den 12 mars 
 
Interpellation 
 
2006/07:400 Den svenska ISAF-styrkan i Afghanistan 
 
av Hans Linde 
(v) 
 
till 
försvarsminister Mikael Odenberg (m) 
 
<a name="Temp"></a>Två 
månader efter angreppet på World Trade Center gick USA-koalitionen med 
hänvisning till självförsvarsrätten in i Afghanistan. Den dåvarande svenska 
regeringen förklarade att detta angrepp ”saknade tillräcklig folkrättslig 
grund”. Under USA-koalitionens intervention i Afghanistan fördrevs talibanerna 
från Kabul, men lyckades bita sig fast i andra delar av landet. Sedan dess har 
i dessa områden pågått öppet krig mellan koalitionens trupper benämnda 
Operation Enduring Freedom (OEF) och talibanerna. 
 
Den 
militära strategi som används för att bekämpa talibanerna har i grunden 
misslyckats; i dag står talibanerna starkare än man gjort sedan den amerikanska 
invasionen inleddes. Den väpnande konflikten eskalerar och sprids till allt 
fler provinser. Mycket tyder på att stödet för talibanerna ökat bland vanliga 
afghaner de senaste åren, inte för att afghanerna sympatiserar med talibanernas 
ideologi, men för att man motsätter sig de utländska trupperna. Man kan fråga 
sig hur man bekämpar en fiende som har stöd bland den civilbefolkning som man 
avser skydda. 
 
År 2002 
bildade FN United Nations Mission in Afghanistan (Unama), vilket följdes av 
bildandet av en militär fredsfrämjande säkerhetsstyrka, International Security 
Assitance Force (ISAF), till vilken Sverige bidragit med trupp. I oktober 
övertog ISAF ansvaret för säkerheten i hela Afghanistan från OEF. ISAF har 
tagit över och fortsatt den militära strategi som OEF utgick från. I dag pågår 
i Afghanistan ett öppet krig där ISAF utgör en av de centrala parterna. 
 
Den 12 
september genomfördes en ”anfallsoperation” mot byn Boka utanför 
Masar-i-Sharif. Under svenskt befäl gick svenska, amerikanska och afghanska 
trupper in i byn, sammanlagt ett 20-tal fordon. I byn utbröt en tvåtimmars 
eldstrid då över 1 000 skott avlossades. Resultatet blev att en lokal 
ledare sköts till döds, en ledare som de svenska trupperna under en längre tid 
försökt få fängslad. Den svenske befälhavaren Bengt Sandström rapporterade 
senare main 
target down. Frågan är om en militär insats kan kallas 
fredsfrämjande när man genomför ”anfallsoperationer”. 
 
Vänsterpartiet 
är motståndare till det svenska deltagandet i ISAF. Ett av våra huvudskäl har 
varit risken för sammanblandning mellan den svenska truppen och OEF. 
Gränsdragningen mellan ISAF och OEF har successivt undergrävts. Bengt 
Kristiansson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén – en 
organisation med lång erfarenhet av arbete i Afghanistan – förklarade i DN den 
9 mars att ”det skett en bedräglig förskjutning det senaste halvåret då 
tidigare krigförande amerikanska trupper inom OEF nu överförts till ISAF”. Att 
amerikansk trupp ställs under svenskt befäl torde bidra till att 
gränsdragningen mellan ISAF och OEF nu helt upphört. 
 
Jag 
vill därför fråga statsrådet: 
 
1. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för 
att utreda händelserna i Boka den 12 september? 
 
2. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för 
att mandatet för den svenska ISAF-styrkan tydliggörs så att inga fler 
”anfallsoperationer” genomförs? 
 
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för 
att undanröja riskerna för sammanblandning mellan svensk och amerikansk trupp 
så att amerikanska trupper i framtiden inte kommer att stå under svenskt befäl?<a name="PassTempLäge"></a>

Interpellation 2006/07:400 av Linde, Hans (v) Den svenska ISAF-styrkan i Afghanistan

Video


Fru talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att utreda händelserna i Boka den 12 september och för att tydliggöra mandatet för den svenska ISAF-styrkan så att inga flera "anfallsoperationer" genomförs. Vidare har han frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att undanröja riskerna för sammanblandning mellan svensk och amerikansk trupp så att amerikanska trupper i framtiden inte kommer att stå under svenskt befäl.
Fru talman! I september förra året genomförde den afghanska armén (ANA) med stöd av internationella enheter inklusive trupp ur den svenskledda regionala enheten en operation i byn Boka. Syftet var att bistå afghanska myndigheter genom att samla in information för att förbereda åtal mot en man som misstänktes leda ett beväpnat kriminellt nätverk i området.
När de internationella styrkorna blev beskjutna besvarades elden. ISAF:s mandat är tydligt på denna punkt. Våld får användas såväl i självförsvar som för att skydda civila. Svensk trupp befinner sig i Afghanistan för att hjälpa den afghanska regeringen att bygga fred och säkerhet, inte för att slåss. Den som angriper svensk trupp måste dock räkna med att få verkanseld tillbaka. 
Att kalla operationen i Boka för en anfallsoperation är starkt missvisande. Det svenska förbandet har agerat inom ramen för ISAF:s mandat, iakttagit gällande insatsregler, så kallade 
rules of engagement
, löst sina uppgifter och - trots att man hamnat i strid - undgått egna förluster. Det anser jag berömvärt, och jag har inte för avsikt att ta några initiativ för att ytterligare utreda händelsen. 
Det finns, fru talman, heller inget skäl att tydliggöra mandatet för den svenska ISAF-styrkan. Det mandatet är redan tydligt! ISAF verkar i hela Afghanistan enligt ett uttryckligt mandat från FN:s säkerhetsråd under FN-stadgans kapitel VII samt på inbjudan från den afghanska regeringen. Uppdraget är att stödja och bistå den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i landet. Det svenska deltagandet i ISAF har sin grund i ett medgivande från riksdagen. Så sent som den 21 mars överlämnade regeringen en proposition till riksdagen där vi föreslår att mandatet för det svenska bidraget till ISAF förlängs i ytterligare två år.
En viktig utgångspunkt för den svenskledda verksamheten i norra Afghanistan är att den ska initieras av och genomföras tillsammans med lokalbefolkningen och företrädare för det afghanska samhället. Det är framför allt den afghanska nationella armén och den afghanska polisen (ANP) som får stöd bland annat genom utbildning och sampatrullering med personal ur den svenskledda enheten.
De så kallade G 8-länderna har samtidigt påtagit sig ett särskilt ansvar för att biträda med säkerhetssektorreformer i Afghanistan. Exempelvis har Tyskland huvudansvar för uppbyggnaden av den afghanska nationella polisen medan USA är afghanernas huvudpartner i arbetet med att utveckla den afghanska nationella armén. Som ett led i detta samarbete biträder amerikansk personal ANA, den afghanska nationella armén, i övningar, planering och genomförande av uppdrag i hela Afghanistan.
Därmed, fru talman, anser jag mig ha besvarat interpellantens frågor.



Fru talman! Jag får tacka försvarsministern för svaret.
Händelserna i Boka den 12 september var den mest omfattande militära operation som svenska trupper har deltagit i sedan insatserna i Kongo på 60-talet. Många är frågetecknen om vad som egentligen hände i Boka, och efter att ha lyssnat på försvarsministerns svar måste jag säga att frågorna är flera och oklarheten än större. 
Ministern sade: "Att kalla operationen i Boka för en anfallsoperation är starkt missvisande." Men begreppet anfallsoperation är inte något jag har hittat på på min kammare. Det är ett begrepp som det svenska befälet på plats i Afghanistan använde. Bland annat nominerades en av de deltagande svenska soldaterna för medalj med följande motivering: "För utomordentlig insats under planering och genomförande av anfallsoperationen." Vad är det som egentligen gäller?
Ministern beskriver händelserna i Boka som ett överraskande angrepp på den svenskledda truppen, ett angrepp som man besvarade. Samtidigt talar det ansvariga befälet om att operationen planerats under en längre tid och att "huvudpersonen för operationen oskadliggjordes". Hur går det egentligen ihop?
Ministern säger att syftet med operationen var "att bistå afghanska myndigheter genom att samla in information för att förbereda åtal". Varför ingick då amerikanska trupper i operationen? Vilken typ av amerikansk enhet var det egentligen som deltog? Det har dessutom förekommit uppgifter om att i operationen deltog krypskyttar. Varför skulle man använda krypskyttar om det bara handlade om insamling av information?
Frågorna är många, och mycket är oklart. Jag förväntar mig inte att försvarsministern ska kunna besvara alla mina frågor, men det är just därför vi behöver en ordentlig utredning om händelserna i Boka.
Herr talman! Operationen i Boka slutade med att en person dog, Matou Nematullah. Enligt försvarsministern var han en lokal ledare för ett beväpnat kriminellt nätverk. Nematullah hade starka kopplingar till den islamistiska rörelsen Hezb-e Islami. Han hade åtminstone tidigare varit kommendant i rörelsen, en rörelse som under 80-talet fick omfattande stöd från USA, bland annat i form av ekonomiska bidrag, för att bekämpa de sovjetiska trupperna i Afghanistan. 1993 tog gruppen makten över Kabul, och deras ledare Gulbuddin Hekmatyar blev premiärminister under drygt ett år.
Vi pratar alltså inte om ett begränsat, lokalt kriminellt nätverk, utan vi talar om en av de starkaste grupperingarna inom den brokiga rörelse i Afghanistan som i dag motsätter sig de utländska trupperna. Ser inte försvarsministern risken för att en anfallsoperation av den här karaktären bidrar till att konflikten eskalerar, till att våldet eskalerar i norra Afghanistan?
Som sagt är mycket oklart. Vad var det egentligen som hände i Boka? Vilken operation var det egentligen som genomfördes? Försvarsministern har inte lyckats besvara någon av de frågorna, och därför är det rimliga nu att det tillsätts en utredning eller att försvarsministern i sitt nästa inlägg försöker förklara vad det var som hände.



Herr talman! Hans Linde har rätt på en punkt. Det här är väl första gången sedan Kongo på 60-talet som svensk trupp hamnar i den här typen av stridssituationer. Men i övrigt har Hans Linde fel.
Det har sagts att det här är planerat och genomfört som en anfallsoperation. Det är fel. Bakgrunden är att de svenska enheterna har lämnat stöd till den nationella afghanska armén. Det är alldeles korrekt att detta har handlat om sagde Nematullah, som från Boka orkestrerade ett tungt kriminellt nätverk. Han var nyligen utsläppt ur fängelse. Han hade återetablerat sig i Boka. ANP, den nationella afghanska polisen, förberedde juridiska åtgärder emot honom. Den operation som då planerades i Boka handlade om att visa närvaro i Boka, om att ge stöd till de afghanska myndigheterna, den nationella afghanska armén och den afghanska polisen.
När operationen genomfördes och man närmade sig Boka utsattes man för eldgivning. Det är riktigt att operationen då övergick till vad som på militärt språk har rubricerats som en anfallsoperation, i syfte att säkerställa att man utan egna förluster kunde dra ur truppen. Den operationen genomfördes, såvitt jag kan bedöma, på ett berömvärt sätt och utan några egna förluster. Jag tycker att det är bra.
Att operationen hade planerats under en längre tid är alldeles korrekt. Men den hade inte planerats som en anfallsoperation. Den var inte ens planerad för att gripa någon. Den var planerad för att inhämta underlag och för att visa närvaro.
Det som kanske framför allt har varit missvisande är att Kalla fakta försökt framställa operationen som om det var så att den svenska försvarsmakten misstänkte att den person som omkom i operationen skulle ha varit någon sorts huvudansvarig för de två svenska soldater som tidigare hade omkommit, att operationen genomfördes därför att man inte hade tillräckliga bevis för att ställa honom inför rätta, att man skulle genomföra en operation för att på egen hand skipa rättvisa. Det är en redovisning, given i Kalla fakta, som jag menar är totalt grundlös. Det finns ingen som helst grund för detta.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att den bedömning vi nu efteråt kan göra är att säkerhetssituationen i det här området är betydligt bättre än vad den var tidigare. Sagde Nematullah var sannolikt inblandad i förberedelser också för andra attentat mot ISAF-trupper i norra Afghanistan.
Till sist: Skälet till att det också fanns amerikanska soldater med i Boka är att de, som jag har redovisat i interpellationssvaret, har ett huvudansvar för utbildningen av den nationella afghanska armén. Därför finns det instruktörer som följer med de afghanska förbanden. Så sker över hela Afghanistan. Det har jag också redovisat i interpellationssvaret till Hans Linde.



Herr talman! Försvarsministern säger att jag i allt väsentligt har fel. Men de uppgifter jag utgår ifrån är inte någonting som jag har fantiserat ihop, utan det är vad de svenska befälen har sagt, uppgifter från den svenska armén på plats. Om de uppgifterna är felaktiga får väl Mikael Odenberg ta den debatten med våra svenska militärer i Afghanistan.
Jag tycker inte heller att detta svar besvarar några av de frågeställningar jag har, så därför går jag vidare till de andra frågeställningar jag har haft, nämligen om sammanblandningen mellan ISAF och OEF.
Försvarsministern säger att det inte finns någon anledning att förtydliga mandatet för den svenska ISAF-styrkan. Men exemplen är många på hur gränsen mellan de så kallade fredsfrämjande ISAF-styrkorna och den USA-ledda Operation Enduring Freedom hela tiden steg för steg suddas ut.
Generalen Dan K. McNeill, tidigare befälhavare för USA:s War on Terror i Afghanistan, tog nyligen över kommandot för den Natoledda ISAF-styrkan. I oktober övertog ISAF ansvaret för att upprätthålla säkerhet och fred i hela Afghanistan från Operation Enduring Freedom. I praktiken har de delar av ISAF som är stationerade i de södra delarna av Afghanistan ärvt OEF:s misslyckade militära strategi och tagit över USA:s roll som aktiv krigförande part i konflikten.
Soldater från OEF har gått över till ISAF - de har bara bytt emblem på sina uniformer. Sammanlagt har 13 000 man från stridande förband i OEF har förts över till ISAF. Historien har lärt oss att det uppstår problem när stridande trupp förs över till att främja fred över en natt. Det brukar helt enkelt inte bli så bra.
Trots att ISAF har tagit över ansvaret för säkerheten i hela Afghanistan har USA behållit kontrollen över sina militärfängelser, fängelser där amerikanerna enligt Amnesty gjort sig skyldiga till utomrättsliga arresteringar, tortyr och rena avrättningar. Om ISAF skulle ta fångar i dag finns det en stor risk att man tvingas utlämna dem till dessa ökända fängelser.
Händelserna i Boka visar även hur gränserna suddas ut. I operationen deltog även amerikanska trupper, trupper under svenskt befäl. Mikael Odenberg tycker att det är helt oproblematiskt. Svenskar och amerikaner agerade sida vid sida under samma befäl. Det som skilde dem åt var emblemen på deras uniformer. Hur ska de civila invånarna i Boka kunna skilja de svenska och de amerikanska trupperna från varandra? 
Herr talman! Tydligen ser försvarsministern en skiljelinje mellan ISAF och OEF som allt fler här i Sverige och allt fler biståndsarbetare på plats i Afghanistan får allt svårare att se.
Jag kan inte låta bli att ställa en fråga till Mikael Odenberg, som är en känd förespråkare av ett svenskt Natomedlemskap. Försvarsministerns mål är ju att Sverige ska gå med i Nato, att svenska och amerikanska trupper ska strida sida vid sida. Tycker försvarsministern över huvud taget att det är viktigt med en tydlig gräns mellan ISAF och Operation Enduring Freedom?



Herr talman! Jag korrigerade i mitt svar de missuppfattningar och felaktigheter som Hans Linde torgförde. Hans Linde är inte nöjd med det. Jag är inte särskilt förvånad. 
Det är fortfarande så att den operation som genomfördes i Boka inte var någon anfallsoperation på det sätt som Hans Linde påstår, utan det var en operation syftande till att inhämta vittnesuppgifter och att rekognoscera för en kommande arrestering. 
Den underrättelseanalys som gjordes före utmynnade i att detta skulle bli en högriskoperation och därför sammansattes truppen på ett sätt som svarade upp mot det. Det var för övrigt en farhåga som sedan besannades när truppen utsattes för eldgivning. Jag konstaterar att den löste uppgiften utan egna förluster. Det tycker jag var alldeles utmärkt. Alternativet hade däremot varit allt annat än utmärkt.
Naturligtvis kan man hävda att en genomsnittlig afghan har svårt att se skillnad på utländska trupper och varifrån de kommer. Så är det förvisso. Därför är det klart att varje utländsk soldat i Afghanistan, oavsett under vems mandat vederbörande arbetar, är beroende av att andra trupper från väst uppträder på ett professionellt sätt och undviker att agera på ett sådant sätt att oskyldiga människor kommer till skada. Det gäller oavsett om truppen agerar inom ramen för ISAF:s mandat eller inom ramen för Operation Enduring Freedom.
Låt vara att amerikanerna bidrar med mycket trupp till båda operationerna, men jag kan bara konstatera att skillnaden mellan ISAF:s och OEF:s mandat är klar och entydig. Befälskedjorna är helt olika och uppgifterna är olika. 
ISAF:s mandat är att biträda den afghanska regeringen och att försöka återupprätta tillräckligt med lugn och säkerhet i landet för att återuppbyggnaden ska vara möjlig och biståndet ska kunna nå fram. Det är en utomordentligt viktig uppgift.
Det militära befälet för ISAF roterar mellan några av de 37 länder som bygger upp den internationella ISAF-styrkan. 
Det är klart att det förekommer ett samarbete, bland annat ett underrättelsesamarbete, mellan ISAF och OEF. Det vore konstigt annars. Men mandaten och befälskedjorna är åtskilda. 
Mot den bakgrunden finns det inte något behov av att ytterligare tydliggöra skillnaden mellan de två mandaten, den är alldeles uppenbar.
Vi kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med den afghanska nationella armén och den afghanska nationella polisen. Sanningen är att långsiktig fred och säkerhet och ett tillbakadragande av de västerländska trupper som nu opererar i Afghanistan, på den afghanska regeringens inbjudan och med grund i två resolutioner från FN:s säkerhetsråd, inte är möjligt om inte den afghanska myndigheten själv kan bygga upp en tillräcklig apparat för att hålla ordning i sitt land. Det försöker vi att biträda med.
Jag redovisade i interpellationssvaret att den amerikanska militären har ett särskilt ansvar, inom ramen för G 8-samarbetet, att stödja afghanerna i uppbyggnaden av den nationella armén. Därför finns amerikanska instruktörer med i de afghanska förbandsenheterna - så också när operationen genomfördes i Boka. Det innebär inte att amerikanska soldater står under svenskt befäl.



Herr talman! Jag får tacka försvarsministern för debatten. Han har rätt i en sak. Jag är inte nöjd med de svar som jag får. Oklarheterna är många och frågorna kvarstår.
Det är inte bara jag som står här med dessa frågor och som ser oklarheterna. Allt fler i Sverige och i Afghanistan, bland andra svenska biståndsarbetare på plats, väcker frågan att gränsdragningen mellan de svenska ISAF-styrkorna och de amerikanska OEF-styrkorna hela tiden suddas ut. Försvarsministern väljer att blunda och se bort från all den breda kritik som kommer fram, bland annat från Svenska Freds- och skiljedomsföreningen och Svenska Afghanistankommittén, när det gäller sammanblandningen av dessa två trupper.
Tittar vi på Afghanistan i dag ser vi att talibanerna går framåt. De har hela tiden flyttat fram sina positioner. Stödet för talibanerna ökar. Inte för att de önskas tillbaka utan för att en krigförande koalition under USA:s ledning har tvingat afghanerna i famnen på talibanerna genom att uppträda som en ockupationsmakt. Risken är att även Sverige och ISAF kommer att bidra till denna negativa utveckling genom att sammanblandningen hela tiden ökar.
Detta är som sagt inte något som jag har kommit på. Till och med riksdagens egen utredningstjänst konstaterar i ett info-pm i december att gränsen mellan OEF och ISAF-styrkorna har blivit alltmer diffus. Men det som riksdagens egen utredningstjänst ser, ser inte den svenska försvarsministern.
Det är inte förvånande att Odenberg ignorerar den breda rörelsens krav på ett förtydligande av mandatet. Frågan är om den svenska fredsrörelsen och Moderaterna i modern tid har varit ense på någon enda punkt.



Herr talman! Det blev inte rätt nu heller. Jag var ganska tydlig med att om OEF uppträder på ett oprofessionellt sätt och bedriver operationer som gör att oskyldiga människor kommer till skada kommer det så klart att återverka på hur afghanerna ser på ISAF och på de trupper som ingår i ISAF. I den meningen är det klart att det finns ett samband. Det har jag aldrig förnekat.
Sanningen, herr talman, är att Hans Linde skulle vara besviken på mitt svar vilket svar jag än gav, av det enkla skälet att Hans Linde är emot alltihop.
Jag har aldrig hemlighållit att det inte går att skapa fred med automatkarbiner. Men det är alldeles nödvändigt att trupperna hörsammar den folkvalda afghanske presidentens vädjan: Kom och hjälp oss, så att vi efter 30 år av krig kan få lugnt i vårt land och börja bygga upp någonting igen i detta utomordentligt fattiga land.
Vi är ett antal länder, inklusive Sverige, som har hörsammat denna vädjan och sagt att vi ska göra en insats. Vi ska göra det som i högtidstalen brukar kallas för internationell solidaritet. Det tycker inte Hans Linde och Vänsterpartiet om. Jag kan bara beklaga det.
