den 23 mars 
 
Interpellation 
 
2009/10:312 Dawit Isaak 
 
av Marianne 
Berg (v) 
 
till 
utrikesminister Carl Bildt (m) 
 
<a name="Temp"></a>Försvaret 
för yttrandefriheten sammanfattas ibland så här: ”Jag håller inte med om det du 
säger, men jag är beredd att offra livet för att försvara din rätt att säga 
det.” Yttrandefriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheter som är 
fundamental i ett öppet, demokratiskt samhälle. 
 
För mer 
än åtta år sedan, mer än 3 000 dagar sedan, i september 2001 fängslades 
den svenske journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Dawit Isaak betalar 
uppenbarligen ett fruktansvärt högt pris för att ha uttryckt sina åsikter. 
Tortyr är vanligt förekommande på eritreanska fängelser, vilket bland andra 
Human Rights Watch vittnat om. Det har framkommit uppgifter om att hans 
hälsotillstånd i perioder varit så illa att han vårdats på militärsjukhus. 
 
Eritrea 
har utvecklats till en av Afrikas mest hårdföra diktaturer och situationen för 
de mänskliga rättigheterna har successivt kraftigt försämrats. Ett avgörande 
steg i denna utveckling togs 2001 då regimen stängde åtta tidningar och 
arresterade 15 journalister. Eritrea är numera ett av de få länder som saknar 
oberoende tidningar. En av de arresterade journalisterna var den svenske 
medborgaren<a name="PassTempLäge"></a> Dawit Isaak. 
 
Sedan 
dess har olika svenska regeringar försökt få Isaak frisläppt genom så kallad 
tyst diplomati. Det är uppenbart att denna strategi misslyckats. Därför är det 
hög tid att Sverige går över till en mer offensiv strategi, till exempel genom 
att skicka en hög representant till Eritrea. Vänsterpartiet anser att Sverige i 
alla kontakter med Eritrea, bilateralt och genom multilaterala organisationer, 
måste kräva Dawit Isaaks omedelbara frisläppande. 
 
Utrikesministern 
har nyligen besvarat en skriftlig fråga 2009/10:553 om Dawit Isaak: ”… är 
ärendet Dawit Isaak ett allvarligt humanitärt fall som har hög prioritet för 
utrikesförvaltningen. Regeringen lägger ned stora ansträngningar för att nå en 
lösning. Det ligger emellertid i sakens natur att jag tyvärr inte närmare kan 
redogöra för hur regeringen arbetar med denna fråga.” 
 
Det är 
svårt att tänka sig att regeringen inte skulle ha agerat kraftigare om det var 
en svensk journalist med annat utseende som satt fängslad i ett land där det 
förekommer tortyr. Vänsterpartiet vill inte spekulera om orsakerna till 
regeringens agerande, men tvingas konstatera att Dawit Isaak är Sveriges enda i 
utlandet fängslade journalist. 
 
Med 
anledning av detta vill jag ställa följande frågor till utrikesminister Carl 
Bildt: 
 
1. Hur avser utrikesministern att agera för att 
Dawit Isaak omedelbart frisläpps? 
 
2. Är utrikesministern beredd att i alla kontakter 
med Eritrea, såväl bilateralt som multilateralt, kräva Dawit Isaaks omedelbara 
frisläppande? 
 
3. Är utrikesministern beredd att skicka en hög 
representant till Eritrea i syfte att agera för att Dawit Isaak omedelbart ska 
frisläppas? 
 
4. Vilka ytterligare åtgärder avser 
utrikesministern att vidta för att Dawit Isaak omedelbart ska frisläppas?

Interpellation 2009/10:312 av Berg, Marianne (v) Dawit Isaak

Video


Herr talman! 
Marianne Berg har frågat mig
1.	hur jag avser att agera för att Dawit Isaak omedelbart ska frisläppas
2.	om jag är beredd att i alla kontakter med Eritrea, såväl bilateralt som multilateralt, kräva Dawit Isaaks omedelbara frisläppande
3.	om jag är beredd att skicka en hög representant till Eritrea i syfte att agera för att Dawit Isaak omedelbart ska frisläppas
4.	vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att Dawit Isaak omedelbart ska frisläppas.
Som interpellanten mycket riktigt påpekar har jag i ett frågesvar den 2 mars i år behandlat denna mycket viktiga fråga. Jag har även behandlat den i svar på riksdagsfrågor den 18 februari, den 4 mars och den 1 april förra året.
Ärendet med den svensk-eritreanske medborgaren Dawit Isaak är fortsatt ett allvarligt humanitärt fall som har hög prioritet för utrikesförvaltningen. Regeringen lägger ned stora ansträngningar för att nå en lösning, och det ligger alltjämt i sakens natur att jag tyvärr inte närmare kan redogöra för hur regeringen arbetar med denna fråga.
Däremot kan jag säga att vi prövar alla spår som finns i detta ärende, och vi agerar i enlighet med det som vi bedömer kan ge framgång i fallet. Men vi går inte ut med information om hur vi agerar eftersom vi tror att det skulle kunna försvåra en lösning. 
Det är naturligt att Marianne Berg och andra riksdagsledamöter engagerar sig i detta fall. Regeringen delar deras frustration över att fallet, efter snart nio långa år, fortfarande är olöst.



Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern! Jag betvivlar inte att regeringen har gjort mycket i frågan men anser inte att det är tillräckligt. 
I september i år har Dawit Isaak suttit fängslad i nio år. Nio år är en enormt lång tid. Under den tiden har vi inte ens vetat hur Dawit Isaak mår eller hur hans hälsotillstånd sett ut eller ser ut. Dawit betalar ett otroligt högt pris för att han uttryckt sina åsikter. Han sitter fängslad i Eritrea, ett land som jag anser är en diktatur där yttrande- och tryckfrihet inte existerar, där mänskliga rättigheter inte finns på kartan. 
Under de år han har suttit fängslad har många interpellationer varit aktuella här i riksdagen, och det är positivt, och många skriftliga frågor har framställts. Detta kommer inte att upphöra förrän Dawit Isaak befinner sig här i Sverige hos sin fru och sina tre barn. 
Under förra mandatperioden ansåg Vänsterpartiet att Sveriges val att försöka med den tysta diplomatin var resultatlöst. Vi kan bara konstatera att så är det fortfarande. Den tysta diplomatin har inte gett något synligt positivt resultat. Fortfarande efter snart nio år sitter en svensk journalist fängslad i Eritrea. 
Vad kostar det Eritrea att Dawit Isaak hålls inspärrad utan rättegång? Vad förlorar Eritreas regim på detta agerande? Mitt svar är solklart: Den förlorar ingenting. Tyst diplomati är än så länge resultatlös, som jag tidigare tagit upp. Jag anser att det nu är dags att komplettera den tysta diplomatin med en tuff, klar och tydlig påtryckningspolitik. 
Sverige måste visa att det inte är acceptabelt hur läget är i Eritrea. Det måste kosta Eritrea något att en svensk medborgare sitter fängslad utan rättegång. 
Jag tycker att regeringen med Carl Bildt i spetsen i stället ska lyfta fram frågan i alla tänkbara former, i alla tänkbara forum, speciellt i de forum där Sverige möter Eritrea. 
Jag anser att regeringen med utrikesministern i spetsen måste byta strategi. Annars befarar jag och många med mig att Eritrea inte kommer att göra ett enda dugg utan bara lutar sig tillbaka, och Dawit Isaak fortsatt kommer att sitta fängslad.
Så, Carl Bildt, är det inte dags att bryta den tysta diplomatin? I svaret från utrikesministern står det: "Regeringen lägger ned stora ansträngningar för att nå en lösning, och det ligger alltjämt i sakens natur att jag tyvärr inte närmare kan redogöra för hur regeringen arbetar med denna fråga."
Då kan jag konstatera att det är samma svar, oavsett regering. Det är inte bara bedrövligt utan också sorgligt att denna strategi under snart nio år inte lett till någonting. I en av mina frågor anser jag att det är en självklarhet att det nu är dags att i alla kontakter med Eritrea och i alla forum kräva att Dawit Isaak omedelbart frisläpps. Är detta verkligen för mycket begärt, Carl Bildt?



Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag vill särskilt tacka Marianne Berg för att hon har ställt den här interpellationen till utrikesministern. Det är viktigt att Marianne på det här viset har uppmärksammat Dawit Isaak, som har suttit i fängelse i mer än åtta år, snart nio år, i Eritrea. Många av dem som fängslades tillsammans med Dawit Isaak har dött i fångenskap. Det behövs verkligen att vi ständigt påminner om Dawit Isaaks fall och riktar våra strålkastare mot den grymma diktaturen. 
Vi har en skyldighet att solidariskt tänka på hans fru och tre barn som väntar i Göteborg.
Den tvärpolitiska Dawit Isaak-gruppen, som har representanter för alla riksdagspartier, här i riksdagen har ända sedan förra mandatperioden ansett att den tysta diplomatin har nått vägs ände. Mer än åtta år har gått, mer än 3 000 dagar och inga resultat, utan Dawit Isaak sitter fortfarande inspärrad. Vi har därför i flera år krävt att Sverige ska verka för att EU avbryter sitt bistånd till landet och att vi inför smarta sanktioner, fryser regimens tillgångar i andra länder och även inför reseförbud. Och precis som Marianne Berg påpekade måste det kosta, det måste svida i skinnet för den här regimen när man begår grova övergrepp mot mänskliga rättigheter och då också mot en svensk medborgare.
Oavsett regering har vi i den tvärpolitiska gruppen i någon mån talat för döva öron. Det sker ingen förändring av politiken. Frågan är då: Hur länge kan regeringen upprätthålla tilltron till den här strategin?
Nu händer det i alla fall lite. Före jul kom ett nytt säkerhetsrådsbeslut om att införa ett vapenembargo mot Eritrea för att landet destabiliserar hela regionen genom att stödja olika terroristgrupper i grannländerna. Säkerhetsrådsresolutionen innebär att ett vapenembargo ska införas mot Eritrea och att det även införs just det som vi i den tvärpolitiska gruppen har efterlyst, nämligen resesanktioner mot ledarskapet och att man ska frysa tillgångarna för det politiska och det militära ledarskapet.
Just nu håller FN på att se över vilka personer som ska ingå på listan, vilka personer som är det militära ledarskapet och vilka som är de politiska. Från min utgångspunkt är det självklart att det är presidenten Afwerki i Eritrea som är ansvarig för det som landet gör mot andra länder och mot Dawit Isaak. Då är min fråga till utrikesministern: Vad gör nu Sverige i FN när FN håller på att peka ut vilka personer som ska bli föremål för reserestriktioner och frysta tillgångar? Det är min fråga.
Eftersom det här inte är direkt Dawit Isaak-relaterat, hoppas jag att Sverige i den här frågan vågar stå upp och tydliggöra att FN nu ska vara tufft mot den eritreanska regimen.



Herr talman! Europeiska unionen kommer att fortsätta ge Eritrea ungefär 1 miljard kronor i bistånd, trots att Dawit Isaak och tusentals andra människor är fängslade utan rättegång och övergrepp mot mänskliga rättigheter pågår dagligen och stundligen.
Det finns ett jättestort problem med att fördöma en regim för att den bryter mot mänskliga rättigheter och samtidigt belöna den. Europeiska unionen fortsätter att skicka biståndspengar till Eritrea, och den eritreanska regimen fortsätter att kränka mänskliga rättigheter.
Då är frågan vad den svenska regeringen gör inom Europeiska unionen. Vi är en av 27 medlemsstater. Vilken politik driver vi där för att på olika sätt få Eritrea att respektera mänskliga rättigheter? Då är frågan om att dra in de här biståndspengarna en naturlig fråga som måste ställas och naturligtvis kommer upp.
Vi kan naturligtvis säga att vi inser att landet är fattigt och behöver hjälp. Men stödet måste enligt min mening villkoras så att landet antingen åtminstone stöder eller följer de mest grundläggande mänskliga rättigheterna - rätten till liv, frihet, personlig säkerhet - eller också måste man se till, och det låter sig lättare sägas än göras, att pengarna går direkt till befolkningen och inte till regeringen direkt eller indirekt. Som det nu är betalar Europeiska unionen understöd till regeringar som bryter mot de mänskliga rättigheterna allmänt sett och särskilt i Eritrea.
Då är min fråga till utrikesminister Carl Bildt: Hur motiverar utrikesministern att Sverige, som det förefaller mig, inom Europeiska unionen är passivt i frågan om att dra in biståndet? Och hur ser han och den svenska regeringen på strategin att dra in biståndet för att på så sätt öka trycket på regimen i Eritrea?
Precis som tidigare har sagts här har den strategi som har prövats varit resultatlös. Den har varit utan framgång. Då är det ju lite konstigt om man bara säger att vi driver tyst diplomati, men vi ser inget resultat, och då ska vi driva mer av den resultatlösa politiken. Hur länge ska den strategin pågå, som bland annat Cecilia Wigström frågade? Man kan inte vänta hur länge som helst, enligt min mening. Var menar utrikesministern att gränsen går för att Sverige ska, till exempel inom Europeiska unionen, agera för att dra in biståndet?



Herr talman! Det faktum att successiva regeringar under lång tid har gjort ansträngningar som inte har lyckats kan inte vara något övertygande argument för att slå in på en linje som alla som har sysslat med frågan är övertygade om skulle komma att misslyckas. Det är skillnad mellan att ännu inte ha lyckats och att slå in på en politik som med all sannolikhet skulle komma att misslyckas. Och när jag talar om misslyckas i det fallet vill jag vara tydlig med att vi har att hantera en människas liv som förmodligen befinner sig i en mycket utsatt situation. Våra möjligheter till kontroll över vad som skulle inträffa med honom i ett läge där vi skulle slå över till en annan linje är närmast obefintliga, om ni förstår vad jag menar. Så en viss försiktighet i umgänget med frågan är påkallad, och det tror jag att alla är rätt medvetna om.
Jag vill bara säga till Marianne Berg, när vi använder uttrycket tyst diplomati, att vi inte är tysta om vad vi tycker. Vi är inte tysta om vad vi vill. Det tror jag inte heller att Marianne Berg menade, men jag vill bara göra det klarläggandet. Men där vi faktiskt är tysta, och där jag personligen är övertygad om att det är rätt, är med att i detalj informera om kontakter och åtgärder som vi vidtar.
Det som jag har sagt tidigare och fortsätter att säga är att det här är en fråga som är högt prioriterad. Det arbetas med den. Det kan jag försäkra. Hade jag känt till någon sten som ännu inte var vänd i frågan hade jag sett till att det hade vänts på den stenen. Det vänds kontinuerligt på stenar i denna fråga, och det kommer att fortsätta att så vara fallet intill dess att vi har den lösning som vi strävar efter.
Cecilia Wigström tog upp frågan om de FN-sanktioner som nu har beslutats och som är relaterade till den regionala situationen och specifikt till situationen i Somalia och de individuella sanktioner som ska beslutas. Det här ligger i sanktionskommittén inom FN. Den är sammansatt av medlemmarna av Förenta nationernas säkerhetsråd. I detta ingår inte Sverige, ty följande har vi ingen del i den direkta sanktionsdiskussion som där förs. Den förs i allmänhet bakom synnerligen lyckta dörrar. De sanktionerna är relaterade till det som säkerhetsrådet har sagt att de ska vara relaterade till, så jag är inte alldeles övertygad om att det vore klokt att försöka föra in andra frågeställningar, förutom det faktum att jag är övertygad om att de skulle tillbakavisas av säkerhetsrådets medlemmar, och då skulle tillbakavisandet i sig vara en negativ signal.
Carl B Hamilton tar upp frågan om biståndet. Och det är alldeles rätt, som han säger, att EU ger ett visst bistånd också till Eritrea. Det är en del av det så kallade Cotonouavtalet som vi har med ett mycket stort antal olika stater, och där ingår denna. Inte alla dessa stater, om jag uttrycker saken försiktigt, är några fullfjädrade demokratier med en samhällsutveckling som vi har anledning att vara stolta över. Det är därför som vi har tyckt att det varit riktigt att fortsätta med ett begränsat stöd till Eritrea. Det är inriktat på vissa saker. Det är den humanitära situationen som är svår. Man ska aldrig låta enskilda människor drabbas av det faktum att de råkar leva under en viss typ av regim. Det är inriktat på att försöka stödja mänskliga rättigheter, svårt som detta kan vara, och det är inriktat på försök till god samhällsstyrning. Det finns en framtid för Eritrea bortom de svårigheter och den situation som landet har i dag. Det är också inriktat på att kunna bibehålla den politiska dialog som finns med Eritrea, som är betydelsefull också i det konkreta fall som vi talar om nu.
När detta är sagt håller jag gärna med Carl B Hamilton om att det alltid är en känslig avvägning att göra, alldeles bortsett från detta synnerligen ömmande och synnerligen för oss viktiga konsulära fall, när det gäller bistånd till den här typen av regimer. Därför är vi inriktade väldigt mycket på att se till att biståndet sker på ett sådant sätt att det medverkar både till de omedelbara humanitära målen och till de långsiktiga andra mål som vi kan ha när det gäller relationerna, i detta fall mellan Europeiska unionen och landet i fråga.



Herr talman! Jag får tacka utrikesministern för svaret.
Ja, vi har att hantera en människas liv. Då är frågan: Kan vi vänta med att agera mer kraftfullt? Där är vi inte riktigt överens. Jag hade kanske inte väntat mig det heller, men jag hade hoppats på en öppning för en tydligare och mer kraftfull svensk politik för att få Dawit Isaak hem till Sverige.
Dawit sitter fängslad sedan september 2001. Det har alltså snart gått nio år. Under dessa år har fler journalister arresterats. Enligt Reportrar utan gränser sitter i dag ca 30 journalister i fängelse i Eritrea. I förhållande till befolkningsmängd är det jämförbart med Kina och Iran. Det är under all kritik.
Vi vet att förhållandena i fängelserna är usla. De regimtrogna säger dock klart och tydligt att Dawit mår bra. Hur kan vi lita på det när ingen från Sverige har fått besöka honom? Säger man så men döljer något? Det kan vi inte veta eftersom ingen har fått lov att besöka honom.
Herr talman! Den 7 januari antog Europaparlamentet en resolution som kräver att Dawit Isaak friges. Det var mycket positivt. Europeiska unionen kan dock göra mer för att se till att de mänskliga rättigheterna blir verklighet i Eritrea och för att få Dawit Isaak och många andra fångar frisläppta.
Det vore på sin plats, som Carl B Hamilton var inne på, att EU:s bistånd till Eritrea stoppas. EU och Eritrea kom överens om ett nytt biståndsavtal för perioden 2008-2013. Summan ökade från 97 miljoner euro till 122 miljoner euro, det vill säga långt över 1 miljard svenska kronor. 
Om man fortsätter med detta, vad ger det för signal till landets regim? Helt fel signal, tror jag. Det finns ingen anledning för Sverige att via ekonomiskt bistånd stödja ett land som håller en svensk medborgare tillika EU-medborgare fängslad utan rättegång och som totalt saknar ambition att påbörja demokratiska reformer. Däremot är det viktigt att det humanitära biståndet fortsätter och går till de eritreaner som behöver det, till exempel till dem som lider av svält.
Herr talman! Jag begär kanske för mycket av utrikesministern igen, men jag vill att Sverige ska agera och verka för att stoppa allt bistånd som ligger utanför det humanitära. Jag ser fram emot utrikesministerns svar på hur han tänker agera i frågan.



Herr talman! Utrikesministern sade att fallet Dawit Isaak kräver försiktighet. Det gör det säkerligen. Många av dem som fängslades med Dawit Isaak har dött i fångenskap, och de hade förmodligen ingen utländsk regering som brydde sig om dem. Den största risken för politiska fångar i diktaturer runt om i världen är att ingen bryr sig. Man sitter inspärrad utan att någon ser det.
Vad gäller FN:s sanktioner menar jag på intet sätt att Sverige ska föra in fallet Dawit Isaak som ett skäl eller en ytterligare grund för vilka som ska hamna på listan till FN:s sanktionskommitté. Självklart bryr sig FN i säkerhetsrådsresolutionen bara om att Eritrea har en destabiliserande roll för freden i regionen. Utrikesministern vet dock mycket väl att FN är politik. Just nu sitter man säkert i sanktionskommittén och funderar på om man ska vara mjuk eller hård mot regimen. Sverige sitter inte med vid bordet, men vi har ambassadörer på plats och vi finns i FN:s korridorer. Jag hade därför önskat att utrikesministern hade varit tydlig med att vi som land ska lobba för att sanktionskommittén ska vara hård mot Eritrea, för det är en skurkregim med en skurkpresident.
Hur tänker Sverige hantera sanktionerna? Det förekommer att det i Sverige samlas in pengar till regimen i Eritrea, pengar som används till vapenköp och annat. Hur ska Sverige stoppa detta så att vi inte är med och finansierar Eritreas brott mot FN:s sanktioner?



Herr talman! Hur man i länder som styrs av diktatorer och där villkoren är eländiga når fram till folket med utländskt bistånd är en urgammal diskussion. Vi vet att det är svårt; Zimbabwe och många andra länder är exempel på dilemmat att både stödja och fördöma. Carl Bildt pekar på detta i fråga om Eritrea. Visst är det bra med bistånd till fattigdomsbekämpning och god samhällsstyrning, men samtidigt är det otvivelaktigt så att pengarna också indirekt stöder den regim som sitter i landet. Jag tror i och för sig inte att vi är oense om detta dilemma, utan frågan är hur man bedömer situationen i Eritrea.
Min fråga gäller Europeiska unionen. Vilken linje driver Sverige och vilken position har Sverige i ministerrådet när denna fråga kommer upp och när det gäller att ställa krav på Eritrea i fråga om mänskliga rättigheter och kanske också just fallet Dawit Isaak? Vilken hållning har andra regeringar? Det vore bra om utrikesministern kan säga något om det.
Utrikesministern genmäler att det faktum att inga resultat syns inte innebär att man ska byta politik eftersom alternativet kan vara ännu sämre. Detta är bekymmersamt. Ännu sämre politik än den nuvarande innebär, vilket jag helst inte vill spekulera i, att Dawit Isaak skulle kunna omkomma. 
Frågan måste dock fortfarande ställas. Nuvarande politik har inte varit framgångsrik. Måste man då inte trots allt pröva en annan politik, en politik som innehåller villkor för till exempel Europeiska unionens bistånd till Eritrea?



Herr talman! Låt mig ta vid där Carl B Hamilton slutade. Jag håller med om att det är ett dilemma, och vi är medvetna om detta. Carl B Hamilton och andra säger att politiken inte har lyckats, och så är det i någon utsträckning. Kritiken antyder dock att det har varit likadant hela tiden, och så är det inte. Bortom det faktum att vi inte skickar pressmeddelanden och ger intervjuer i detalj förändras vårt agerande hela tiden. Vi prövar ständigt. 
Som jag sade tidigare lyfter och vänder vi på alla stenar. Vi har vänt på en del konventionella och okonventionella stenar och på en del uppenbara och alldeles påtagligt mindre uppenbara stenar. Finns det ytterligare stenar att vända på försäkrar jag att vi kommer att göra det även om det tar oss till utkanten av vad vi normalt ägnar oss åt i svensk utrikespolitik.
Politiken förändras och aktiviteten fortsätter, men vi tror inte att det är lämpligt att skicka pressmeddelanden om varje detalj i detta. Det är en bedömning som är lika tydlig under denna regering som under den förra. Agerandet utvecklas dock ständigt.
Cecilia Wigströms fråga gällde hur vi ska hantera FN-sanktionerna. Dem ska vi hantera på det sätt som vi alltid gör. Vi hör till dem som är och ska vara rätt fundamentalistiska när det gäller att implementera beslut som fattas av FN:s säkerhetsråd. Det kommer vi alltså självfallet att göra när besluten väl når oss.
Dilemmat bistånd eller inte bistånd illustreras också i diskussionen här. Marianne Berg säger att vi borde stoppa allt bistånd utom det humanitära. Det humanitära biståndet är dock en rätt stor del av det som ges. Carl B Hamilton säger att vi borde ompröva allt bistånd, men det kanske inte är så klokt att börja ifrågasätta stödet till mänskliga rättigheter.
Jag fick en konkret fråga - tack och lov fick jag lite information igen - om vad de andra medlemsstaterna säger. Inget land har motsatt sig kommissionens förslag när det gäller inriktningen av detta.
Vi ska inte glömma att det också har att göra med att vi har intresse av att engagera Eritrea i andra frågor som rör den regionala säkerheten. Det handlar inte bara om gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea, där Eritrea oavsett regim har mer rätt än den andra parten. Det handlar också om konflikten i Somalia och situationen i Sudan. Eritrea är en aktör. Som europeisk union har vi intresse av att ha en relation till den aktören och av att ha en dialog med den aktören. Inom ramen för den dialogen är det naturligt att vi utnyttjar de möjligheter som kan finnas att föra fram andra frågor som kan vara av intresse för oss. Att förlora den kanalen skulle inte nödvändigtvis vara av intresse när det gäller att lösa det konkreta problem som vi diskuterar här.
Det är bra att vi då och då får denna möjlighet att diskutera saken också i riksdagen. Jag tror att vi är helt ense om vad vi vill uppnå. Vi är inte tysta med vad vi vill uppnå. Vi är inte tysta med vad vi tycker. 
Det är naturligt att man i riksdagen vill ha en något större öppenhet - jag skulle uppfatta det som relativt upprörande om så inte var fallet. Men det är också naturligt att vi har att hela tiden pröva den framgångsväg som vi tror har störst förutsättningar. Jag kan försäkra att vi ständigt gör det.



Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag tackar också Cecilia Wigström och Carl B Hamilton som deltagit i den här interpellationsdebatten. Det ger större tyngd och kraft när man tar upp sådana här frågor blocköverskridande. Det tycker jag är glädjande.
Vänsterpartiet har ju syftet att få Dawit frisläppt genom att rikta mycket ljus mot Eritrea. Vi gör det tillsammans med ledamöter i riksdagen och andra aktörer som journalister, tidningar och det civila samhället. Vi vet att diktaturer hatar att få den belysningen på sig. Ofta kan det ha en hämmande effekt.
Den svenska regeringen bör enligt mig och Vänsterpartiet ändra sin strategi för att få Dawit Isaak fri. Låt honom inte, som Cecilia Wigström tog upp, gå samma sorgliga öde till mötes som den svenske medborgaren Kifleyesus Ogbacristos som så tragiskt avlidit på grund av de fruktansvärda förhållandena i de eritreanska fängelserna.
Jag anser att det är dags att agera rakt och tydligt och ta upp frågan i olika forum, visa en tydlig och öppen linje och en politisk strategi som inte längre håller fast vid det tysta. Det är något som jag är överens med utrikesministern om.
Jag vill inte säga att regeringen inte har gjort något; det tror jag att man har. Vi ser olika på hur vi ska agera.
Jag förstår inte hur det skulle skada Dawit om frågan togs upp i olika forum där vi möter Eritrea eller möter andra EU-länder som diskuterar detta.
Det skrivs ju om ärendet i medierna här hemma i Sverige liksom utomlands och på Internet. Jag förstår inte varför man inte kan vara mer kraftfull i vissa forum.



Herr talman! Jag avstår från ett slutanförande. Jag tror att vi är eniga om vad vi vill uppnå. Jag tycker också att det är bra att det då och då blir diskussion. Jag delar uppfattningen att det är bra att den är blocköverskridande och kan föras i den anda som vi har haft nu.
Jag kan försäkra att vi kommer att fortsätta att vända på alla de stenar vi är medvetna om. Om vi hittar en ny sten som det ska vändas på kan jag försäkra att vi kommer att vända på den också.
