Bemötande av trafikskadade

Fru talman! Pyry Niemi har frågat mig vilken form av bemötande som är värdigt för skadelidande vid trafikolyckor och vilken form av tillsyn som ska utföras av Socialstyrelsen av de läkare som anlitas av försäkringsbolag för att göra bedömningar av trafikskadade. Det är mycket viktigt att personer som söker vård blir bemötta med respekt och får information som gör att de kan vara delaktiga i sin egen vård och behandling. Att vården ska utgå från den enskildes behov och önskemål har länge varit ett prioriterat område för regeringen. Regeringen har tagit initiativ till ett antal reformer som bidragit till att stärka patientens ställning i vården; till exempel har regeringen infört vårdval i primärvården, vilket har skapat möjligheter att välja vårdgivare. Regeringen avser också att återkomma till riksdagen med förslag till en ny patientlag som ytterligare ska stärka och förtydliga patientens ställning. Pyry Niemi har också frågat mig vilken form av tillsyn som ska utföras av Socialstyrelsen av de läkare som anlitas av försäkringsbolagen för att göra bedömningar av trafikskadade. Till att börja med vill jag informera om att det sedan den 1 juni 2013 finns en ny myndighet på hälso- och sjukvårdens område, Inspektionen för vård och omsorg. Inspektionen har tagit över all tillsynsverksamhet från Socialstyrelsen. Patientsäkerhetsutredningen har utrett frågan om sakkunniga läkare som anlitas i försäkringsärende ska omfattas av tillsynen inom hälso- och sjukvård. Av slutbetänkandet Patientsäkerhet. Vad har gjorts? Vad behöver göras? framgår att sådana läkare inte omfattas av tillsynen inom hälso- och sjukvårdens område eftersom deras yrkesutövning i denna verksamhet inte omfattar hälso- och sjukvård. Med hälso- och sjukvårdsverksamhet avses, enligt hälso- och sjukvårdslagen, åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Tillsyn på detta område skulle därför innebära en utvidgning av tillsynsansvaret vilket i sin tur skulle få följder på det privata försäkringsområdet. Genom en tillsyn som omfattar försäkringsbolagens medicinska och odontologiska rådgivare skulle staten indirekt få inflytande över den privata skaderegleringen. Tillsynsmyndighetens uttalande skulle på så sätt få följder för i vilka fall försäkring beviljas eller förses med begränsade villkor. För att säkra kvaliteten i de försäkringsmedicinska bedömningarna har Försäkringsförbundet genom Personskadekommittén utfärdat riktlinjer för bedömningarna. Av riktlinjerna framgår att försäkringsbolagen ska anlita läkare med specialistkompetens inom aktuell medicinsk disciplin. Av riktlinjerna framgår vidare att en överprövning av en försäkringsmedicinsk bedömning i första hand ska ske genom en så kallad second opinion och i andra hand genom Trafikskadenämnden. Finansinspektionen bevakar också att försäkringsbolagens verksamhet bedrivs i enlighet god försäkringsstandard. Avslutningsvis vill jag på nytt understryka hur viktigt det är att personer som uppsöker vården blir bemötta med respekt och tagna på allvar. Det är en grundläggande förutsättning för att den vård och behandling som ges är framgångsrik.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. I Sverige anmäls ca 30 000 pisksnärtskador varje år. I fall man snittar det per dag blir det drygt 80 per dag, och slår vi ut det på våra landsting blir det fyra per dag om vi räknar alla 20 landsting vi har. Omkring 1 500 personer blir invalidiserade och ungefär 150 blir förtidspensionerade på grund av skadan. Det finns lite tillyxat i snitt knappt 1 700 läkare per landsting, vilket motsvarar en läkare på 270-280 invånare. Varje läkare måste ha mycket goda kunskaper i en mängd olika diagnoser för att säkerställa en god och säker hälso- och sjukvård för patienterna. Vi har många duktiga läkare i Sverige, och det är bra. Men att förvänta sig att varje behandlande läkare inom primärvården ska ha expertspecifika kunskaper om pisksnärtskador och liknande är troligen för mycket begärt. Varför kommer jag då med det påståendet? Fru talman! Nack- och ryggbesvär är de i särklass vanligaste symtomen efter trafikolyckor. Nio av tio blir fria från besvär inom några veckor, men det kan också leda till långvarig fysisk och psykisk smärta och en svår kamp mot dem som misstror skadorna. Symtomen kan vara nacksmärta huvudvärk synrubbningar balansproblem yrsel svindel tinnitus koncentrationsproblem sömnstörningar. Med alla dessa möjliga symtom måste varje mottagande läkare bygga diagnoserna på helhetsbilden och historiken. Det innebär att alla andra möjliga påverkansfaktorer måste prövas men också uteslutas. När en patient blir skadelidande efter en trafikolycka måste bemötandet vid varje givet tillfälle vara lite extra observant av tre skäl. Det första handlar om att patienten i en svår tid med smärta och trauma ska bli trodd utifrån det som hänt. För mig är det självklart, och jag tror också att det är så för socialministern. Men jag är inte säker på att det alltid är så i dag. Det andra handlar om symtomen och om att diagnosen måste vara exemplariskt utformad och dokumenterad och grundad på lång erfarenhet av behandling av liknande skador. Det tredje är att det första sjukintyget måste vara så precist att det klarar av granskningar hos Försäkringskassan, Trafikskadenämnden, försäkringsbolagen och i vissa fall domstolarna. Det ställs därmed extraordinära krav på läkarna vid varje givet tillfälle när de möter en patient som har drabbats av trafikskada, till exempel whiplash. Varje intyg kan ifrågasättas av ibland fyra olika instanser med många gånger helt olika ingångar kring diagnoserna. Försäkringskassan ska få ut människor i arbete så långt det är möjligt, Trafikskadenämnden ska ge råd till försäkringsbolagen i de fall som prövas där kring rimlig ersättning med mera. Försäkringsbolagen måste tänka på sina affärer och göra riskbedömningar bland annat utifrån hur stora marginaler de har för varje patient eller patientgrupp. Samtidigt måste det finnas medicinsk expertis kopplad till försäkringsbolagen som i sig ska göra bedömningarna så att det första läkarintyget kan ifrågasättas eller i bästa fall godkännas. Domstolarna gör prövningar i bemötande och relevans av bland annat sannolikheten att den skadelidande har drabbats av skadan vid det tillfälle som den skadelidande har angett eller om det har varit en trafikolycka eller något annat. Fru talman! Det är därför tufft att vara läkare vid det första mottagningstillfället. First impressions last är i många lägen rent utopiskt eftersom vi har den modell som råder i dag. Då blir frågan hängande. Tänk då på den patient som inte blir trodd eller möter en läkare som kanske är duktig på åldrandets sjukdomar, men som saknar lång erfarenhet av till exempel pisksnärtsskador och som utifrån bristen på erfarenhet och bemötande ställer en felaktig eller bristfällig diagnos! Detta händer, och det får ofta förödande konsekvenser för de skadelidande. Det blir år av ifrågasättanden från ovannämnda instanser, frustration och en ständig kamp för att hävda sin rätt. Det värsta måste ändå vara oron och ilskan över att inte bli trodd och sedd. Därför är bemötandet från ruta ett fram till sista instans helt avgörande. Vad anser socialministern om detta?

Fru talman! En trafikskada kan förstöra livet fullständigt för en människa som drabbas från en dag till en annan. Från att har varit helt frisk och arbetsför kan man i värsta fall bli invalidiserad med kronisk smärta. Sedan kommer nästa smäll när man har drabbats av en trafikskada: Det är inte ens säkert att man blir trodd, och det är inte ens säkert att man får ersättning för sitt lidande. I dag får man vända sig till Patientskadenämnden. I praktiken kan man säga att det är försäkringsbolagens organ. Det rättsskydd som finns för den enskilde är begränsat. Det innebär att många inte vågar driva sin rätt. De har helt enkelt inte råd; det kan bli alltför dyrt. Försäkringsbolagen kan däremot pumpa in enorma summor i rättsprocessen för att få rätt. Redan där finns en orättvisa. Man kan se att de medicinska rådgivare som anlitas jobbar åt försäkringsbolagen. Ändå framträder de inför rätten precis som om de vore oberoende. Men det är de inte; de betalas av försäkringsbolagen. Det finns stor risk att rätten går på deras linje. Rådgivarna är ofta etablerade läkare som även kan ha en anställning inom den offentliga vården. Men det har visat sig när man granskar bedömningarna att den medicinska rådgivaren i många fall inte ens har träffat patienten. Ändå gör de en bedömning. Det är många bedömningar som är orättvisa och som även ligger utanför den medicinska rådgivarens kompetensområde. Dessutom kan rådgivaren utmåla den trafikskadade som en hypokondriker som inbillar sig att han eller hon har smärta och säga de att egentligen har inte det. Rådgivaren kan även säga att det är en trivial vardagshändelse som har orsakat det hela, det vill säga att det inte var trafikolyckan utan någonting annat som har hänt och som har orsakat detta. Det är uppenbart att man måste göra mer på området. Vi har tyvärr många i samhället som blir trafikskadade. Det gäller inte minst kvinnor, så man kan även se ett jämställdhetsperspektiv där whiplashskador är vanligare bland kvinnor. Dessutom kan vi se att de bilar som vi kör omkring i på vägarna inte är anpassade efter kvinnor. Det är en manlig testdocka som man har testat vid krockar. Det innebär att nackskyddet ofta är sämre för kvinnor. Detta gäller självfallet också män; det är lika fruktansvärt oavsett vem som drabbas - en kvinna eller en man. Man ska ändå inte glömma att det finns ett jämställdhetsperspektiv. Kvinnor har ofta stora svårigheter att sedan försörja sig, vilket blir ett dubbelt problem. Man blir inte trodd, man får inte rätt och man får inte någon ersättning. Ett stort problem är att det inte finns någon tillsyn över de medicinska rådgivarna. Det räknas inte som att de utövar ett uppdrag inom vården när de uttalar sig inför rätten i frågorna. Här borde man kunna göra mer. Det är inte rimligt att den skadelidande ska hamna i ett sådant underläge som han eller hon gör i dag och att tillsynen över de medicinska rådgivarna är så dålig. Frågan är om man inte borde ha mer oberoende läkare som uttalar sig. De här är köpta av försäkringsbolagen. Kompetensen i domstolarna behöver också förbättras. Många gånger har de inte specialistkompetens när det gäller medicinska frågor. Då blir det ännu lättare så att de går på den medicinska rådgivarens linje, och denna kan vara en utövande läkare i sin yrkesroll.

Fru talman! Pyry Niemi har tagit upp två olika aspekter i sin interpellation. Den ena handlar om vårdpersonalens bemötande av personer som har drabbats av skador som vid första påseendet ibland inte bedöms som särskilt allvarliga. Det är den ena delen. Den andra delen av interpellationen berör själva hanteringen från försäkringsbolagens sida, det allmännas tillsyn och insyn i verksamheten och hur detta ska organiseras på bästa möjliga sätt. Om vi börjar med det första instämmer jag i det som Pyry Niemi nämner: Detta är svårhanterat. Bland läkare som ska kunna många olika saker är detta patienter som kommer in efter en olycka. Man kan inte se någonting tydligt. Det är inget brutet ben eller någon annan påtaglig skada. Ibland är det dessutom så att personer inte uppsöker sjukvården därför att de inte känner av smärtan eller problemet omedelbart. Det kan många gånger inträffa efter några dagar eller efter någon vecka. Det gör det extra svårt om människor inte vänder sig till vården, och i de fall de kommer till vården är det ändå svårt för läkaren att hantera en situation där det inte finns någon synlig skada. Ett grundläggande krav är att all personal inom hälso- och sjukvården har ett respektfullt och värdigt bemötande av varje person som drabbas av sjukdom eller skada. Detta är en fråga som vi vet spelar en jättestor roll för människors allmänna upplevelse av hälso- och sjukvården, och i detta fall är det extra viktigt. För den händelse att människor inte upplever att de själva eller deras skada tas på allvar riskerar man många olika saker, bland annat att förtroendet för hälso- och sjukvården påverkas. Det allvarligaste är att människor inte får den medicinska hjälp och omsorg som skadan skulle kräva i detta fall. Detta är svårt att reglera på politisk väg. Det är viktigt att man inom läkarvetenskapen för den kunskap som finns vidare. Det finns naturligtvis personer som har ett större kunnande än andra, och det är viktigt att deras kunnande förmedlas till de många medarbetarna i vården så att var och en kan göra sitt yttersta. Här finns kanske saker och ting som man skulle kunna göra ytterligare för att föra sådan kunskap vidare. Men bemötandet ska som sagt vara respektfullt och värdigt. Ingen ska behöva känna sig avsnäst eller inte tagen på allvar när man möter vården oavsett allt. Det är en viktig utgångspunkt. Jag tänkte återkomma senare till resonemanget om försäkringsbolagen och synen på dem, och jag antar att Pyry Niemi kommer att ta upp det i kommande inlägg. Men för att besvara den första fråga som ställs i interpellationen: Varje person har rätt till ett värdigt bemötande. Varje person har rätt att bli tagen på allvar, lyssnad på och behandlad på bästa möjliga sätt inom svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det var insiktsfullt, tycker jag, av socialministern att tala om bemötandet på det där bra och konstruktiva sättet. Problemet är den modell vi använder oss av i dag. Det är en lång räcka av instanser som ska hantera den skadelidandes situation. Det handlar om den skadelidandes vardagssituation. Det är läkaren som skriver intyget. Det är försäkringsbolaget som godkänner sjukskrivningen. Det är också Försäkringskassan som godkänner sjukskrivningar, och i vissa fall ska Trafikskadenämnden i någon mån och mening ge råd till försäkringsbolaget när man inte uppnått någon form av förlikning, exempelvis. Slutligen är det domstolarna som ska komma med sina överprövningar i ett läge där den skadelidande vågar eller har ekonomiska muskler att driva en process. Varför är den här modellen så konstig? Det var en S-regering som införde den. Vi tog bort den allmänna rättshjälpen någon gång 1997 eller 1998. Jag är den första att erkänna att vi borde ha utvärderat modellen mycket tidigare och gått in på djupet och tittat utifrån den skadelidandes situation mycket noggrannare. I dag har fokus hamnat på försäkringsbolagen, som jag inte heller tror är särskilt intresserade av att ha den här typen av modell, om jag ska vara riktigt ärlig. Jag har träffat representanter för försäkringsbolagen, och de har ganska entydigt sagt att modellen inte funkar. Det är någonting som inte stämmer, och det är alldeles för mycket processande och för mycket bråk. Den skadelidande hamnar i kläm, och det tycker många gånger även försäkringsbolagen. Som ägare till ett försäkringsbolag eller som anställd på ett försäkringsbolag skulle man försvara de pengar som försäkringsbolaget är satt att förvalta. Slutligen hamnar den skadelidande i kläm. Det handlar om hela kedjan av instanser och bemötande. En läkare kan vara jätteduktig och klok, korrekt och kompetent. En annan kan dissa ett intyg rakt av. En tredje kan ifrågasätta det. Det gör mig väldigt förvånad att läkare sinsemellan kan ifrågasätta varandras intyg. De måste bygga ha en likvärdig utbildning och någon form av likvärdig diagnostiseringsförmåga när det gäller titta på samma skada eller liknande skador. Allt det här gör att det är besvärligt. Det är också tufft. Men i slutändan är det den skadelidande som hamnar i kläm och i ett läge som det nästan är omöjligt att ta sig ur. Jag har läst hundratals brev under åren i riksdagen. Det som är symtomatiskt för alla dessa brev är den återkommande frustrationen över att inte bli trodd. Jag vet att socialministern talar sig varm för bra bemötande, men att inte bli trodd är nästan det lägsta som en människa kan bemötas med. Jag säger att jag har en smärta i kroppen, men någon annan säger: Det har du inte alls. Om jag har ont och inte kan sova, inte ligga, inte gå, inte göra saker är det klart som tusan att det svider i kroppen. Sedan handlar det om allt det andra - arbetsoförmåga, möjligheter att kanske få någon form av invaliditetsersättning och så vidare. Men det är för många personer som är inblandade. Det gör att det blir rättsosäkert. Vi har hamnat i ett läge där jag tror att både regeringen och vi socialdemokrater måste fundera: Fungerar den här modellen fullt ut? Jag tycker inte det. Och jag ska vara riktigt ärlig och säga att när de här människorna - som vill väl, som fram till trafikskadan har rört sig helt obehindrat, som har kunnat springa, gå, hoppa, stå och göra vad som helst men helt plötsligt från den ena dagen till den andra inte kan göra det - inte blir trodda är det något som gör att det är rättsosäkert i dagens Sverige.

Fru talman! Redan 1998 bildades Försäkringsmedicinska läkarkollegiet, som nu kallas Försäkringsmedicinska kollegiet. Det var en reaktion mot den ställning de medicinska rådgivarna har. De är faktiskt partiska i rättsprocessen. Det man i kollegiet är överens om är att det måste till någon form av myndighetskontroll och tillsyn. Sådana krav har kommit också från riksdagens ledamöter. Frågan är om man inte på något sätt kan gå vidare med det. Man kan se det som att de människor som drabbas har betalat in sina premier. De har betalat avgifter för att få ett skydd om de någon gång drabbas av en trafikskada. Men det hjälper inte den dag man råkar illa ut när man inte får den hjälp man borde ha rätt att kräva. Det borde åtminstone vara en balans mellan försäkringsbolagen och de skadelidande. Det är det inte i dag, utan försäkringsbolagen har pengarna och dessutom de medicinska rådgivarna, som naturligtvis har en stor auktoritet trots att de är partiska. Där borde man naturligtvis skapa en bättre balans. Då tror jag att tillsyn och kontroll är nyckelord för att reda upp det hela. Oberoende läkare hade inte heller varit helt fel. Man borde åtminstone ge patienten en oberoende läkare som kunde föra talan i domstolen mot de medicinska rådgivarna. I dag är det många som har råkat väldigt illa ut, både ekonomiskt och när det gäller självkänslan, därför att man har blivit misstrodd. Många orkar inte processa på grund av detta. Jag hoppas att vi kan göra något på det här området.

Fru talman! Det är viktigt att det fungerar på bästa möjliga sätt för varje enskild person, förstås. Det har framförts en del kritik mot försäkringsbolagens medicinska rådgivare och mot försäkringsläkarsystemen, inte minst mot bakgrund av att det är en ganska hög ändringsprocent. När ärendet kommer upp till en högre instans görs annorlunda bedömningar. Det kan möjligen tala för att det inte fungerar så väl som vi skulle vilja. Likafullt är det svårt att kasta allting över bord, utan det måste ske på ett förnuftigt och välgrundat sätt så att man vet vad man gör med tanke på framtiden. Det är viktigt att säga att de nämnder som gör överprövningar ju består av personer från försäkringsbranschen men också av lekmän och leds av erfarna domare. Det är betydelsefull kunskap i det här sammanhanget. Försäkringsförbundet har förslag till en pool av medicinska rådgivare. Man föreslår att det ska finnas en möjlighet till en omprövning utanför försäkringsbolagen. Om den som har drabbats och är skadelidande inte är nöjd med försäkringsbolagets eller nämndens prövning kan man väcka talan i domstol. Själva poängen med försäkringen är egentligen att slippa prövning i en domstol, som alltid på många olika sätt är mer prövande för de inblandade. Det är ofta långdragna processer, med en osäker utgång. Försäkringsbolag har ofta den fördelen att det blir en snabbare och enklare hantering där och många gånger ger ett snabbare resultat än vid en domstolsprövning. Här ska man naturligtvis fundera på vad som är den klokaste ordningen. Vi vet att Patientsäkerhetsutredningen övervägde noggrant i sitt arbete hur man skulle se på läkare och tandläkare som anlitas av försäkringsbolagen, om de ska omfattas av hälso- och sjukvårdstillsynen eller inte. Utredningen landade, efter att vägt argumenten i båda vågskålarna, i ordningen att de inte ska tillsynas, för de är inte en del av hälso- och sjukvården, och att staten inte ska ha ett direkt inflytande över den privata skaderegleringen. Det är svåra avvägningar där man verkligen inte ska bortse från att de måste göras igen och igen för att hitta en ordning som för det första fungerar väl, för det andra har människors förtroende och som i övrigt fungerar på bästa möjliga sätt. Jag är ännu inte övertygad om att förändringar ska ske. Jag inser frågans vikt, och jag inser i allra högsta grad betydelsen av att all hälso- och sjukvårdspersonal på alla olika nivåer bemöter varje person på ett värdigt och klokt sätt. Jag kan nämna parentetiskt att jag vid ett tillfälle har samlat representanter för fackliga organisationer och myndigheter för att föra samtal om just betydelsen av bemötandet av patienternas och medborgarnas upplevelse av hälso- och sjukvården. Det finns en stor samsyn om att man ska ha ett värdigt bemötande, men enskilda personer som befolkar hälso- och sjukvården kommer från tid till annan att begå misstag.

Fru talman! Det är ändå bekymmersamt fortfarande. Vi är i ett läge där människor kan vänta i åtta tio år på att få prövningar. Så dramatiskt är det. De skadelidande får inte närvara vid Trafikskadenämndens sammanträde. Det är ganska summariskt och är en ganska snabb prövning. Punkterna om vad försäkringsbolagen anser och det intyg som den skadelidande har fått framföra läses upp, men den skadelidande får inte vara närvarande. Det blir inte någon form av förhör, men det finns inte heller någon möjlighet för att göra tillägg. Redan där kan man börja fundera på hur det verkligen ligger till med Trafikskadenämndens verkan och funktion gentemot försäkringsbolagen. Nu följer förvisso försäkringsbolagen många gånger Trafikskadenämndens prövningar och råd, men likväl får den skadelidande inte höras där. Det är jättemånga skador; jag vill inte heller att det ska vara domstolsprövningar i första hand. Det bästa vore att det skedde förlikningar i ett så tidigt skede som möjligt. Men försäkringsbolagen äger i dag all rätt i världen att förhala prövningar. Ansvaret för att ta tid på sig eller inte ligger hos dem, och det kan ta år. I någon mening är det lite av Davids kamp mot Goliat för en människa som inte blir trodd och som samtidigt får vänta länge på besked eller vars ärende förhalas jämfört med dem som kanske har lite mer. Därför behöver den här modellen prövas igen. Den behöver utredas på nytt, och det behöver skapas nya förutsättningar som gör det rättssäkert. De här människorna är utsatta från många olika håll, och jag tycker att det är skrutt att en läkare som den ena stunden måste ikläda sig ansvar utifrån hälso- och sjukvårdslagen i nästa stund kan säga i princip vad som helst utan att bli ifrågasatt - nu gör de inte det, men ändå. Den här modellen fungerar inte, och jag hoppas nu att regeringen tar till sig detta. Det är nämligen inte första gången jag är uppe och interpellerar. Det behöver göras. Det finns otroligt många skadelidande som behöver hjälp ute i samhället i dag.

Fru talman! Tack till Pyry Niemi, som har väckt en angelägen interpellation. När det handlar om de överprövningar som sker talar trots allt ganska många - det lär vara 25-30 procent där utslaget ändras - för att mekanismen fungerar i många sammanhang och för att nämnden har sett ärendet på ett annat sätt när det har kommit dit. Jag tror att man, innan man förändrar någonting, ska vara noggrann så att man verkligen vet att man landar i någonting som blir bättre och mer välfungerande än det system man har i dag. Det är en angelägen fråga. Vi får säkert anledning att återkomma till den igen, både när det gäller bemötandefrågorna inom hälso- och sjukvården och när det handlar om hur man på ett rättssäkert och klokt sätt behandlar alla de människor som tyvärr har drabbats och i framtiden också kommer att drabbas av den här typen av skador.