biståndet till landsbygden i Afrika

Herr talman! Margareta Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenskt bistånd ska medverka till att vissa av Afrikas länders beroende av katastrofhjälp ska minska och vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenskt bistånd ska medverka till att lantbruksbefolkningen i till exempel Etiopien ska få bättre förutsättningar för att öka matproduktionen. Mycket av dagens fattigdom på landsbygden i Afrika har mänskliga orsaker. Konflikter har försvårat utveckling i stora områden. Rovdrift och överutnyttjande sliter hårt på vatten, mark, skog och genetisk mångfald. Lantbrukets roll har underskattats i utvecklingsplaner. Den ekonomiska politiken har starkt missgynnat lantbruksproduktion och handel. Inte heller det internationella biståndet har gett lantbruk och landsbygdsutveckling hög prioritet. Det finns ett gemensamt ansvar att förbättra livsmedelsförsörjningen. Mycket mer uppmärksamhet måste nu ägnas landsbygdens produktion och ekonomi i afrikanska länders nationella utvecklingsstrategier. Landreformer och andra åtgärder för säkrare nyttjanderätt är angelägna. Tillgången till produktionsteknik, infrastruktur, krediter, marknadsinformation med mera måste förstärkas. Främjande av sysselsättning och produktion utanför den direkta lantbruksproduktionen är viktigt liksom organisering av producenterna för att öka deras inflytande. Långsiktig och bärkraftig förvaltning av vattenresurser är av största betydelse. En stor del av de sysselsatta på landsbygden och i den informella sektorn utgörs av kvinnor. De är missgynnade till exempel när det gäller nyttjanderätt till jord, tillgång till tjänster och utbildning. Kvinnors deltagande och inflytande måste öka och deras rättigheter och intressen måste beaktas på samma villkor som männens. Ländernas strategier för att bekämpa fattigdom måste vara inriktade på åtgärder som förbättrar kvinnors situation. Utvecklingssamarbetet måste stödja sådana åtgärder. Här tror vi att den internationella högnivåkommission kring den informella sektorn som Sverige tillsammans med övriga nordiska länder tar initiativ till kan ge viktiga bidrag. Sverige ser en tryggad livsmedelsförsörjning kopplad till fattigdomsbekämpning som en avgörande fråga för Afrikas framtid. Att nå det första millenieutvecklingsmålet om en halvering av andelen fattiga och andelen som lider av hunger har högsta prioritet. Under år 2004 gick ca 12 % av det utvecklingssamarbete som Sverige bedriver i Afrika genom Sida, eller drygt 500 miljoner kronor, till naturbruk i vid mening. Merparten går till länder med vilka Sverige bedriver långsiktigt utvecklingssamarbete - Etiopien, Tanzania, Zambia, Kenya och Moçambique är de största. De multilaterala finansieringsorganisationerna är viktiga för utvecklingen på landsbygden i Afrika. Det gäller bland annat Afrikanska utvecklingsbanken, Världsbanken och Internationella jordbruksutvecklingsfonden Ifad som alla får betydande stöd från Sverige. FAO har en viktig roll som kunskapscentrum. Som svar på Margareta Anderssons fråga om Etiopien vill jag lyfta fram Sveriges stöd till landsbygdsutveckling i Amhararegionen, en av de fattigaste regionerna i landet. Stödet ges till jordbruk och naturresurshantering, infrastruktur, ekonomisk diversifiering och decentraliserad planering - allt ur ett fattigdoms- och rättighetsperspektiv - för att öka livsmedelsproduktionen i landet. En viktig aspekt är rättigheten att bruka marken. Sverige stöder därför ett system för certifiering av brukarrättigheter i Amhararegionen, ett system som nu också diskuteras på federal nivå och förhoppningsvis kan antas också nationellt. I takt med att medlen för svenskt utvecklingssamarbete med Afrika fortsätter att öka kommer också förutsättningarna för finansiering av landsbygdsutveckling att öka. Då nya samarbetsstrategier utarbetas bör stödet till lantbruksutveckling öka med utgångspunkt i samarbetsländernas strategier för fattigdomsbekämpning. På detta sätt kan Sverige bidra till bättre livsmedelsförsörjning och till minskat beroendet av katastrofbistånd.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag tycker att de här frågorna är väldigt viktiga. Jag hade förmånen att få åka till Etiopien i vintras, och de här frågorna ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tycker över huvud taget att man behöver påminna sig, lite oftare än vad vi gör kanske, att jordbruksbefolkningen, landsbygdsbefolkningen, i de här länderna lever på en väldigt låg nivå. Ändå är det oerhört viktigt att lyssna på dem och ta reda på var de finns, vad de själva behöver och vad de begär. Jag undrar hur ministern ser på de här frågorna. Det är mer av kunskapsinhämtande än att få en politisk pajkastning - det är inte det jag är ute efter. Man måste verkligen lyssna på de här människorna. Ofta blir det så när ministrar och tjänstemän diskuterar med varandra att diskussionen kommer på en lite för hög nivå. Man lyssnar inte på bönderna, som många gånger är kvinnor och som man verkligen behöver ta reda på var de finns. Jag hörde berättas om en by i Burkina Faso där kvinnorna kom underfund med att deras barn behövde en förskola. De talade nämligen inte undervisningsspråket hemma, och när barnen kom till skolan när de var sex eller sju år kunde inte franska. De kunde inte hålla i en penna, för det gjorde man inte. De var över huvud taget på en annan nivå. Men de barn som hade fått gå i förskola hade lärt sig väldigt mycket. De kom då till ett svenskt biståndsprojekt och sade: Vi behöver en förskola. Kan ni hjälpa oss med det? Det gjorde man, och man startade förskolan. Det tog bara några år så hade utbildningsnivån bland de här barnen ökat väldigt dramatiskt. Alla var väldigt nöjda och glada. Nu var projektet på väg att fasas ut, och man var lite orolig för vad som skulle hända. Det gäller över huvud taget att lyssna på dessa människor. Det anser jag vara väldigt viktigt. Hur ser ministern på detta? Jag skulle också vilja veta lite mer om den högnivågrupp som finns på hemsidan hos Utrikesdepartementet. Jag tycker att den låter väldigt intressant. Jag skulle gärna vilja be ministern att utveckla den lite mer. Det kan också vara ett sätt att arbeta som är bra. Det får inte heller här bli så att man hamnar på en för hög nivå. Det fanns en dansk filosof som hette Søren Kierkegaard som sade någonting som jag tycker är väldigt klokt och som vi alla kanske borde tänka på lite oftare. Han sade så här: Vill du leda en medmänniska någonstans måste du möta henne där hon står och ta henne vid handen. Ibland har jag en känsla av att vi försöker få andra människor att komma till vår nivå. Men det hjälper inte, för då får vi inte den här kontakten. Det är några frågor till här.

Herr talman! Ja, det är några frågor men några väldigt viktiga frågor. Att lyssna på, att själv styra sin utveckling, oavsett vad som är hög och låg nivå - man kan också diskutera hur man ska lägga orden. Jag var själv i höstas i både Burkina Faso och Mali, och i Mali hade jag förmånen att träffa en grupp kvinnor på landsbygden som berättade för mig vad de saknade. Det de ville lära sig var att räkna. Ingen av dem kunde vare sig räkna eller läsa, men de ville lära sig räkna för att de inte skulle bli lurade av handlarna som köpte deras grödor. Det var mycket kloka kvinnor, som visste precis vad de ville. De ville också att deras barn skulle gå i skolan, både flickorna och pojkarna. Därför ville de ha hjälp med att komma till skolan. Skolor fanns, men det var långt dit. De höll på att försöka organisera sig för att gemensamt ta barnen till skolorna. Precis som interpellanten sade, måste man lyssna för att veta hur man ska prioritera. Ett sätt är det som jag försökte säga i svaret, att hjälpa till att stötta organisering. Man organiserar sig i små eller stora kooperativ, i organisationer eller kring en kyrka. Det kan vara olika i olika samhällen hur den här organisationen ser ut. För att organisera sig behövs det inte att man kan läsa och skriva. Det behövs att man kan träffas och pratas vid och att någon kanske har möjlighet att läsa och skriva och föra detta vidare på olika sätt. För att få det här vidare till ett politiskt beslut stöttar vi lokal utveckling, lokalt styre och kommunutveckling i många länder på mycket lokal nivå, just för att få en kontakt mellan lokala strukturer, organisationer, kyrkor, befolkningen och de politiker som ska besluta om hur resurserna ska förvaltas, var skolorna ska ligga, var vägarna ska gå och vad det nu handlar om. Jag delar helt synen på vikten av att lyssna på dem som är berörda. Jag ser också fram emot högnivåkommissionen. Anledningen till att jag säger det på det sättet är att det just nu pågår arbete med att sätta formerna, något slags terms of reference , för högnivåkommissionen. Den kommer att börja sitt arbete i september. Det är två personer som har tackat ja till att leda kommissionen. Det är Hernando de Soto, den peruanske ekonomen, och USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright. De två borgar för att resultaten kommer beslutsfattare till del. Sedan gäller det att ha terms of reference så att man verkligen hittar en arbetsmetod för att ta till vara den kunskap som finns runtomkring på den afrikanska kontinenten, men också i andra delar av utvecklingsvärlden. Det här handlar om en kommission som ska titta på äganderätt inte enbart på den afrikanska kontinenten utan bredare än så. Det är ett antal länder som har stött kommissionen så här långt. Det är Kanada, Egypten, Guatemala, Tanzania, Storbritannien, Sydafrika plus de nordiska länderna. Det är en varierad krets länder. Arbetet pågår, som sagt, just nu med att ta fram terms of reference . Jag återkommer gärna och berättar mer när vi har gått vidare.

Herr talman! Jag tycker att det här är en väldigt intressant debatt, och jag tror att vi kan komma väldigt långt på många olika sätt. Jag tycker också att utveckling och biståndsarbete har förändrats väldigt mycket under de senaste åren. Man har gått från att komma ut och lära folk hur de ska göra till att ge folk svar på deras frågor. Det finns ett par andra faktorer som också är viktiga, bland annat hur man arbetar med markfrågor. Som biståndsministern sade är det ofta kvinnor som bedriver jordbruk, och de har på många ställen inte rätt att vare sig äga, arrendera eller på annat sätt bestämma över markfrågor, inte heller över sina inkomster. Det gäller också utsädesfrågor, genbanker, vem som äger rätten till olika utsäden och så vidare. Hur långt har man kommit med det? Kommer sådana här frågor också upp i högnivågruppen? Många gånger handlar det om kunskaper som har förmedlats utan skrivna kontakter. De har överförts från den ena generationen till den andra. Där kan man också komma in på aidsproblematiken, där generationer helt enkelt utplånas genom aids. Är det sådana frågor som man också kommer att diskutera i högnivågruppen? Det är väldigt många saker som påverkar utvecklingen, där jag ser möjligheter men också väldigt stora faror.

Herr talman! Ja, det är väldigt många frågor. Det som Margareta Andersson säger är helt riktigt. Högnivåkommissionen kommer att fokusera på ägande, just att få en ägandelagstiftning, som gör att man har möjlighet att äga. Vi har betonat kvinnors rätt att äga på samma villkor som män. Då kan det handla arvslagstiftning. Det kan handla om beskattning, och det kan handla om olika frågor i olika länder. Men det handlar om att titta på rätten och möjligheten att äga, oavsett om man är kvinna eller om man är man på landsbygden i utvecklingsländer. Självklart är hiv/aids framför allt på den afrikanska kontinenten ett stort hinder för lantbruksbefolkningen på samma sätt som det är för stadsbefolkningen. Vi ser i flera länder att kunskapen om lantbruket och om hur man odlar och hur man brukar jorden faktiskt tyvärr försvinner eftersom mamma och pappa inte lever länge nog för att kunna föra kunskapen vidare. Därför finns det en del biståndsprojekt som handlar om just att ge kunskaper om hur man brukar jorden. Däremot kommer hiv/aids inte på det sättet att vara en specifik fråga för denna kommission. Men det är självklart en aspekt som påverkar också ägandefrågor och arvsfrågor i det långa loppet i en del afrikanska länder, ska jag säga, eftersom det inte är alla som är drabbade av aids. Men i dem som är det påverkar det väldigt mycket. Så självklart kommer kommissionen att beröra frågan, men det kommer inte att vara en huvudfråga. Det är många frågor som ska beröras. En annan fråga är kopplingen till arbete. Även om detta handlar om småskaligt jordbruk och ägande kommer det i vissa fall att handla om att när man äger ett jordbruksområde anställer man också någon. Och då kommer det också att handla om anställningsformer och möjligheter att ha ett anständigt arbetsliv på landsbygden i utvecklingsländer, vilket tyvärr alltför sällan är möjligt för många som jobbar i lantbruk i utvecklingsländer. Jag vill bara stryka under det som interpellanten tog upp om hiv/aids. Det är mycket oro kring kunskaperna om jordbruket, att dessa kunskaper inte förs vidare. Det handlar om hur man får produktivitet i lantbruket men också om miljöhänsyn, hur man spar på vatten och många andra frågor kring lantbruket. Det har vi ett speciellt fokus på också i aidsarbetet.

Herr talman! Jag tycker att detta känns som en väldigt viktig och väldigt inspirerande debatt. Jag var i Zambia för några år sedan, och en fråga som dyker upp i mitt minne är att det finns en lagstiftning där det sägs att män och kvinnor ärver lika. Däremot finns gamla strukturer kvar trots att det sägs någonting annat i lagstiftningen. Man har inte heller några pengar för att söka advokathjälp och liknande. Om mannen avlider och hustrun egentligen ska överta huset eller gården har hon inga möjligheter att driva igenom sin rätt. Finns det stöd även i detta sammanhang? Det är också en viktig fråga. Jag håller verkligen med ministern om att frågorna om att behålla kunskapen och kanske också värdera kunskaperna är viktiga. Det kanske inte alltid handlar om stordrift eller den drift som vi är vana vid eller stora farmer. Det kan vara en alltför dåligt uthållig verksamhetsform, medan det som har funnits i generationer är värt att ta vara på. Det handlar om att uppvärdera den verksamhet som har funnits och de kunskaper som kanske aldrig har blivit nedskrivna utan att de bara finns som traditioner.

Herr talman! Frågan om något slags traditionell rätt finns i många afrikanska länder vid sidan av en mycket modern lagstiftning som ofta är importerad från vår del av världen, från någon gammal kolonialmakt, och kanske anpassad något. Det är också en fråga som man kommer att titta på, självklart ur ett generellt perspektiv eftersom det handlar om ägande i alla utvecklingsländer. Men hur man ska tackla dessa frågor kommer man att på olika sätt titta på. Jag håller helt med om att det finns massor av gamla kunskaper, icke nedskrivna kunskaper, i det afrikanska samhället, i många afrikanska länder, som vi på olika sätt måste hjälpa till att ta till vara och stötta och uppmuntra att man tar till vara.