<h2>Interpellation 2013/14:506 Ekonomisk utsatthet och ökad ojämlikhet</h2>
av Eva-Lena Jansson (S)
till Finansminister Anders Borg (M)
 
I en rapport från Akademikerförbundet SSR kan man läsa hur det skett en dramatisk förändring av de svenska trygghetssystemen. I dag kan ingen få ut mer än 10 472 kronor i månaden efter skatt från arbetslöshetsförsäkringen. Det motsvarar en bruttolön på ca 15 000 kronor i månaden, vilket är långt under ingångslönen för nästan alla jobb.I rapporten redovisas att ca 115 000 personer som får försörjningsstöd är arbetslösa. Dessutom tillkommer ca 15 000 personer med arbete som är beroende av försörjningsstöd då lönen inte räcker till. Utöver dessa finns ca 35 000 sjukskrivna med läkarintyg, men som inte får sjukersättning, som inte får tillräckligt eller som väntar på sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning.Försörjningsstöd, som är tänkt som samhällets yttersta skyddsnät, har nu blivit den ersättning som många arbetslösa och sjuka tvingas leva på – detta i stället för en rimlig a-kassa eller sjukpenning/sjukersättning. Regeringens finanspolitik har under åtta års tid varit helt inriktad på skattesänkningar, något som finansierats genom försämrade trygghetssystem. Detta har lett till att allt fler hushåll i dag tvingas söka försörjningsstöd.Min fråga till finansministern är följande:Är finansministern beredd att vidta några nya åtgärder i finanspolitiken för att öka jämlikheten i Sverige?Är finansministern beredd att vidta åtgärder i finanspolitiken för att de inkomstbaserade trygghetssystemen ska kunna garantera en rimlig inkomst vid sjukdom eller arbetslöshet?

Interpellation 2013/14:506 av Eva-Lena Jansson (S) Ekonomisk utsatthet och ökad ojämlikhet

Video


Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag är beredd att vidta några åtgärder i finanspolitiken för att öka jämlikheten i Sverige och om jag är beredd att vidta åtgärder i finanspolitiken för att de inkomstbaserade trygghetssystemen ska kunna garantera en rimlig inkomst vid sjukdom eller arbetslöshet.
Ojämlikheten är en central utmaning för samhällsbygget och behöver mötas med en hållbar politik för sammanhållning. Den ekonomiska politiken måste därför inriktas på att värna drivkrafter till utbildning och arbete och förbättra villkoren för jobbskapande och tillväxt. 
Ett av regeringens viktigaste mål är full sysselsättning. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring mellan två arbeten, och sjukförsäkringen är en försäkring för inkomstbortfall på grund av sjukdom. Båda försäkringarna ska ge en god ekonomisk trygghet för dem som behöver dem och utformas så att arbetslinjen understöds. Det ska alltid löna sig att arbeta. Väl avvägda försäkringar främjar snabb och effektiv återgång till arbete samtidigt som de ger trygghet vid omställning. 
Det finns i dag många unga och utrikes födda som inte kvalificerat sig för a-kassa och som saknar sjukpenninggrundande inkomst. Regeringen prioriterar åtgärder för att dessa grupper ska få ett arbete framför höjda ersättningsnivåer. 
Försörjningsstödet ska även fortsättningsvis fungera som ett yttersta skyddsnät för personer som tillfälligt har försörjningsproblem.
Alla ska få del av den tillväxt och välfärd som skapas. En väl fungerande skola är av yttersta vikt för att värna sammanhållningen. Fortsatta satsningar på skolan är därför prioriterat. För att minska den ekonomiska utsattheten och värna sammanhållningen och ett samhälle som håller ihop avser regeringen att fortsätta med att få fler i arbete och samtidigt genomföra åtgärder riktade till grupper med svag ekonomi och större försörjningsbörda. 



Fru talman! Jag har ställt några frågor till finansministern. Jag kan konstatera att även detta svar dröjde längre än vad det borde göra. Det har varit en genomgående trend under mandatperioden att finansministern har skjutit upp sina svar. Jag vet inte om han tycker att frågorna är krångliga eller om han inte behagar komma till kammaren. Han har i alla fall avstått från att besvara ett antal interpellationer. Bland annat Bosse Bernhardsson, som har suttit länge i riksdagen, förvägras en sista debatt, vilket jag tycker är tråkigt.
Mina frågor till finansministern, fru talman, var om finansministern är beredd att vidta några nya åtgärder i finanspolitiken för att öka jämlikheten och om finansministern är beredd att vidta åtgärder i finanspolitiken för att de inkomstbaserade trygghetssystemen ska kunna garantera en rimlig inkomst vid sjukdom eller arbetslöshet.
Bakgrunden till min interpellation är bland annat en rapport från Akademikerförbundet SSR, som bland annat företräder socialtjänstanställda. Rapporten heter 
Året då a-kassan blev lägre än försörjningsstöd - Om hur trygghetssystemen kollapsat och försörjningsstödet tar smällen
.
I rapporten redovisas tydligt hur människor som är sjuka och arbetslösa hänvisas till försörjningsstöd. Finansministern, fru talman, har gjort sig känd för att kalla våra inkomstförsäkringar för bidrag, vilket jag tycker är synd. Det handlar om inkomstförsäkringar. I rapporten framgår att a-kassan inte längre är "en omställningsförsäkring mellan jobb utan en övergång från en vettig ekonomisk situation till ekonomiskt undantagstillstånd. En sådan livssituation minskar dramatiskt förutsättningarna att hitta nästa jobb."
Finansministern sade att "båda försäkringarna ska ge en god ekonomisk trygghet för dem som behöver dem och utformas så att arbetslinjen understöds". Vet finansministern hur mycket man kan få ur a-kassan om man har haft ett heltidsarbete och uppfyller kvalifikationerna? Vet finansministern exakt hur mycket man får ut av försäkringen? Om han vet, hur kan han då kalla det god ekonomisk trygghet?
Poängen med våra socialförsäkringar är att de ska vara generella och att de ska finnas där utan att man ska behöva betala extra privata försäkringar. Det är något som regeringen visserligen understöder och vill. Det är kanske därför man urholkar systemet. Den förra socialförsäkringsministern medgav att anledningen till att ersättningen för de sjuka sänktes var att man skulle kunna finansiera skattesänkningar för mig och Anders Borg.
Man kan fundera över varför denna politik bedrivs. Jag har försökt beskriva hur ojämlikheten ökar i Sverige medan finansministern säger att han vill göra någonting åt den. Ändå använder han en helt annan typ av politik än vad som rekommenderas.
Jag får hälsa till Anders Borg att han är välkommen till Socialdemokraternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen med Thomas Piketty. Där kan ha få lära sig mer om hur bra ett samhälle kan vara om det är jämlikt.
Finansministern sade också att han vill "minska den ekonomiska utsattheten och värna sammanhållningen". Hur kan man värna sammanhållningen om man utförsäkrar 75 000 sjuka personer från sjukförsäkringen? Hur kan man värna sammanhållningen genom att göra arbetslösa fattiga? Vad är poängen med att göra försörjningsstödet till den enda inkomstförsäkring som människor får ta del av?



Fru talman! Tänk om alla som bor i Solna skulle uppbära socialbidrag. Det är en lika svindlande som absurd tanke. Men verkligheten, fru talman, visar att 70 000 unga vuxna mellan 18 och 24 år uppbär socialbidrag i dag. Det är lika många som alla som bor i Solna.
Dessa 70 000 unga vuxna får bidraget för att över huvud taget kunna försörja sig eftersom de flesta saknar jobb. De blir inte färre, trots jobbskatteavdrag och sänkta ungdomsarbetsgivaravgifter. Bidragstiden blir i stället allt längre.
Som om det inte vore nog, fru talman, får var fjärde ensamstående mamma socialbidrag för att klara sitt uppehälle. Det är fråga om 36 591 kvinnor - ensamstående mödrar. Det är helt oacceptabelt. Ojämlikheten ökar.
Närmare 11 miljarder betalade kommunerna ut i socialbidrag förra året. Nästan hälften av dem som fick bidrag sökte det på grund av arbetslöshet. De 11 miljarderna får kommunerna ta ur egen ficka. De får inte någon kompensation från staten. Det är pengar som i stället skulle ha landat i skolan och äldreomsorgen.
Ansvaret för regeringens misslyckade jobbpolitik landar i kommunernas knän, Anders Borg. Men det högsta priset får ensamstående mödrar betala, som i större utsträckning än andra grupper utestängs från arbetsmarknaden och tvingas leva på socialbidrag månad efter månad. Det är månader som till slut blir till år.
Sambandet är glasklart. I takt med att långtidsarbetslösheten ökar blir allt fler långtidsberoende av socialbidrag, och gruppen ensamstående kvinnor med barn blir allt större. Regeringens jobbpolitik har misslyckats, och det är kommunerna som får ta ansvaret och betala de 11 miljarderna i socialbidrag utan att bli kompenserade. Värst är det för alla 70 000 unga vuxna, lika många som hela Solna, alla ensamstående mödrar och alla andra drygt 400 000 svenskar som får socialbidrag varje år.
Anders Borg och regeringen stoppar huvudet i sanden och låtsas som att läget är gott - alldeles oavsett. När verkligheten visar att kommunernas nota för socialbidrag landar på 11 miljarder, till största delen orsakad av regeringens misslyckade jobbpolitik, kallar regeringen detta för en förstärkt arbetslinje. När verkligheten visar att ensamstående mödrar tvingas söka socialbidrag månad efter månad, som till slut blir till år, kallar regeringen detta för en förstärkt arbetslinje. När den enda livlinan för 70 000 unga vuxna är socialbidrag kallar regeringen detta för en förstärkt arbetslinje. Varför inte benämna sakers tillstånd vid dess rätta namn, finansminister Anders Borg? Detta är ett stort misslyckande.
Men regeringen väljer att inte se sina misslyckanden. Man väljer att inte ta ansvar för dem och för den arbetslöshet som gör att allt fler tvingas gå till socialkontoret och söka socialbidrag. Med en arbetslöshet på 8 procent är det svårt att ta Anders Borgs svar om att regeringen jobbar för full sysselsättning på allvar. Är det inte så, Anders Borg, att verkligheten har överträffat den allianspolitiska dikten för länge sedan och att verkligheten har blivit regeringens värsta fiende?



Fru talman! Tack, Eva-Lena Jansson, för en viktig interpellation om de ökade ekonomiska och sociala klyftorna i vårt land.
Jag tror att det finns tre förhållanden som leder till mer jämlika levnadsvillkor. Det viktigaste är att ha ett jobb. Vi har en regering som totalt har misslyckats med sina ambitioner med jobben. 260 000 arbetslösa har blivit över 400 000. Nu talar man inte längre om massarbetslöshet och jättelikt utanförskap utan försöker tysta ned det gigantiska jobbmisslyckandet.
Det andra är omfördelande sociala försäkringar, som vi betalar till när vi arbetar och som vi har nytta av när vi inte längre kan arbeta, som vid sjukdom och arbetslöshet. Men även andra sociala försäkringar är starkt omfördelande i vår ekonomi, minskar de ekonomiska klyftorna och utvecklar de sociala möjligheterna.
De sociala försäkringarna har den moderatledda regeringen gett sig på med precision. Med en kirurgisk precision har man gett sig på arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Undertexten har varit: Det är dem som inte vill arbeta som vi vill komma åt. 
Jag vill fråga finansministern: Har finansministern någonsin under sin politiska tid blivit kontaktad av någon som har sagt: Jag vill inte arbeta, kan du hjälpa mig med det? Har finansministern någonsin träffat någon människa som har sagt att denne inte vill arbeta?
Jag har varit politiskt verksam i över 40 år, under många år som kommunpolitiker i Jönköping. Jag har talat med hundratals, ja tusentals, förtvivlade människor som bett om att få ett arbete. Och vi har en regering som försöker mäla ut den grupp som inte får jobb. Ni i regeringen har gjort om arbetslösheten från ett viktigt samhällsproblem till ett enskilt problem. Det är den enskildes fel.
Så är det också med sjukförsäkringen. Människor i vårt land, drabbade av svår ohälsa som rimligen är opåverkbar för den enskilde, slängs efter ett år ut ur ett försäkringssystem i väg till Arbetsförmedlingen. Där går man och traskar och går sedan tillbaka till sjukförsäkringen. Så slängs man ut igen.
Vi har dem som har gjort den vandringen tre gånger. Får de lättare jobb? Blir de mer anställbara genom att de förnedras i brutala försäkringssystem? 
Den ökade ojämlikheten i vårt land är inte slumpartad. Den är resultatet av medvetna politiska val av den moderatledda regeringen som bygger på en dyster människosyn, inte en ljus, en regering som tror att människor vill fuska och smita undan. Det tror inte vi socialdemokrater. 



Fru talman! Det vi kan se är att våra gemensamma försäkringar har urholkats och att allt fler har vältrats över till försörjningsstöd. Verkligheten är väldigt tuff för dem som är sjuka och arbetslösa och som tidigare haft a-kassa eller sjukförsäkring och som tvingas att sälja allt de har för att kunna bli berättigade till försörjningsstöd. Den som har en partner blir inte berättigad till det, och då blir det ett inkomstbortfall för den familjen som drabbar hela familjen, också barnen.
Det tragiska är att detta inte ens har löst det problem som det sades att det skulle lösa. Det skulle leda till lägre arbetslöshet. Det var därför man skulle genomföra dessa förändringar. Det enda som har hänt är att arbetslösheten har ökat och att fattigdomen också har ökat. Syndabockarna i vårt samhälle har blivit de sjuka och arbetslösa. Allt är deras fel. Det är en medveten politik att försämra villkoren, men det leder inte till att fler får arbete. 
Då är det dags att tänka om, eller borde rimligtvis vara det. Om det nu verkligen var det som var anledningen till att man genomförde de här försämringarna borde man nu tänka om: Vad ska vi göra i stället?
Vi som tar upp detta är inte de enda som tycker så här, utan den här kritiken börjar sprida sig. Bara häromdagen läste jag på ledarplats i Dagens Industri ett ifrågasättande av urholkandet av våra gemensamma försäkringar. Man menade att det är bättre att höja taken i a-kassan och sjukförsäkringen för att skapa grundtrygghet för människor, för det gynnar omställningen i arbetslivet. Omställningen är viktig för jobben och för att komma åt arbetslösheten i och med att förändringarna i dagens samhälle är snabba. Om man har starka trygghetsförsäkringar, inte minst a-kassa, blir det en smidigare övergång mellan jobb när arbetslivet ställs om. Men med dagens system rasar människors liv när de tvingas lämna sitt jobb, och hela familjers liv raseras. 
Den forskning som finns när det gäller personer som har a-kassa jämfört med personer som har försörjningsstöd visar att vägen tillbaka från försörjningsstöd är längre än vägen tillbaka från a-kassa. Vill man verkligen att människor ska komma i arbete igen bör man se till att de inte hamnar på försörjningsstöd. Tvärtom måste man försöka hålla kvar dem i a-kassa och självklart göra allt man kan för att de ska komma i arbete.
Förutom att man har försämrat människors ekonomi och tvingat fler till försörjningsstöd har de satsningar som så väl behövs inom utbildning och arbetsmarknadspolitik uteblivit. Vi har en unik situation i dag med massarbetslöshet och samtidigt ett stort behov av arbetskraft. Vart femte vakant jobb tillsätts inte i dag därför att arbetsgivare inte hittar rätt personal med rätt utbildning. 
Det här borde man satsa pengar på och se till att de arbetslösa för det första får behålla sin a-kassa och för det andra får hjälp från Arbetsförmedlingen med den utbildning som krävs för att de ska kunna ta ett jobb. Det är mycket mer meningsfullt än att de ska söka hundratals jobb som de ändå inte har en chans att få. Det har stått redan i jobbannonsen att det krävs en viss utbildning som många saknar. 
Det är felprioritering efter felprioritering, tyvärr. Det är naturligtvis inte lätt; det är en svår uppgift att komma åt arbetslösheten, och det finns inte en enda väg. Men när man ser uppenbara fel och brister och ser att politiken inte fungerar utan att allt bara blir sämre borde man ändra politik.



Fru talman! Hos Socialdemokraterna är det närmast per definition så att är det en borgerlig regering blir det ökade klyftor, ökad fattigdom och ökad ojämlikhet, som vi hört här. Men enligt statistiken och de mått som finns besannas inte de anklagelser som framförts här. 
Det finns tre mått som man brukar använda. Det ena är den så kallade Gini-koefficienten, som mäter inkomstfördelningen från den fattigaste till den rikaste, från den lägsta inkomsten till den högsta inkomsten. Enligt det måttet har jämlikheten inte förändrats i Sverige under alliansregeringens tid. Däremot försämrades den under Socialdemokraternas tid från 1994 och framåt i efterbörden av 90-talskrisen.
Det andra måttet är så kallad relativ fattigdom. Det är ett besvärligt mått att använda därför att det är så konjunkturberoende, och OECD brukar varna för att använda det. Men det är klart att man kan göra det, och då kommer man till exempel fram till att det blev bättre i Grekland under krisen när människor blev arbetslösa, förlorade sina inkomster och tvingades emigrera.
Det måttet är också dåligt, av det skälet att det inte alls på något sätt speglar social misär.
Det tredje måttet är ett mått som inte används så mycket i Sverige, och det mäter absolut fattigdom. Hillevi Larsson var också inne på det. Där definieras låg materiell standard med nio kriterier, och om fyra av dem är uppfyllda är man fattig. Det är att man inte har råd med oförutsedda utgifter eller en veckas semester, inte kan betala skulder, inte får äta kött och fisk varje dag och så vidare.
Om vi tittar på det måttet ser vi att Sverige, tillsammans med Luxemburg, har den lägsta andelen fattiga i hela EU. Det är lite överraskande att denna siffra är absolut lägst i Norrland. Den har dessutom förbättrats för Sveriges del under alliansregeringens tid. Vi har alltså i Sverige i dag den lägsta andelen fattiga i hela EU, och den region i Sverige som har allra lägst andel, under 1 procent, är Norrland.
Jag tycker att det är lite överraskande, men det är väldigt glädjande.
Hur kan man då stå här och säga gång på gång att Sverige blir ett allt uslare land att leva i och att människor har det allt sämre? Det stämmer alltså inte alls med de mätningar som görs, av Statistiska centralbyrån för Sveriges del.
Sverige har en bättre situation än andra länder. Sverige har under alliansregeringens tid haft en bättre situation eller en oförändrad situation vad beträffar jämlikhet.
Sedan var det någon som gled in på detta med sänkta skatter. Sanningen är den att vi har sänkt skatten - ja. Men vi har också ökat utgifterna för offentliga tjänster, i kommuner, för vård, skola och omsorg. Vi har kunnat förena båda två. Anledningen till att vi har gjort det är att vi har 250 000-260 000 fler människor i sysselsättning.
Och lägg märke till att jobbskatteavdrag har införts fem gånger i Sverige av denna regering och att oppositionen varje gång har varit emot detta. De har varit emot det varje gång tills de varje gång har varit för det och accepterat det. Så mycket för principfasthet!



Fru talman! Det framstår som alltmer uppenbart att Sverige har klarat den svåra ekonomiska krisen bättre än nästan alla jämförbara länder. Detta gäller särskilt när vi tittar på sammanhållningen. Det som definierar sammanhållningen i ett samhälle är tre faktorer.
Det är att man har många människor i arbete. I ekonomier där stora grupper har lämnat arbetsmarknaden, fastnat i förtidspension eller aldrig kommit in växer skillnaderna.
Det handlar om att man har inkomster som växer för alla grupper. Vi har sett ett antal länder där toppinkomsterna vuxit men stått stilla för vanliga människor. USA är väl det tydligaste exemplet.
Det handlar om utbildning, att utbildningssystemet är öppet, är tillgängligt och har en kunskapsinriktning för alla.
På dessa områden har regeringen gjort viktiga insatser för att stärka sammanhållningen, och det är därför Sverige har klarat krisen bättre än de flesta länder när det gäller sammanhållning.
Låt mig börja med arbete. Det är över 250 000 fler som arbetar i dag. Tittar vi på sysselsättningsgraden som Eurostat mäter den, mellan 20 och 64 år, ser vi att sysselsättningen i dag är högre än vad den var 2006. Under mandatperioden 2002-2006 stod den still trots en mycket stark ekonomisk utveckling. För gruppen över 55 år har sysselsättningsgraden under dessa år ökat från 69 till 73,6 procent. Det är alltså en mycket kraftig ökning trots att vi redan från början låg nästan högst i den åldersgruppen. Vi ligger nästan 20 procent högre än andra europeiska länder.
Tittar vi på inkomsterna i Sverige ser vi att de i genomsnitt i reala termer har ökat med 20 procent för medborgarna. Det talades mycket från Socialdemokraternas sida om låglönepolitik och lönesänkningspolitik. Men sanningen är ju att hushållen har haft en mycket bra ekonomisk utveckling under dessa år. Det beror på att vi har haft en stark produktivitetstillväxt - det är det som bygger löneökningar. Det beror på att vi har haft låg inflation. Priserna har stigit i långsammare takt i Sverige än i många andra länder. Och vi har sänkt skatterna kraftigt för hushållen.
Detta har gjort att hushållen har kunnat konsumera under krisåren, och nästan alla svenskar har fått en bättre standard.
Det här gör att när Finanspolitiska rådet för andra året i rad utvärderar sammanhållningen landar de i slutsatsen att Sverige förvånansvärt nog har klarat krisen utan växande inkomstskillnader.
Det intressanta är att Finanspolitiska rådet också konstaterar att vi har haft stigande inkomstskillnader under en lång tid, men det är perioden 1995-2006. Av de inkomstskillnadsökningar vi har sett, nästan oavsett vilket mått vi använder, ligger 80-90 procent av ökningen under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Det framgår också för var och en som läser Thomas Pikettys bok att så är fallet. Han redovisar statistiken, och där ser man högst påtagligt och tydligt att inkomstskillnaderna i Sverige ökade kraftigt fram till en bit in på 2000-talet och sedan har stannat av. Åren 2006-2014 har de i praktiken stått stilla.
Samma sak gäller när vi tittar på förmögenhetskoncentration, Gini-koefficienter eller toppinkomster. Det är samma bild: Under de socialdemokratiska åren ökade skillnaderna kraftigt.
Det berodde på att man misslyckades med de tre grundläggande faktorerna: arbete, inkomster och utbildning. Man stängde ut människor från arbetsmarknaden, och då ökade skillnaderna. När man bygger ut bidragssystem bygger man också vägar bort från arbetsmarknaden. Då trycker man ut människor i system där de fastnar i inaktivitetsfällor och i fattigdomsfällor och där deras långsiktiga inkomstutveckling och deras välfärd blir sämre.
Det är därför socialdemokratisk politik i praktiken leder till växande ekonomiska skillnader. Det som är så fascinerande är ju att Socialdemokraterna inte har lärt sig något av detta. Man byggde upp ekonomiska skillnader, och nu går man till val på ett program som åter skulle öka de ekonomiska skillnaderna.



Fru talman! Finansministern hade fyra minuter på sig att svara på frågorna, men han lyckades inte åstadkomma några svar. Därför får jag upprepa frågorna.
Vet finansministern vad den högsta inkomsten är som man kan få från dagens a-kassa, efter skatt, om man har jobbat heltid?
Har finansministern läst rapporten från SSR? Jag kan ta det igen: "Året då a-kassan blev lägre än försörjningsstöd - om hur trygghetssystemen kollapsat och försörjningsstödet tar smällen."
Det man redovisar är att människor som är sjuka och ska ha rehabilitering får gå till socialkontoret för att diskutera sin ersättning.
Det man kan konstatera till exempel från Försäkringskassans sida är att det är svårt att rehabilitera människor som är väldigt oroliga över sin ekonomi. De tenderar att bli ännu sjukare. A-kassan ska vara en trygghet, en inkomstförsäkring från ett jobb till ett annat, men om det innebär att man funderar på om man måste sälja huset för att man inte kan bo kvar försvårar det möjligheterna att söka ett nytt jobb.
Jag rekommenderar finansministern att läsa den här rapporten. Jag vet inte om han kan dra några slutsatser av den, men jag hoppas det i alla fall.
Tanken med socialförsäkringarna är att de ska vara riskutjämnande, och motivet för det är att det skapar en social sammanhållning - en sammanhållning mellan grupper, där ingen säger så här: Varför ska jag bry mig om dem som är sjuka och arbetslösa? Det är bättre att jag tittar på vad jag får i plånboken när jag kollar på politiken. Varför ska jag över huvud taget bry mig om sjuka och fattiga? Jag är ju frisk - varför ska jag bry mig?
Jag kan berätta för finansministern varför man ska bry sig: Ett jämlikt samhälle blir ett bättre samhälle för alla. Om de fattiga minskar fattigdomen, om vi kan säkerställa att människor får jobb och kan ha en rimlig ersättning när man är sjuk eller arbetslös, blir samhället mycket bättre även för dem som har jobb och är friska.
Den dagen finansministern inser det sammanhanget kanske han förstår att den politik han håller på med just nu är förödande.
Det finansministern inte redovisar är att han har använt pengar som skulle ha gått till både a-kassan och sjukförsäkringen. De har i stället hamnat i finansministerns svarta hål, det som kallas allmän löneavgift, och har därmed finansierat skattesänkningarna som man drev på i december och som vi försökte stoppa. Det är helt korrekt att vi försökte stoppa dem. Nu är de genomförda.
Vi är beredda att faktiskt höja skatten för alla som tjänar över 60 000. Det inkluderar till exempel finansministern. Vi tror att det är fördelningsmässigt bra.
Om finansministern har tid, lust och ork, om han lyssnar över huvud taget, kan jag upprepa mina frågor: Vet finansministern vad den högsta ersättning man kan få ut från a-kassan är? Har han insett att den ligger i nivå med försörjningsstödet?
Är finansministern bekymrad över att det nu är socialtjänsten som ska ge människor - sjuka och arbetslösa - den ekonomiska ersättningen i stället för att de ska gå till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan för att få stöd och komma i arbete igen? Är det inte ett problem för finansministern? För mig är det ett problem.
Varför oroar sig finansministern inte över det här, och varför ser han inte de ekonomiska klyftorna som ökar? Vad är det som gör att Anders Borg och Carl B Hamilton hänger på sina teoretiska kamrar och inte möter människor? Har ni sett hur det ser ut i dag i Sverige? Har ni mött den ökade fattigdom som finns? Är ni inte bekymrade över det? Jag är jättebekymrad.
Har man då en utbildningspolitik som stänger ute många människor och fas 3 som det enda receptet på att möta arbetslösheten, då förstår jag att man borde vara bekymrad men inte varför man inte är bekymrad.



Fru talman! Ja, det är uppenbart att varken Carl B Hamilton eller Anders Borg vill prata om socialbidrag. Man vill inte alls ta ansvar för det misslyckande som har resulterat i att Sveriges kommuner sammantaget betalar 11 miljarder i socialbidrag.
Merparten av de utgifterna beror på misslyckad jobbpolitik. Det går inte att ducka för det faktumet längre. Jag förväntar mig någon kommentar från er, åtminstone från Anders Borg i egenskap av ansvarig finansminister.
250 000 fler jobb - det är mantrat vi hör från Alliansens företrädare. Men varför, fru talman, märks inte det på kontot för ekonomiskt bistånd, det vill säga socialbidrag? Det ligger på 11 miljarder. Det har ökat senaste året. De 250 000 nya jobben har inte fått någon effekt - om de nu är 250 000. Jag ifrågasätter det starkt.
Det är också så att många yngre har blivit förtidspensionerade. Förtidspensionärer i åldern under 30 har ökat med 40 procent de senaste åren, Anders Borg.
Fru talman! Jag har tittat lite grann på Moderaternas hemsida. Det gör jag inte varje dag, kan jag lova, men jag gjorde det inför den här debatten. Där står det till exempel så här: "Vi tror på ett Sverige . som ser alla och glömmer ingen. Som håller ihop och låter alla komma till sin rätt."
Då undrar jag: Att 8 procent är arbetslösa - över 400 000 - och att fler än någonsin har varit arbetslösa i mer än sex månader, är det att komma till sin rätt? 11 miljarder i socialbidrag - över 400 000 får socialbidrag. Är det att låta människor komma till sin rätt? Att allt fler stängs in i fas 3, är det att låta människor komma till sin rätt?
Verkligheten, Anders Borg, har blivit din och regeringens värsta fiende. Kom ut ur bubblan nu, och ta ansvar för er misslyckade jobbpolitik!



Fru talman! Egentligen tycker jag att politiken var bättre och tydligare på 90-talet. Då skrev vår nuvarande finansminister och vår nuvarande statsminister var sin bok på samma tema: vikten av att minska välfärdssamhällets omfattning och demontera viktiga element i välfärden genom att kraftigt sänka skatter, försvaga socialförsäkringen och privatisera.
De sade tydligt att ökad ojämlikhet skulle bidra till drivkrafter och göra samhället rikare. En ojämn fördelning var något man fick ta. Några ramlade på vägen i livets kapplöpning.
Då var politiken tydlig. I dag gör Moderaterna detta, men man säger någonting annat. Med precision attackerar man de jämlikhetsskapande sociala försäkringarna. Med precision går man in i viktiga element i välfärden såsom omfattningen av skola och äldreomsorg och säljer ut, privatiserar och låter dem som har ekonomiska resurser förmera kvalitet för sig själva och sin egen betalningsförmåga.
Allt detta som ni skrev om gör ni i dag, men ni talar ett annat språk. Jag tycker att det är beklagligt för den politiska debatten. Alla utanför den här plenisalen ser ju hur ojämlikheten breder ut sig i det svenska samhället, och det är ett resultat av en mycket medveten politik från den moderatledda regeringens sida.



Fru talman! Ja, vi kan konstatera att de som har drabbats av försämringarna har blivit fattigare - det är ett faktum. Vi kan framför allt konstatera att regeringen fördelningsmässigt har gett betydligt mer i kronor och ören till dem som redan har mycket och mindre till dem som redan har lite.
Även om man inte bara talar om den ökade fattigdomen kan man fråga sig hur logiskt detta är med tanke på att kostnaderna inte försvinner. Det som framför allt har skett är en övervältring av kostnader som tidigare legat på staten till kommunerna och naturligtvis till privatpersoner. Föräldrar får försörja sina vuxna barn, och partner får försörja den i paret som har förlorat a-kassan och sjukförsäkringen.
Det här har inneburit en kostnad för många kommuner, och det går ut över välfärden - skola, vård och omsorg. Den här politiken är alltså någonting som slår mot alla i förlängningen genom sämre välfärd.
Det är dessutom så att många människor vill ha trygghet. Snabba skattesänkningar är inte det viktigaste för många människor, utan de vill ha den här tryggheten.
Många fackförbund har försökt lösa det genom att själva teckna privata försäkringar för sina medlemmars räkning. Det syns kanske inte mer än i form av avgiften för medlemmarna, men det är likväl privata försäkringar för att kompensera för försämringarna i de offentliga försäkringarna.
Det finns också arbetsgivare som försäkrar sina anställda, till exempel med sjukförsäkringar eftersom de är oroliga för att vården inte fungerar. Det finns enskilda som försäkrar sig själva med privata försäkringar. Då får man ju ändå en kostnad. Kostnaden försvinner alltså inte, utan den hamnar i förlängningen på den enskilde.
Jag vill avsluta med det Dagens Industri skrev: att det är lika vansinnigt att försämra a-kassan på det här sättet som att kalla att ta ut föräldraförsäkring för utanförskap.



Fru talman! Det sades här att alla ser hur ojämlikheten breder ut sig. Problemet för den som sade det är att de som arbetar som statistiker på Statistiska centralbyrån eller Europeiska statistiska centralbyrån inte ser detta. Av alla mått som vi har, de tre viktiga måtten, registrerar inget någon ökad ojämlikhet för Sverige.
Sedan var det detta med teoretiska kamrar som jag skulle sitta i tillsammans med Anders Borg. Låt mig då upplysa om följande:
Sverige har i dag fler läkare, fler sjuksköterskor, fler vårdcentraler, fler apotek - 600 stycken - och kortare vårdköer än 2006. Resurserna till vården har ökat sedan 2006. Resurserna till äldreomsorgen har ökat. Resurserna till personer med funktionsnedsättning har ökat. Tillgängligheten i primärvården har förbättrats. Mer än 20 000 fler arbetar i den offentliga välfärden. Resurserna till den offentliga välfärden har ökat med mer än 70 miljarder. Resurserna till välfärden som andel av bruttonationalprodukten, de totala inkomsterna i Sverige, har ökat. Bostadsbidraget för barnfamiljer har ökat jämfört med 2006.
Andelen biståndsmottagare i befolkningen har minskat, Pia Nilsson. Flerbarnstillägget är högre. Barnfattigdomen, sådan den mäts, har minskat. Bostadstillägget för pensionärer är högre. Högkostnadsskyddet för tandvård är högre. Grundavdraget för pensionärer är högre. Grundnivån i föräldrapenningen är högre än den var 2006. 
Sverige har högre personaltäthet när det gäller skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer. Sverige har 40 000 fler studenter vid våra universitet. Sverige har fler barn i förskolan utan att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat och med samma förskollärartäthet som tidigare.
Fru talman! Nu har min tid gått ut. Jag hade några saker till att nämna. Sverige är ett bra land att leva i.



Fru talman! Den här debatten gäller hur det har gått med sammanhållningen i Sverige. Det är viktigt att vi för den debatten på ett sakligt sätt utifrån de fakta som föreligger. 
Det vanligaste måttet för inkomstspridning är Gini-koefficienten. 1996 låg den på 0,23. 2007 hade den ökat till 0,3, och nu har den minskat till 0,29. Den ökade alltså under 1990-talet under de socialdemokratiska åren, och den har legat stilla eller minskat under de år som den här regeringen har styrt. Det är, precis som Finanspolitiska rådet understryker, förvånande att vi har gått igenom en djup ekonomisk kris och ändå lyckats undvika en ökad inkomstspridning.
När den här regeringen tillträdde var den andel av hushållen som mottog försörjningsstöd 5,8 procent. I den senaste statistiken är det 5,7 procent. Trots den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen är det alltså en minskad andel hushåll som är beroende av försörjningsstöd. 
Det är likadant när vi ser på grupper med låg materiell standard. När vi tillträdde var det 2,1 procent av hushållen som bedömdes ha låg materiell standard. I dag är det 1,3 procent. Trots den djupaste ekonomiska kris Europa har upplevt i modern tid har vi i Sverige alltså kunnat se att andelen hushåll med låg materiell standard har minskat. 
Vad beror det då på att vi har lyckats mycket bättre under den här svåra perioden än Socialdemokraterna gjorde under de goda åren innan? Det beror på att vi har fört en politik som förbättrar förutsättningarna för sysselsättning. Det gör man när man förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt, skapar förutsättningar för fler företag att vilja anställa och när man utbildar människor för att ha den kompetens som krävs. Det är därför det socialdemokratiska alternativet leder till ökade ekonomiska skillnader.
Eftersom jag förstår att ledamöterna från Socialdemokraterna har svårt att ta till sig detta ska jag försöka förklara det väldigt noggrant. Om man höjer skatterna och höjer bidragen blir det mindre lönsamt att arbeta och mer kostsamt att anställa. Då får vi en politik där kostnaderna för företagen ökar när de ska anställa unga människor och i servicesektorn samtidigt som ersättningsnivån i våra bidragssystem stiger. 
Det finns en bred genomgång av forskningen från Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Finansdepartementet och Riksbanken som visar att om man höjer skatterna och bygger ut bidragssystemen får man färre människor i arbete och en högre arbetslöshet. Skulle man därtill lägga en kraftig arbetstidsförkortning finns det mycket stor risk för att vi får en utveckling som påminner om det skedde i Frankrike när man genomförde detta. Då steg kostnaderna med mellan 10 och 15 procent, och därefter har den franska ekonomin stått och stampat. Man har haft svag tillväxt, dålig utveckling på arbetsmarknaden och väsentligt högre arbetslöshet. Det beror på att en arbetstidsförkortning är mycket kostsam. Den kan kosta mellan 120 och 240 miljarder kronor enligt de beräkningar som har gjorts utifrån de förslag som har funnits.
Till detta kommer att om man samtidigt höjer kostnaderna för energin, vilket de andra rödgröna partierna är så angelägna om att göra, flyttar ytterligare produktion ut från Sverige. 
Denna typ av politik leder alltså till att färre människor är i arbete, för man belastar företagen med kostnader, man bygger ut bidragssystemen och försämrar förutsättningarna för svensk ekonomi. Då ökar de ekonomiska skillnaderna, för man misslyckas med den grundläggande uppgiften att bygga en väg till full sysselsättning. Det är där vi ser skiljelinjen.



Fru talman! Det är svårt att få svar av finansministern. Nu har jag ställt frågan två gånger, och jag ställer den igen: Vet finansministern hur mycket man kan få ut från a-kassan som arbetslös oavsett vilken inkomst man har haft? Vet han vad högstanivån på vad man kan få ut är efter skatt? Om han vill ha tips kan han läsa min interpellation. Han har vägrat svara, men jag tänkte att det vore bra om det kom ut från hans mun.
Det vi nu ser, när finansministern talar om våra trygghetssystem, våra inkomstförsäkringar och våra socialförsäkringar som bidrag, är att de är i nivå. A-kassan är alltså i nivå med försörjningsstöd, det yttersta skydd vi har i samhället. 
Rapporten visar att 115 000 personer får försörjningsstöd och är arbetslösa. Därutöver tillkommer 15 000 personer med arbete som är beroende av försörjningsstöd, då lönen inte räcker till. Utöver dessa finns det 35 000 sjukskrivna med läkarintyg som inte får sjukersättning, som inte får tillräckligt eller som får vänta på sjukpenning. Detta är Anders Borg nöjd med!
Ojämlikheten ökar mest i Spanien, Slovenien, Frankrike och därefter Sverige. Det finns det statistik på. Klyftan mellan rika och fattiga har ökat lika mycket i Sverige som i OECD i genomsnitt. Det är inte min statistik, utan det är de organisationer som Anders Borg hänvisar till.
Jag tycker att det är bekymmersamt att vi får ökade klyftor. Jag har förstått att den här regeringen har använt pengarna från trygghetssystemen till att sänka skatten för sig själva. Jag tycker att det är problematiskt att vi får ökad ojämlikhet. 
Jag kan inte förstå hur Anders Borg kan stå här och vara så himla nöjd när vi får en minskad sammanhållning och när våra trygghetssystem i stället för att vara riskutjämnande och skapa social sammanhållning är sådana att människor får skaffa sig extraförsäkring. Ta gärna en titt ut i landet! Prata med de fattiga pensionärerna i Sverige och försök övertyga dem om att ojämlikheten har minskat. Du har fel, Anders Borg!



Fru talman! Vi har i Sverige bra offentlig statistik. Den redovisas också i många fall av Eurostat på samma sätt. 
Här har vi alltså tre grundläggande mått på sammanhållning, inkomstskillnader och inkomstspridning. De steg kraftigt under de socialdemokratiska åren fram till 2006. Därefter har de legat stilla eller kanske till och med minskat. Det är inte bara min slutsats utan också Finanspolitiska rådets slutsats i två olika rapporter.
När det gäller socialbidragen är andelen hushåll som får del av dem färre än det var när vi tillträdde 2007. Då är vi alltså i sitsen att vi har gått igenom den värsta ekonomiska krisen, och andelen som är beroende av försörjningsstöd har minskat. Andelen hushåll med låg materiell standard, vilket kanske är ett bättre mått på hur människor lever i sin vardag, har minskat från 2 till 1 procent. Detta beror på att regeringens jobbpolitik har höjt sysselsättningsgraden. Vi har i dag den högsta sysselsättningsgraden i Europa. För människor över 55 år har den ökat från 69 till 73 procent. Det är en mycket kraftig ökning från en redan mycket hög nivå.
Inkomsterna i Sverige har, justerat för priser och hur transfereringar och skatter har utvecklats, ökat med nära nog 20 procent. Det är inget land i Europa som har haft en bättre inkomstutveckling för vanliga människor. Detta har gjort att vi har klarat sammanhållningen bättre.
Hotet mot sammanhållningen är att man åter höjer skatterna, bygger ut bidragssystemen, avvecklar vår energiförsörjning, genomför arbetstidsförkortningar och stoppar byggandet så att vi inte längre har en sysselsättning som växer, utan vi får stagnation, och människor låses ut från arbetsmarknaden. Det är ju Socialdemokraternas signum: att trycka bort människor från arbetsmarknaden.
