En mer lättillgänglig hemtjänst

Interpellationsdebatt 13 maj 2014

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 19 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Anna-Lena Sörenson har frågat mig om jag anser att direktiven till utredningen är tillräckligt tydliga för att uppnå det önskade resultatet om en mer tillgänglig hemtjänst. Hon har också frågat mig hur jag avser att hantera att de kommuner som inför en modell för att göra hemtjänsten mer tillgänglig riskerar att, som Linköping, drabbas av vitesföreläggande från Socialstyrelsen. Jag noterar med tillfredsställelse att Anna-Lena Sörenson delar regeringens bedömning att biståndsprövning inom delar av äldreomsorgen bör förenklas där så är möjligt. Linköpings kommun började redan 1994 att arbeta med förändrade former för att tillhandahålla till exempel viss äldreomsorg. Andra kommuner har sedan dess utvecklat liknande tillämpningar. Åter andra kommuner tvekar på grund av att de uppfattar att rättsläget är oklart. Det framgår också av regeringens direktiv (dir. 2014:2) att regeringen anser att det är angeläget att klarlägga rättsläget. Den särskilda utredare som regeringen har tillkallat ska, enligt nyss nämnda direktiv, lämna förslag som innebär att kommuner kan erbjuda äldreomsorg och annan service utan traditionell biståndsprövning. Sammanfattningsvis menar jag att svaret på den första frågan är att direktiven är tillräckligt tydliga. Svaret på den andra frågan är att det är genom att utreda frågan och ta fram förslag som regeringen kan föreslå riksdagen sådana lagändringar som kan undanröja osäkerheten kring rättsläget. Tillsynsmyndighet och domstolar ser till att gällande rätt följs.

Anf. 20 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag är också glad över att ministern och jag är överens om att det kan göras en förenklad biståndsbedömning för hemtjänsten. Det är en förhållandevis enkel administrativ åtgärd för att förbättra för de gamla och för att uppfylla socialtjänstlagens krav på kvalitet. I januari i år kom en rapport från Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, som också ministern säkert har tagit del av. Där visar man att äldres möjligheter till delaktighet, och därmed valfrihet för individen, kan förbättras åtskilligt med hjälp av förenklingar av biståndsbedömningen. I samma rapport kan man läsa att många äldre önskar att få bestämma mer av innehållet i den hjälp de får och att de värderar kontinuitet i personalen högre än att välja utförarföretag. Många äldre finner det enligt rapporten obekvämt att i en redan utsatt livssituation bli bedömd av myndigheter på ett sätt där man måste redogöra för sin livssituation. Enligt flera studier har det visat sig att de äldre många gånger har svårt att förstå innebörden av både utredning och beslut. De har dessutom svårt att göra val. Även för biståndsbedömarna skulle en förenkling kunna innebära mer tid över för att utveckla andra, kanske viktigare, delar av sitt yrke. Det gäller till exempel uppsökande verksamhet, motivation för de äldre att ta emot det stöd de behöver och inte minst att följa upp om behoven har tillgodosetts på ett förväntat vis. På så vis kan behoven hos de äldre mötas på ett bättre vis än i dag och intentionerna i lagstiftningen bättre tillgodoses. Sist men inte minst skulle förenklade processer i bedömningen innebära mycket positivt för personalen, alltså utövarna av äldreomsorgen. Det som i dag upplevs av många vårdbiträden och undersköterskor som stressigt och fragmentiserat skulle kunna bytas ut till ett arbetssätt som innebär att man kommer överens med vårdtagaren om vad som ska ske i hemtjänsten. Detta innebär att man kan möta varje individs behov av hemtjänst på ett sätt som inte kan ske i dag, när man ofta har redan förutbestämda kataloger som man hänvisar till. På detta sätt skulle man på allvar kunna ge äldre människor den rätt som vi alla har, och bör ha, att kunna styra över våra egna liv. Personalen skulle kunna utveckla sin professionalitet, och omsorgen skulle kunna utvecklas på ett mycket bättre sätt än vad den gör i dag. Återigen, herr talman: Det är mycket tillfredsställande att vi har samma uppfattning om detta. Men jag måste ställa en fråga till ministern. Linköpings kommun, som förmodligen har kommit längst med att utveckla den modell som regeringen eftersträvar, jagas nu av Myndigheten för inspektion av vård och omsorg med hot om vite. Det kan bli så att man får ställa om till det gamla systemet igen i väntan på att utredningen blir klar i december 2015 och en lagstiftning kommer på plats. Dessutom är det många andra kommuner som skulle vilja införa denna modell, men de törs inte på grund av det oklara läget. Min fråga är: Har regeringen verkligen gjort tillräckligt mycket för att förhindra att en sådan utveckling sker?

Anf. 21 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Det är fantastiskt fint att höra Anna-Lena Sörenson tala så väl om rätten att få styra sitt eget liv och om självbestämmande - möjligtvis lite i kontrast till tidigare interpellationsdebatter med företrädare för samma parti. Jag har besökt Linköping. Jag känner mycket väl till deras arbete, och jag tycker att de på ett fantastiskt sätt har utgått just ifrån de äldres egna önskemål och behov. Man har sett att själva biståndsbedömningen är någonting som många upplever som väldigt svårt. Den är svårbegriplig, men det är också psykiskt pressande att ens behov ifrågasätts. I Linköping är man nöjd med det sätt man har arbetat på. Det har inte lett till exploderande kostnader, utan det bygger på att äldre inte önskar mer än de har behov av. Det tycker jag att detta visar. Jag brukar hävda att äldre inte önskar mer hjälp än de verkligen behöver, och det visas här i och med att kostnadsutvecklingen inte har förändrats. De äldre får sina behov tillgodosedda på ett något annorlunda sätt, bara. Man träffar ett företag eller den som man önskar som utförare direkt. Det bygger på att det finns lite olika personer och verksamheter som man kan kommunicera med. Personal och kommunledning är också nöjda med att kunna få mer tid för uppföljning. Jag skulle vilja betona att mångfalden kräver att kommunerna verkligen tar sitt ansvar när det gäller uppföljning. Här hade man nu mer tid att disponera eftersom biståndsbedömningen inte tar så mycket tid i anspråk. Det finns alltså mycket positivt i Linköpingsmodellen. Det är också därför jag vill att det ska vara lagligt möjligt att använda sig av detta sätt. De äldre är nöjda med det, och då bör kommunerna kunna få välja det. Därför har jag tillsatt utredningen. Visst kan vi tycka att utredningen tar alldeles för lång tid - alla vi som är otåliga tycker det - men vi måste ha respekt för att det är komplicerat att ta fram nya lagförslag. Det måste vara en utredning som kommer med förslag som är fullt användbara så att vi får till stånd den förändring som vi uppenbarligen är överens om. Direktiven är tydliga. De säger att ett sådant här förslag ska plockas fram. Men tills ett nytt lagförslag är på plats finns det inget lagrum som täcker detta, och det går inte att skynda fram mer än så. Jag tror dock att domstolar och tillsynsmyndigheter upplever att en process är igångsatt som kommer att förändra lagrummet för denna typ av verksamhet.

Anf. 22 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Den rapport som jag hänvisade till i början, och som jag antar att ministern har tagit del av, visar tydligt att de äldres vilja till valfrihet inte så mycket handlar om vem som ska utföra hemtjänsten utan om innehållet i den. Att vara delaktig och kunna bestämma över sitt liv är viktigt. Men det vi har fått med LOV är en valfrihet för utförarna, en valfrihet att etablera sig och en fri dragningsrätt på skattebetalarnas medel. Det är det vi vänder oss mot. För mig är det självklart att kommunerna är huvudmän och har det yttersta ansvaret för att de gamla ska ha det bra. Då är det också rimligt att de ges möjlighet att planera. Det är också självklart att våra gemensamma skattemedel ska användas på bäst möjliga och mest effektiva sätt. Då bör kommuninvånarna ha kontroll över hur de används, och det har de genom sina valda politiker. Jag tycker att man ska förbehålla kommunernas medlemmar rätten att välja hur de vill ha det och hur det ska administreras. Det är inte heller så, Maria Larsson och herr talman, att vi har fått någon egentlig mångfald med hjälp av privata utförare. Snarare har vi fått more of the same och en situation där de äldre har svårt att välja utförare. En god situation för de gamla, med möjlighet att styra över sitt liv och få leva som de alltid gjort, uppstår inte i kommunens sammanträdesrum, i Sveriges riksdag eller i bolagens styrelserum, utan den uppstår ytterst i mötet mellan vårdtagaren och personalen i äldreomsorgen. I stället för att fokusera på ägande och drift borde vi politiker försöka fokusera på hur vi ska skapa förutsättningar så att vårdpersonal och biståndshandläggare kan utveckla sin professionalitet för att på bästa möjliga sätt kunna se den enskilda människans behov och uppfylla dem. Då behövs det mer finurlighet och att vi tittar på sådana här åtgärder och hur vi kan vidta dem så snabbt som möjligt. Ministern svarade inte riktigt på min fråga. Det är flera kommuner som skulle vilja införa möjligheten till förenklad bedömning för att skapa bättre förutsättningar, utöka professionaliteten och göra det bättre för de gamla. Men de törs inte göra det utan får vänta till långt efter december nästa år för att en lagstiftning ska komma på plats. I Linköpings kommun har man den modell som ministern refererar till och som både gamla och personal är nöjda med. Men nu måste man avveckla den och återgå till traditionell biståndsbedömning i väntan på att lagstiftningen kommer på plats. Vad säger ministern till invånarna, till de äldre, till personalen och beslutsfattarna i Linköpings kommun?

Anf. 23 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Antingen finns ett lagrum eller inte, och vi håller på att ta fram ett lagrum. Det är det enkla svaret, och jag ser att interpellanten inte har några förslag på hur vi annars skulle kunna lösa det. Det är en signalgivning i sig att vi tillsätter en utredning med så tydliga direktiv att ta fram ett förändrat lagrum. Så ser verkligheten ut. Låt mig kommentera något av det Anna-Lena Sörenson var inne på. I Linköping har de en mångfald av utförare, och LOV finns där. Men det låter som att Anna-Lena Sörenson vill avskaffa LOV och som att hon tycker att det vore tillräckligt med enbart kommunal omsorg. Det vill jag gärna ha ett förtydligande av i så fall. Man har inte fri dragningsrätt på skattemedel bara för att man är en annan utförare. Kommunen upprättar kriterierna för omständigheterna kring företaget och vad det ska leverera. Kommunen är huvudman och bär ansvaret. Kommunen ansvarar för verksamheten gentemot den äldre också när det är en enskild utförare. Kommunen är skyldig att kontrollera och följa upp att det som levereras är av god kvalitet, att man får vad man har efterfrågat och att utföraren håller det den lovat. Detta har många kommuner försummat. Linköpings kommun är dock duktig på det, för man har jobbat med mångfald länge. Men jag uppfattar det nästan som att Anna-Lena Sörenson tycker att mångfalden i Linköping inte är bra. Jag vill som sagt vilja ha ett förtydligande där. Precis som Anna-Lena Sörenson säger är det vikigt att vi måste kontrollera att våra skattemedel används på bästa möjliga sätt. Det en del kommuner upptäcker när de infört LOV och går igenom sin verksamhet är att det har funnits ett slöseri i den egna verksamheten. Man har inte använt skattemedlen på ett effektivt sätt. Man har inte heller strävat efter det som är viktigt för de äldre, nämligen att minska antalet personer som kommer hem till en från hemtjänsten. Många kommuner säger: Vi har fått mer lyhördhet från personalen nu när vi vet att det är viktigt att lyssna in de äldres önskemål. Det är kanske detta som gör att vi har nöjdare äldre i dag än vi hade innan. De upplever att lyhördheten från dem som de möter till vardags är större. Det är frukten av ett mångfaldsarbete. Detta bygger dock på att kommunerna har en fortsatt kontroll och uppföljning. Det är centralt. Kommunerna är fortfarande huvudansvariga. Många säger att det är svårt att välja och enklare om någon annan bestämmer åt dem. Men 80 procent säger att de vill välja. Det är en viktig siffra för mig. Som politiker kan jag inte med gott samvete säga att jag vill bestämma åt andra. Det hör till gamla tider då man trodde att äldre var ett kollektiv, att alla ville ha samma och tyckte att de skulle stå med mössan i hand och vara nöjda med det de fick. I dag måste vi ha en annan äldreomsorg som inkluderar de äldres delaktighet.

Anf. 24 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Jag tror att vi alla kan hålla med om att det är svårast att välja när man inte har något att välja på. Den situationen har uppstått i dag. Det finns många utförare, men alla gör ungefär samma sak eftersom de är uppbundna av de olika administrativa begränsningar som lagen ger. Det är viktigare att se till det som vårdgivaren, personalen, biståndsbedömarna och, i detta fall, de äldre kommer överens om. Det kan man enklast göra genom att förenkla lagstiftningen, ändra administrativa regler och framför allt satsa på kompetensutveckling i äldreomsorgen. Mångfald är bra. Men det ska vara på allvar, och det ska vara på de äldres villkor för att kunna tillgodose den enskilda människans behov. Ministern har tillsatt en utredning, som vi har hört talas om flera gånger, som ska behandla just frågan om förenklad biståndsbedömning. I min hemkommun Linköping tillämpas också en förenklad variant av bistånd inom individ- och familjeomsorgen och missbruksvården. Jag vet att vi ska diskutera äldreomsorg här i dag, men eftersom ministern är här vill jag ändå passa på och fråga om ministern tänker ta initiativ till att utreda om det går att förenkla biståndsbedömningen även för andra än äldre. Det finns nämligen likartade situationer när det gäller individ- och familjeomsorgen. Många familjer drar sig för att söka bistånd och gå igenom utredning och beståndsbedömning när det gäller känsliga saker inom familjen - det kan till exempel vara att någon i familjen har missbruksproblem. I Linköping har det visat sig att förenkling av biståndsbedömningen leder till väldigt goda resultat även här. Det skulle vara intressant att höra om ministern tänker ta några initiativ även när det gäller andra områden än äldreomsorgen.

Anf. 25 Statsrådet Maria Larsson (KD)

Herr talman! Jag börjar från slutet. Socialtjänstlagen är en ramlag där flertalet paragrafer är tillämpliga för hela socialtjänstområdet. Jag kan inte föregripa vad utredaren kommer att föreslå, men om en förändring i socialtjänstlagen föreslås kan den bli tillämplig också för annat än äldreomsorg. Jag föreställer mig att utredaren kommer att lämna något i den vägen så småningom. Jag vill i alla fall påtala att det absolut inte finns några hinder för att göra det. Jag vet, och har också följt, vad Linköping gör när det gäller att förenkla biståndsbedömning till andra grupper än äldre som behöver hemtjänst. Det är väldigt intressant, och det är ett utvecklingsarbete och pionjärarbete som har skett i Linköping. När det gäller mångfalden inom LOV skulle jag också vilja förtydliga att den verkligen har förbättrats. Det innebär att äldre, som ju är olika, i dag har olika möjligheter att välja en hemtjänst med särskild inriktning i 50 kommuner i Sverige. Det är inte en pjåkig början. Det gäller ofta språk. Om man har glömt den svenska som man har lärt sig och kanske behöver hemtjänst på finska eller något annat finns den typen av inriktning i ganska många kommuner i dag genom hemtjänstleverantörer där alla talar spanska, finska eller något annat språk. Det är också vanligt att man kan välja inriktning på vissa sjukdomar. Det finns utförare som har särskild kunskap om kost och nutrition, det finns utförare som är hbt-certifierade och det finns andra som erbjuder sociala hundar. Det har alltså skapats en mångfald som vi inte har haft förut. Därför tycker jag att det som händer är fantastiskt. Utgångspunkten måste nämligen vara att den äldre ska kunna fortsätta vara den man har varit tidigare i livet. Då behövs mångfalden. Då behöver vi ha en syn på att man kan få välja något som passar en själv.

Interpellation 2013/14:419 En mer lättillgänglig hemtjänst

av Anna-Lena Sörenson (S)

till Statsrådet Maria Larsson (KD)

 

Tillgången till bra hemtjänst är en förutsättning för att många äldre kan bo kvar hemma och för att de kan ha ett större inflytande och mer delaktighet över sitt liv. Flera kommuner har infört ett enklare sätt för att ge tillgång till hemtjänst för dem som behöver den. Brukaren kommer där överens med utföraren om vad som ska göras, och man behöver inte gå vägen över utredning och biståndsbedömning. Enligt uppgift finns det ingen anledning att tro att hemtjänsten skulle missbrukas eller överkonsumeras.

De kommuner som infört modellen lägger tonvikt vid stöd, information och uppföljning och för att garantera rättssäkerhet finns alltid möjlighet till biståndsprövning. I en rapport från Äldrecentrum, som nyligen presenterades, lyfter man fram modellen som fördelaktig för många äldre. Den beskrivs som tillgänglig, och den ger också större möjligheter till att möta den enskilde brukarens särskilda behov.

Det råder dock osäkerhet kring rättsläget, och till exempel Linköpings kommun har fått vitesföreläggande av Socialstyrelsen för att man inte gör biståndsbedömning. Andra kommuner som vill införa modellen vågar inte på grund av osäkerheten.

Regeringen har tillsatt en utredning där bland annat frågan om hemtjänst utan biståndsprövning ska belysas och det är tillfredsställande, men direktiven till utredningen är knappa och otydliga och man kan befara att utredningen inte kommer att gå tillräckligt långt och vara tillräckligt skarp i sina förslag.

Mina frågor till statsrådet är:

Anser statsrådet att direktiven till utredningen är tillräckligt tydliga för att uppnå det önskade resultatet om en mer tillgänglig hemtjänst?

Hur avser statsrådet att hantera att de kommuner som inför en modell för att göra hemtjänsten mer tillgänglig riskerar att, som Linköping, drabbas av vitesföreläggande från Socialstyrelsen?