Bombningar i Irak

Fru talman! Mariam Osman Sherifay har frågat mig om den svenska regeringens inställning till USA:s agerande i Irak samt till FN:s roll i landet. Det är redan känt att den USA-ledda koalitionens militära invasion i Irak saknade stöd i säkerhetsrådet och att Sverige ansåg att invasionen stred mot folkrättens våldsförbud. Sveriges linje är väl känd. Nu befinner vi oss i en ny situation. I resolution 1546 i juni 2004 välkomnade FN:s säkerhetsråd avslutandet av ockupationen av Irak och återupprättandet av den irakiska suveräniteten. Genom denna resolution fick också den multinationella styrkan ett mandat från FN:s säkerhetsråd att bidra till upprätthållandet av säkerhet och stabilitet i Irak, på begäran av den irakiska övergångsregeringen. Samtidigt fortsätter ansträngningarna att bygga upp de inhemska säkerhetsstyrkorna. Som alla vet är säkerhetssituationen i Irak mycket allvarlig. I stort sett dagliga attacker drabbar, som vi ser, både civila, säkerhetsstyrkor och anhängare av olika religiösa inriktningar. Olika militanta grupper ligger bakom detta våld, vilket utgör det främsta hotet mot den irakiska civilbefolkningens säkerhet och välstånd. Den irakiska övergångsregeringen har i stor utsträckning fått förlita sig på den multinationella styrkan för att försöka bekämpa de grupper som ligger bakom våldshandlingarna. Den svenska regeringen förutsätter att alla väpnade aktioner som genomförs av den multinationella styrkan baseras på full respekt för de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. Oproportionerlig våldsanvändning är inte bara förbjuden enligt folkrätten - den riskerar dessutom att öka motsättningarna i Irak. Det finns ett absolut förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling i folkrätten. Sverige har vid flera tillfällen krävt att de som befinns skyldiga till brott i samband med väpnade aktioner i Irak ska ställas till ansvar. Sverige kommer även i fortsättningen att i samtal med företrädare för de länder som bidrar med trupp till den multinationella styrkan framhålla nödvändigheten av att respektera folkrätten. Irak är en av de stående frågorna i vår dialog med USA, och förhållandena i landet diskuteras löpande med företrädare för den amerikanska administrationen. Den folkrättsliga dialogen mellan Sverige/EU och USA, som rör respekten för mänskliga rättigheter och den humanitära rätten, har intensifierats de senaste månaderna. Regeringen välkomnar detta och deltar aktivt i dialogen, både bilateralt och via EU. Mariam Osman Sherifay frågar också om FN:s roll i Irak. Regeringen anser att FN har en viktig roll att spela. Organisationen har en särskild ställning och en unik möjlighet att agera med legitimitet och opartiskhet i landet. Behoven i Irak är utan tvekan stora och mångfasetterade. Insatser behövs för att på kort sikt förbättra säkerhetssituationen men också för att bygga upp demokratiska institutioner som kan garantera en mer långvarig stabilitet. FN har hittills fokuserat sin verksamhet på att stödja den politiska och konstitutionella processen i Irak, inklusive stöd till att hålla allmänna val, främja nationell försoning, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. FN har också bidragit med humanitär hjälp och till återuppbyggnadsarbetet i landet. Den rådande säkerhetssituationen har begränsat FN:s möjligheter att agera. För att FN ska kunna verka på ett så aktivt sätt som möjligt i Irak bidrar Sverige med medel till skydd av FN:s personal. Sverige stöder också FN:s arbete genom bidrag till FN:s och Världsbankens fond för samordning av det internationella stödet till återuppbyggnaden och utvecklingen i Irak. Avgörande för den långsiktiga stabiliteten och säkerheten i Irak, och därmed även för FN:s möjligheter att verka i landet, är att den demokratiska processen konsolideras på ett sätt som inbegriper alla politiska grupperingar i Irak. Regeringsbildningen är nu avslutad med undantag för tre ministerposter som tills vidare innehas av premiärministern och hans två vice premiärministrar. Förhoppningen är att den nybildade samlingsregeringen nu kan motverka den politiska och etniska splittringen och stävja det sekteristiska våldet i Irak.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret. Jag vill med hjälp av denna interpellationsdebatt belysa det som händer i Irak. Alltsedan ockupationen av Irak påbörjades har det pågått en terror mot landets civilbefolkning. Människor tvingas bort från sina hem och lever som flyktingar i sina egna städer. El och vatten fungerar väldigt dåligt eller inte alls. Städer i Irak är ett slagfält med amerikanska trupper, miliser, motståndsmän, maffia och poliser. Falluja, Tal Afar, Hadithah och Al Qaim är namnen på några städer där amerikanska trupper bombat och lämnat efter sig stor förödelse och många skadade och döda civila. Fru talman! Iran-Irak-kriget och Gulfkriget drabbade barnen i Irak på olika sätt. Perioden av FN-sanktioner förvärrade situationen. Upp till 200 barn dog varje dag. Fru talman! För två månader sedan bjöd jag två irakiska medborgare till riksdagen, doktor Entisar Ariabi, chefen för den farmaceutiska avdelningen vid universitetet Al Yarmouk i Bagdad, och Muhammed Tareq, chefen för studiecentret för mänskliga rättigheter och demokrati i staden Falluja. De vittnade om vad som verkligen händer i Irak och i de irakiska städerna. Det var hemska vittnesmål vi fick ta del av och vidriga bilder vi fick se. Det var bilder på skadade barn. En del var skadade för livet. Doktor Entisar berättade om den stora bristen på elementär utrustning för sjukvård, som smärtstillande medel, sterila operationsmiljöer och mediciner. Hon berättade om hur sjukhusen tvingas att använda åsnekärror som ambulanser. Hon berättade om hur epidemier härjar, kolera, polio och tbc. Hon berättade om sönderfallna avloppssystem som förstör dricksvattnet. Hon berättade om gravida kvinnor som är undernärda och hur de inte vågar åka till sjukhusen för att förlösas eftersom säkerhetsläget är alldeles för farligt. Senast i onsdags, fru talman, sköts två kvinnor ihjäl av amerikanska soldater, en mor och hennes gravida dotter. De var på väg till förlossningskliniken i Samarra. Muhammed Tareq, som arbetar med människorättsfrågor i Falluja, vittnade om förödelsen i sin egen stad. Han berättade om hur fallujaborna år 2003, för att rädda civila liv och egendom, beslöt att samarbeta med amerikanerna och gick med på att bära ID-kort som utfärdades av marindivision 101. Fallujaborna trodde att dealen med amerikanerna skulle göra livet lättare för dem, men sedan infördes det utegångsförbud redan från kl. 19. Enligt de amerikanska trupperna var det nödvändigt för att förhindra terroristverksamhet. Då sökte fallujaborna sig till den amerikanska befälhavaren för att beklaga sig. De tyckte att tiden för utegångsförbudet drabbade dem väldigt hårt. Men det amerikanska befälet mötte människorna med attityden: All are terrorists! Fru talman! Den stora förödelse som sedan skedde i staden Falluja när amerikanska trupper jagade efter misstänkta terrorister tog jag upp i en tidigare interpellationsdebatt. Jag ska inte upprepa det i dag. Men Muhammed Tareq berättade också om hur bombattentatet mot moskén i Samarra har ökat spänningarna mellan de shiitiska och sunnitiska grupperna och sade att frågan om vem som genomförde sprängningen ännu är obesvarad. Min fråga är: Kommer vi någonsin att få veta vad som händer i Irak?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag var i Irak för en dryg månad sedan. Jag reste runt där och träffade kurder, sunnimuslimer och shiamuslimer. Jag skulle vilja berätta lite grann om den bild jag fick. Den är delvis väldigt annorlunda mot den som vi ser i svenska, europeiska och amerikanska medier. Där var man väldigt positiv. Man insåg att det handlade om att skapa ett enat Irak. Alla kämpade för att få en riktig regering. Och som utrikesministern sade är det bara ett fåtal poster som återstår nu för att man ska få det. Jag ställde framför allt frågan: Hur ser ni på ockupationen av Irak? Den generella bilden av kurderna var att de över huvud taget inte ville kalla det för ockupation, utan de sade att man hade befriat Irak. Shiamuslimerna tyckte snarare att man hade befriat Irak från Saddam. Sunnimuslimerna i sin tur förstod nu vad det här handlade om, hur förfärlig Saddam faktiskt hade varit mot shiamuslimer och kurder. Det är någonting som vi inte får höra annars i dag. Jag tycker att det var viktigt att säga detta. Jag blev själv väldigt förvånad. Jag tycker också att det vore rättvist av Mariam Osman Sherifay att ge hela bilden och också tala om vad som hände i Halabja och vilka fruktansvärda saker Saddam har gjort innan detta. Detta säger jag utan att på något sätt försvara det som USA gör. Man är också väldigt öppen med att tala om vad det är man faktiskt behöver från omvärlden, nämligen att det irakiska folket hungrar efter att lära sig mer om demokrati. Alla jag träffade där, både kvinnor och män, sade verkligen: Kom hit och hjälp oss! Vi vet inte hur man gör för att få demokrati. Det är vår riktigt svaga punkt. Det sade alla tre grupperna, just därför att alla tre grupperna nu också verkligen vill ha en enad regering i Bagdad. Man ser dessutom hur kurderna faktiskt har gått ihop för att kunna vara tillsammans i Bagdad. Jag tycker att vi i Sverige, där det finns väldigt många exilirakier, borde ha ett extra stort ansvar att faktiskt bidra till att skapa mer demokrati i Irak och att lära ut demokrati, för det är vi bra på. Jag vet att vi har gett 400 miljoner under tre år i svenskt bistånd till Irak just för att stärka demokrati, rättsväsende och så vidare, men att det tyvärr går väldigt trögt. Anledningen är att vi, naturligtvis sagt med all respekt, talar om säkerhetsläget. Det är omöjligt att arbeta i Irak. Och jag håller med om det fullständigt: I Bagdad är det omöjligt att arbeta i dag därför att säkerhetsläget ser ut som det gör. Det är också därför vi inte har en egen ambassad där. Säkerhetsläget gör att det skulle kosta fruktansvärda summor för närvarande. Jag har hört nämnas summor runt 150 000 per dygn - bara för säkerheten. Det jag undrar är: Varför är vi då inte mer flexibla där och arbetar i andra delar av Irak, till exempel i södra Irak och norra Irak? Man kan ju också få människor som är i Bagdad att ta sig till andra delar, just för att kunna tänka mer demokrati. Varför ser vi inte de andra delarna av Irak som bra demokratiska exempel ändå och försöker uppmuntra dem tydligare? Det vill jag fråga utrikesministern.

Fru talman! Jag tänker inte gå in i en diskussion om det som har hänt i Irak tidigare, utan jag tänker fokusera på den situation som man ser i dag och ställa en del frågor kring vad vi kan göra för att skapa en människovärdig situation i dagens Irak. Jag säger inte det här för att vara kritisk, men vi måste ställa oss frågan: Var har man från omvärlden och FN misslyckats när det gäller att bygga trygghet, säkerhet och fungerande ekonomi i Irak? Vad är det som gör detta? Säkerhetsläget kan man diskutera ur många perspektiv. Jag vet att i många olika delar av Irak är en av anledningarna till att människor inte går till jobbet helt enkelt bristen på el. Fungerar inte elen så kan man inte gå till sitt jobb. Elförsörjningen i Irak, ett mycket stort land, är väldigt storskaligt uppbyggd. Tänk om man kunde göra insatser från omvärlden liksom man gör i annat internationellt arbete, till exempel i Afrika, genom att bygga självförsörjning av el i byar och i städer, så att man inte är så beroende när de stora avbrotten kommer och så att man inte är lika sårbar för olika militanta gruppers attacker. Då skapar man trygghet. En sak som Irak som land faktiskt passar väldigt bra för är solceller - solceller som elförsörjning. Men i Irak tänker alla olja. Man tror på olja. Men solceller skulle kunna vara någonting som kan bidra till att bygga självtillit och stabilitet i byar och städer. Jag tror att man måste tänka på det här planet ur många olika perspektiv. Jag tror också att omvärlden måste ta ett lite större ansvar än man har gjort. Man har tagit ansvar, men man kanske måste ta ett större ansvar. Man måste kanske tänka på det man gjorde efter andra världskriget i Tyskland. Man hade en Marshallplan. Man satsade stort på återuppbyggnad och på solidaritetsfonder. Man hade stora fonder, som fortfarande finns kvar i Tyskland, där tyska företagare kunde söka pengar för att bygga upp landet. Man skulle kunna göra så i större utsträckning. Sedan vet jag att det största problemet i Irak inte är tillgången till pengar. Det är mer så regionalt - inte i hela Irak. Vi bör alltså tänka lite mer på hur vi kan bygga starka sociala strukturer på fler och fler ställen. Det är bara underifrån som vi bygger stabilitet och trygghet. Sedan har vi problemet med det mångkulturella Irak. Hur ska man bygga demokrati i ett land där man inte har haft demokrati? Man har haft klantänkande. Klantänkande har också en del av demokrati och dialog - det ska man inte glömma bort. Man har en dialog även i ett klansamhälle - inte som vi känner till den, men den, det positiva, ska man bygga på. Vi har ett mångkulturellt samhälle, och vi har en grogrund för konflikter. Det här är någonting som kan vara svårt att hantera. Det blir inte lättare när vi har en ockupationsmakt. Jag har sett ockupationsmakt på nära håll. Ockupationsmaktens militär har ofta väldigt svårt att skapa stabilitet, speciellt om det är unga män som är inblandade. Det är så att när man är en ockupationsmaktsmilitär så blir man rädd för omgivningen, och man kan ha tendenser till att se ned på de människor man ska skydda. Det är det vi ser resultatet av i Irak och på de ockuperade palestinska områdena. Jag har sett det på många olika sätt. Hur ska man jobba mot sådant? Det är svårt att vara en god ockupationsmakt. När det gäller hur man ska jobba mot sådant har jag ibland sagt så här: Ska man ha en ockupationsmakt så ska man hellre ha äldre, erfarna poliser, människor med lite mer livserfarenhet än unga soldater, som är räddare och som kanske inte har den livserfarenhet som krävs för att möta de situationer som man möter.

Fru talman! Jag är tacksam för att vi får in verkligheten i riksdagens salar genom att vi får ögonvittnesrapporter, direkta och indirekta, från Irak. Jag har själv tillbringat oerhört mycket tid i Irak. Under en tioårsperiod besökte jag Irak regelbundet när vi ägnade oss åt medling i Iran-Irak-kriget, Olof Palme, jag och den FN-delegation som följde med. Jag är den förste att säga hur otroligt medkännande jag tycker att vi ska känna oss gentemot det irakiska folket, som har fått betala ett så oerhört högt pris: en fruktansvärd diktatur, ett våldsamt och grymt krig, sedan fortsatt förtryck under Saddam Hussein, en Kuwaitinvasion som satte landet under sanktioner, misär och sedan en befrielse, naturligtvis, då Saddam Hussein försvann från scenen, men en situation efter detta mer akuta krigsläge som blivit allt sämre och i vissa delar av landet lett till kaotiska förhållanden och naturligtvis oerhört stora säkerhetsproblem. I landet har också samlats personer från olika terrorgrupper som sett en möjlighet att bekämpa inte minst USA på plats. Detta har skapat en oerhört svår situation, och vi ser med sorg på dessa bilder som kommer från Irak av de trupper som vill införa demokrati och ge Iraks folk en chans att få en framtid i värdighet. Vi ser hur den rädsla som finns hos amerikanska soldater kanske lett till övergrepp. Jag vill inte föregripa utredningarna som nu pågår både på amerikanskt håll och på irakiskt håll om vad som kan ha förevarit, men bilderna är tillräckligt ruskiga för att inge stor oro. Jag vet att det förekommer en mycket aktiv debatt, inte minst i USA, om detta, och jag hoppas att den här utredningen har genomförts på ett grundligt sätt och att de som kan finnas ansvariga kommer att ställas till svars, på samma sätt som vi fick se och hoppas få se ytterligare i Abu Ghraib-fallet. Detta visar de krafter som utlöses, den brutalisering som krig innebär och vad som händer när nervösa unga soldater befinner sig i en miljö som de inte är vana vid. Här finns ett stort behov av att också föra samman folk och minska kulturklyftor som finns. Låt oss komma ihåg att det inte råder en ockupationssituation nu. Resolution 1546 innebär en inbjudan från irakiska regeringen och att trupperna finns där av säkerhetsskäl. Men självklart är det så att icke muslimsk militär närvaro har den effekt som vi ser dagligen, och målet måste naturligtvis vara en starkare irakisk komponent också för säkerhetssituationen i landet liksom givetvis en ökad internationell roll. Där tror jag att FN, och även EU, kan ha en roll att spela. När det gäller den svenska närvaron i Irak är Olof Palmes Internationella Centrum aktivt i den kurdiska regionen. Vi stöder FN:s arbete i hela Irak med upp till 90 miljoner kronor årligen, och i vårt eget program lägger vi stor vikt vid barnens situation. Vi stöder även kapacitetsutvecklingen för elministeriet, apropå flera frågor som kommit upp här. Vi önskar att alla ska verka för den situation som finns i norra Irak, så att den kan bli möjlig även i övriga delar av landet. Nu är det oroligt i södra Irak; i Basraregionen är det mycket besvärligt. Det kurdiska området är ett exempel på vad som kan göras under fredliga omständigheter, och det bör uppmuntras på alla sätt. Vi får se om vi kan stärka vår närvaro där ytterligare.

Fru talman! För några dagar sedan, den 31 maj, kom nya hemska uppgifter, som någon nämnde tidigare. Samhället Hadithah jämförs nu med det vietnamesiska Song My under Vietnamkriget. Två som överlevde massakern trädde fram i tv-kanalen al-Jazira. En sjuårig flicka, Iman Walid, berättade för tv-reportern hur hon såg sin far och andra familjemedlemmar dödas av amerikanska soldater i deras eget hem. Heba Abdalla berättade detaljerat hur amerikanska soldater grymt dödade hennes man och resten av familjen. Intervjun och bilderna på de döda visades över hela världen. Bland de döda fanns flera barn, barn med synliga spår av skottskador i de små kropparna. Visst, vi har även tidigare sett fruktansvärda bilder från Irak. Vi har sett bilder på lemlästade, skadade, dödade, torterade från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Det verkar som om vi börjar bli immuna mot de bilder som vittnar om det fruktansvärda som sker i Irak. Fru talman! Det som hände i staden Hadithah måste utredas. Vittnesmålen tyder på att de amerikanska soldaterna gick bärsärkagång i staden för att hämnas en dödad kamrat genom att utplåna hela familjer - 24 personer dödades. Om misstankarna besannas rör det sig om den amerikanska militärens värsta övergrepp sedan invasionen av Irak. Jag menar att detta angreppskrig, som skett i strid mot folkrätten och utan säkerhetsrådets stöd, måste få ett slut. Ingen vettig människa kan längre blunda för vad som försiggår i Irak. I går fick jag en appell från Muhammed Tareq, chefen för Studiecentret för mänskliga rättigheter i Falluja. I den ber han omvärlden om hjälp för att stoppa amerikanska terrorhandlingar mot irakiska civila. Tareq kräver att en specialrapportör tillsätts för att utreda det som hände i Ishaqi och Hadithah. Jag förenar mig med Muhammed Tareq och ställer följande fråga till utrikesministern: Är Sverige berett att i FN:s nya råd för mänskliga rättigheter, som sammanträder den 19 juni, ta upp de allvarliga övergreppen i Irak och verka för att det tillsätts en särskild rapportör för mänskliga rättigheter i Irak? Detta krav ställs nu av Iraks rättsaktivister. En sådan rapportör fanns under hela 90-talet och fram till 2004.

Fru talman! Vilka är det i dag som står för terrorn i Irak? Jag skulle vilja säga att de dagliga bombningar av moskéer som vi hör talas om främst drabbar shiamuslimers moskéer. De utförs framför allt av sunnimuslimska besvikna bathpartister som förlorat makt. Jag är övertygad om att det kommer att fortgå ett tag till, oavsett om det kommer en irakisk regering eller inte. Det är ingenting som snabbt kommer att försvinna. Ju fortare en fulltalig regering som själv kan styra kommer på plats, desto bättre är det. Vid mitt besök i Irak frågade jag de olika grupperna om de amerikanska styrkornas närvaro. Alla sade att det naturligtvis inte är någon önskedröm att de amerikanska styrkorna finns där, men de finns faktiskt där med irakiskt mandat. De sade också att de inte hade kunnat bli av med Saddam utan att USA gick in. Fortfarande tycker även jag att det är viktigt att kritisera USA för de övergrepp som skett - absolut. Jag vill vara tydlig med att säga det. Återigen skulle jag emellertid vilja vända på det hela lite grann, tänka positivt och fokusera på framtiden för att vi ska kunna få ett demokratiskt Irak. Det innebär att USA då också kan dra sig därifrån. Utrikesministern säger att Olof Palme-centrumet är aktivt i den kurdiska regionen. Jag vet att de har ett kontor där, men aktiva är de inte alls för närvarande. Det har inte hänt någonting på fem månader, vilket jag själv fick höra när jag var där på besök. Man säger också att problemet många gånger är att det blir för mycket i Kurdistan och för lite i övriga Irak. Jag kan inte riktigt se det hela så, utan i stället behövs mer flexibilitet. Arbeta då i de säkra delarna, men bjud in folk också från övriga Irak!

Fru talman! Jag tycker att det är en mycket bra idé att ha en rapportör för de mänskliga rättigheterna i Irak. Det vore bra om Sverige skulle driva den frågan. Det är också viktigt att driva frågan om vilken typ av stöd vi ger till Irak. Vi ska kanske både ge mer stöd än i dag och försöka inrikta oss på ökad självtillit, till exempel genom att ge stöd för solceller, lokal elförsörjning, och att bygga upp starka sociala indikatorer i olika delar av Irak. Jag skulle vilja veta hur det förhåller sig med det. Problemet har egentligen inte varit pengar - utom i vissa regioner, ja - utan problemet är fortfarande bristen på stabilitet, säkerhetssituationen. Vad gäller oljan är det inte enbart en fråga om ett storskaligt elförsörjningsproblem utan det handlar också om att det kring oljan finns konflikter. I vissa delar av Irak vill en majoritet äga oljetillgångarna, och ju mer man kan flytta fokus på att bygga upp stabiliteten, bygga upp ekonomin, desto mer tror jag att konflikten kring oljan bland irakiska grupper i Irak kan minska. Jag tror alltså att det är viktigt att titta på vilka strategier som kan användas för att bygga upp den typen av stabilitet. Jag tror vidare att den internationella närvaron är problematisk. Det var ett misstag att lösa upp den irakiska armén. Irak är ett stort land, och det är svårt att ha kontroll genom militären. Det var ett feltänk. Nu kan vi inte gå tillbaka i tiden, och frågan är därför hur vi ska agera framöver. En rapportör för mänskliga rättigheter tycker jag är bra, men det är också viktigt att försöka se till att irakierna så snabbt som möjligt får egenkontroll i landet, utan en internationell närvaro. Det är även viktigt att ställa krav på att USA tar avstånd från de övergrepp som sker genom den internationella militära närvaron, för den bidrar till ökad instabilitet.

Fru talman! Till Mariam Osman Sherifay vill jag säga att vi alla har samma känsla av chock inför de bilder och ögonvittnesuppgifter som vi får ta del av. Vi beklagar givetvis djupt dessa tragiska händelser. Soldaterna kan ha begått folkrättsvidriga våldshandlingar som drabbat oskyldiga civila och har resulterat i flera dödsfall; också barn har dödats. Vi ser allvarligt på dessa uppgifter. Detta riskerar också att civilbefolkningen vänds mot den militära personal som har som uppgift att skydda dem. Nu har vi förstått att utredningar har inletts, och vi förutsätter att de genomförs skyndsamt och att de som eventuellt begått brott ställs inför rätta. Denna fråga är en stående fråga i vår dialog med USA, och den kommer att fortsätta vara det. Vi kommer också att i framtida samtal framhålla nödvändigheten av att respektera folkrätten och uttrycka kritik när övergrepp har konstaterats. Men känslan av chock inför dessa händelser är, tror jag, något som vi alla delar. Som Ewa Björling säger kommer våldet från många håll. Det finns sunnitiska extremister, shiitiska extremister, och dessutom finns det vad man skulle kunna kalla för importerade terrorister. Det pågår också en provokation hela tiden. Man vill skapa kaos och sönderfall. Unga amerikanska soldater som befinner sig i denna miljö kan ha reagerat på ett sätt som har lagt ytterligare bränsle på elden. Situationen måste komma under kontroll. Utvecklingen måste vändas, och jag tror att det finns god anledning att analysera hur man ska gå framåt. Jag håller med Yvonne Ruwaida om att man måste stärka den civila komponenten. Jag vet själv att det är svårt med utländsk, icke muslimsk militär närvaro i ett muslimskt land. Det leder till att man uppfattas som ockupant även om man har en folkrättslig grund för sin närvaro där. Det är också viktigt att man finner lösningar på de vardagsproblem som människor har. Men det krävs enorma investeringar i säkerhet för att över huvud taget kunna göra någonting, till och med för rent humanitära insatser. Mina vänner i New York berättar att man knappt kan genomföra det humanitära arbetet, för det krävs en tiodubbling av säkerhetskostnaden för de olika projekten jämfört med kostnaden för det humanitära arbetet. Nyligen mördades ju en rysk diplomat och fem övriga kidnappades. Bara att visa sig inne i Bagdad är oerhört svårt. Vi måste naturligtvis bygga på de områden som är säkra. Vi intensifierar kontakterna med de kurdiska områdena. Vi hoppas naturligtvis att situationen i Basra ska bli något bättre och att vi kan stärka närvaron där. Men i centrala Irak är det svårt. Det är många faktorer som måste samverka i detta. En fråga som Yvonne Ruwaida pekar på och som är komplicerad är just oljan. Kirkukregionen och kontrollen över oljan där är otroligt viktig. Ska den oljerikedom som finns i Irak delas av alla? Det är en nyckelfråga som ligger bakom dessa spänningar. Det är en oerhört dyster bild i Irak, men man får också betrakta Irak som ett gemensamt ansvar. Det är något som det internationella samfundet måste ta på allvar. Grannstaterna måste ta det på allvar, liksom EU och FN. Ett ytterligare sönderfall i Irak är inte bara fruktansvärt för irakiska barn och för civilbefolkningen, utan det är också farligt för regionen och för internationell politik just nu. Den här riksdagsdebatten visar på ett ansvar som också vi måste ta för detta till synes avlägsna land.

Fru talman! Till Ewa Björling vill jag säga: Vad vi tycker om Saddam är väl känt. Han var en hemsk diktator. Fru talman! Låt mig påminna Ewa Björling om hur kriget började, om alla lögner som Bushregeringen presenterade dag efter dag för att få gå ut i krig. Man talade om allt från massförstörelsevapen till att befria irakierna. Visst är demokrati viktigt, och demokrati är kärt för oss alla. Men demokrati kan aldrig bombas fram. Jag har ytterligare två frågor till utrikesministern som jag glömde ställa. Jag hoppas att jag har tid att ställa dem nu. Jag vill ställa dem eftersom detta väl blir sista debatten om Irak före sommaren. Är Sverige berett att inom FN verka för en förhandlingslösning som omfattar alla som deltar i striderna i Irak, tillbakadragande av alla utländska styrkor och fria val där alla grupper kan delta, så att konflikten avvecklas? På så sätt har ju FN löst konflikter tidigare, i Namibia, i Sydafrika och på andra ställen. Om det ska bli fred i Irak måste man ta nya initiativ som lägger fast en kurs med fred i sikte. Den irakiska regeringen, som leds av partier vilkas milis begår svåra övergrepp, har ställt upp som kandidat till ordförandeposten i tredje utskottet i FN:s generalförsamling, som behandlar frågor om mänskliga rättigheter och sociala frågor. Är Sverige berett att motverka denna kandidatur, som kommer att motverka trovärdigheten i FN:s MR-arbete? Jag vill passa på att tacka utrikesministern för svaret.

Fru talman! FN:s säkerhetsråd kommer den 15 juni att diskutera mandatet för närvaron av trupp och annan personal i Irak. Jag är övertygad om att man då kommer att beröra de frågor som Mariam Osman Sherifay här tar upp. Jag tycker att det är angeläget att FN:s roll på sikt stärks. Det finns två vägar att gå framöver. Det ena är en starkare irakisk komponent i säkerhetssituationen, vilket är det idealiska. Det andra är en starkare trovärdig internationell närvaro med starkare civila, ekonomiska och sociala komponenter. Det här är frågor som allmänt diskuteras i FN eftersom vi mer och mer arbetar med den så kallade fredsbyggnadstanken, det vill säga att man efter en konflikt inte bara ska ha trupp på plats utan också återuppbyggnad, utveckling och sätta upp institutioner - försoningsprocesser. Allt detta finns inbyggt i fredsbyggnadskommissionens idé. Jag tar till mig det förslaget och ska se om jag med användning av mina dubbla roller ska kunna driva dessa frågor. Jag försummade att svara på den förra frågan om MR-rådet. Jag ska ta till mig den och diskutera den med mina kolleger. Jag är övertygad om att den kommer att drivas av flera medlemsstater. Det finns ju 47 medlemmar. Just nu är man i ett etableringsarbete, och det är oklart hur arbetet i sommar kommer att läggas upp. Jag är dock övertygad om att frågan kommer att diskuteras. Den tredje frågan var ny för mig. Jag var inte medveten om att Irak skulle vara kandidat till ordförandeskapet i tredje utskottet. Det brukar finnas stor enighet i regionala grupper, och om det finns sådan enighet om en kandidatur brukar de i regel gå igenom - på gott och ont - i FN. Jag får sätta mig in mer i den frågan och återkomma i ärendet.