Den nordiska modellen

Fru talman! Göte Wahlström har frågat mig vad jag i egenskap av ansvarig minister för det nordiska samarbetet avser att göra för att återskapa förtroendet för den nordiska och tillika svenska modellen för att man åter ska kunna se ett globalt vinnarkoncept utveckla bland annat Sverige i framtiden. Den nordiska modellen där parterna på arbetsmarknaden gemensamt sluter avtal medan det offentliga tillhandahåller ett skyddsnät med ett omfattande välfärdssystem har som gemensam ansats att ge medborgarna i Norden en grundtrygghet. Som all ekonomisk och social verksamhet måste den anpassas för att möta nya krav som ställs på Sverige i en omvärld som ständigt ändras. En förutsättning för den nordiska modellen är att regeringen fortsätter att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. En viktig del i att värna välfärden har varit att minska ohälsan genom att prioritera rehabilitering och reformera sjukskrivningsprocessen. Genom det nordiska samarbetet värnar vi gemensamt den nordiska modellen och verkar för att stärka de nordiska ländernas utveckling och konkurrenskraft i en globaliserad värld. Vid möte med Globaliseringsforum 2010 i förra månaden lyfte de nordiska statsministrarna fram grön tillväxt som ett samarbetsområde i det nordiska globaliseringsarbetet. Statsministrarna kom också överens om att utarbeta rekommendationer för ett stärkt nordiskt samarbete inom elområdet för att bland annat kunna hantera ökade mängder förnybar energi. Forskningssamarbete och det nordiska toppforskningsinitiativet är ett resultat av statsministerinitiativ vid tidigare möten med Globaliseringsforum. För att förbättra den sociala tryggheten för gränsarbetare är regeringen djupt engagerad i att ta bort onödiga gränshinder och göra det möjligt för människor att röra sig över gränserna med bibehållen social trygghet. Detta gör vi både inom det europeiska samarbetet genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004 och inom det nordiska samarbetet med en ny version av den nordiska konventionen för social trygghet. En parlamentarisk kommitté ska senast den 15 november 2011 redovisa en analys av hur försäkringssystemen fungerar för personer som bor och arbetar eller studerar i olika nordiska länder, vilka möjligheter som finns och vilka konsekvenser det skulle medföra att göra anpassningar i förhållande till ländernas system. Regeringen har anslagit medel till informations- och rådgivningscentrum i Öresund, Värmland och Nordkalotten för att ge information om vilka regler som gäller när man arbetar i ett annat land. Regeringen har även gjort det möjligt att arbeta eller studera i våra grannländer med bibehållen rätt till sjukersättning. Den nordiska modellens exakta utformning har inte varit konstant genom decennierna och kommer inte heller att så vara framöver. Såväl förhållandena på arbetsmarknaden som välfärdssystemet har genom åren anpassats för att kunna möta de utmaningar som uppstår. Från regeringens sida råder det inget tvivel om att den svenska modellen även fortsättningsvis ska värnas. Förutsättningarna för vår framtida välfärd bottnar i att Sverige har en flexibel och väl fungerande arbetsmarknad som förmår att anpassas till de föränderliga krav som omvärlden ställer.

Fru talman! Utgångspunkten för min interpellation var egentligen en del av det som vi har diskuterat här tidigare, nämligen att vi ser en förändring av det som vi kallar för välfärdspolitiken i landet. Regeringarna i Norden gick ut och talade om att den nordiska välfärdsmodellen var ett vinnarkoncept i en globaliserad värld. Jag ser det naturligtvis också på det viset. Men när jag ser de förändringar som nu sker av välfärdspolitiken ställer jag mig frågan: Om det är ett vinnarkoncept i en globaliserad värld, varför ska vi då göra de justeringar och förändringar som är i negativ riktning på välfärdsområdet? När jag läser det skriftliga svaret som är mångordigt kan jag konstatera att det finns ganska mycket värdefullt som beskriver nyttan av det nordiska samarbetet. Det får vi anledning att återkomma till när det gäller den nordiska debatten senare. Det finns några ingångar i svaret som gör mig något konfunderad. Det visar på två olika vägar. Början av svaret från regeringens sida är det som gör mig mest fundersam över vad som ska vara gällande. Man säger att man har som gemensam ansats att ge medborgarna i Norden en grundtrygghet. Grundtrygghet och den svenska välfärdsmodellen är två olika saker. I slutet av svaret skriver man: "Från regeringens sida råder det inga tvivel kring att den svenska modellen även fortsatt ska värnas." Den svenska modellen handlar inte om grundtrygghet. Den handlar om standardtrygghet med inkomstbortfallsprincipen som bas. Om vi då pratar om grundtrygghet är det något helt annat. Vi kan i dag se att ersättningsnivåerna för många inom det svenska välfärdssystemet nu har förändrats. Det har traditionellt varit en uppfattning och en överenskommelse att de ska ligga på ungefär 80 procent av inkomsten med de tak som finns och karensdagar i sjukförsäkringssystemet. Vi kan i dag konstatera att en metallarbetare i mitt hemlän hamnar på omkring 60 procent i ersättningsnivå. Då är det inte längre välfärdspolitiken i den svenska eller den nordiska modellen. Då är vi nere mot grundtrygghetsmodellen. TCO redovisade i en rapport alldeles nyligen att deras medlemmar i stor utsträckning landar ned mot nivåer på 50 procent av inkomsten. Det innebär en radikal förändring. Om vi vill ha ett system där den nordiska välfärdsmodellen är ett vinnarkoncept i en globaliserad värld måste vi naturligtvis slå vakt om den nordiska modellen och inte gå in och börja peta och justera på det vis som vi nu gör nedåt. TCO visar att vi på flera områden ligger under många länder i världen som vi tidigare har jämfört oss med. Jag tycker att det finns skäl att ställa frågorna till ministern: Vad är grunden till att vi gör det här? Är välfärdspolitik i statsrådets mening lika med grundtrygghet? Vilken nivå ska vi då lägga det på, 40, 50 eller 60 procent av tidigare lön? Och ska Sverige anpassa sina försäkringssystem till internationell nivå nedåt i stället för att hålla fast vid det vi säger är ett vinnarkoncept?

Fru talman! Göte Wahlström vill i interpellationen på ett sätt fokusera på Norden, men det blir en inrikespolitisk debatt om socialförsäkringssystemet i Sverige. Då tillåter jag mig, fru talman, att kommentera det och inte bara fokusera på den nordiska modellen. Det angrepp som Göte Wahlström inleder sin debatt med har med den svenska modellen att göra. I början av 2000-talet höll det svenska sjukförsäkringssystemet på att haverera. Jag tror att det har framgått ganska tydligt av den här debatten. Kostnaderna steg som en raket mot himlen. Göran Persson bad Anna Hedborg att utreda hur det kan komma sig att vi har världens högsta ohälsotal och de högsta kostnaderna i världen när vi ändå är världens friskaste folk. Jag tycker att det var ett ganska sunt konstaterande. Att ni sedan inte har kunnat ta till er Anna Hedborgs analys kan jag naturligtvis beklaga. Jag beklagar också alla människor som man förtidspensionerade, kanske av arbetsmarknadspolitiska skäl och andra brister i samhället som det står i utredningen. Ingen kom tillbaka. Detta har vi nu försökt ändra på även för den här gruppen. När det gäller ersättningsnivåerna, Göte Wahlström, ber jag dig också läsa Anna Hedborgs utredning och titta vad de har legat på innan. Under era sista tio år vid makten ändrade ni ersättningsnivåerna oerhört många gånger. Titta på detta! De låg långt under de ersättningsnivåer som finns i dag. Efter ett års sjukskrivning prövades man mot förtidspension med 64 procents ersättning, och det blev ett sakligt skäl för uppsägning. Ingen arbetsmarknadspolitisk åtgärd, ingen rehabilitering. Vad är det för svensk modell att vara stolt över? Endast 1 procent kom tillbaka. Nu ger vi dem i stället hjälp och stöd att komma tillbaka. Om jag övergår till Norden och tittar på hur det ser ut i länderna runt omkring kan jag bara konstatera att jag just nu inte kan räkna alla studiebesök vi har fått från Norge. Norge har i dag ett ohälsotal som går rakt upp som en raket mot himlen. Man är orolig, och man undrar vad man ska göra. Kostnaderna stiger enormt. Jag har talat med många kolleger i den socialdemokratiska regeringen i Norge. Det verkar som om man inte riktigt har kommit till skott där ännu, men vi har haft tv och studiebesök här gång på gång. De säger att de måste göra någonting, kanske snarlikt det som vi gjort i Sverige. Vi ser denna diskussion över hela Norden. Vi måste anpassa systemet till verkligheten, och den verkligheten var för mig att människor gömdes och glömdes. De fick inte komma tillbaka utan stängdes ute. Det är ingen modell som jag är stolt över. I stället ska vi öppna upp och välkomna och se till att värna arbetsmiljön och ge stöd och hjälp i tid. I Socialförsäkringsutredningen, och det tror jag också att Göte Wahlström kan tycka är bra, har vi också lagt in att se över hur situationen ser ut för gränspendlare när det gäller socialförsäkringen och sjukförsäkringen. Väldigt mycket kan vi göra, men en del kan vi inte göra, för om vi ändrar i sjukförsäkringssystemet spiller det över på skattesystemen, och vi är trots allt ett stort antal länder. Men vi kan ändå gå långt och göra mycket för att ändå, tillsammans och kanske bilateralt, skapa möjligheter för människor i stället för de hinder som kanske finns i dag. När det inte finns möjligheter ska vi åtminstone se till att värna våra informationskontor och våra webbsidor så att människor får en möjlighet att anpassa sitt liv efter vad som gäller.

Fru talman! Det var inte min mening att fortsätta den tidigare debatten. Jag sade i och för sig att den hade en koppling till den diskussion vi hade tidigare. Men när vi diskuterar en välfärdsmodell är det bara att konstatera att vi pratar om ersättningsnivåer och så vidare som ger människor möjlighet att leva kvar med ekonomiska förutsättningar som innebär att man inte behöver gå från hus och hem och alla de här detaljerna. Min ingång i det här är att jag är ledamot av välfärdsutskottet i Nordiska rådet och naturligtvis därför väldigt värnande om välfärdsfrågorna och den nordiska modellen. Jag ser också att vår modell har gott renommé när vi från utskottet är ute och har internationella kontakter. Jag vet också som ledamot i Kommittén för arbetskraftsinvandring, KAKI, och nu Kommittén om cirkulär migration och utveckling vad det betyder att man har stabila förutsättningar när det gäller att i framtiden kanske börja konkurrera om den arbetskraft vi behöver till Sverige för att fortsatt kunna leva upp till att vara ett välfärdsland. Min ingång är egentligen den offensiva rollen i vad det här betyder för Sverige. Då kvarstår min fråga till statsrådet när det gäller välfärdspolitik kontra det som ibland uttrycks som grundtrygghet i systemen. Välfärdssystemen i Sverige bygger traditionellt på en ambition att vi ska ha en ersättningsnivå, må vara att den har sjunkit, som innebär att 80 procent av löntagarna ska ha 80 procent av sin inkomst i ersättning. Det har varit avgörande, och det har funnits en ganska bred förankring i Sveriges riksdag kring detta, även om vi vet att det finns partier som också för grundtrygghetstankarna med sig i debatten. Frågeställningen kvarstår när vi nu ser att fackliga organisationer tydliggör att deras medlemmar hamnar på nivåer som gör att de inte klarar att leva kvar på de villkor de tidigare haft när de drabbas av ohälsa eller arbetslöshet under förhållandevis korta perioder. TCO:s rapport är väldigt alarmerande på det här området. Min ambition och förhoppning är naturligtvis att vi ska ha kvar ett välfärdssystem och en välfärdspolitik som fortfarande kan sägas vara ett vinnarkoncept i en globaliserad värld. Men tyvärr tvingas jag nu se, inte minst av den debatt vi har haft här tidigare, att vi är på väg in i ett helt annat system där vi inte längre kan säga att den svenska modellen är ett sådant välfärdssystem.

Fru talman! Svensk välfärd är, tycker jag, att man ser människors resurser och tar hand om dem i tid, ger dem stöd och möjligheter och omtanke och kraft att växa - inte att sjukskriva personer. Jag hoppas att vi är överens om den frågan också. Jag vet att Göte Wahlström är engagerad i Nordenfrågor. Vi har mötts många gånger när Nordiska rådet har haft session och så vidare. Jag tycker därför att det är glädjande att kunna konstatera att vi också har en gemensam arbetsmarknad i Norden. Vi ser hur tio tusentals pendlar över Öresundsbron till arbete i Danmark. Vi ser hur 50 000 svenskar, kanske fler, är i Norge. Min förhoppning är naturligtvis att vi så småningom, med rätt arbetsmarknad och tillväxt i det här landet, också ska kunna välkomna både norrmän och danskar till oss och att vi inte alltid ska behöva åka till dem. Men arbete är också förutsättningen för välfärd. Det är inte bara ersättning och bidrag, även om det ska finnas för dem som inte orkar och kan. Arbete är det fundamentala. Arbete och hälsa, egen lön och därmed också en större egen makt är grunden för välfärd. Därför tycker jag att det är väldigt roligt att se att också Nordiska ministerrådet nu har sagt att 26 gränshinder har lösts under denna mandatperiod. Det är mer än vad som gjorts någonsin tidigare. Det handlar om möjligheter för gravida och föräldralediga att flytta från Sverige utan att mista rätten till svensk föräldrapenning. När det gäller rehabilitering av långtidssjukskrivna blir det nu möjligt att få denna rehabilitering i bosättningslandet, om man bor till exempel i Sverige och arbetar i ett annat land. Det handlar om långtidssjukskrivna som nu kan få a-kassa och om människor som arbetar deltid och nu kan få kompletterande arbetslöshetsersättning. Man kan få kvarstående a-kassa vid kortvarigt jobb utanför Sverige, och man kan spontant få söka jobb i andra länder med ersättning. Jag kan inte räkna upp alla 26 punkterna, men på en mängd områden har detta lösts under denna mandatperiod. Det hoppas jag också att vi kan glädja oss åt tillsammans, eftersom det underlättar för människor att kunna fortsätta arbeta och finna ett arbete, få lön och därmed makt över sin vardag. Därmed har man också en lön att leva på och kan känna att man får del av välfärden. Men välfärden innebär också att vi ska ta hand om dem som inte orkar och kan, och det får vi på allra bästa sätt om många arbetar, är sysselsatta och betalar skatt. Då får vi också möjlighet att ge ännu bättre välfärd till dem som inte orkar och kan.

Fru talman! Jag tycker inte att jag får svar på frågan om vad ministern lägger i begreppet "välfärdspolitik" i förhållande till begreppet "grundtrygghet". Det finns avsevärda skillnader i vilken syn man har på just de här frågorna. Går vi in på grundtrygghetssystem är vi inne på helt andra diskussioner om helt andra nivåer än vad vi har kunnat hålla uppe när det gäller diskussioner om välfärdspolitiken i sin helhet. Det är klart att då har man rätt att ställa sig frågan som en trubadur, poet och samhällskritiker från statsrådets region skriver i en av sina texter som just nu finns i debatten: Att riva ett folkhem är inte så lätt Då krävs det mera än hacka och spett Man får slita och gno i sitt anletes svett till vänstern är krossad och facket är knäckt Om det är på den vägen man ska gå, utifrån den diskussion som vi har fört under hela eftermiddagen, är det klart att det skapas helt nya förutsättningar för hur ett stabilt samhälle ska kunna klara de utmaningar vi har framför oss. Vi går ifrån den tradition som Sverige har haft och som Norden har haft, måste jag säga, eftersom jag som fackföreningsman också möter väldigt många av de nordiska vännerna i den här diskussionen, både på den fackliga sidan och inom det nordiska samarbetet i övrigt. Välfärdspolitik är viktig. Det tror jag att vi är väldigt överens om. Det är viktigt att vi kan hitta gemensamma lösningar för de personer som nu är gränspendlare och vars antal vi ser öka i väldigt stor utsträckning. Det kan vi glädjas åt också. Med tanke på de erfarenhetsutbyten som det skapar tycker jag att man måste vara mer försiktig än att som i svaret ena stunden skriva om grundtrygghet som bas för att i nästa stund tala om att man ska slå vakt om välfärdspolitiken. Tyvärr tvingas jag konstatera att med den utveckling som statsrådet har visat på så här långt är vi på väg att lämna välfärdssystemet i dess traditionella form och gå över till grundtrygghet.

Fru talman! Jag hoppas att vi inte ska återgå till hur situationen var för sjuka 2006, utan att vi ska kunna fortsätta på den inslagna vägen när vi nu förhoppningsvis har finanskrisen bakom oss. Vi behöver inte sitta i samma stålbad som övriga Europa gör med nedskärningar för pensionärer och i den offentliga sektorn. Det är nedskärningar som kommer att vara oerhört kännbara, medan vi här i Sverige kommer att klara oss ganska väl ut ur finanskrisen. Vi har fått mycket positiva signaler från både Finanspolitiska rådet och IMF som säger att Sverige har hanterat situationen oerhört bra. Jag kan förstå om det är lite svårt för Socialdemokraterna att svälja de positiva omdömena, men jag tycker att vi ändå skulle försöka att vara lite glada för den positiva respons som vi får när det gäller hur vi har skött landet, med starka offentliga finanser samtidigt som vi har lyckats betala av på statsskulden. Det kommer förhoppningsvis att snabbare ge arbete tillbaka. Det kommer att ge skatteintäkter. Det kommer att ge välfärd, och då kan vi på ett ännu bättre sätt värna välfärdens kärna. Vi bjuder in till socialförsäkringsutredning. Vi bjuder in arbetsmarknadens parter. Ni brydde er inte om vad riksdagen beslutade, att vi ville ha en parlamentarisk utredning 2005. Ni tillsatte en ensamutredare utan arbetsmarknadens parter. Det tycker jag säger allt.