Eftersökande av skadade djur

Fru talman! Sven-Erik Sjöstrand har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att samhället ska få en effektivare eftersöksorganisation, dels för att underlätta för eftersökspatrullen att korsa markgränser med vapen och hund samt dels för att öka tydligheten och kraven på vad en eftersökshund och dess förare ska ha för färdigheter och kunskaper. Det finns närmare 280 000 jägare i Sverige. Intresset för jakt är således mycket stort. Vi ställer stora krav på jägarna för att de ska få bära vapen. Jägarexamen med både teoretisk och praktisk utbildning är obligatorisk. Tyvärr inträffar det ändå att djur blir skadeskjutna. Vilda djur skadas även i trafiken. Det sker årligen närmare 28 000 kollisioner med rådjur och drygt 4 000 med älg. Oavsett om ett vilt djur skadats vid jakt eller i trafiken är det synnerligen angeläget att djurets lidande förkortas så långt det går. Vi har därför regler om eftersök av skadade vilda däggdjur och fåglar. Reglerna är lite olika beroende på om skadan uppstått vid jakt eller i trafiken. När det först gäller djur som skadats vid jakt finns i 28 § jaktlagen (1987:259) en ovillkorlig skyldighet för jägaren att vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna spåras upp och avlivas. Den som söker efter det skadade djuret har både rätt och skyldighet att följa djuret även in på annans jaktområde med vapen och hund. Hjälpmedel som annars inte är tillåtna vid jakt, som motorfordon och lampor, får användas för att få tag i det skadeskjutna djuret. När det sedan gäller vilt som skadas i trafiken gäller lite andra regler. Det har inte ansetts möjligt att ålägga en fordonsförare skyldighet att spåra och avliva trafikskadat vilt. I stället finns det i 40 § jaktförordningen (1987:905) en skyldighet för fordonsförare att till polisen anmäla kollision med vissa större djur och att märka ut olycksplatsen. Eftersök av trafikskadat vilt sker sedan 1995 i en väletablerad struktur där en rad myndigheter och organisationer gått samman i ett nätverk, SES-gruppen, där SES står för trafiksäkerhet och eftersök i samverkan. Syftet är att åstadkomma en effektiv eftersöksorganisation som snabbt och skonsamt ska förkorta lidandet för skadat vilt. Inom ramen för Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag ska förbundet utbilda och tillhandahålla kompetenta jägare som ska hjälpa polis och övriga myndigheter i arbetet med eftersök av trafikskadat vilt. Omfattande utbildningsinsatser har tidigare gjorts vad gäller eftersök på björn och vildsvin. Förbundet startade förra året en ny ledarutbildning för eftersöksjägare som ska utbilda instruktörer på lokal nivå som i sin tur genomför verksamheten. Det finns i dag 5 000-6 000 personer engagerade i verksamheten. Jakthundsklubbarna i Svenska Kennelklubben arrangerar viltspårskurser för utbildning av eftersökshundar med anlagsprov och viltspårsprov. Det handlar här om kvalificerade kurser och prov enligt fastställda bestämmelser som bedöms av särskilt förordnande domare. Det avläggs åtskilliga tusen prov per år i den verksamheten. Jag anser mot denna bakgrund att utbildningen av såväl eftersöksjägare som viltspårhundar uppfyller högt ställda krav, men i departementet tittar vi ändå på om det liksom i Danmark kan finnas behov av någon form av auktorisation för eftersöksjägare och hundar. Den i jaktlagstiftningen reglerade rätten att bedriva eftersök utan markägarens eller jakträttshavarens samtycke gäller enligt ordalydelsen endast skadeskjutet vilt. SES-gruppen har påtalat att bestämmelsen kan försena eftersök av trafikskadat vilt. Självfallet ska trafikskadat vilt inte lida i onödan. Jag är därför beredd att verka för en ändring av jaktlagstiftningen om vi i departementets fortsatta arbete med eftersöksorganisationen finner att det behövs en ändring. Sammanfattningsvis så arbetar vi i Jordbruksdepartementet i nära samarbete med övriga berörda departement med att få en redan nu väl fungerade och effektiv eftersöksverksamhet av trafikskadade vilda djur ännu bättre.

Fru talman! Jag vill först tacka jordbruksministern för svaret. Det här är viktiga frågor, inte minst därför att vi alla vill minska lidandet för trafikskadade djur eller djur som har skadeskjutits under jakt. Men för mig känns lagstiftningen ålderdomlig och svårtolkad. Jag är säker på att lagstiftningen kring eftersök behöver en grundlig revidering och översyn. Mycket verkar omodernt. Det finns viktiga skillnader mellan viltolycka och skadeskjutning under jakt. Viltolyckor är underställda polisen, och där finns den omnämnda organisationen, SES-gruppen, som till sin struktur är rätt utformad, men den saknar den kvalitetssäkring som säkerställer att det påkörda viltet eftersöks med effektiva hundar. Polisen har ansvaret men har lagt över genomförandet på ideellt arbetande jägare som inte har några riktigt formella krav på sig att vara helt effektiva. Jag måste säga att många av dessa eftersöksjägare gör ett mycket bra och engagerat jobb, men det finns egentligen ingen kontroll av hur det här fungerar. De som kan dessa frågor betydligt bättre än jag upplever i sin tur en resursbrist och ibland ett ointresse hos polisen. Man har inte möjlighet att jobba så mycket med de här frågorna. Jag ska återkomma till SES-gruppens viktiga arbete lite senare i debatten. Det är ännu sämre ställt när det gäller jakten. Det finns ingen sådan organisation att tillgå. Polisens organisation är inte till för det vilt som har skadeskjutits under jakt. Här är det helt upp till den enskilda jägaren eller jaktlaget att lösa situationen. Lagen säger att det ska finnas en för uppgiften särskilt tränad hund på plats senast två timmar efter påskjutningen. Det är en totalt uddlös lagstiftning. Vad är till exempel en särskilt tränad hund. Det finns inga formella krav, utan det är först vid ett rättsfall som denna diskussion blir aktuell. Det är återigen upp till den enskilda jägarens eller jaktlagets kompetens och engagemang hur väl genomfört eftersöket blir. Förlorarna tror jag är viltet. Vi kan naturligtvis vältra oss i floskler om hur duktig den svenska jägarkåren är på eftersök, men så länge det inte finns en tydlig och modern lagstiftning med tydliga krav och en bra backup i form av professionella eftersöksjägare tycker jag att det är svårt för Sverige att slå sig för bröstet och påstå att vi är en föregångare när det gäller den här typen av djurskydd. Här är Danmark betydligt bättre, och vi bör dra lärdomar av deras eftersöksorganisation. Där har man certifierade eftersöksjägare som är välutbildade, har tystnadsplikt samt är försedda med legitimation som ger dem rätt att korsa markgränser med vapen och hund. Dessutom säger dansk lagstiftning att om skytten inte funnit det skadade viltet efter senast sex timmars dagsljus är han skyldig att kontakta en av dessa eftersöksjägare. Jag tror att med en sådan eftersöksorganisation av dansk modell, som också finns i flera länder på kontinenten, så hade troligen många vildsvin och annat klövvilt sluppit lida i onödan. Vad vill jordbruksministern göra konkret här? Är det inte dags att utreda om det danska systemet är något för Sverige? Lagstiftningen är inte uppdaterad till dagens tidsanda. Är det inte dags för en översyn? Jag skulle gärna vilja ha svar på det här. Jag tycker det är viktiga frågor. Varför behöver man inte enligt lagen meddela polis och grannar om ett vildsvin eller en björn, potentiellt farliga djur, korsar gränsen till en granne? Det här tycker jag kan få konsekvenser i förlängningen.

Fru talman! Sven-Erik Sjöstrand och jag är överens om att vi ska ha ett gott djurskydd. Vi har en djurskyddslagstiftning som också lägger ribban högt. Det finns som sagt två delar i det här. Den ena är vilda djur som skadas i kollision med fordon. Där arbetar vi i departementet med en fungerande modell, både när det gäller regelverket och när det gäller resursfrågan. Sven-Erik Sjöstrand sade att han tänkte återkomma till den frågan, så jag avvaktar med ytterligare kommentarer. När det gäller vilt som skadas vid jakt står jag fast vid att vi har ett bra system när det gäller att utbilda jägare och även när det gäller att utbilda våra hundar, med anlagsprov och viltspårsprov. Jag har inte hört någon kritik mot dessa jaktekipage. Det är en nyhet för mig om Sven-Erik Sjöstrand kan redovisa konkreta problem på området. Men som jag säger i mitt svar ska man aldrig slå sig till ro och säga att nu är det här tillräckligt bra. Jag har sagt i mitt svar att jag är beredd att verka för en förbättring av regelverket. Givetvis ska vi ta del av erfarenheter från andra länder och titta på den danska modellen. Det som har sagts mig om den danska modellen är att den är mer byråkratisk än den ordning som vi har i Sverige, och då tycker jag att vi ska vara lite försiktiga och inte rakt av säga att den danska modellen är bättre. Men givetvis ska vi titta på erfarenheterna.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att jordbruksministern säger att vi ska titta på den danska modellen och att vi också ska se över regelverket. Det tror jag är bra. Jag har inte sagt att den danska modellen är den allra bästa. Jag tror att det är bra att vi tittar på den, och det är bra att det kom fram att den kanske är väldigt byråkratisk. Det är sådant man måste titta på. Den kanske inte passar för Sverige. Men det finns också andra erfarenheter från kontinenten. Från intresserade medlemmar som också är jägare har jag fått en del synpunkter. Det är därför jag har den här interpellationsdebatten. Jag tycker att det är viktigt, därför att vi har inte haft så många debatter om eftersök. Jag vet också att det råder resursbrist och att det finns mycket att göra. Jordbruksministern skriver i svaret att när det gäller "djur som skadas vid jakt finns i 28 § jaktlagen en ovillkorlig skyldighet för jägaren att vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna spåras upp och avlivas. Den som söker efter det skadade djuret", skriver jordbruksministern, "har både rätt och skyldighet att följa djuret även in på annans jaktområde med vapen och hund. Hjälpmedel som annars inte är tillåtna vid jakt, som motorfordon och lampor, får användas för att få tag i det skadskjutna djuret." Men jag har lite andra uppgifter. Jag måste framhålla att jag själv inte är någon expert på det här området, utan jag har bara haft kontakter med dem som ser på det här lite annorlunda. Jag kontaktade Mikael Tham, som är mycket kunnig på det här området. En del jägare säger att han är en av de ledande på eftersöksområdet. Han berättade för mig att Jägareförbundets jurister rekommenderar att man aldrig ska gå över gränsen till annans mark. Markägare eller jakträttsinnehavare ska kontaktas, för de kan själva vilja göra eftersöket. Så länge man har tillåtelse av markägare kan man gå in på jaktområdet. Annars ska man plundra vapnet, ta bort slutstycket och visa att man inte är ute i ogjort väder. Det här gäller någon typ av etik. Vi har tyvärr lite tjuvjakt. Man är försiktig med det här. Rent praktiskt håller inte jordbruksministerns svar. Verkligheten är annorlunda, och på grund av detta behövs en översyn av lagstiftningen. Jag tror att de flesta jägare är försiktiga. Man går bara inte in på gränsen till någon annans mark. Det kan också göra det här lite byråkratiskt. Det har talats om att man vid eftersök har fått ta kontakt med ett flertal markägare och jakträttsinnehavare. Ibland, när det sker nattetid, är det svårt att komma åt att göra det, och på det sättet kan djuren lida onödigt mycket. Därför tycker jag att man borde ha en certifiering, som man har i Danmark. Då tror jag att det blir lite bättre. Man har en legitimation, och man har en kontroll över de jägare som är ute - kanske också lite bättre utbildning. Med det menar jag inte att den svenska jägarutbildningen är dålig. Den är bra. Vi har många duktiga jägare här som gör ett fantastiskt arbete. De hundkurser som finns är också bra. De ges i regel, vad jag vet, under en helg. Ibland kan det vara sju åtta gånger halvdagsvis och så. Men när det gäller praktiken kan det också vara så att en hund till exempel har svårt att spåra vildsvin. Man backar. Det finns alltså rent praktiska problem. Jag tror att det finns mycket att göra här. Jag har haft många kontakter med SES-gruppen, och jag hoppas att ministern kan ge lite mer information om vad som händer i den här verkligt viktiga gruppens arbete och om den långsiktigt kan få resurser.

Fru talman! Det här med vad 28 § jaktlagen innebär kräver nog några ytterligare kommentarer. Det är ju så att eftersökstanken går först. Det är djurskyddet och att minska lidandet för djuren som då går först. Där kan jag lugna Sven-Erik Sjöstrand. Det är alltså en ovillkorlig skyldighet för jägare att vidta åtgärder. Skyldigheten att göra eftersök vid jakt gäller alla vilda djur och fåglar, oavsett ägogränser. Däremot har man skyldighet att anmäla eftersök till markägare när det gäller älg, hjort och rådjur, även om det alltid är lämpligt att kontakta markägaren. Det är ju ur säkerhetssynpunkt som man bör kontakta markägaren. Men skyldigheten att anmäla eftersök till markägaren för de stora djuren älg, hjort och rådjur handlar också om köttvärdet. Det finns alltså två delar i det här: både djurskyddsaspekten och köttvärdet. Det finns 6 000 eftersöksjägare i Sverige, så det är ganska många vi talar om. När vi eventuellt ska revidera vårt system måste vi hitta ett system som fungerar i hela Sverige och som inte är byråkratiskt. Men som jag sade tidigare är vi beredda att titta närmare på den danska modellen och höra efter vad de har för erfarenheter.

Fru talman! Naturligtvis gäller detsamma för mig, att minska djurs lidande måste gå före allt annat. Det tror jag att vi kan göra genom att få en effektivare organisation. Jag tycker att de 6 000 eftersöksjägarna gör ett fantastiskt jobb. I många fall kanske de väcks klockan fyra på morgonen och ska ut och göra ett eftersök. Men jag tror att samhället bör satsa på de ideellt arbetande eftersöksjägarna på ett bättre sätt. De behöver ytterligare utbildning. Vi behöver titta på och analysera hur det sköts. Allting kan bli bättre. På det sättet kan vi också minska lidandet för djuren. Jag har varit väldigt orolig för den lilla duktiga SES-gruppen. De har själva känt stor oro för att tvingas lägga ned sin fina verksamhet. Vägverket och polisen tog bort sina anslag, och det har varit svårt med finansieringen av deras verksamhet. När jag tidigare pratade med gruppens ansvarige berättade han att det fanns ekonomiska resurser året ut men att han hoppades på en långsiktig lösning för sin fina grupp. Han har varit orolig i över ett och ett halvt år. Jag hoppas verkligen att regeringen hittar en lösning. Jag tycker inte att det är fråga om så mycket pengar, några miljoner. Det är viktigt för gruppen och för dess arbete att det kan hålla på långsiktigt. De har haft sin verksamhet i gång sedan 1995. Där är mycket att göra. Jag hoppas att jordbruksministern kan ge oss lite mer information om det. Jag tror också att det skulle vara bra om vi kunde driva på och kanske få vissa direktiv om kvaliteten på de eftersökspatruller som polisen skickar ut. Det jag efterlyser är att man ger dessa idealister en bättre utbildning och verktyg för att ställa högre krav. Jag tror att det är bra.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis erinra om det som jag sade i mitt svar när det gäller kvaliteten på våra eftersökshundar i Sverige. Vi har anlagsprov och vi har viltspårsprov. Det handlar om kvalificerade kurser, där vi också har prov enligt fastställda bestämmelser och som bedöms av särskilt förordnade domare. Det är inte så att vi inte har någonting. Vi har ett väldigt bra system. I Danmark har man ett annat system och man använder ordet auktorisation. Men det är inte så att inte vi har några prov och att inte vi har en bedömning av våra eftersöksekipage. Men vi är beredda att titta närmare på det här för att se om det finns någonting som vi kan göra för att ytterligare förbättra vårt system. Eftersök av trafikskadat vilt är ett väldigt angeläget uppdrag. Vi har mycket vilt i Sverige, och vi har en vildsvinsstam som också växer. Det utgör ett problem i trafiken. Jag kan lova, Sven-Erik Sjöstrand, att vi utifrån det utredningsarbete som vi har gjort i departementet tämligen snart kommer att kunna presentera en fungerande organisation med en långsiktig finansiering.