Ersättningsnivåerna i föräldraförsäkringen

Fru talman! Monica Green har frågat finansministern om han avser att ta initiativ till en barnkonsekvensanalys av den förda ekonomiska politiken så att man kan jämföra hur barnfamiljerna lever ekonomiskt sett i dag, sett mot tidigare år. Monica Green frågar också om ministern har för avsikt att genomföra några ekonomiska beslut som syftar till att särskilt gagna vårt lands barn och deras familjer. LiseLotte Olsson har frågat socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson om hon avser att vidta åtgärder för att inkomstbortfallsprincipen ska återupprättas i föräldraförsäkringen samt om statsrådet avser att vidta åtgärder för att ensamstående föräldrar och deras barn inte ska missgynnas med regeringens politik. Matilda Ernkrans har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ för det ideella föreningslivet och dess verksamhet under sommarlovet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på dessa interpellationer, och jag har valt att besvara dem samtidigt. Jag vill börja med att beskriva regeringens politik för varaktigt högre sysselsättning och minskat utanförskap. Det är en bred ansats som är långsiktigt syftande, inriktad på åtgärder inom både skatteområdet och ersättningssystemen. Regeringens målsättning är ett arbetsliv som gör det möjligt för fler att använda sin förmåga, utan att behöva hamna i långtidssjukskrivning eller sjuk- och aktivitetsersättning. Att förhindra långvarig frånvaro på arbetsmarknaden är en central uppgift för regeringen, och för den enskildes trygghet är det viktigt med en väl fungerande socialförsäkring. Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att arbetslöshet är en vanlig orsak till dålig ekonomi. Att skapa goda förutsättningar till arbete är således den viktigaste åtgärden för möjlighet till god ekonomisk standard. Familjepolitiken ska utöver det bidra till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. Det är också viktigt att betona att den ekonomiska familjepolitiken bara är en del av regeringens samlade familjepolitik. Barn är en del av familjerna och därmed i hög grad beroende av sina föräldrars ekonomi och försörjningsmöjligheter. Mot bakgrund av att goda förutsättningar till arbete är avgörande för den enskilda familjens möjligheter till en god ekonomisk standard är utvecklingen av samhällsekonomin betydelsefull tillsammans med ett väl utvecklat stöd till barnfamiljerna. Vi har ett väl utbyggt trygghetssystem för familjer och barn. Såväl de behovsprövade bidragen som de generella bidragen verkar inkomstutjämnande. I detta sammanhang vill jag också informera om att regeringen redan i budgetpropositionen för 2008 redogjorde för sin uppfattning att man delar riksdagens bedömning och bereder frågan kring bidrag med mera som påverkar barn till särlevande föräldrar. Regeringens uppfattning är att föräldraförsäkringens utformning vad gäller längd, antal pappamånader och tak ska ligga fast. Dessutom är det regeringens uppfattning att inkomstbortfallsprincipen fortsatt ska gälla. Däremot anser regeringen att den sjukpenninggrundande inkomsten, vilken i dag beräknas utifrån den förväntade inkomsten, ska beräknas utifrån historiska inkomster. Skälet för detta är att en sådan beräkning är mer rättvisande och riskerna för felaktiga utbetalningar minskar. Regeringen beslutade i mars i år att inrätta en arbetsgrupp i Regeringskansliet med uppgift att föreslå en ny beräkningsgrund för socialförsäkringar utifrån historiska inkomster. Regeringens jobbpolitik med starkare drivkrafter till arbete genom jobbskatteavdrag och återupprättande av arbetslinjen i försäkringssystemen leder till bredare vägar tillbaka till arbetsmarknaden. Så motverkar vi utanförskap och lägger grunden för ett inkluderande samhälle. Jag har ett flertal gånger i riksdagen redogjort för att ensamstående föräldrars situation är en fråga som är angelägen i regeringens arbete, och jag anser att denna grupp behöver stöd från stat och samhälle. När det gäller vårdnadsbidraget vill jag upplysa om att det inte finns några lagliga hinder för en ensamstående förälder att använda sig av det. Vårdnadsbidragets syfte är bland annat att möjliggöra för föräldrar att tillbringa mer tid med sina barn. Föräldern kan därför förvärvsarbeta och samtidigt uppbära vårdnadsbidrag om barnomsorgen har ordnats på annat sätt. Vårdnadsbidraget är även så konstruerat att det ska kunna reduceras mot graden av nyttjande av offentlig förskoleverksamhet, vilket möjliggör en kombination av förskoleverksamhet och omsorg i hemmet. Jag vill betona att både vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusens syften särskilt gagnar vårt lands barn och deras familjer. Dessa reformer kommer att gälla från den 1 juli 2008. Jag vill avslutningsvis informera Matilda Ernkrans om att när det gäller föreningslivet får olika typer av föreningar ekonomiskt stöd via ett antal olika bidragssystem. Därtill utbetalas särskilda projektbidrag till barn och ungdomsverksamhet. Då LiseLotte Olsson, som framställt interpellation 2007/08:668, och Monica Green, som framställt interpellation 2007/08:724, anmält att de var förhindrade att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Kalle Larsson och Marina Pettersson i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag får inleda med att tacka för svaret. Som redan är noterat fungerar det så att arbetet i Vänsterpartiet är så fördelat att jag i dag är den som mottar svaret på den interpellation som LiseLotte Olsson ursprungligen ställt. Den ursprungliga titeln på interpellationen var "Miljardbesparingar på småbarnsföräldrar". Jag har full respekt för att riksdagens kammarkansli ville ha en mer neutral beteckning. Likväl är det detta som det här handlar om. Taket i föräldraförsäkringen, föräldrapenningen och havandeskapspenningen är sänkt. Där sparar regeringen 322 miljoner kronor per år på höggravida vabbande föräldrar. Den sjukpenninggrundande inkomsten för alla föräldralediga är sänkt från 80 procent till 77,6 procent. Regeringen sparar där 846 miljoner kronor enligt egna beräkningar. Dessutom blir det sisådär ½ miljard i besparingar när man kräver intyg för att det ska gå att få ut pengar för tillfällig föräldrapenning. Det här är miljardbesparingar som man kan säga just nu är lite av huvudnumret i regeringens familjeekonomiska politik. Detta får konsekvenser. Enligt budgetpropositionen, alltså regeringens egna beräkningar, har andelen ensamstående föräldrar med låg ekonomisk standard - om man med det menar 60 procent av medianen i disponibel inkomst - ökat från 19 procent till 30 procent på några år. Det tycker jag stämmer till eftertanke. Vad är det vi då talar om? Ja, det är färre utflykter på sommaren. Det är ensamstående föräldrar som inte har råd att köpa kläder till sina barn och som inte har råd att ge lika stor veckopeng, eller kanske ingen veckopeng alls. Det är ensamstående föräldrar som lever med en ständig oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Det här är förstås någonting som vi alla på olika sätt och från olika utgångspunkter är oroade över. Men i det svar som vi fått uppläst här i kammaren saknas den självkritiska insikten helt. Därför måste man nästan börja på en så grundläggande nivå att man frågar socialministern: Är allting bra? Är ni stolta, glada och lyckliga över situationen för ensamstående föräldrar i Sverige i dag, eller finns det saker som kan göras bättre? Vilka skulle det i så fall kunna vara? Vi har gett några förslag under de senaste månaderna och också under de senaste åren. Det är väl begripligt om inte alla förslagen faller en på läppen. Men samtidigt ska man kanske ändå börja fråga efter just självinsikten, om det som nu sker är gott nog. Det räcker inte riktigt att hänvisa till arbetslinjen, dels förstås därför att vi - det är delvis en annan debatt - inte anser att regeringen har en särskilt vettig arbetslinje över huvud taget, dels därför att flera av de saker som vi nu pratar om inte handlar om människor som när de berörs av de här systemen arbetar. I stället handlar det om att man är hemma för vård av sjukt barn eller därför att man har fått barn i familjen. Därför räcker det inte att så att säga hänvisa till att människor ska ha egen försörjning och arbete. Man måste också titta på hur ersättningsnivåerna är formulerade och på hur de fungerar. Ursprungsfrågan måste därför tyvärr vara detta med att backa ett steg. Är alltså socialministern nöjd med och glad och lycklig över den utveckling vi i dag ser när det gäller småbarnsföräldrar?

Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. När det gäller våra fattiga familjer i Sverige är det så att många barn trots att Sverige är ett ganska rikt land far illa. Barnfattigdomen har ökat. Nästan 150 000 barn bor i familjer som någon gång under det senaste året har sökt socialbidrag, försörjningsstöd, och levt på det. Ungefär en kvarts miljon svenska barn bor i familjer med mycket låga inkomster. Vilka barn är det då som är fattigast? Ja, det är främst barn till ensamstående föräldrar, barn med utländsk bakgrund eller barn i familjer där bara en av föräldrarna har ett jobb att gå till. Fattigdomen i de här familjerna leder till att barnen inte kan göra samma saker som andra barn. Barnen har inte råd att vara med på skolresan. Man kan inte betala dräkten till fotbollsspelandet. Barnen får inte åka på semester med familjen. I dag är det synliga mycket viktigt. Man ska som barn ha de rätta kläderna när man växer upp. Man ska ha rätt frisyr och rätt mobiltelefon. Även om vi vuxna tycker att man kan stå över det är det väldigt svårt för de barn som lever i familjer med väldigt dålig ekonomi. Barns självförtroende bygger i mångt och mycket på att inte sticka ut från mängden. Familjen har inte råd att åka på semester. Barnen blir kvar i stan. Allting kostar - till exempel att gå in på badet, att fika, att gå på museum eller att besöka en djurpark. Om några veckor kommer jag att befinna mig på kurs på Frykens strand i Värmland. Det är LO som anordnar en kurs för ensamstående mammor. Det har de gjort ganska många år i rad. Men illavarslande är att de människor - ensamstående mammor - jag möter där får det sämre och sämre. Enligt vittnesbörd har en del av de här föräldrarna inte råd att få mat på bordet i slutet av månaden. De får knacka dörr, och då inte vilken dörr som helst. De får gå till kyrkan för att få matkassar så att barnen ska få mat på bordet även sent i månaden. När det gäller regeringens politik och det här med barnkonsekvensanalyser fick vi i går genom Barnombudsmannen reda på att länsstyrelserna inte jobbar enligt barnkonventionen. Arbetet går sakta. Jag tänkte fråga om socialministern tänker ta något initiativ här. Det är ju väldigt viktigt hur man skriver i regleringsbrev och så vidare. Vi behöver barnkonsekvensanalyser på varje politisk nivå, allra helst i Regeringskansliet. Jag vet att en grupp i Regeringskansliet jobbar med de här frågorna. Men vad har kommit ut av deras jobb? Hur ser de på effekterna av regeringens politik?

Herr talman! Statsrådet Hägglund! Jag får tacka för svaret men måste samtidigt säga att jag inte är nöjd med hur min interpellation och mitt engagemang i debatten behandlats i svaret från statsrådet Hägglund. Man kan tycka att i ett svar som är mer än tre sidor långt borde de ideella organisationernas engagemang i barns sommar - det gäller speciellt de barn som inte har de goda ekonomiska möjligheterna - ha renderat mer än några rader från statsrådet. Den politik som statsrådet är ansvarig för förändrar vardagen för många barn den här sommaren. Den 1 juli kommer 70 000 människor att få besked om sänkt sjukförsäkring, och det är klart att även dessa människor har barn. Det är klart att det finns föräldrar som är sjuka och barn som har föräldrar som är arbetslösa. Sommargåvan från den borgerliga regeringen till barnen i just dessa familjer är sänkt sjukersättning från den 1 juli. För dem kommer det att bli ännu tuffare att göra något roligt, spännande, sådant som andra barn får göra på sommarlovet - vara lediga, göra utflykter, upptäcka nya saker. Det blir ännu svårare och ännu hårdare för många barn i Sverige. Med tanke på att den borgerliga regeringen plockat bort målet i den ekonomiska familjepolitiken - att den ekonomiska familjepolitiken inom den generella välfärden ska verka utjämnande för familjer med barn och familjer utan barn - kan man inte längre sätta sin tilltro till en solidarisk omfördelning av en generell välfärd. Även om man inte tror på den generella välfärden och den solidariska omfördelningen, eftersom man plockat bort det målet i den ekonomiska politiken, hade jag önskat att jag fått ett engagerat svar åtminstone beträffande de ideella organisationernas betydelse för att göra barns sommar något bättre, något roligare, något mer spännande. Traditionellt har föreningslivet varit ett stöd för de barn som behöver något annat att göra under sommaren. Lägerliv, kollo, övernattningar, aktiviteter i bostadsområdena är sådant som föreningslivet kunnat anordna, men i dag är det hårdare och tuffare. Det är faktiskt fler barn som har det sämre i dag än tidigare. Alla barn finns ju inte i de familjer där föräldrarna råkat få ett jobb, utan det finns barn också i familjer som är drabbade av arbetslöshet eller har sjukersättning. Statsrådet skriver i sitt svar att barnfamiljers viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbetet, vilket innebär att arbetslöshet är en vanlig orsak till dålig ekonomi. Vad har du gjort åt det, Göran Hägglund? Jo, du har gjort det ännu lite sämre genom att sänka nivån i arbetslöshetsförsäkringen. Det är dags att ta ansvar för den politik du driver, och inte minst för de barn som inte finns i de väletablerade och välordnade familjerna.

Herr talman! Jag tackar interpellanterna för betydelsefulla frågor som det finns all anledning att diskutera. Först till det som Kalle Larsson tar upp i sitt inlägg. Han beskriver - det ligger i sakens natur - de problem som finns, och de finns verkligen i stor utsträckning. Det är ingen tvekan om att många barnfamiljer har små ekonomiska marginaler och att situationen generellt sett är betydligt tuffare för enföräldersfamiljer eftersom de, av naturliga skäl, endast har en inkomst. Det blir mindre pengar till sådana kostnader som är oundvikliga i ett hushåll. Vad gör vi för att förändra detta? Jag har i mitt inledande svar försökt beskriva att jobbpolitiken, arbetslinjen, är av allra största vikt. Kalle Larsson efterlyser ett mått av självkritik från min sida, och jag ska gärna idka det lite senare i mitt inlägg. Jag vill samtidigt påminna om den situation som rådde när vi tog över, en situation där Kalle Larsson och hans kamrater styrde Sverige. Den ledde till att många barn hade föräldrar som var arbetslösa. Vår viktigaste uppgift har varit att långsiktigt förändra den situationen genom att ge bättre förutsättningar för människor att kunna försörja sig på eget arbete. Det har varit, och är, en huvuduppgift för regeringen. Vi vet nämligen att när man kan försörja sig själv ökar också, självklart, förutsättningarna för att kunna ge sina barn så bra förutsättningar som möjligt under uppväxttiden. Så till självkritiken. Som jag var inne på tidigare lever många familjer med små marginaler. Det gäller särskilt när det bara finns en försörjare. Därför pågår inom Regeringskansliet ett arbete för att hitta vägar för att kunna hjälpa just dessa grupper. Det har efterlysts konsekvensanalyser, och en del av er kanske redan vet att det genomförs ett stort arbete, bland annat av Statistiska centralbyrån, för att få ett bra statistikunderlag. Det är viktigt att säga att vi naturligtvis har ett barnperspektiv; det gäller alla våra åtgärder. Det pågår också en dialog med SCB om möjligheterna att förbättra det statistiska underlaget för att kunna följa omfattningen av utanförskapet och hitta så precisa åtgärder som vi någonsin kan för att underlätta för dessa barnfamiljer. Är allt bra eller kan saker göras bättre, frågar Kalle Larsson. Tyvärr kommer ingen minister någonsin, oavsett partifärg, att kunna stå här och säga att allt är bra. Den situationen kommer inte att inträffa, utan vi kommer hela tiden att behöva arbeta målmedvetet för att förbättra situationen för grupper som riskerar att hamna, eller har hamnat, efter. Det är regeringens linje att verkligen göra det. Matilda Ernkrans är inte nöjd med det svar hon fått. Hon tycker att jag behandlat hennes fråga lite styvmoderligt och kort. Jag kan möjligen ge henne rätt i att det hade kunnat utvecklas oändligt mycket mer, för det görs fantastiska insatser genom en mängd olika organisationer och ideella krafter, vilket betyder mycket. Men också det offentliga ger i olika former stöd för sådant som betyder mycket för de barn som annars kanske inte får den möjlighet till rekreation som är självklar för andra barn.

Herr talman! Det är två fraser som oftare än andra återkommer i dessa debatter. Den ena är att man tackar för svaret, och den andra att man inte är nöjd med svaret. Så är det förstås, och det har sina förklaringar. Det är värt att notera att socialministern får använda i det närmaste hela sitt inlägg till att erkänna, medge, att det finns problem. Jag ska gärna göra socialministern gladare på den punkten och erkänna att det är alldeles sant att det även tidigare fanns problem. Det fanns stora problem både beträffande generella inkomstnivåer, den höga arbetslösheten och situationen för föräldrar, också ensamstående föräldrar. Den verklighetsbeskrivningen är riktig. Skillnaden är väl möjligen att när det gäller den situation som vi nu diskuterar, ensamståendes och barnfamiljers ekonomi, gick utvecklingen i rätt riktning. Det som hänt under de senaste åren, med en borgerlig regering, är att utvecklingen accelererat och gått åt fel håll. Klyftorna minskar inte, utan de ökar. Det är det allvarliga i situationen, och därför måste man inte bara medge att det finns problem - även om det är ett viktigt första steg som nu är uppnått i denna diskussion - utan också titta på de verktyg man använder och se om de verkligen är de bästa för att komma till rätta med det man påstår sig vilja göra någonting åt. Vi har några exempel på åtgärder som den här regeringen har vidtagit. Man har sänkt taket för den tillfälliga föräldrapenningen och havandeskapspenningen. På vilket sätt har den åtgärden hjälpt föräldrar att få en bättre ekonomi? Man har sänkt den sjukpenninggrundande inkomsten för alla föräldralediga. På vilket sätt har den åtgärden hjälpt föräldrar och familjer att få en bättre ekonomi? Man vill spara ungefär ½ miljard per år de kommande åren på att inte betala ut lika mycket pengar i tillfällig föräldrapenning. På vilket sätt hjälper och stärker det ekonomin för barnfamiljer? Det här är de ekonomiska verktyg som regeringen använder sig av. Då måste man, tycker jag, från regeringens sida fundera på om det verkligen är rätt verktyg om nu målet är att man ska minska skillnaderna. Det är alldeles rätt beskrivet av tidigare interpellanter att man har tagit bort och förändrat de familjepolitiska målen, så att man inte längre har samma ambition att minska skillnaderna mellan de familjer där det finns barn och dem där det inte finns barn. Det är delvis en annan debatt, men visst har det bäring på detta. Har man en sådan ambition kvar, eller har man det inte? Herr talman! Visst kunde mycket ha gjorts bättre tidigare. Men att det har varit dåligt tidigare är inte ett argument för att göra det sju resor sämre nu. Därför är socialministern än så länge svaret skyldig när det gäller varför de åtgärder som genomförs är de rätta och om det inte snarare är så att man med de åtgärder man genomför ökar klyftorna och gör det svårare för barnfamiljer att få råd med de saker som alla borde kunna ha råd med.

Herr talman! Nu när regeringen försämrar för vanligt folk drabbar det barnen. Om man är sjukskriven men inte får vara det längre trots att man inte känner sig frisk blir det en oro för morgondagen som också drabbar barnen. Om en förälder tvingas söka jobb och tar ett jobb väldigt långt hemifrån blir familjesituationen väldigt otrygg också för barnen. Detta är mycket enkelt att förstå. Men vad ska familjen göra som råkar ut för det här i praktiken? Socialministern säger att vi ska hitta vägar och hjälpa dessa grupper och att det är ett stort arbete som pågår. Regeringen har ett barnperspektiv. Man vill underlätta för barnfamiljerna, säger socialministern. I det svar vi har fått står det: "Vi har ett väl utbyggt trygghetssystem för familjer och barn. Såväl de behovsprövade bidragen som de generella bidragen verkar inkomstutjämnande. I detta sammanhang vill jag också informera om att regeringen redan i budgetpropositionen för 2008 redogjorde för sin uppfattning att man delar riksdagens bedömning och bereder frågan kring bidrag med mera som påverkar barn till särlevande föräldrar." Redan i budgetpropositionen visste regeringen alltså hur sanningen ser ut utanför detta hus. Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att inom två år kommer nära 27 procent av de barn som lever med ensamstående föräldrar att leva i fattigdom. Min fråga är här och nu: Vad är regeringen beredd att göra för att avhjälpa den akuta situation som uppstår under en så kort tid, som ligger framför oss och som till ganska stor del beror på regeringens politiska beslut och dess effekter?

Herr talman! Statsrådet Hägglund! Historia är viktigt. Man måste kunna sin historia för att kunna ta sig an framtiden. Men historieskrivningen skiljer sig nog något beroende på vem som berättar historien. Det skiljer sig ännu mer åt hur man tar till sig historien och använder den inför framtiden, vilken analys man gör och vilka angreppssätt man använder för att förändra samhället. Den regering som du företräder ökar medvetet klyftorna mellan människor i Sverige. Det tycker jag är upprörande, inte minst för de barn som finns i familjer som nu offras för att andra ska få det bättre. Målet om den solidariska omfördelningen inom den generella välfärden för att utjämna skillnader mellan familjer med barn och familjer utan barn har ni plockat bort. Man tillåter att klyftor ökar. I mitt välfärdsland känner vi engagemang för alla barn. Vi låter inte offra några barn. Vi låter inte offra barnen till arbetslösa och sjuka. Min fråga kvarstår. Man har nu gett upp omfördelning och generell välfärd. Ministern säger att det ideella föreningslivet gör fantastiska insatser. Det har du rätt i. De gör fantastiska insatser - det stämmer. Men det finns också andra sidor av verkligheten. Det ideella föreningslivet får det allt tuffare att göra dessa fantastiska insatser. Det blir svårare och svårare att rekrytera ledare, och man får mindre och mindre ekonomiska möjligheter. Det gör att kommuner har fått gå in och ta över en del av ansvaret. Men också kommunerna ligger nu på den lista dit ni vältrar över kostnader, så frågan är hur det kommer att se ut i framtiden. I den kommun jag kommer från har det i alla fall blivit så. Den socialdemokratiska majoriteten i kommunen vill ge ungdomar någonting roligt och spännande att göra på sommaren, även ungdomar i familjer där man inte har de bästa ekonomiska förutsättningarna. Kommunen går in och anordnar kollo under sommarveckorna i nära samarbete med fritidsgårdarna. Men kommunen har fått prioritera. De som har fått det mindre fördelaktigt är fritidsbarnen. De kunde tidigare vara i väg i en vecka, till och med två veckor, på sommarfritids och göra något spännande och roligt i kommunen. Men det har reducerats kraftigt. Trots att man prioriterar och vill göra det bästa för barnen räcker inte de ekonomiska möjligheterna till. Jag vill också tillägga att vi i min kommun har väldigt låga arbetslöshetssiffror, om det nu kan bidra till att göra det klarare. Min fråga är: Vem i den borgerliga regeringen tar ansvar för de ekonomiskt utsatta barnen? Jag tycker att du kan lämna besked om det, och jag tycker att barnen förtjänar att få det beskedet nu inför sommaren.

Herr talman! Jag tackar debattörerna för inläggen. Kalle Larsson börjar med att säga att han vill göra mig glad och medger brister hos tidigare regeringar och regeringsunderlag. Nu gör det mig inte särskilt glad. Jag hade varit ännu gladare om de inte hade inträffat. Vi befinner oss i en situation där många har hamnat illa till genom långvarig arbetslöshet. Detta är ett stort bekymmer. Det har varit en huvuduppgift för regeringen att vända den utvecklingen. Vi ser glädjande nog att vi har en förbättring på arbetsmarknaden. Det är betydelsefullt. Det stämmer att vi har gjort en del justeringar i ersättningssystemen. Kalle Larsson kritiserar det faktum att vi vidtar åtgärder för att komma åt missbruk av den tillfälliga föräldrapenningen. Det var en av de punkter som Kalle Larsson tog upp. Det tycker jag är ett illa valt exempel. Vi borde egentligen vara överens om att vi ska ha ersättningssystem som fungerar för dem som behöver dem men att den som fuskar sig till ersättning inte ska ha ersättning. Vi behöver ha system som gör att vi kan ha förtroende för att systemen fungerar. De andra förändringar som Kalle Larsson beskriver har vi gjort för att få ekonomiskt utrymme för att kunna genomföra förbättringar som innebär att fler människor kommer i arbete. Det är väldigt olyckligt om man framställer det som att andra är ute efter att göra det besvärligt för människor. Jag tror inte att människors tilltro till politiken vinner på det. Vi har olika lösningar, men jag tror att vi alla vill nå situationer där vi vill förbättra för enskilda människor. Sedan kan vi kritisera varandras metoder. Men misstänkliggör vi varandras vilja att åstadkomma förbättringar tror jag att vi är fel ute. Det senare är mest sagt till Matilda Ernkrans när det gäller hennes senaste inlägg. Marina Pettersson säger i sitt inlägg att regeringen försämrar för vanligt folk. Jag tror inte att det är den upplevelse som människor har som nu efter långvarig arbetslöshet kan komma tillbaka i jobb. De upplever att de kan få en bättre ekonomi när de kan få en arbetsinkomst, och vi får en bättre stabilitet i de ersättningssystem vi har. Det är av väldigt stor betydelse. Marina Pettersson säger att det är människor som inte blir sjukskrivna fastän de är sjuka. Inträffar det är det fel. Människor som är sjuka ska ha ersättning för att de inte kan jobba. Det är vad sjukförsäkringen är till för. Sedan begås det misstag. Det görs fel av enskilda läkare, eller systemet kan diskuteras eller kritiseras. Det görs fel på vissa punkter. Men det sker oavsett vilken regering vi har. Det är självklart att den som inte kan utföra sitt arbete på grund av sjukdom ska ha ersättning för det. Matilda Ernkrans var inne på att regeringen medvetet ökar klyftorna, vissa offras för att andra ska få det bättre och så vidare. Det kunde man läsa i strategidokumentet från Socialdemokraterna i Aftonbladet häromdagen. Man vet precis hur man ska lägga orden för att det ska passa in i den mall och den bild som Socialdemokraterna vill sätta upp. Detta blir fullständigt löjeväckande när man ordagrant kan läsa det. Vi bör ändå föra ett hederligt resonemang utifrån sakernas förhållanden. Jag går åter till grunden för diskussionen. Vi genomför ett större arbete som siktar på att identifiera problemen och hitta rätt metoder för att rätta till dem. Det finns bekymmer och har funnits bekymmer under en lång följd av år under de år ni har haft ansvar, och vi försöker rätta till det på bästa sätt. Men det gäller att göra det på ett sådant sätt att vi inte skapar andra problem som innebär att fler människor hamnar i arbetslöshet eller utanförskap av andra skäl. Det gäller att vi riggar systemen så att vi gör det möjligt för människor med små marginaler att klara sig bättre framöver.

Herr talman! Jag tror att vi kommer att ha flera debatter framöver om det som kallas fusk. Det är alldeles riktigt att det inte finns någon i denna kammare och väldigt få utanför som försvarar oegentligheter och missbruk av systemen. Men att tro att man kan spara ½ miljard kronor på tillfällig föräldrapenning är att tro för mycket. Det handlar också om att man bygger upp ett system som är byråkratiskt och ett kontrollsystem. Den debatten har vi i denna kammare nyligen haft i andra avseenden. Faktum är att den här regeringen sätter något slags rekord i att bygga upp kontrollsystem och överbyråkratisera modeller för att hålla medborgarna i schack. Jag tror att man ska vara varsam på den punkten. Vi fick nu ändå ett svar på varför man gör nedskärningar för föräldrar, gravida och VAB-föräldrar. Det tycker jag är ganska bra. Skälet är att man måste ha de pengarna för att använda dem till något annat. Det är ett sätt att resonera. Det finns i varje fall en viss logik i det. Det är ingen öppen elakhet. Jag kan ge Göran Hägglund rätt på den punkten. Däremot är det en märklig prioritering att man ska skära ned på ersättningen till dem som har det svårast för att i första hand sänka skatten med flest kronor för dem som har det bäst. Jag ska inte säga att det är en hjärtlös politik. Men det är i varje fall en politik som gynnar dem som redan har det ganska hyfsat och missgynnar väldigt mycket de grupper vi nu talar om. Det är också därför som statistiken trots allt visar att vi har ökande klyftor just nu. Om man vill minska de klyftorna vore det smartare att göra precis tvärtom. Om vi ska vara helt ärliga innebär det att man tar pengar i de plånböcker där det finns mest av pengarna och ser till att de omfördelas till dem som har betydligt mindre. När regeringen gör precis tvärtom är nog den beskrivning av regeringen som fanns i Socialdemokraternas strategidokument som en regering som inte ser till de sämst ställda i första hand tyvärr alldeles riktig. Även om den upprepades i Aftonbladet kan det vara sant.

Herr talman! Jag har ställt frågor angående ökning av kommunernas utgifter för försörjningsstöd till ett antal ministrar återkommande gånger. Regeringens företrädare har alltid sagt: Det förekommer ingen markant eller större ökning av försörjningsstöden. Nu börjar siffrorna öka. Jag anar att det bara är toppen på ett isberg. Det kommer att drabba många fler människor och barnfamiljer. Det är neddragningarna i trygghetssystemen som har gjort att människor har fallit mellan stolarna. De har gått från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Det har blivit bedömt från ena dagen till den andra att de har en 100-procentig arbetsförmåga och att de ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Men på Arbetsförmedlingen har handläggaren sagt: Du är för sjuk för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Sedan har de knackat dörr hos socialförvaltningarna för att i stället få försörjningsstöd. Många barnfamiljer har blivit drabbade genom detta. Nu säger ministern att den som inte kan utföra sitt arbete naturligtvis ska kunna vara sjukskriven. Det vore intressant om ministern här ville förtydliga det svar han har gett. Det är ändå så att många människor har ramlat mellan stolarna och farit väldigt illa. Kommer ministern att se till att man utreder följderna av förändringarna i alla trygghetssystemen utifrån ett barnperspektiv? Många barn i Sverige möter en sommar utan semester och utan att kunna köpa det där lilla extra.

Herr talman! Vi går mot sommar med kanske lite mer ledighet och lugnare tempo, och förhoppningsvis bad och sol, utflykter och upplevelser. Problemet är att inte alla barn går den sommaren till mötes. Jag upplever det som att Göran Hägglund inte ens känner ansvar eller engagemang i frågan att ge den möjligheten till alla barn i Sverige. Du säger att huvuduppgiften är att minska arbetslösheten. Där är vi överens. Det är oerhört viktigt att människor har ett arbete. Men för din regering betyder kampen mot arbetslösheten att det måste ske på bekostnad av arbetslösa och sjuka. Det är de mest utsatta som får mindre. Samtidigt sänks skatter med 80 miljarder med mest till dem som redan är välbärgade. Det är ett val och en prioritering som du har gjort. Jag skulle önska att du här hade kunnat ge besked om att du tänker prioritera annorlunda, och att du för de ekonomiskt utsatta barnen och det viktiga ideella föreningslivet skulle ha prioriterat annorlunda. Du skulle ha slutat att tacka nej till skattepengar från dem som har råd att bidra och säga att du var beredd att ta initiativ för bättre villkor för det ideella föreningslivet för att Sverige och barnen tjänar på rättvisa.

Herr talman! Kalle Larsson säger att det inte går att hämta hem eller spara ½ miljard kronor genom det nya arrangemanget för tillfällig föräldraförsäkring. Verkligheten kommer att visa hur det är. De beräkningar som har gjorts vilar på ett hyggligt starkt underlag. Sedan får vi se hur det blir. Det är inte så att regeringens hela ekonomiska politik står och faller med detta. Jag tror att det finns ett värde utöver det rent ekonomiska i att ha system som man kan känna en viss tilltro till. Man ska veta att de fungerar, och andra ska inte tro att de fungerar fel. Vi måste ha robusta system som människor litar på. Det tror jag är av stor betydelse. Kalle Larsson har synpunkter på fördelningspolitiken. Det ska han naturligtvis ha. Jag har förstås också synpunkter på den. Vi har en grupp som befinner sig, och har befunnit sig under lång tid, vid sidan om. De har alldeles för låga inkomster genom att de inte har kunnat försörja sig själva. Däri ligger den stora skiljelinjen. Vi för en politik som gör att fler människor kan komma i arbete och klara sig genom egna inkomster. Framtiden ligger inte i att vi får fler personer som lever på ersättningar eller bidrag. Den måste ligga i att vi ger människor en möjlighet att försörja sig själva. Där ligger den stora förändringen i och med valet. Marina Pettersson är orolig över försörjningsstöden. Det är precis som hon säger; hittills har det varit en och annan som har varnat för en viss utveckling. Men hittills har vi inte sett den, utan försörjningsstöden har legat på en stabil nivå. Fortfarande är det alldeles för många som lever utan eller med alldeles för små marginaler. Regeringen är helt inriktad på att se till så att fler människor får möjlighet att försörja sig själva och att de som inte kan det kan leva på trygga ersättningssystem.