Dolda olyckor på praktikplatser

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min fråga. Jag kan bara beklaga att arbetsmarknadsministern inte verkar ta så särskilt allvarligt på uppgifterna om det stora antalet skador och dödsfall bland praktikanter. Ministern säger i svaret att statistiken inte tyder på att praktikanter skadas i högre grad än ordinarie anställda. Jag har lite svårt att förstå det resonemanget. Det handlar trots allt om 1 882 människor som har skadats på sina praktikplatser de senaste fem åren. Hälften av dem har dessutom skadats så allvarligt att de blivit sjukskrivna i mer än två veckor. Det är fem människor som har dött när de har deltagit i praktikverksamhet anvisad av Arbetsförmedlingen. Jag har lite svårt att se att det faktum att det var en större andel av dem som har anställning som skadades och dödades skulle vara något skäl för att känna sig nöjd med situationen. När människor blir anvisade till en praktikplats blir de det av en statlig myndighet, av Arbetsförmedlingen. Därmed har riksdag och regering ett särskilt stort ansvar för vilka villkor som gäller för praktikanterna. Vilka slags program är det Arbetsförmedlingen erbjuder? Vad ska de innehålla? Vilka kontroller görs av de arbetsgivare som tar emot praktikanterna? Vilka resurser finns för uppföljning? Allt detta är politiska beslut som i sista ändan arbetsmarknadsministern har möjlighet att fatta, precis som för vilka resurser som läggs på arbetsmiljöarbetet, utbildning av skyddsombud, arbetsmiljöinspektioner och så vidare. Det är tydligt att det finns stora brister. Det finns hur många exempel som helst på hur praktikanter inte alls får någon handledning och introduktion, vilket är tanken, utan hur man blir utnyttjad som gratis arbetskraft. Regeringen har verkligen slagit alla tidigare rekord i att placera ut arbetslösa i åtgärder. Det är uppenbart att det hos Arbetsförmedlingen inte längre finns tid eller plats för att kontrollera vare sig kvalitet eller säkerhet för alla de människor som nu ska ut i sysselsättning. De kontroller som Arbetsförmedlingen ska göra till exempel med facket innan en arbetsgivare godkänns för att ta emot en praktikant har i dag mest förvandlats till en formalitet. Jag har pratat med många skyddsombud och andra fackliga företrädare som vittnar om att Arbetsförmedlingen i hög grad struntar i invändningar mot oseriösa arbetsgivare och att praktikanter regelmässigt skickas till arbetsgivare som inte har kollektivavtal, ordentliga försäkringar eller ett seriöst arbetsmiljöarbete. Om Hillevi Engström inte har haft tid att själv lyssna på vittnesmålen från praktikanter och skyddsombud borde åtminstone de exempel som tidningen Dagens Arbete tar upp i sitt senaste nummer ge en liten antydan om att det finns stora problem. Här radas det upp exempel på praktikanter som har blivit skadade i mycket farliga arbetsmiljöer, ute i skogen, på sågverk och i industrier. Det handlar om människor som har mist synen och som har förlorat fingrar och till och med händer och människor som faktiskt har dött när de har deltagit i arbetsmarknadspolitiska program. Inte minst anmärkningsvärt är att enda anledningen till att vi nu har denna debatt och känner till exakt hur omfattande problemet är, det är att en reporter har grävt fram statistiken, gjort den begriplig och publicerat den. Det görs inte annars. Statistiken är dold och skild från resten av arbetslivsstatistiken. Jag har ganska svårt att förstå varför arbetsmarknadsministern tycker att hon inte behöver göra något särskilt alls åt situationen.

Herr talman! Jag tänkte förhålla mig till de frågor som Josefin Brink har ställt i sin interpellation, som gäller att ändra regelverket eller skärpa kraven på förhandskontroller. Det ligger inte alls till på det sätt som Josefin Brink gör gällande, att statistiken är dold och att en reporter har grävt fram den. Den är tvärtom tillgänglig. Däremot redovisas den inte i den årliga rapporten, utifrån att Arbetsmiljöverket gör på samma sätt som man gör internationellt. Den årliga rapporten kan man fylla med en mängd olika statistikuppgifter. Då blir den väldigt ohanterlig och svår att begripa sig på. Det är också en fråga som är öppen och där det finns ett samarbete mellan Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen. Det kan säkert bli ännu bättre. Det är ju viktigt att varken de som är ordinarie anställda eller de som är praktikanter från Arbetsförmedlingen skadas eller riskerar att förolyckas på arbetsplatsen. Lagstiftningen gäller lika för praktikanter - det är jätteviktigt att understryka. När man tittar på statistiken - den som är varken dold eller gömd - ser man att 255 000 personer anvisades till arbetsmarknadspolitiska program med aktivitetsstöd år 2009. Räknar man om siffrorna kan man se att av de ordinarie anställda på arbetsmarknaden är det ungefär 800 av 100 000 arbetstagare som skadas på ett år. Tittar man på dem som anvisas från Arbetsförmedlingen ser man att det är 409 av 121 000 som skadas. Det är alltså en mycket lägre siffra, även om inte heller den är tillfredsställande. Bara detta att någon person blir skadad på sin arbetsplats är en person för mycket. Det ska givetvis förebyggas. Jag menar att Arbetsförmedlingen försöker att vara så noggrann man bara kan. Det finns ju ingen anledning för dem att göra annorlunda. Det handlar om personer som många gånger har varit borta länge från arbetsmarknaden och som man ska ge en praktik som ska leda till ett arbete. Då är det oerhört viktigt att ta hänsyn till de personliga förutsättningarna, till exempel om en person är lämpad att jobba i skogsarbete. Men det är också så att en person inte kan säga nej till lämpliga och rimliga praktikplatser som kan leda till jobb, till exempel på sågverk. Josefin Brink vet mycket väl att vissa arbetsplatser är mer drabbade av arbetsskador och arbetsolycksfall. Det är till och med så att vissa arbetsplatser kan vara drabbade av en hel del psykisk ohälsa. Inte minst arbetsplatser som utåt sett kan vara bra och goda arbetsplatser kan visa sig vara mindre lämpliga. Det finns möjligheter för Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket att ytterligare förbättra samarbetet, dra lärdomar och helt enkelt utveckla arbetet. Det finns inga politiska meningsskiljaktigheter här. Jag tror i alla fall att vi har samma uppfattning - att ingen person ska behöva riskera sin hälsa när man arbetar eller är praktikant. Det tror jag är viktigt att understryka.

Herr talman! Jag tänkte förhålla mig till de frågor som Josefin Brink har ställt i sin interpellation, som gäller att ändra regelverket eller skärpa kraven på förhandskontroller. Det ligger inte alls till på det sätt som Josefin Brink gör gällande, att statistiken är dold och att en reporter har grävt fram den. Den är tvärtom tillgänglig. Däremot redovisas den inte i den årliga rapporten, utifrån att Arbetsmiljöverket gör på samma sätt som man gör internationellt. Den årliga rapporten kan man fylla med en mängd olika statistikuppgifter. Då blir den väldigt ohanterlig och svår att begripa sig på. Det är också en fråga som är öppen och där det finns ett samarbete mellan Arbetsmiljöverket och Arbetsförmedlingen. Det kan säkert bli ännu bättre. Det är ju viktigt att varken de som är ordinarie anställda eller de som är praktikanter från Arbetsförmedlingen skadas eller riskerar att förolyckas på arbetsplatsen. Lagstiftningen gäller lika för praktikanter - det är jätteviktigt att understryka. När man tittar på statistiken - den som är varken dold eller gömd - ser man att 255 000 personer anvisades till arbetsmarknadspolitiska program med aktivitetsstöd år 2009. Räknar man om siffrorna kan man se att av de ordinarie anställda på arbetsmarknaden är det ungefär 800 av 100 000 arbetstagare som skadas på ett år. Tittar man på dem som anvisas från Arbetsförmedlingen ser man att det är 409 av 121 000 som skadas. Det är alltså en mycket lägre siffra, även om inte heller den är tillfredsställande. Bara detta att någon person blir skadad på sin arbetsplats är en person för mycket. Det ska givetvis förebyggas. Jag menar att Arbetsförmedlingen försöker att vara så noggrann man bara kan. Det finns ju ingen anledning för dem att göra annorlunda. Det handlar om personer som många gånger har varit borta länge från arbetsmarknaden och som man ska ge en praktik som ska leda till ett arbete. Då är det oerhört viktigt att ta hänsyn till de personliga förutsättningarna, till exempel om en person är lämpad att jobba i skogsarbete. Men det är också så att en person inte kan säga nej till lämpliga och rimliga praktikplatser som kan leda till jobb, till exempel på sågverk. Josefin Brink vet mycket väl att vissa arbetsplatser är mer drabbade av arbetsskador och arbetsolycksfall. Det är till och med så att vissa arbetsplatser kan vara drabbade av en hel del psykisk ohälsa. Inte minst arbetsplatser som utåt sett kan vara bra och goda arbetsplatser kan visa sig vara mindre lämpliga. Det finns möjligheter för Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket att ytterligare förbättra samarbetet, dra lärdomar och helt enkelt utveckla arbetet. Det finns inga politiska meningsskiljaktigheter här. Jag tror i alla fall att vi har samma uppfattning - att ingen person ska behöva riskera sin hälsa när man arbetar eller är praktikant. Det tror jag är viktigt att understryka.

Herr talman! Varje gång vi debatterar frågor som rör arbetsmiljö, säkerhet och trygghet i arbetslivet - det har vi gjort ganska många gånger under de senaste drygt fyra åren - säger företrädare för regeringen: Det här är viktiga frågor. Dem tar vi på stort allvar. Detta prioriterar vi. Det finns inga politiska skiljaktigheter. Det börjar bli rätt tröttsamt att höra det. Det är ju ett faktum att den borgerliga regeringen har gjort väldigt stora nedskärningar på arbetsmiljöarbetet. Den borgerliga regeringen har lagt ned Arbetslivsinstitutet, som forskade om arbetsmiljö. Regeringen ger inte längre något stöd till utbildning av skyddsombud. Arbetsmiljöverket har förlorat en tredjedel av sin budget sedan 2006, vilket i sin tur har lett till att antalet inspektioner ute på arbetsplatserna också har minskat med en tredjedel. Det är klart att de stora nedskärningar som regeringen har gjort betyder att det nu finns större risk för brister i säkerhet ute på arbetsplatserna. Det drabbar både anställda och praktikanter. Det är relevant i det här sammanhanget. Jag vill hävda att det finns en politisk skillnad. Vi från Vänsterpartiets sida tycker att det är viktigt att satsa på dessa saker, att det finns ett bra, systematiskt arbetsmiljöarbete och att stödja skyddsombuden och Arbetsmiljöverkets arbete med inspektioner. Sedan den borgerliga regeringen tog över har långtidsarbetslösheten nära nog fördubblats. I dagsläget befinner sig 25 000 personer i jobb- och utvecklingsgarantins så kallade fas 3 ute på arbetsplatser dit de har anvisats av Arbetsförmedlingen. Inom kort beräknas de personerna vara dubbelt så många. Det är alltså närmare 50 000 personer som på det här sättet ska slussas ut i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom har vi ytterligare ett stort antal kortare praktikplaceringar för unga och korttidsarbetslösa. Jag tycker inte att det är så konstigt att kombinationen av en kraftigt nedrustad arbetsmiljökontroll, en försvagning av arbetsmiljöarbetet och ett snabbt ökande antal personer som placeras ut i olika åtgärder riskerar att leda till ökade risker för skador och olycksfall. Att praktikanter över huvud taget skickas ut för att exempelvis röja i stormfälld skog, som kanske är ett av de farligaste jobb man kan ha, är i sig ett bevis på att kontrollerna och regelverken inte fungerar som de ska. Det är regeringens ansvar att se till att det finns resurser för arbetsmiljöarbete, att det finns tydliga regler, tydliga kontroller och möjligheter till uppföljning hos Arbetsförmedlingen. Det är också regeringens ansvar att se till att det inte skickas ut personer på flera praktikplatser än där det finns seriösa och bra arbetsgivare som kan ta emot praktikanterna och erbjuda handledning, stöd och introduktion. Det är ju inte meningen att människor ska skickas ut på praktikplatser och utföra ordinarie arbeten. Det är inte rimligt, precis som arbetsmarknadsministern säger, att en enda människa som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program ska riskera att få sin hälsa förstörd för resten av livet eller kanske till och med förlora livet. Det är klart att det finns ett samband mellan den arbetsmarknadspolitik som regeringen bedriver och de här olyckorna. Sedan måste jag säga någonting om den här statistiken. Visst finns den tillgänglig, men den är banne mig inte lättillgänglig. Den publiceras inte regelbundet och är därmed inte speciellt lätt att följa upp och hålla koll på. Jag kan inte riktigt förstå varför arbetsmarknadsministern inte tycker att det är en bra idé att låta den här statistiken ingå i den officiella arbetsskadestatistiken, så att den blir genomskinlig och synlig.

Herr talman! Jag tycker att Josefin Brink blandar ihop korten lite. Du drar upp fas 3, och sedan tycker du att det är hemskt att arbetstagare skickas ut för att göra jobb som de inte ska göra eller som de inte har erfarenhet för att göra. Men poängen med fas 3 är just att man inte ska utföra reguljärt arbete. Man ska inte konkurrera med andra arbetstillfällen. Jag tycker att det är ohederligt att blanda ihop korten på det sättet. Det andra gäller det här med oseriösa arbetsgivare. Du drog upp ett exempel om röjning i skogen. Det är absolut ett farligt arbete. Men när det gäller just den praktikplatsen, som du gav som exempel, var det en stor kommun i Sverige som var arbetsgivare. Man kan rimligtvis anta att stora kommuner är seriösa arbetsgivare. Det jobbar tusentals människor i den kommunen. Det sker olyckor. Men trots alla de här nedskärningarna och denna hemska politik, som du målar upp, minskar dödsolyckorna. Och arbetsskadorna minskar. Hur förklarar du det? Det kan faktiskt vara så att pengar inte är allt. Det kan vara så att effektivitet inte alltid har med pengar att göra, att kvalitet inte alltid har med pengar att göra och att man i viss mån kan effektivisera offentliga myndigheter, så att de gör rätt saker i stället för att göra fler men dyra saker. Det är just därför vi kan se i statistiken att antalet skadade minskar. Jag tycker att det är ohederligt att blanda ihop långtidsarbetslösa i fas 3 och de praktikplatser som handlar om att röja ute i skogen och sådant. Du målar upp en problembild eller en verklighetsbild som inte existerar. I fas 3 får du inte konkurrera med reguljära arbeten, och det gör man om man är skogsröjare, så att säga. Jag vill bara säga att det är viktigt att vi tar ett ansvar för dem som är ute på praktik, och det gör vi också. Arbetsgivarna får den information som krävs. Arbetsgivarna har redan ett ansvar för sina vanliga anställda. Varför skulle de tro att de inte skulle ha samma ansvar för folk som är ute på praktik? Det är ju rimligt och går ihop. Men det verkar som att det finns en bättre kontroll och som att man följer lagen bättre när det gäller praktikanter, eftersom det är hälften så stor risk att drabbas av en olycka om du är praktikant än om du är reguljärt anställd. Därför tycker jag att det jobb regeringen gör är tillräckligt och bra för att se till att minska de här siffrorna och se till att fler människor kommer i arbete och att arbetslinjen efterlevs.

Herr talman! Sedan alliansregeringen tog över makten 2006 har vi sett en fortsatt vikande trend när det gäller dödsolyckor i arbetslivet, arbetsrelaterade olyckor och sjukdomsrelaterade problem från arbetslivet. Trenden går åt rätt håll. Dessutom har vi lyckats minska långtidssjukskrivningen med hälften. Fler människor kommer nu tillbaka till arbetsmarknaden. Det är oerhört viktiga frågor vi har att debattera. I Sverige finns det 342 000 olika arbetsställen. Alldeles oavsett hur mycket pengar man satsar på inspektioner kommer det inte att finnas möjlighet att inspektera alla arbetsplatser regelbundet. Därför måste man arbeta på bred front. Bland annat måste man göra det som Hanif Bali var inne på. Man måste effektivisera verksamheten. Det är precis det man har gjort på Arbetsmiljöverket. Man har ökat effektiviteten i fråga om inspektioner med 35 procent. Det är 35 procents ökad effektivitet. Men det räcker inte. Man måste också börja förebygga arbetsolyckor ännu bättre och ha ett bättre förebyggande arbetsmiljöarbete. Detta gör vi genom att vi satsar mer på Arbetsmiljöverkets informationsverksamhet och förebyggande verksamhet. Men det räcker inte heller. Alla elever som går i skolan, på grundskolan och gymnasiet, kommer att få arbetsmiljökunskap som en del i samhällskunskapen, så att man redan innan man kommer ut på arbetsmarknaden är förberedd på hur arbetsmarknaden ska vara för att man inte ska riskera till exempel olycksfall. Det behövs alltså en mängd olika åtgärder. Det behövs också sanktioner mot de oseriösa arbetsgivare som ändå finns. Vi tittar just nu på hur de kan bli smartare. Vi har en utredare som kommer att redovisa en utredning för mig i maj om sanktioner inom det här området. Jag ser mycket fram emot att ta del av den. Sedan ska Arbetsförmedlingen förstås ta del av de problem som kan finnas i arbetsmarknadspolitiska program. Det samarbetet kan säkert utvecklas. Men jag tror att vi ska vara överens om att det är viktigt att ingen person ska riskera sin hälsa på arbetsmarknaden. Det är inte jätteenkelt. Det krävs ett systematiskt och långsiktigt arbete där fack och arbetsgivare har att samarbeta. Men det är arbetsgivaren som ytterst är ansvarig. Bilden som Josefin Brink ger stämmer tyvärr inte. Det går åt rätt håll här i Sverige. Vi minskar antalet dödsolyckor och olycksfall i arbetslivet. Vi kommer aldrig att kunna ha inspektioner på alla de 342 000 arbetsställen som finns i Sverige. Men jag delar Josefin Brinks uppfattning att vi ska göra allt som står i vår makt för att ingen ska behöva riskera sin hälsa i arbetet.

Herr talman! Jag ska minnas tipset från både Hanif Bali och arbetsmarknadsministern, om att nedskärningar och minskade resurser leder till bättre kvalitet och effektivitet, nästa gång vi ska debattera frågan om Regeringskansliets budget. Jag delar kanske inte riktigt uppfattningen att det är en förstärkning av arbetsmiljöarbetet att man har dragit ned på resurserna och att den ökade effektiviteten i arbetsmiljöinspektionerna så att säga kan ställas emot det faktum att de har minskat med en tredjedel. Nej, naturligtvis kan inte Arbetsmiljöverket finnas ute på alla arbetsplatser. Det är solklart. Det är just därför som det är så viktigt, exempelvis när man ska skicka ut praktikanter, att Arbetsförmedlingen tar sig ordentlig tid att lyssna på berörd facklig organisation och faktiskt respekterar när den fackliga organisationen säger: Nej, på den här arbetsplatsen finns det inte något kollektivavtal. Det finns inget systematiskt arbetsmiljöarbete. Här finns inga försäkringar för de anställda. Det är viktigt att man då väljer att inte skicka dit några praktikanter, vilket i dag regelmässigt görs. Det är ett effektivt sätt att undvika att praktikanter skickas ut till oseriösa arbetsgivare och till farliga arbetsplatser. Det finns alltför många exempel på att det här sker i dag. Och detta är en konkret sak som man faktiskt skulle kunna ta tag i och skärpa kontrollerna kring. Det andra handlar om att se till att det finns en handledare och en plan för praktikperioden som konkret går att följa upp. Det är nämligen ett faktum att det i alla typer av arbetsmarknadspolitiska program där människor är ute på en arbetsplats är alltför vanligt att människor utnyttjas som reguljär arbetskraft. Jag vill upplysa Hanif Bali om att samma regler gäller oavsett vilken typ av praktikplacering du har, om det är i fas 3 eller om det är en kortare praktikperiod. Du ska inte utföra reguljärt arbete. Du ska vara där och lära dig saker och ting och gå bredvid under handledning. Det är ingen skillnad på de olika typerna.

Herr talman! Jag ska tacka för interpellationen, för det är intressanta frågor. Jag vill understryka det som jag började med, att man oavsett om man är praktikant eller anställd har samma rätt till en trygg arbetsplats. Och man omfattas av arbetsmiljölagen och arbetsskadeförsäkringen. De som är ute som praktikanter eller är i arbetsmarknadspolitiska program genom Arbetsförmedlingens försorg har också en försäkring. Det är också viktigt att understryka. Det är också viktigt att understryka att ingen person ska utnyttjas, men i det fall någon oseriös arbetsgivare gör det är det viktigt med en snabb signal till Arbetsförmedlingen som då kommer att rycka ut. Rutinen är att det ska ske snabbt. Man ska försöka få en förändring till stånd eller avbryta samarbetet. Jag har också varit väldigt tydlig med att det ska vara seriös verksamhet som leder till att människor blir mer anställningsbara och kommer ut i jobb, och man ska förstås inte riskera sin hälsa. Vi driver en aktiv arbetsmiljöpolitik. Vi kanske inte driver samma arbetsmiljöpolitik som Josefin Brink skulle önska, men att ambitionen är densamma är jag helt säker på. Det handlar om att förebygga ohälsa på alla möjliga områden. Det finns heller ingenting som tyder på att praktikanter utsätts för större risker än anställda i övrigt - tvärtom. Det har statistiken visat. Jag tycker också att det är viktigt att nämna att samrådet med de fackliga organisationerna ska vara reellt, inte bara formaliamässigt, och att man lyssnar in. Därmed inte sagt att man alltid måste göra som den fackliga organisationen säger, men man ska lyssna på dem som har erfarenheter från den arbetsplatsen. Vi utvecklar också informationen ytterligare. Man får en skriftlig information om arbetsmiljöarbetet som man har skyldighet till som arbetsgivare. Det kommer också en ny broschyr som ska förtydliga detta ännu mer. Därmed tackar jag så mycket.