den småskaliga slakteriverksamheten

Fru talman! Tomas Högström har frågat vad jag avser att vidta för åtgärder för att snabbt rätta till situationen inom den småskaliga slakteriverksamhe- ten m.m. Av interpellationen framgår att vad Tomas Högström avser i detta sammanhang är hanteringen av specificerat riskmaterial, som kallas SRM. Avlägsnandet och omhändertagandet av SRM från produkter avsedda som livsmedel eller foder anses allmänt vara den viktigaste enskilda skyddsåtgärden beträffande spridning av eventuell BSE-smitta med avseende på folkhälsan. SRM-hanteringen är också en av de faktorer som vägs in vid fastställandet av ett lands status med avseende på BSE. Det kan tilläggas att Europeiska kommissionen vid sina inspektioner i medlemsstaterna fäster stor vikt vid SRM- hanteringen och hur övervakningen sker. Sverige har varit drivande beträffande införandet av gemenskapsbestämmelser när det gäller SRM och gav också sitt stöd för de bestämmelser som infördes att gälla från den 1 oktober 2000. Bestämmelserna gällande SRM infördes i EG:s s.k. TSE-förordning. Med anledning av att nya vetenskapliga rön och erfa- renheter har framkommit har bestämmelserna succes- sivt skärpts vid flera tillfällen. Enligt förordningen ska SRM avlägsnas i slakterier, och när det gäller ryggraden från nötkreatur i styckningsanläggningar. Avlägsnandet av ryggraden från slaktkroppar eller delar av slaktkroppar från nötkreatur äldre än 12 månader får från den 1 april 2002 alltså inte ske i ett senare skede av livsmedelskedjan, dvs. i slakteributi- ker eller liknande som inte är godkända som styck- ningsanläggningar. EG:s lagstiftning medger emel- lertid att medlemsstaterna får besluta om undantag innebärande att ryggraden får avlägsnas i slakteribu- tiker som särskilt godkänts, kontrollerats och registre- rats för detta ändamål. De nya bestämmelserna som gäller från den 1 april innebär alltså för godkända styckningsanlägg- ningar inte de inskränkningar i verksamheten som Tomas Högström anför, vare sig det rör sig om stora anläggningar eller småskalig verksamhet. Däremot kan de skärpta bestämmelserna komma att inverka på verksamheten vid företag som endast har godkännan- de som livsmedelslokal. Det föreligger dock inga hinder för att sådana företag som är godkända för nötstyckning fortsätter att stycka slaktkroppar från nöt som är yngre än 12 månader eller slaktkroppar från djur äldre än 12 månader där ryggraden tagits bort i ett tidigare led. Den aktuella ändringen i EG-förordningen beslu- tades om först den 14 februari i år och publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning kort därefter. Livsmedelsverket har sedan träffat företräda- re för branschorganisationen och de småskaliga slak- terierna samt tillställt kommunerna informationsmate- rial. Utskicket ska ha nått kommunerna senast den 15 mars. I utskicket ombeds kommunerna sprida infor- mationen till berörda företag i sin kommun, dvs. till de företag inom området som står under kommunal tillsyn. Jag har vid flera tillfällen i olika sammanhang fört fram min och hela regeringens syn på vikten av en småskalig lokal och regional livsmedelsproduktion. En sådan livsmedelsproduktion innebär fördelar för såväl konsumenter som producenter samt för djuren och för miljön. Det är dock angeläget att vi inte ger avkall på kraven om säkra livsmedel. För att bibe- hålla konsumenternas förtroende för produkterna är det oerhört viktigt att avlägsnande och omhänderta- gande av SRM sker på ett säkert sätt i enlighet med gällande bestämmelser. Detta är en komplicerad verksamhet som också förutsätter en effektiv och tillförlitlig tillsyn. Mot bakgrund av ovanstående avser jag för närvarande inte ta några initiativ för att SRM ska få avlägsnas och hanteras senare i livsme- delskedjan än i godkända styckningsanläggningar.

Fru talman! Jag börjar med att tacka jordbruksmi- nistern för svaret. Men jag är inte nöjd, som framgår av interpellationen, eftersom jordbruksministern klargör att hon inte är beredd att ta några initiativ i frågan, vilket jag har efterlyst. Bakgrunden är att det i mitt län finns flera små- skaliga verksamheter som bedrivs i gårdsmiljö där man tar in slaktkroppar från nöt och styckar och för- ädlar dem i olika former. Det är en kvalitativt bra verksamhet - om inte annat så uppfattar både de som har uppgiften att sköta tillsynen och kunderna det. I och med regelskärpningen försvårar man denna verksamhet. Detta är kostnadsdrivande. Det omöjlig- gör för företagen att utveckla verksamheten på ett rationellt och ändamålsenligt sätt, sett ur deras syn- vinkel. Åtgärden innebär konkret en fördyring med 20 %, för att ta det som ett exempel. Konsekvensen för den här typen av småskalig verksamhet som det är fråga om är att man säger upp personal därför att det inte finns utrymme för att höja priset, enligt dem som har kontaktat mig. Det här är ett bekymmer för dem. Bekymret ligger de facto inte i regelskärpningen i sig, men med ut- gångspunkt i att beslutet tas den 14 februari och Livsmedelsverket informerar kommunerna den 15 mars om en regel som ska börja gälla den 1 april. Det är knappast vad företagarna kallar rimlig framförhåll- ning. I ett av företagen fick man informationen den 28 mars, när regeln skulle börja gälla den 1 april. Det är klart att de tyckte att det var besvärligt. Jag vill också slå fast att vi naturligtvis ska värna att vi har en kvalitativt bra mat och att SRM, dvs. specificerat riskmaterial från nöt, måste hanteras på ett säkert sätt. Men det måste finnas en rimlighet vid införandet. Det tycker de som har varit i kontakt med mig och som driver den här typen av företag. Även jordbruksministern har instämt i vikten av att de har bra villkor. Jag tycker inte att detta är ett exempel på hur man inför EU-regler på ett bra sätt för branschen. Jag tycker att det hade varit rimligt att de hade fått dispensmöjligheter. Också det skulle ha tydliggjorts för dem. Vad de har redovisat för mig är att dis- pensmöjligheterna inte finns för dem. Det är ett be- kymmer, och ett bekymmer som jag tycker att vi har skapat helt i onödan i den svenska lagstiftningen och det svenska regelverket. Det är därför som det borde vara rimligt med nå- gon form av övergångsregler, någon form av mjuk- landning. Här är det specificerat att det ställs krav på investeringar. Men om man i mars får besked om en regel som ska tillämpas den 1 april, hur ska man då kunna klara investeringarna och dessutom kunna genomföra de ombyggnader som är nödvändiga? Det faller på sin egen orimlighet.

Fru talman! Man kan ha många synpunkter på alla de beslut som vi fattar i Bryssel. Det är möjligt att det också kan finnas synpunkter på relevansen i de väl- digt stränga regler som vi fattade beslut om inte minst under det svenska ordförandeskapet i EU. Man måste också komma ihåg att det var en situ- ation - inte i Sverige men i andra länder - där man hade galna ko-sjukan och där förtroendet för produk- tionen och därmed för maten gick ned. I Tyskland var konsumtionen av nötkött nere i minus 70 % för unge- fär ett år och tre månader sedan. Kommissionen och rådet, som jag själv ledde vid den tidpunkten, såg sig tvingade att ta till starka åtgärder för att stilla konsu- menternas oro. Då blev det de här åtgärderna. Vi har en gemensam lagstiftning, och vi är tving- ade att implementera den lagstiftning som vi beslutar om i EU. Där kan man inte få något undantag. Un- dantag kan man få i det här speciella fallet, men då måste anläggningen vara godkänd på ett annat sätt. Det är egentligen inte så mycket att be för, utan vi får finnas oss i att det är så här. Det finns fortfarande en oro i många länder. Vi är för övrigt det enda land som inte har haft något fall av galna ko-sjukan. Människors oro kan vara berättigad eller oberättigad. Jag tycker kanske att oron stundom är något överdriven, därför att det är ju i riskmateria- let smittan finns och inte i själva köttet. Men den finns där, och då är det vår skyldighet som politiker att försöka vidta åtgärder så att människor kan känna sig trygga med den mat som de vill handla. Det är också ett problem med kommunerna och tillsynen. Den här tidsutdräkten kanske är ett exempel på att det inte alltid fungerar så bra. Som Tomas Hög- ström vet har vi ingen majoritet i riksdagen för en förändring av tillsynen, så den frågan är väl inte aktu- ell just nu.

Fru talman! När det gäller oron för BSE-smitta är det självklart att vi ska ta den på allvar. Det kräver naturligtvis också att man inför vissa regler och att de reglerna upprätthålls. Men det är också fråga om på vilket sätt implementeringen sker och i vilken takt. Har man verksamheter uppbyggda - det här är pu- delns kärna i en mening - har man hanterat SRM, dvs. specificerat riskmaterial, i sin verksamhet. Man har hanterat det genom att man har färgat in materia- let, som man ska göra, och fryst in det, som man ska göra, och sedan transporterat det till en anläggning som varit godkänd för att hantera det. Då kommer beslutet, och sedan kommer det här tidsutrymmet för dem. Det är i praktiken detsamma som att säga åt de här företagarna att de inte får hantera nötkött äldre än tolv månader trots att de tidigare har gjort det på ett bra sätt och enligt de regelverk som har varit uppsatta. De har följt reglerna och hanterat det bra. Kunderna har varit nöjda, och på Livsmedelsverket har man varit nöjd med det. De har inte fått några anmärkningar, enligt personer i berörda företag som jag har varit i kontakt med. Då är konsekvensen den när man tar den här typen av beslut att man inte ger möjligheter till anpassning- ar trots att företagen säger sig vilja utveckla verksam- heten. Där ligger invändningarna. Då tycker jag att det i Sverige borde finnas möjligheter att ge dem ett utrymme att anpassa kostymen till de regelverk som är uppsatta. Det har att göra med hur vi driver våra förhandlingar och vilka krav vi ställer. Det märkliga är dessutom, utifrån erfarenheterna från andra länder inom Europeiska unionen och hur de tillämpar imp- lementering, att vi har ifrågasatt det. Men vi kanske har en del att lära av dem i det fallet. När det sedan gäller Livsmedelsverket måste jag samtidigt konstatera att de har brustit i information, enligt min mening. De företag som är berörda anser också det. Det är små företagare, som jobbar hårt, länge och mycket och bygger upp en verksamhet som de är starkt engagerade i. Och så blir de behandlade så här. Jag tycker att det inte är rimligt. Jag tycker också att det borde finnas möjligheter att ge dem det ut- rymme som de förtjänar och som jag uppfattar att jordbruksministern också vill att de ska ha.

Fru talman! Nej, jag vill inte att de ska ha det ut- rymmet, därför att det får återverkningar på andra saker som har med vårt förhållande till Bryssel att göra. Låt mig ge ett exempel. Hittills har Sverige, på grund av att vi har skött det relativt bra, varit placerat i den näst högsta kate- gorin. Det innebär konsekvenser för vår export, hur många djur som ska testas osv. Det kommer hit kon- trollanter som åker runt och tittar på gårdar, industrier och slakterier, och om de ser att det brister i hante- ringen av specificerat riskmaterial angriper de oss för det. Då kan det inträffa att vi hamnar i en lägre kate- gori, med konsekvenser för vår export, våra testmeto- der och en massa andra saker. Det gör att det inte finns något utrymme för oss. Den förordning som vi fattade beslut om i Bryssel ska inte implementeras. Den gäller direkt. Det är bara att säga: Se här! Nu har vi fått en ny förordning, och vi ska följa den från det och det da- tumet. Så fungerar det. Man kan naturligtvis tycka en massa saker om detta, om det är rimligt eller inte osv., men nu är vi med i ett system som fungerar på detta vis. Vi kan alltid diskutera internt i systemet, dvs. i EU, om för- ändringar och sådana saker, men detta är vad vi har att rätta oss efter. En person som vill ha en anlägg- ning som inte är godkänd på det här viset kan t.ex. stycka ett yngre djur, för det ställs inte samma krav på de djur som är under tolv månader som på de djur som är över tolv månader. När jag hör Tomas Högström prata undrar jag vad det är vi ska ge avkall på. Hur skulle det uppfattas i omvärlden om vi, som så strikt har drivit andra länder att göra si eller så, ber om ett undantag när det gäller denna otroligt kontroversiella fråga som SRM ändå är?

Fru talman! Det jag har redovisat är att man ska ge ett utrymme för företagen att göra de anpassningar som är nödvändiga innan förbudet träder i kraft. Det är inget orimligt i det. Det är inte orimligt för någon som studerar den här verksamheten, särskilt inte när verksamheten enligt det tidigare regelverket har han- terat den här typen av material på ett särskilt sätt. När man fattar den här typen av beslut är ju också denna fråga uppe för behandling på olika nivåer. En av nivåerna är ministerrådet. Vi har varit pådrivande när det gäller det här. Jag har inga invändningar mot att vi är pådrivande. Det ska vi vara. Svensk mat och svensk kvalitet är något som vi konkurrerar med. Men när man vidtar den här typen av åtgärder måste man ge branschen tid. Det är inga orimligheter som branschföreträdarna har begärt i de diskussioner jag har haft med dem. Det tycker jag att man kunde ha tagit hänsyn till. Dessutom ifrågasätter jag detta att man får ett be- sked tre dagar innan de nya reglerna ska börja gälla. Det var ett besked från en myndighet, i det här fallet kommunen, som i sin tur hade fått det från en annan myndighet någon månad innan. Det tycker jag inte om, och det är därför jag har tagit upp det i interpel- lationen. Jag beklagar att jordbruksministern inte inser pro- blematiken för dem som är berörda. Hon skulle trots allt kunna se en möjlighet att ge dem ett utrymme.

Fru talman! Jag förstår mycket väl att detta för många företagare, särskilt små, är ett problem. Det är alltid ett problem att inte från ett år till ett annat veta vilka regler som gäller. Ännu svårare är det förstås att inte veta det från en månad till en annan. Men debat- ten var trots allt oerhört högljudd. Alla som läste tidningar, lyssnade på radio och såg på TV måste ändå ha blivit varse att det skulle hända något. Helt tagna på sängen kan de inte ha blivit. Återigen: Det hade varit enklare om Livsme- delsverket hade haft det fulla ansvaret. Som jag sade förut finns det inte majoritet för att göra en sådan förändring. Det hade varit en förenkling, också för småföretagarna. När Livsmedelsverket har frågat kommunerna har man fått besked om att det tidigare - innan förord- ningen trädde i kraft - har funnits brister i hantering- en av SRM. En slutsats som Livsmedelsverket har dragit av det är att hanteringen och destruktionen av det animaliska avfallet har varit sämre ju längre ned i livsmedelskedjan man har kommit. Detta har gjort att man också i Bryssel har uppmärksammat sådana saker. Det har gjort det här beslutet nödvändigt. Från förordningar kan man inte få några undantag. Det finns ingen rörlighet där. En förordning som man i Bryssel har beslutat om gäller från det datum man har beslutat att den ska träda i kraft. Det sker utan riksdagsbeslut eller regeringsbeslut.