krångligt. Just den delen kan vi nog faktiskt reformera. Sedan håller jag med om att sammanhållningspolitiken ska gälla hela landet. Strukturfonderna har gett oss väldigt mycket. Framför allt under lågkonjunkturen har det kunnat komma i gång flera företag som vi alla har haft nytta av. Det tycker jag att vi fortsättningsvis också ska beakta.

Herr talman! Det gläder mig att ha fått tillfälle att diskutera den här frågan med Marie Nordén och övriga som har deltagit i debatten. Tack så mycket för det! Jag tackar också för din beskrivning av vilka delar vi faktiskt har enighet om i Sveriges riksdag. Det är viktigt att konstatera det för att vi ska få en stark linje i förhandlingarna. Däremot är det för tidigt att svara på huruvida Sverige kommer att vara ensamt eller inte och hur långt vi kommer att nå i förhandlingarna om EU:s långsiktiga finansiella perspektiv. Jag skulle avråda från att redan i det här skedet, långt innan förhandlingarna är avslutade, kasta in handduken. För svenska skattebetalare är det väldigt viktigt att vi är varsamma med skattebetalarnas pengar. Det gäller både här hemma och i Europa. Det återstår en hel del förhandlingar innan vi vet hur långt vi når. Däremot är jag helt övertygad om att det är fullt möjligt att förena en budgetrestriktiv linje och en linje där man använder de resurser man avsätter för sammanhållningspolitiken på ett klokt sätt. Isak From frågade vad som ska reformeras. Jag kan inte återge alla delar i regeringens svar, men några av huvudpunkterna är att vi vill att sammanhållningspolitiken ska fokuseras på färre prioriteter, vi vill öka resultatfokuset så att vi får mer valuta för pengarna, vi vill ha ett tydligare nedifrån-och-upp-perspektiv, och framför allt vill vi gärna se ökade regelförenklingar för projektägarna. I det långa loppet tror jag att det när vi kommer till den svenska utformningen av sammanhållningspolitiken blir extremt viktigt att se till att den stöder det som är vår övergripande målsättning, det vill säga att vi ska ha en tillväxt i hela landet och öka möjligheterna för människor, oavsett var de råkar bo, att växa och utvecklas av egen kraft. Tack för debatten!