Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Beskattning av dispositionsrätt till stugor, båtar med mera

Interpellationsdebatt 16 februari 2007
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anders Borg (M)

Anf. 38 Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Carl B Hamilton har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att en princip om faktiskt utnyttjande blir normal att tillämpa i skatterätten i stället för dagens grundprincip om teoretisk dispositionsrätt. Carl B Hamilton har också frågat mig när jag avser att lägga fram förslag om ny lagtext av typen "endast faktiskt nyttjande av en förmån ska ligga till grund för värdering av förmånen, om inte annat föreskrivits" samt vilka andra åtgärder jag avser att vidta i denna skattefråga. En grundläggande regel i skattelagstiftningen är att privata levnadskostnader inte får dras av. En seriös företagare måste göra åtskillnad mellan sin privatekonomi och företagets ekonomi. En sammanblandning av privatekonomin och företagets ekonomi ska inte leda till skattemässiga fördelar. Delägare i företag liksom företagsledare förmånsbeskattas därför i den mån företaget betalar deras privata omkostnader. Enskilda näringsidkare får antingen inte dra av de privata levnadskostnaderna i näringsverksamheten eller så uttagsbeskattas näringsidkaren för det värde hon eller han tillgodogjort sig ur verksamheten. Principen om att avdrag inte får göras för privata levnadskostnader gäller också för tillgångar som till exempel fritidshus och båtar. Om företagets kostnader för sådana tillgångar helt eller delvis utgör privata levnadskostnader för delägare eller företagsledare förmånsbeskattas alltså dessa för värdet. Hur förmånsvärdet bestäms beror på den huvudsakliga inriktningen på företagets verksamhet. Om verksamheten bedrivs i aktiebolag och huvudsakligen är inriktad på till exempel stuguthyrning sker normalt ingen förmånsbeskattning av delägaren eller företagsledaren utifrån möjligheten att disponera tillgången. En fysisk person som bedriver näringsverksamhet får i motsvarande situation dra av kostnader som avser stugorna i näringsverksamheten. I dessa fall är det fråga om kostnader i verksamheten och inte privata levnadskostnader. Om företagaren själv använder en stuga i dessa fall blir han eller hon normalt beskattad endast för det faktiska utnyttjandet. Är den huvudsakliga verksamheten inte uthyrning av till exempel stugor, utan av ett helt annat slag, till exempel mekanisk verkstad, gäller däremot att företagaren beskattas för dispositionsrätten med ett belopp motsvarande marknadsvärdet för den tid han eller hon inte varit förhindrad att utnyttja tillgången. Om det fanns en möjlighet för företagare att disponera till exempel fritidshus och båtar som ägs av företaget utan beskattning enligt de principer som jag nu angett skulle näringsverksamheten kunna användas för att finansiera inköp av tillgångar för personligt bruk. Det är alltså främst för att upprätthålla detta avdragsförbud som värderingen av förmånen i dessa fall utgår från dispositionsrätten och inte det faktiska utnyttjandet. Gränsdragningsproblem kan förstås uppkomma. Jag känner inte till de fall med företagare i glesbygd med kompletterande verksamheter som Carl B Hamilton tar upp i sin interpellation. Jag kan inte kommentera enskilda fall men det kan vara fråga om en målkonflikt. Å ena sidan gäller det att upprätthålla rågången mellan privatekonomin och företagets ekonomi. Å andra sidan är det självfallet önskvärt att inte motverka seriös företagsamhet och nya investeringar i glesbygd. Regeringen kommer därför att följa utvecklingen.
Anders Borg (M)

Anf. 40 Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag får tacka interpellanten för att han tar upp den här viktiga frågeställningen. Det är naturligtvis en välbekant situation för alla oss som bor på landet att människor måste ha en serie verksamheter för att få tillvaron att gå ihop. Man kan driva någon liten affärsverksamhet, kanske något jordbruk, lite stuguthyrning, och det är ofta kopplingar till turistbranschen. Det här är ju en situation som vi naturligtvis måste underlätta. Vill vi ha en levande landsbygd och att det ska finnas goda förutsättningar för företagande i hela Sverige är det viktigt att skattereglerna är utformade på ett klokt och rimligt sätt. Det tror jag att Carl B Hamilton och jag är helt överens om. Det finns naturligtvis också stora samhällsekonomiska vinster i detta. Men vid sidan av de samhällsekonomiska vinsterna finns det en annan sak. Det är att medborgarnas förtroende för oss som politiker och medborgarnas förtroende för skattelagstiftningen bygger på att man uppfattar den som rimlig. Jag förstår att det finns ett starkt intresse från fiskal sida, men också i legitimitetshänseende, av att vi har klara regler som gör att företagare inte kan låta företaget betala deras privata konsumtion. Det ska inte vara så att segelbåtar, skärgårdshus eller lägenheter i Åre, som huvudsakligen är en del av företagsledarens eller ägarens konsumtion, blir skattemässigt gynnade. Det är nödvändigt att vi har likhet för olika människor när det gäller skatter. Men det är lika rimligt att företagare som med hårt arbete försöker hitta en försörjning i regioner som ofta är hårt ansatta inte ska drabbas av märkliga skatteregler. Vi har därför bett Skatteverket att klargöra sin syn på tillämpningen av de här reglerna. Det måste vara rimligt att man har en tolkning som gör att det är fullt möjligt att driva en verksamhet vid sidan av kärnverksamheten om det är ett naturligt led i försörjningen och ett naturligt led i den näringsverksamhet man driver. Däremot har vi den här avvägningen att det inte får handla om en privat konsumtion i bolaget. Därför tror jag att det här delvis måste vara fråga om att man får tillämpningsföreskrifter klargjorda som gör att problematiken reds ut så att företagaren vet vad som gäller och att skattemyndigheterna lokalt vet vad som gäller och att man hamnar i en rimlig avvägning. Vi kommer noga att följa den här utvecklingen, därför att det problem som Carl B Hamilton tar upp är viktigt och det är naturligtvis någonting som vi vill åtgärda.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 39 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Den politiska huvudfrågan med de två interpellationer som jag har ställt är ju avvägningen mellan fiskal kontroll och kostnader och krångel för företag i deras ansträngningar att få en korrekt beskattning. Det är viktigt att man accepterar att krångel med uppgiftslämnande är en samhällsekonomisk kostnad som man ska ta hänsyn till bland andra kostnader för att driva in skatt. Finansdepartementets uppdrag är ju som bekant inte bara att bevaka budgetposter och budgetens intäkter och utgifter. I uppdraget ingår också att bevaka den samhällsekonomiska kalkylen av olika verksamheter i Sverige, i och för sig också i andra länder faktiskt. Den här mer samhällsekonomiska kalkylen hamnar väldigt lätt i bakgrunden och har gjort det inte minst under den senaste regeringen, under hela perioden efter budgetkrisen i början av 1990-talet. Men man kan ju säga att alliansens krav på en regelförenkling och att regelbördan ska minska med 25 procent bygger på en annan mer initierad kunskap om företagandets villkor där man, hur man än uttrycker det, accepterar att det finns en samhällsekonomisk kostnad som man inte tidigare riktigt har tagit hänsyn till, bland annat från skattemyndigheternas sida. Alla vet att advokaters arbete kan ses som en dödviktskostnad. Men samma sak gäller ju skatteadministrationen, inklusive den som sker i företag och hushåll. Min interpellation gäller framför allt företag som sysslar med olika tjänster och varuproduktion. De har flera tjänster och de har flera varor för att till exempel få beläggning över alla säsonger. Det som utmärker dem som råkar ut för det problem som vi diskuterar är att de inte kan leva på en enda specialiserad verksamhet. De tvingas ha en hel meny eller pyttipanna av verksamheter, vilket bland annat beror på att de inte sällan är på en marknad där det är för svag köpkraft för att man ska kunna ägna sig åt en enda sak. Det är staden till skillnad mot landet. Turism är ett utpräglat bra exempel. Den är säsongmässig. Det som jag har tagit upp här är ju mångsysslarens dilemma och problem, och de finns framför allt, som jag har nämnt, i glesbygd. Jag har gett ett exempel ur det verkliga livet på hur det kan slå, Sune som bor på Möja och som skattar mer än han tjänar av de skäl som vi har tagit upp här. Då ska jag gå in lite på finansministerns exakta skrivningar i svaret, för det är alltid så att djävulen sitter i detaljerna. Finansministern talar om aktiebolag. Det kan man ju göra. Men de här företagen är i allmänhet inte aktiebolag. Det är därför de drabbas. Det går inte att säga att det inte är några problem bara det är aktiebolag. I specifikationen står det också "huvudsakligen är inriktad på". Jovisst, för hotell som drivs i aktiebolagsform är det inga problem. Men det är det för dem som till exempel bedriver stuguthyrning och inte är aktiebolag utan har detta som en verksamhet bland andra. Skattesystemet är ju inte riktigt tänkt för de här mångsysslarna till exempel i glesbygd. Det är det missförhållandet som jag har upptäckt och som jag gärna vill ha finansministerns löfte om att se närmare på. Jag nöjer mig med den kommentaren hittills och ber att få återkomma.
Anders Borg (M)

Anf. 40 Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag får tacka interpellanten för att han tar upp den här viktiga frågeställningen. Det är naturligtvis en välbekant situation för alla oss som bor på landet att människor måste ha en serie verksamheter för att få tillvaron att gå ihop. Man kan driva någon liten affärsverksamhet, kanske något jordbruk, lite stuguthyrning, och det är ofta kopplingar till turistbranschen. Det här är ju en situation som vi naturligtvis måste underlätta. Vill vi ha en levande landsbygd och att det ska finnas goda förutsättningar för företagande i hela Sverige är det viktigt att skattereglerna är utformade på ett klokt och rimligt sätt. Det tror jag att Carl B Hamilton och jag är helt överens om. Det finns naturligtvis också stora samhällsekonomiska vinster i detta. Men vid sidan av de samhällsekonomiska vinsterna finns det en annan sak. Det är att medborgarnas förtroende för oss som politiker och medborgarnas förtroende för skattelagstiftningen bygger på att man uppfattar den som rimlig. Jag förstår att det finns ett starkt intresse från fiskal sida, men också i legitimitetshänseende, av att vi har klara regler som gör att företagare inte kan låta företaget betala deras privata konsumtion. Det ska inte vara så att segelbåtar, skärgårdshus eller lägenheter i Åre, som huvudsakligen är en del av företagsledarens eller ägarens konsumtion, blir skattemässigt gynnade. Det är nödvändigt att vi har likhet för olika människor när det gäller skatter. Men det är lika rimligt att företagare som med hårt arbete försöker hitta en försörjning i regioner som ofta är hårt ansatta inte ska drabbas av märkliga skatteregler. Vi har därför bett Skatteverket att klargöra sin syn på tillämpningen av de här reglerna. Det måste vara rimligt att man har en tolkning som gör att det är fullt möjligt att driva en verksamhet vid sidan av kärnverksamheten om det är ett naturligt led i försörjningen och ett naturligt led i den näringsverksamhet man driver. Däremot har vi den här avvägningen att det inte får handla om en privat konsumtion i bolaget. Därför tror jag att det här delvis måste vara fråga om att man får tillämpningsföreskrifter klargjorda som gör att problematiken reds ut så att företagaren vet vad som gäller och att skattemyndigheterna lokalt vet vad som gäller och att man hamnar i en rimlig avvägning. Vi kommer noga att följa den här utvecklingen, därför att det problem som Carl B Hamilton tar upp är viktigt och det är naturligtvis någonting som vi vill åtgärda.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 41 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack så mycket! Jag är mycket nöjd med svaret att finansministern ska syna detta, be Riksskatteverket att klargöra sin syn och följa utvecklingen noga. Men jag skulle ändå vilja lyfta upp frågan på en lite högre nivå. Alliansregeringen har ju som ett mål att minska regelbördan med 25 procent. En mycket stor del av alla regler som finns för företag har direkt eller indirekt att göra med det faktum att vi har ett högt skattetryck. Man försöker alltså åstadkomma en legitimitet. Det är den ena sidan, man ska ha legitimitet. Därför har vi mycket regler. Vi har många krav på uppgiftslämning. Man ska verkligen se till att beskattningen sker som den är tänkt. Men den andra sidan av detta är att det för många blir en väldigt hög samhällsekonomisk kostnad. Ur deras perspektiv är den samhällsekonomiska kostnaden också privatekonomisk. De får sätta av tid och intellektuella ansträngningar på sådant som de kanske inte i första hand har gått in i företagsamhet för att ägna sig åt. Jag menar att det har varit en felaktig avvägning på denna punkt under den socialdemokratiska regeringen. Fiscus och hans intresse av att driva in pengar till sista kronan har alltså fått en för låg vikt i förhållande till att ta hänsyn till dem som är skattebetalare, vare sig det är enskilda medborgare eller småföretag. Stora företag har lättare i detta liksom i en del andra sammanhang att klara det här. Jag skulle i denna liksom i nästa interpellation vilja lyfta upp det här till en något högre nivå och be finansministern att säga någonting om hur han ser på detta. Tycker han att avvägningen mellan fiskalt nit och de kostnader som de skattskyldiga har för att uppfylla detta nit på sitt håll har varit rimlig och att den är rimlig? Och om det inte är så, vad tänker finansministern göra i ett lite större perspektiv? Med ett större perspektiv menar jag inte allmänt snömos. Finansdepartementet har en uppgift att bevaka det samhällsekonomiska perspektivet i ekonomin. Vad tänker den delen av Finansdepartementet göra beträffande regelkrångel i allmänhet och framför allt det egna ansvarsområdet skatten och skatteindrivningen?
Anders Borg (M)

Anf. 42 Anders Borg (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag delar naturligtvis Carl B Hamiltons vurm för att vi ska ha väl fungerande regleringssystem i Sverige. Att vi har haft alldeles för omfattande och alldeles för kostsamma regler har förmodligen varit en viktig faktor till att vi på en del marknader inte har haft ett bra funktionssätt och därför också haft negativa effekter på sysselsättningen. Jag tycker att det är en självklar utgångspunkt för vårt gemensamma arbete att få svensk ekonomi att fungera bättre. Sverige har ju gjort en del arbete under 90-talet för att få bättre fungerande marknader. Det finns andra länder som har större problem än vi när det gäller byråkrati och regelkrångel. Men det är ingen ursäkt för att vi inte ska anstränga oss. Vi vet att andra länder som har jobbat med den här typen av mål om 25 procents minskning av regelbördan har nått framgång. Våra holländska kolleger har, om jag har förstått det hela rätt, pressat bort motsvarande 3 procent av bruttonationalprodukten i regelbörda. Det har naturligtvis bidragit till att man där har haft en bra utveckling. Det finns en svår avvägning här. Det är den avvägning som man som finansminister ofta blir sittande med. Det är mellan att å ena sidan försvara våra skattebaser och å andra sidan kunna upprätthålla låga skattesatser. Det är ju när vi har breda skattebaser vi har möjligheter att klara en god välfärd och ändå ha någorlunda låga skatter. Sverige har väldigt höga skatter. Jag tror att vi är överens om att Sverige skulle må bättre av att de pressades tillbaka. Det gäller naturligtvis också regelbördan kring skattesystemet. Skatteverket är en av de myndigheter som har fått i uppdrag, som ett led i arbetet med att minska regelbördan med 25 procent, att se över sitt regelverk. Samtidigt ska sägas att regelkrångel på skattesidan ofta är fråga om lättnader. Man har olika regler som underlättar för företag som är mindre eller hushåll får mindre komplicerade skatteregler. Det gäller att hitta en avvägning mellan att å ena sidan inte göra det svårare att vara företagare i den meningen att vi försämrar skattevillkoren och å andra sidan hitta en bra avvägning där vi får enkla, tydliga och legitima skatteregler. Jag har en stark känsla av att Riksskatteverket känner ett engagemang i den frågan. Man vill vara en myndighet som uppfattas som serviceorienterad av medborgarna och som uppfattas som serviceorienterad av företagare. Vi kan säkert hela tiden - det tror jag alltid ligger på ett finansdepartements ansvar - pressa på utvecklingen mot mindre regelbörda och större samhällsekonomisk effektivitet.
Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 43 Carl B Hamilton (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Carl B Hamilton har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att internprissättningsreglerna inte ska komma i konflikt med regeringens mål om att minska den administrativa regelbördan med 25 procent. Han har också frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska små och medelstora företag ska ha enklare regler beträffande internprissättning än stora multinationella koncerner och vilka initiativ jag avser att ta i frågan om proportionalitet i skattekontrollen av internprissättning i detta sammanhang. Riksdagen har i juni 2006 beslutat att internationellt verksamma bolag ska upprätta skriftlig dokumentation avseende internprissättningen vid transaktioner med företag som är begränsat skattskyldiga i Sverige (prop. 2005/06:169, rskr. 2005/06:349). Ramarna för dokumentationskraven anges i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Reglerna gäller från den 1 januari 2007. Skatteverket ska meddela närmare föreskrifter om vad som ska ingå i dokumentationen. Som Carl B Hamilton konstaterar syftar reglerna om internprissättning till att säkerställa att företagen vid transaktioner med närstående företag respekterar den så kallade armlängdsprincipen. Denna princip kommer för svenskt vidkommande till uttryck i inkomstskattelagen. Jag vill understryka att någon förändring inte skett i inkomstskattelagen i detta hänseende. Företagare har redan tidigare varit skyldiga att ha dokumentation som underlag för lämnade uppgifter i deklarationen. Det har dock funnits oklarheter om hur långt dokumentationskraven sträcker sig. De nya reglerna innebär en precisering och ett förtydligande i detta avseende. Det framstår som närmast omöjligt att säkerställa att man efterkommer armlängdsprincipen utan att upprätta någon form av dokumentation. Såvitt avser små och medelstora företag har gjorts överväganden som innebär att det från principiella utgångspunkter saknas skäl att helt undanta dessa från skyldigheten att dokumentera. De allra flesta riktigt små företag har dock sannolikt inga transaktioner alls med utländska närstående företag och omfattas därför inte av kraven. Våra nordiska grannländer har undantagit små och medelstora företag. Deras dokumentationskrav är emellertid betydligt mer långtgående än de svenska reglerna i andra avseenden och omfattar i Danmark till exempel även transaktioner inom landet. Jag har svårt att se att ett sådant system skulle vara att föredra. Vikten av proportionalitet understryks tydligt i förarbetena till de nya reglerna. Skatteverket ska väga behovet av dokumentation mot kostnaden och den administrativa börda det innebär att upprätta den. För en liten verksamhet med ett begränsat antal internationella transaktioner bör denna proportionalitet innebära att dokumentationsskyldigheten i praktiken blir tämligen okomplicerad. Som Carl B Hamilton påpekar har Skatteverket nu arbetat med att ta fram verkställighetsföreskrifter till lagstiftningen. Jag utgår från att dessa föreskrifter kommer att stå i överensstämmelse med de intentioner om proportionalitet och återhållsamhet som kommer till uttryck i förarbetena till lagstiftningen. Hur den närmare tillämpningen av lagstiftningen kommer att gestalta sig är det dock ännu för tidigt att uttala sig om. Jag kommer naturligtvis att följa utvecklingen.

Dokument

den 31 januari

Interpellation

2006/07:276 Beskattning av dispositionsrätt till stugor, båtar med mera

av Carl B Hamilton (fp)

till finansminister Anders Borg (m)

Frågan gäller fall när Skatteverket påför personer och företag som yrkesmässigt hyr ut stugor och båtar ett skattemässigt förmånsvärde även för perioder när stugor och båtar – mot företagarens vilja – inte varit uthyrda utan tvärtom medför förlust i rörelsen i form av uteblivna hyresintäkter. Företagare kan alltså trots förlust bli förmånsbeskattade för veckor som båten eller stugan ofrivilligt inte varit uthyrd.

Detta är något som inte minst drabbar glesbygd – inklusive skärgårdar – där många småföretag kompletterar sin övriga verksamhet med stuguthyrning, fastighetsunderhåll, båtuthyrning och båtcharter.

Företagare i skärgården har ofta som komplement i sin verksamhet uthyrning av stugor eller båtar. Ett problem är att redan dispositionsrätten till vissa kapitaltillgångar som just stugor och båtar leder till förmånsbeskattning. Det innebär att företagaren blir beskattad för möjligheten att nyttja tillgången och inte det faktiska nyttjandet.

Om en anställd får använda sin arbetsgivares sommarstuga gratis en vecka får den anställde skatterättsligt ett tillägg till sin lön motsvarande en veckas hyra för sommarstugan, och arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifter på beloppet.

Men för företagaren är redan dispositionsmöjligheten tillräcklig för att en fiktiv hyresintäkt ska tas upp som inkomst. (Så länge en stuga är uthyrd anses företagaren, naturligtvis, inte ha dispositionsrätt.) Problem uppstår de delar av säsonger som stugan eller båten inte är fullt uthyrd. Då kan det bli många veckor som företaget tvingas betala arbetsgivaravgift och företagsledaren inkomstskatt.

Även de som bedriver enskild näringsverksamhet, och till exempel för uthyrning har inköpt en segelbåt som del av verksamheten eller skaffat en fastighet avsedd för uthyrning till kursverksamhet, drabbas av förmånsbeskattning de veckor båten och fastigheten inte är uthyrd.

Beskattning av dispositionsrätten blir särskilt kännbar i de fall som säsongen är lång och föremålet inte varit fullt uthyrt, men där hyran är hög när det faktiskt hyrs ut, till exempel en fjällstuga som enbart är uthyrd över nyår, sportlovsveckorna och påskveckan.

Reglerna om värdering av förmåner som består i annat än pengar (se 61 kap. inkomstskattelagen) bör sålunda ändras när det gäller kapitaltillgångar så att det faktiska utnyttjandet ligger till grund för förmånsbeskattningen.

Dispositionsrätten som grund för värdering av förmånen har fastslagits av Regeringsrätten (RÅ 2002 ref. 53). Det behövs ett riksdagsbeslut för att ändra rättsläget eller att Regeringsrätten beslutar att det behövs en ändring, avgör ett fall i plenum och på så sätt ändrar rättsläget.

Jag föreslår att regeringen lägger fram förslag till riksdagen om en paragraf i 61 kap. 2 § med innebörden att endast faktiskt nyttjande av en förmån ska ligga till grund för värdering av förmånen, om inte annat föreskrivits. Bisatsen behövs för att bilförmån och bostadsförmån tas ut med schablonbelopp enligt särskild reglering och att det blir för administrativt krångligt att ta ut förmånsvärde efter faktiskt nyttjande.

Jag är väl medveten om att denna skatteregel en gång i tiden infördes med bland annat Folkpartiets medverkan. Det bör dock inte utgöra något hinder för att den ska kunna ändras i ljuset av gjorda erfarenheter under tiden därefter.

Som i andra sammanhang får den fiskala niten i regelverket drivas i proportion till syftet med beskattning. Risken att företagare i fall som detta bekostar privata utgifter med obeskattade medel får vägas mot risken att legitim och önskvärd företagsamhet skadas, att investeringar inte kommer till stånd och att verksamhet avvecklas för gott – inte minst småföretagarverksamhet i glesbygd och skärgård.

Mina frågor är:

Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att en princip om faktiskt utnyttjande blir normal att tillämpa i skatterätten i stället för dagens grundprincip om teoretisk dispositionsrätt?

När avser finansministern att lägga fram förslag om ny lagtext av typen: ”Endast faktiskt nyttjande av en förmån ska ligga till grund för värdering av förmånen, om inte annat föreskrivits”?

Vilka andra åtgärder avser finansministern att vidta i denna skattefråga?