den 
13 december 
 
Interpellation 
 
2010/11:123 
Diskrimineringsombudsmannens jämställdhetspolitiska uppdrag 
 
av Josefin Brink 
(V) 
 
till statsrådet Nyamko Sabuni (FP) 
 
<a name="Temp"></a>Under förra mandatperioden avvecklade den 
borgerliga regeringen Jämställdhetsombudsmannen (JämO). I stället inrättades 
den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO), som ansvarar för samtliga 
diskrimineringsgrunder som ingår i den nya, sammanhållna 
diskrimineringslagstiftningen. Det innebär att det inte längre finns någon 
myndighet i Sverige med renodlat jämställdhetspolitiskt uppdrag. 
 
Vänsterpartiet hade redan innan sammanslagningen av 
de olika ombudsmännen (JämO, DO, HomO, HO) farhågor om att nyordningen skulle 
innebära att jämställdhetsfrågorna, i synnerhet diskrimineringen av kvinnor på 
arbetsmarknaden, skulle komma i skymundan. 
 
Av denna anledning föreslog Vänsterpartiet i en 
motion (2007/08:A8) att den del av diskrimineringslagstiftningen som rör 
arbetslivet skulle samlas i en separat lag. LO, TCO och Saco hade gemensamt 
lyft fram detta förslag i sitt särskilda yttrande till 
Diskrimineringskommitténs slutbetänkande (SOU 2006:22). De fackliga 
organisationerna betonade att relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare 
är speciell och att den normbildning som föreligger i arbetslivet inte finns 
inom andra samhällsområden. Den arbetsrättsliga regleringen har i den svenska 
arbetsmarknadsmodellen en struktur som består av regler i såväl lagstiftning 
som kollektivavtal och enskilda avtal. Diskrimineringsskyddet i arbetslivet 
bygger på ett samspel mellan alla dessa regler. Vänsterpartiet delade de 
fackliga organisationernas synpunkt om att en särskild lagreglering för 
arbetslivet skulle bidra till ett mer effektivt diskrimineringsskydd. Dess värre 
tog inte regeringen remissinstansernas synpunkter på allvar och avslog 
Vänsterpartiets förslag. 
 
Nu har våra farhågor besannats och DO:s eget 
expertråd har riktat allvarlig kritik mot DO:s bristande tillsyn av hur 
arbetsgivarna bedriver sitt aktiva jämställdhetsarbete. DO själv uppger i en 
artikel i DN den 9 december 2010 att myndigheten ”aldrig kommer att ha 
samma resurser att granska arbetsgivare på samma sätt som JämO gjorde”.<a name="PassTempLäge"></a> 
 
Sammantaget med att regeringen ändrat reglerna för 
hur ofta och hur många arbetsgivare som måste genomföra lönekartläggningar och 
upprätta handlingsplaner för jämställda löner blir det tydligt att regeringen 
nedprioriterar jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden. Detta strider mot 
regeringens eget mål om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och 
villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk 
självständighet livet ut. 
 
Det är djupt oroande att regeringen inte tagit 
signalerna från de fackliga organisationerna och nu DO:s eget expertråd på 
allvar. 
 
Med anledning av ovanstående vill jag ställa 
följande frågor till statsrådet: 
 
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att 
DO ska få tillräckliga resurser att genomföra sitt uppdrag avseende tillsyn av 
arbetsgivarnas jämställdhetsarbete? 
 
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att 
prioritera arbetet mot diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden?

Interpellation 2010/11:123 av Brink, Josefin (V) Diskrimineringsombudsmannens jämställdhetspolitiska uppdrag

Video


Fru talman! 
Josefin Brink har frågat jämställdhets- och biträdande utbildningsministern dels vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att DO ska få tillräckliga resurser att genomföra sitt uppdrag avseende tillsyn av arbetsgivarnas jämställdhetsarbete, dels vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att prioritera arbetet mot diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. 
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Först och främst vill jag säga att det inte gjordes några nedskärningar i samband med bildandet av nya Diskrimineringsombudsmannen (DO) trots de administrativa och andra samordningsvinster som gjordes vid sammanslagningen. I praktiken innebär detta att resurser frigjorts för kärnverksamheten. Det anslag DO disponerar motsvarar den nivå som de tidigare ombudsmännen hade.
Jag vill också nämna att regeringens syfte med den gemensamma diskrimineringslagen och den ändrade ombudsmannaorganisationen var både att stärka skyddet mot diskriminering och att skapa en effektiv tillsyn av efterlevnaden av diskrimineringslagen. Detta gäller inte minst efterlevnaden av aktiva åtgärder, såsom lönekartläggningar och jämställdhetsplaner. Kravet på att arbetsgivarna ska vidta aktiva åtgärder är ett viktigt redskap för att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden.
Diskrimineringsombudsmannen är fortfarande en relativt ny myndighet, och därför går det ännu inte att dra några säkra eller långtgående slutsatser om effekterna av sammanslagningen av de tidigare fyra ombudsmännen. Regeringen kommer noga att följa konsekvenserna av sammanslagningen av ombudsmannamyndigheterna liksom tillämpningen av diskrimineringslagen. 
Det finns även andra frågor som behöver övervägas i det fortsatta arbetet. Det gäller till exempel hur efterlevnaden av bestämmelser om aktiva åtgärder i arbetslivet kan förbättras. En översyn ska påbörjas inom Regeringskansliet i år för att undersöka om och hur krav på aktiva åtgärder kan göras tydliga och kopplas till en verkningsfull sanktion. Som ett led i detta arbete har ett uppdrag nyligen givits till Statskontoret om att undersöka effekterna av de bestämmelser om aktiva åtgärder som hittills gällt. Resultaten av Statskontorets undersökning ska sedan beaktas i den kommande översynen.
Låt mig också nämna att regeringens särskilda jämställdhetssatsning under förra mandatperioden innebar en kraftig resursförstärkning för jämställdhetspolitiken. En rad viktiga reformer har genomförts för att skapa förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män vad avser både förbättrad kunskap och konkreta förbättringar. Regeringen avser att fortsätta reformarbetet under innevarande mandatperiod för att påskynda utvecklingsarbetet inom områden som är strategiskt viktiga för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv, till exempel när det gäller jämställdhet på arbetsmarknaden. 
I skrivelsen 
En jämställd arbetsmarknad - regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet
 (skr. 2008/09:198) lyfte regeringen särskilt fram behovet av fortsatta insatser för att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden och i näringslivet samt att främja jämställda villkor för entreprenörskap, ett jämställt deltagande i arbetslivet och jämställda arbetslivsvillkor.
Slutligen vill jag nämna att regeringen avser att återkomma till riksdagen med en redovisning av genomförda insatser och resultat i förhållande till de inriktningar som redovisas i strategin. 
Jag tackar interpellanten för att hon ställt frågan och ser fram emot den kommande debatten.



Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min fråga. Bakgrunden till den här debatten är att före detta JämO Lena Svenaeus, som i dag ingår i det expertråd som är kopplat till Diskrimineringsombudsmannen, har skickat ett brev till DO och till regeringen. Det brevet innehåller en väldigt skarp kritik mot att den här nya myndigheten efter två år ännu inte har genomfört några som helst granskningar av arbetsgivares jämställdhetsplaner och lönekartläggningar. 
Lena Svenaeus hävdar helt enkelt att myndigheten inte lever upp till lagens krav och har släppt jämställdhetsarbetet. Om regeringen verkligen hade tagit jämställdhetsfrågorna och diskrimineringslagen på allvar hade man rimligen reagerat snabbt och resolut på en sådan kritik. I stället skickar jämställdhetsministern över frågan till integrationsministern - ingen skugga över Erik Ullenhag för det - vilket jag tycker är ganska märkligt.
Lite märkligt är det också att Erik Ullenhag ägnar en ganska stor del av tiden till att tala om helt andra delar av jämställdhetspolitiken, sådant som inte är det vi diskuterar i dag, nämligen arbetsmarknaden och diskrimineringslagstiftningen. Det avspeglar bristen på engagemang och vilja att faktiskt ta tag i könsdiskrimineringen i arbetslivet, vilket tyvärr är betecknande för denna regering.
De fyra första åren med en borgerlig regering har i sig lett till en kraftig försvagning och kraftiga försämringar för kvinnor. Sedan 2006 har inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökat dramatiskt, kvinnors sysselsättningsgrad har sjunkit mycket mer än mäns och halkat efter. Arbetslösheten har börjat vända en aning och minskar, men den minskar inte alls lika snabbt bland kvinnor som bland män.
Det man dessutom direkt har gjort från regeringens sida när det gäller de här frågorna är att försvaga jämställdhetslagstiftningen. Kravet på att alla arbetsgivare med minst tio anställda ska genomföra lönekartläggning och handlingsplan för jämställda löner sänktes. Nu behöver det inte göras varje år längre, och endast företag med fler än 25 anställda behöver göra det. Det betyder att över en miljon anställda inte omfattas av det kravet över huvud taget.
Vi i Vänsterpartiet, liksom ett flertal remissinstanser och fackliga organisationer, var väldigt kritiska till detta. Vi menar att det är ett tydligt sätt att försvaga det viktiga förebyggande arbetet, det som är helt grundläggande för att på lång sikt komma någon vart med diskriminering och brist på jämställdhet i arbetslivet. Vi framförde också en oro för att just granskningsarbetet och den viktiga opinionsbildande roll som Jämställdhetsombudsmannen hade tidigare skulle försvagas när JämO avskaffades och lagstiftningen slogs ihop så att det gick in under Diskrimineringsombudsmannens paraply.
Jag menar att den kritik som nu har framförts av Diskrimineringsombudsmannens egen expert tyder på att dessa farhågor tyvärr var befogade, och jag tycker inte att ministerns svar riktigt avspeglar någon vidare handlingskraft eller vilja att göra någonting åt detta. Det är ganska torftiga hänvisar till kommande utvärderingar, övervägningar och sådant. Därför hoppas jag att Erik Ullenhag vill utveckla lite mer på vilket sätt regeringen tänker agera utifrån dessa uppgifter och ta tag i frågan om lönediskrimineringen.



Fru talman! Jag ber om ursäkt ifall våra svar är lite byråkratiska, men det blir lite grann så när vi svarar å hela regeringens vägnar. Jag ska försöka bli lite livaktigare i detta inlägg. Jag vill understryka att jag har ansvar för diskrimineringslagstiftningen, och jag tror att Josefin Brink uppskattar att debattera med ansvarig minister. Sedan har Nyamko Sabuni ansvar för jämställdhetspolitiken i övrigt.
Till att börja med bör man fundera på, vara medveten om och se den verklighet där vi fortfarande har en stor ojämställdhet mellan könen. Jag vet att Josefin Brink delar det engagemanget. Vi som tror att intelligensen är hyggligt jämnt fördelad mellan kvinnor och män inser att det ligger en stor orättvisa i att män tjänar mer än kvinnor, att män i högre grad har makt och att män har lättare att göra karriär. Det är inte bara en stor orättvisa att vi har en könsuppdelad arbetsmarknad och att män tjänar mer. Det är dessutom ett slöseri med kompetens att vi i dag fortfarande har en situation där det är svårare för en kvinna än för en man att göra karriär.
Vi möter den situationen i olika sammanhang som sedan påverkar arbetsmarknaden och de val vi gör. Jag möter det som småbarnsförälder på dagis där jag som pappa behandlas på ett annat sätt än en mamma. När jag kommer dit och har glömt täckbyxorna på vintern kommer det överslätande kommentarer om att det är svårt att hinna med allt. När det är mamman som glömmer vinterkläderna får hon höra att det är väldigt kallt på vintern och drabbas av att skuldbeläggas.
När vi färdigutbildat oss och söker jobb ser vi att en ung man har lättare att snabbt komma in på arbetsmarknaden än en ung kvinna. Vi har också sett, och ser, hur vi i sjukvården haft större kunskap om mäns sjukdomar än om kvinnors.
Det klara målet från min och regeringens sida är att skapa ett samhälle där människor ses som individer och inte som representanter för sitt kön, och dit har vi fortfarande långt att resa. Ett viktigt instrument i detta är en skarp diskrimineringslagstiftning. Jag vet att Vänsterpartiet och Josefin Brink är kritiska till det mesta som regeringen gör, och det gör att Josefin Brink kanske missar en del som gjordes under den förra mandatperioden.
Det som skedde med diskrimineringslagstiftningen var en skärpning. Vi hamnade också i en situation då diskriminering på grund av kön utvidgades till nya samhällsområden som socialtjänst och hälso- och sjukvård. Vi har dessutom skapat ett lite nytt läge i Sverige. Vi har nämligen infört en lagstiftning som innebär att det ska kosta att diskriminera. Högre ersättningar och högre skadestånd ska kunna dömas ut i situationer där en domstol konstaterar diskriminering.
Vad gör vi då nu? Gör vi ingenting? En fråga som Josefin Brink var inne på var om det behövs mer aktiva åtgärder. Med aktiva åtgärder menas till exempel jämställdhetsplaner och lönekartläggningar där en arbetsgivare har ett ansvar på arbetsmarknaden. Jag tror att det behövs. Det är därför regeringen gett Statskontoret i uppdrag att göra en utvärdering av hur arbetet med aktiva åtgärder fungerar i dag. Det uppdraget ska rapporteras till regeringen den 15 mars.
Vi ser också över, och funderar en hel del kring, hur vi kan skapa en situation där vi har en lagstiftning för aktiva åtgärder och en verkningsfull sanktion. Precis som det ska kosta att diskriminera ska det finnas en sanktion när en arbetsgivare till exempel inte har en jämställdhetsplan som uppfyller de grundläggande kraven.
När det gäller Diskrimineringsombudsmannens arbete vill jag understryka att regeringen i samband med bildandet av Diskrimineringsombudsmannen var mycket tydlig med att man inte skulle tappa tempo vad gällde jämställdhet. Sedan vill jag påminna kammaren och Josefin Brink om att det naturligtvis finns en gräns för hur mycket vi som regering ska gå in och styra Diskrimineringsombudsmannen. En del i ett starkt diskrimineringsskydd är att vara rätt fristående i förhållande till statsmakterna. Vi följer dock noggrant vad som sker på Diskrimineringsombudsmannens håll. Det är centralt att man klarar av att fortsatt ha ett aktivt arbete för jämställdhet.



Fru talman! Jag måste börja med att säga att det är fel att påstå att diskrimineringslagen på jämställdhetsområdet skulle ha skärpts under den förra mandatperioden. Det är inte sant. Jag deltog själv i den debatten.
Det som hände på jämställdhetsområdet var att man sänkte kraven just när det handlade om aktiva åtgärder och förebyggande arbete. Från att alla arbetsgivare med fler än tio anställda varje år skulle genomföra en jämställdhetsplan och lönekartläggning sänktes kravet till att bara arbetsgivare med fler än 25 anställda behövde göra det, och dessutom inte varje utan endast vart tredje år. Att kalla det för en skärpning tycker jag är ganska fantastiskt. Där är Erik Ullenhag antingen felinformerad eller så får han nog förklara vad han menar med en skärpning av lagstiftningen.
Sedan tar Erik Ullenhag upp frågan om det här egentligen är en resursfråga och i vilken grad regeringen har möjlighet att styra diskrimineringsarbetet. Nej visst, budgeten för DO har inte minskat jämfört med den budget som respektive Diskrimineringsombudsman hade tidigare. Å andra sidan har man fått betydligt fler områden att bevaka. Diskrimineringsombudsmannen, alltså generaldirektören Katri Linna, kommenterar kritiken från Lena Svenaeus just med att DO, som hon säger, aldrig kommer att ha resurser att granska arbetsgivare på samma sätt som JämO gjorde. Man kan i och för sig inte säga att de aldrig kommer att ha det. Det beror förstås på vilka resurser myndigheten får eller möjligen hur man prioriterar resurserna.
Det i sin tur handlar naturligtvis om vilka frågor regeringen väljer att prioritera och lägga tonvikt vid. Som det ser ut i dag är dessa farhågor, som sagt, tydliga. När man inte har en jämställdhetsmyndighet med ett renodlat jämställdhetsuppdrag, med ett tydligt regleringsbrev med just det innehållet, har jämställdhetsfrågorna hamnat i skymundan.
Dessutom har det förebyggande långsiktiga, tragglande, aktiva arbetet prioriterats ned för att i stället hinna med att ta hand om diskrimineringsanmälningar, vilket var en annan farhåga. Man befarade att man skulle tappa det grundläggande, mer långsiktigt strukturella benet i antidiskrimineringsarbetet, det som de flesta bedömer vara det viktigaste och det som ger störst effekt.
Det är klart att regeringen har möjlighet att göra någonting åt det här om man verkligen prioriterar och är intresserad av det. Regeringen hade kunnat lyssna på alla de fackförbund vars medlemmar har haft väldigt konkret nytta av lönekartläggningar och jämställdhetsplaner i stället för att vika ned sig för arbetsgivarorganisationernas krav på mindre regelkrångel; det var faktiskt det som man angav som skäl när man sänkte kraven på aktiva åtgärder. Det var en del i regeringens regelförenklingsarbete för företagen.
Regeringen hade också kunnat säkerställa att expertkunskapen som fanns på JämO togs till vara i den nya myndigheten. Det gjorde man inte; det fanns också farhågor om det. Och naturligtvis kan regeringen vara väldigt tydlig i regleringsbrevet till myndigheten med att detta är ett prioriterat arbete som resurser ska läggas på.
Naturligtvis borde man också, när nu Diskrimineringsombudsmannen liksom Lena Svenaeus är ute och säger att det saknas resurser till detta, kunna vara ödmjuk nog att säga att man kanske måste titta om det faktiskt saknas resurser, eller åtminstone vara beredd att öppna för det. Det är klart att mer pengar inte löser alla problem i sådana här sammanhang, men om nu myndigheten hävdar att det är ett problem tycker jag att det i alla fall är värt att lyssna på det, om man tycker att det är viktigt att långsiktigt och varaktigt göra någonting åt lönediskrimineringen på arbetsmarknaden.



Fru talman! Jag ska försöka bena ut frågeställningarna.
Josefin Brink säger att vi kan styra upp detta i regleringsbrevet. Nja, Josefin Brink, vi följer från regeringens sida de så kallade Parisprinciperna vad gäller Diskrimineringsombudsmannen och arbetet mot diskriminering. Dessa innebär att en sådan här myndighet ska vara mer fristående än andra myndigheter, för man tror på det arbetet. I princip har Diskrimineringsombudsmannen ett blankt regleringsbrev. Det innebär inte att vi inte ska följa arbetet och fundera på hur vi kan se till att ha ett effektivare och vassare arbete för jämställdhet och en vassare lagstiftning.
Det andra som Josefin Brink ifrågasätter är om vi har skärpt diskrimineringslagen. Jag kan upprepa vad jag sade. Man utökar diskrimineringsgrunden kön till nya områden: socialtjänst och hälso- och sjukvård. Jag ser framför allt stora historiska försyndelser. Den kvinna som möter sjukvården möter en vetenskap och en sjukvård som har mindre kunskap om kvinnors sjukdomar än om mäns, därför att man har haft en forskning som ur jämställdhetssynpunkt varit bekymmersam. Det var i sig en förbättring av lagstiftningen.
Det var också en skärpning av lagstiftningen att det nu ska kosta mer än tidigare att diskriminera. Sedan kan man alltid väga för och emot. Josefin Brink säger ganska tvärsäkert att de aktiva åtgärderna är viktigare än att den enskilde ska få rätt. Jag tror att man behöver båda två. Vi har en lagstiftning med en tydlighet i att jag, om jag blir diskriminerad på grund av kön eller annan diskrimineringsgrund, får upprättelse och ett rejält skadestånd. Kostar det att diskriminera tror jag att det för jämställdhetsarbetet framåt.
Jag är medveten om att Vänsterpartiet inte har en historia av att prioritera små och medelstora företags verklighet. Man kan alltid diskutera om det är rimligt att ha längre tid mellan jämställdhetsplaner och se särskilt på små och medelstora företags behov och situation. Jag tror att det är rätt viktigt att göra det och att se den verklighet som många av våra småföretagare lever i.
Med det sagt tror jag och regeringen på aktiva åtgärder som instrument. Vi har gett uppdrag för att se om den lagstiftning vi har kring aktiva åtgärder har varit verkningsfull. Det finns en utredning om att skärpa lagstiftningen vad gäller aktiva åtgärder. I det arbetet handlar det om att hitta vägar. Detta bereds nu på Regeringskansliet för att se till att det finns verkningsfulla sanktioner ifall man inte uppfyller de krav som finns på aktiva åtgärder, till exempel en jämställdhetsplan eller en lönekartläggning.
Även om man har en fristående diskrimineringsombudsman är det klart att vi följer utvecklingen. Jag kommer att vidta åtgärder ifall det behövs för att tydliggöra att det faktiskt ska vara så som vi sade i samband med att man slog samman de fyra myndigheterna: att jämställdhetsarbetet inte skulle tappa fart. Det är centralt att det är så.
Josefin Brink medger att resurserna inte har minskat. Om man slår samman fyra myndigheter som jobbat mot fyra olika diskrimineringsgrunder är det klart att man i normala fall funderar på att göra vissa samordningsvinster genom att man har gemensam "overheadpersonal" som i all verksamhet. Det är därför man ibland slår samman företag och organisationer. Trots att man kan göra samordningsvinster valde regeringen att inte minska anslagen. Det innebär att de resurser, pengar och medel som finns för att bedriva det faktiska arbetet i praktiken har ökat. Men självklart lyssnar vi alltid på de signaler vi får från en myndighet eller från något annat håll om att det behövs mer resurser. Det är då något vi får prioritera i det budgetarbete som finns.



Fru talman! Det blir lite egendomligt när vi ska ha en debatt om vad som har gjorts med lagstiftningen. Det går att läsa på. Vänsterpartiet är inte, och har aldrig någonsin varit, emot att man utvidgade diskrimineringslagstiftningens räckvidd. Det som vi fortfarande är kritiska till är den urholkning av kraven på lönekartläggning och jämställdhetsplaner som regeringen genomförde 2008. Den är ett faktum.
Det är också ett faktum att väldigt många fackliga organisationer, SKTF och Unionen med flera, uppvaktade arbetsmarknadsutskottet och, vet jag, även jämställdhetsministern då och sade att detta är det viktigaste verktyget i deras systematiska jämställdhetsarbete, för att de ska kunna ställa krav på att arbetsgivaren slutar upp med könsdiskriminerande lönesättning. De var extremt oroliga för att detta arbete skulle urholkas.
När Jämställdhetsombudsmannen lades ned fanns en motsvarande oro för att detta systematiska granskningsarbete, som man menar innebar en viktig påtryckning för att få till stånd det systematiska arbetet på arbetsplatserna, skulle urholkas. Farhågorna när det gäller detta verkar tyvärr ha besannats, vilket nu har uppmärksammats av Lena Svenaeus. Jag tycker att detta är värt att ta på lite större allvar.
Jag vill säga någonting om detta med små och medelstora företags verklighet. Det här är så typiskt när man pratar om jämställdhet. Det finns också en verklighet, Erik Ullenhag, för dem som är anställda i små och medelstora företag. Den verkligheten är inte mindre präglad av lönediskriminering, sexuella trakasserier, att kvinnor väljs bort och diskrimineras i samband med graviditeter och annat. Det är precis lika verkligt i de företagen som i de större. Jämställdhetsfrågorna kan inte vara förhandlingsbara på det sättet gentemot krångel, lönsamhet och annat. Det måste vara ett värde som staten ser till att alla arbetsgivare efterlever, oavsett andra hänsyn.



Fru talman! Jag håller med om att det finns en verklighet för små och medelstora företag. Jag tror att många av dem i och för sig har känt att vårt land under allt för lång tid har styrts av regeringar som inte riktigt har sett deras verklighet.
Med det sagt ska vi väl också poängtera att vi var i en situation där små och medelstora företag alltför ofta inte uppfyllde lagens krav vad gällde jämställdhetsplaner och planer för jämställda löner. Vi vet lite för lite om varför de inte gjorde det. Vad jag allmänt sett vill ha mer kunskap om är hur vi kan se till att de aktiva åtgärderna fungerar i praktiken. Hur kan vi se till att regelverket när det är på plats verkligen följs?
Det jag tror kan vara bekymmersamt på alla områden, i synnerhet kanske på jämställdhetsområdet, är ifall vi har lagstiftning som låter bra när vi diskuterar den i riksdagens talarstol men som inte ger effekt ute i verkligheten. Det är därför det har getts uppdrag till statskontoren att utvärdera aktiva åtgärder, och det är därför det pågår ett arbete för att se vilken lagreglering som kan behövas och hur vi kan se till att det finns en verkningsfull sanktion. Där är jag övertygad om att vi kommer att ha en fortsatt bra debatt och också kunna få kloka inspel från riksdagen och Josefin Brink.
Jag tackar för dagens sista interpellationsdebatt och önskar alla en trevlig kväll.
