Behandling av Lissabonfördraget i Europeiska rådet den 15-16 oktober

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat statsministern vilka initiativ han avser att ta före och under Europeiska rådet den 15 och 16 oktober för att säkerställa att svensk arbetsrätt är förenlig med Lissabonfördraget och dess fortsatta tillämpning. Vidare har Bosse Ringholm frågat statsministern vilken bedömning han gör över möjligheterna att göra erforderliga ändringar eller kompletteringar av Lissabonfördraget så att det blir möjligt att uppnå en majoritet för fördraget i en kommande folkomröstning i Irland samt vilken prognos han gör över tidtabellen för den fortsatta behandlingen av Lissabonfördraget i EU. Statsministern har överlämnat interpellationen till mig för besvarande. Regeringen slår vakt om den svenska modellen inklusive den rådande ordningen med kollektivavtal som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden. Jag ifrågasätter dock om det finns någon koppling mellan vårt svenska arbetsrättsliga system med kollektivavtal och Lissabonfördraget på det sätt som Bosse Ringholm anger. Lissabonfördraget är i princip identiskt med det förslag till konstitutionella fördrag som den socialdemokratiska regeringen ställde sig bakom 2004. Såväl den tidigare, socialdemokratiska, regeringen som den nuvarande har varit tydliga med att den svenska kollektivavtalsmodellen och våra arbetsrättsliga regler inte på något sätt står i konflikt med Lissabonfördragets reformer. Det finns också en bred enighet om att Lissabonfördraget i flera avseenden stärker arbetstagarnas ställning i Europa. Dessa förhållanden framhålls inte minst av LO i det remissutlåtande som Bosse Ringholm hänvisar till i sin interpellation. Ingenstans i remissutlåtandet anges att reformerna i Lissabonfördraget skulle undergräva svensk arbetsrätt. Regeringen ser mot denna bakgrund ingen anledning att ta nya initiativ om arbetsrätten kopplade till processen kring Lissabonfördraget. Läget i den fortsatta fördragsprocessen präglas av osäkerhet. Vid folkomröstningen den 12 juni i år kunde Irland inte ställa sig bakom fördraget. Samtidigt har fördraget skrivits under av samtliga 27 regeringar inom EU och godkänts parlamentariskt i 24 länder. Vid Europeiska rådet i nästa vecka kommer företrädare för Irland att ge en första analys av den uppkomna situationen. Den irländska regeringen har tidigare förklarat att den inte ser någon snabb eller enkel lösning. Ett nationellt arbete har inletts med att analysera och överväga orsakerna till att irländarna röstade nej för att på så sätt söka finna en väg framåt. I detta läge bör vi visa respekt för den process som äger rum på Irland. Det är för tidigt att spekulera i vilka lösningar som Irland kommer att förespråka eller vilken tidtabell som kommer att gälla för den fortsatta behandlingen i Irland. Lissabonfördraget är ett bra och balanserat fördrag som - om det träder i kraft - kommer att göra unionen mer öppen, effektiv och demokratisk. Fördraget kommer att möjliggöra ett mer handlingskraftigt agerande i frågor som klimatförändring, kamp mot organiserad brottslighet och global säkerhet. Samtidigt stärks den demokratiska förankringen genom att såväl Europaparlamentet som nationella parlament får ökat inflytande. Liksom Socialdemokraterna ser jag det som angeläget att Lissabonfördraget träder i kraft så snart som möjligt. Jag hoppas därför på ett konstruktivt samarbete med Socialdemokraterna för att fördraget ska kunna antas av riksdagen under hösten.

Fru talman! Sverige har en statsminister som fruktar debatten. I varje fall vill han helst avstå från debatt. Jag kan i ett avseende förstå honom. De få gånger som han tvingas till debatt och inte kan komma undan har resultatet inte varit särskilt framgångsrikt. Jag har ställt en fråga - eller snarare tre frågor - i en interpellation till statsministern om vad han tänker göra på Europeiska rådet den 15 och 16 oktober, bland annat i anslutning till Lissabonfördraget. Först fick jag besked av kammarkansliet att frågorna skulle besvaras den 21 oktober, det vill säga efter rådet. Jag är tacksam för att kammarkansliet har ändrat sig på den punkten så att vi får diskutera detta innan toppmötet äger rum. Europeiska rådet består av statschefer och statsministrar. Det torde även Cecilia Malmström känna till. Därför är jag något förvånad, men kanske inte så överraskad, över att statsministern i vanlig ordning överlämnar debatten till någon annan. Om nu Cecilia Malmström ska vara statsministerns springflicka i det här ärendet får jag väl konstatera att det han har skickat med henne är beskedet: Jag tänker ingenting göra på Europeiska rådet den 15 och 16 oktober. Då är min fråga: Varför ska statsministern över huvud taget åka till Bryssel och Europeiska rådet om han inte tänker göra någonting? Det finns uppenbarligen ett stort problem. Det är förstås inte enbart Fredrik Reinfeldts problem, men han är en del av problemet. Europeiska rådet vet inte hur man ska hantera Lissabonfördraget efter nejet i folkomröstningen i Irland. Därför har jag frågat vad statsministern tänker göra för att bidra till att man får ett konstruktivt resultat i den fortsatta processen. Fredrik Reinfeldts svar via Malmström är: Jag avvaktar. Jag gör ingenting just nu. Det är ganska långt, Cecilia Malmström, från den kraftfulla EU-politik som regeringen i regeringsförklaringen hösten 2006 sade att den skulle utöva. En kraftfull insats, hette det då. Om det kraftfulla består i att man kraftfullt ska avstå från att delta i debatten var det att föra oss bakom ljuset rätt ordentligt. Regeringen tänker inte ta några initiativ när det gäller Lissabonprocessen och Lissabonfördraget och inte hantera detta på något sätt. I svaret säger Cecilia Malmström att även den socialdemokratiska regeringen var beredd att lämna ett förslag till riksdagen om det tidigare fördraget. Det är alldeles rätt. Vi är positiva till det nuvarande fördraget. Men Cecilia Malmström förtiger och förtränger en sak - förmodligen medvetet. Efter det att Lissabonfördraget lades fram har vi fått ett antal domar - Vaxholmsmålet, Rüffertmålet och så vidare. De har skapat stor osäkerhet om ifall det inte finns en konflikt mellan de fria rättigheter och den möjlighet som finns i fördraget och möjligheterna att bedriva en facklig verksamhet i form av strejker och i form av de kollektivavtal som vi från skandinavisk och inte minst svensk sida har velat markera. Den osäkerheten består naturligtvis. Det är möjligt att detta inte behöver infogas exakt i själva fördraget, men det kan på annat sätt tydliggöras i anslutning till processen att regeringen inte bara står upp för det här utan också gör någonting aktivt. Men svaret från regeringen är: Vi gör ingenting. Vad ska statsministern då åka till Bryssel för?

Jag vill påminna Bosse Ringholm om att statsrådet Cecilia Malmström är ansvarig för de här frågorna och ingen springflicka till statsministern.

Fru talman! Det är alldeles rätt som fru talman erinrar om, att Cecilia Malmström är ansvarig för Europafrågor i regeringen. Cecilia Malmström säger själv att det är viktigt. Jag tycker att det påpekandet är viktigt. Ingen har ju lagt märke till att hon är ansvarig för Europafrågor och EU-frågor över huvud taget. Nu får regeringen chansen att svara på de tre frågor jag har ställt och berätta vad man tänker göra på det europeiska toppmötet, som Cecilia Malmström inte deltar i. Det är ju statsministern som deltar i toppmötet. Nu har statsministern skickat Cecilia Malmström att säga att han inte tänker göra någonting. Vi ska vänta och avvakta fördragets hantering. Vi ska avvakta hanteringen av irländarnas reflexioner och ställningstaganden och allt annat. Vad är det för kraftfull EU-politik? Det finns en oro, inte bara i Sverige bland löntagare utan i hela Europa, över att det som har hänt under senare tid med de här olika domarna inte tillräckligt tydliggör den här balansen när det gäller den fria rörligheten, som naturligtvis är en poäng i Lissabonfördraget, som jag står bakom. Jag tycker att det är bra med Lissabonfördraget. Många löntagare i Europa känner en oro över att den här balansen mellan den fria rörligheten, strejkrätten och rätten att sluta kollektivavtal inte är tydliggjord. Den balansen har uppenbarligen ruckats på via Vaxholmsmålet och en rad andra mål. Här skulle regeringen kunna göra en insats genom att säga att man aktivt vill få till stånd ett Lissabonfördrag i den form det kan komma att ske efter de reflexioner som irländarna gör och att man vill förtydliga på ett antal områden. Lissabonfördraget är inte hela EU. EU har ett antal andra möjligheter, och det gäller inte minst rådet, att uppdra till kommissionen att återkomma med förslag på olika områden när det gäller just arbetsrätten. Men regeringen gör ingenting. Regeringen är passiv. Regeringen avvaktar. Vad är det för aktiv Europapolitik som regeringen skulle föra enligt regeringsförklaringen för två år sedan? Det har varit den mest passiva regering som tänkas kan under de här två åren i Europafrågorna. Man vill bara avvakta och inte göra någonting. I min interpellation citerar jag LO:s oro på området. Cecilia Malmström väljer att säga att LO tycker att det är bra med den rättighetsstadga som finns i det nya Lissabonfördraget. Det är alldeles rätt, men Cecilia Malmström kunde också citera det som står i LO:s yttrande och som jag har återgivit i min interpellation. LO säger följande: De nuvarande fördragen behöver förändras så att den juridiska maktutövningen åter kan stå i samklang med den demokratiska maktutövningen. Det är den oron som löntagarna inte bara i Sverige utan i Europa känner efter Rüffert- och Vaxholmsmålen. Man känner att det inte är den demokratiska maktutövningen i Europeiska rådet och i Lissabonfördraget som i sista hand kanske hanterar detta, utan det finns andra juridiska aspekter som har tagit över. Därför hade det varit önskvärt att regeringen hade gjort någonting. Men regeringen ser inga problem och tänker inte göra någonting. Regeringen fortsätter att vara passiv. Min fråga återstår: Vad ska Reinfeldt i Bryssel att göra annat än att vara åskådare och sitta på läktaren om han uppenbarligen inte har någon uppfattning om att någonting behöver göras? Sveriges och Europas löntagare tycker i alla fall att någonting behöver göras för att återställa förtroendet för EU när det gäller balansen mellan fri rörlighet, kollektivavtal, strejkrätt och liknande, men den passiva svenska regeringen sitter på läktaren.

Fru talman! Bosse Ringholm var inte så ofta i Bryssel under sin tid som EU-minister men torde ändå känna till att det finns en ganska tydlig agenda och ett antal viktiga frågor på de här toppmötena. Var sak har sin plats. Det kommer att bli en mycket begränsad diskussion, om ens någon alls, om Lissabonfördraget såsom det ser ut i dag, men det kan hända en del fram till dess. Då är naturligtvis både jag och statsministern disponerade att tala med riksdagen, vilket vi också kommer att göra inför EU-nämnden. Den stora frågan som toppmötet kommer att handla om är den finansiella krisen i världen och läget i klimatförhandlingarna. Det är mycket viktiga frågor. Jag vet att riksdagen är oerhört engagerad i detta. Här kommer statsministern att göra inlägg. Jag är helt säker på det. Han kommer att redogöra mer detaljerat för detta för EU-nämnden. Han åker inte dit för att sitta passiv. Det är inte ett meningslöst toppmöte. Irländarna har vädjat till oss att få lite mer tid. Jag tycker att de ska få det. Jag lämnar åt andra att göra bedömningen om regeringen har en passiv EU-politik. Den uppfattningen har inte många andra bedömare. Vi är naturligtvis inte passiva i arbetsrättsfrågor. Det är jätteviktiga frågor, men de ska diskutera där de har sin plats, och de har inte sin plats på toppmötet nu. Det är vår uppfattning - LO delar den, och jag tror att Bosse Ringholm delar den - att Lissabonfördraget inte på något sätt hotar de fackliga rättigheter som vi har i Sverige. De förstärks tvärtom, och därför avser vi att fortsätta med ratificeringsproceduren i Sverige och hoppas att vi kan få Lissabonfördraget på plats. De frågor som Bosse Ringholm nämner är jätteviktiga. Jag har också känt och hört den här oron. Vi ska diskutera de frågorna också men inte på toppmötet. Det finns en högnivågrupp som kommissionen leder. Det finns olika samarbetsforum för detta. Jag har personligen talat med kommissionär Spidla som är ansvarig för detta och berättat hur vi ser på den svenska modellen. Jag har berättat om den oro som vi har i Sverige. Det pågår en sådan diskussion där Sverige är aktivt. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är också mycket aktiv i de här diskussionerna, men de kommer inte att föras på Europeiska rådet. Det var den fråga som Bosse Ringholm ställde, och det är den fråga som jag har besvarat.

Fru talman! Nu erkänner sent omsider Cecilia Malmström att de frågor jag har tagit upp är oerhört viktiga. Hon säger att de inte ska diskuteras nu på Europeiska rådet utan vid ett senare tillfälle i ett annat sammanhang. Har Cecilia Malmström hört talas om att politiker faktiskt kan påverka dagordningen, ta initiativ och ta upp frågor? Europeiska rådet är inte bara någonting man åker till och kollar på dagordningen vad andra vill att man ska ta upp för någonting. Man kan faktiskt väcka en fråga själv. Den tanken verkar inte den nuvarande regeringen och statsministern över huvud taget ha tänkt. Varje gång han har fått frågan om han tänker ta något initiativ säger han: Nej, jag tänker inte göra någonting. Varför ska vi skicka en statschef, en regeringschef? Varför ska vi skicka ministrar till Bryssel som åskådare? Cecilia Malmström kan åka varje vecka eller varje dag till Bryssel. Hon kan bli permanent stationerad i Bryssel. Det är möjligt att det skulle glädja en och annan. Men hon tänker inte göra någonting där. Hon tänker inte påverka dagordningen. Hon kollar hela tiden: Vad har de andra föreslagit? Kan vi tänkas ha några synpunkter på vad de andra har föreslagit? Men själva tar vi inga initiativ. Vad Cecilia Malmström och den här regeringen bidrar till är naturligtvis att den starka kritik, ibland delvis berättigad, som finns mot Europeiska unionen i vårt land, underblåses av om vi har en passiv regering som aldrig ens vågar väcka en fråga. När Europas och Sveriges löntagare ser att det finns en obalans i de domstolsutslag vi har fått i EG-domstolen mellan den fria rörligheten och konflikträtt, strejkrätt och liknande skulle regeringen kunna göra någonting för att öka förtroendet för EU. Men regeringen avvaktar - avvaktar aktivt, för att uttrycka det på ett mer kärnfullt sätt. Ja, starta en resebyrå! Åk gärna till Bryssel så ofta som möjligt, men ta inte upp några frågor, Cecilia Malmström! Det är väl kanske synd att störa ordningen i Bryssel.

Fru talman! Det hade varit trevligt om vi hade kunnat få en mer seriös debatt här, Bosse Ringholm, i stället för kritik av vad jag gör eller inte gör i den här nedlåtande tonen. Regeringen är oerhört pådrivande i Bryssel. Jag tror att Bosse Ringholm skulle få det svaret om han åkte runt och frågade sina kolleger runt omkring i Europa. Sveriges regering driver jättemånga frågor. Vi tar initiativ och är pådrivande till exempel i klimatdebatten, i utvidgningsdebatten, när det gäller grannskapspolitiken, i frihandelsfrågan och i Östersjöstrategin. I fråga efter fråga är Sverige aktivt. Vi planterar frågor, vi söker allierade och vi försöker få igenom saker. Bara för att vi inte alltid tar upp exakt den fråga som Bosse Ringholm tycker är lämplig vid det tillfälle som Bosse Ringholm tycker är lämpligt betyder inte det att vi inte gör någonting. De här frågorna är viktiga, Bosse Ringholm, men de kommer inte att diskuteras vid Europeiska rådet. Europeiska rådet är jätteviktigt. Finansmarknaderna i världen skakar. Folk tittar på Europa för att se vad Europa gör. Vi ska diskutera de här frågorna, bland annat den oerhört allvarliga internationella finansiella krisen. Vi ska diskutera klimatpaketet. Det kanske är en ödesfråga för Europa att Sveriges riksdag precis som alla andra parlament, Europaparlamentet och rådet får till stånd en överenskommelse så att vi kan gå starkt rustade till Köpenhamnsmötet, där vi förhoppningsvis kan komma överens beträffande Kyotoprotokollet. Det är viktiga frågor. Det är viktigt att svenska ministrar finns på plats och diskuterar de här frågorna. Lissabonfrågan kommer, som läget ser ut i dag, mycket marginellt att beröras därför att irländarna vill ha mer tid. Det är vår uppfattning - det är också LO:s uppfattning - att Lissabonfördraget inte hotar arbetsrätten. Därför tycker vi inte att vi ska diskutera det i det sammanhanget. Sedan diskuterar vi gärna arbetsrätten, och det gör vi också i en mängd olika sammanhang där vi driver på, och vi kommer att återkomma till riksdagen med de här frågorna. Men var sak har sin plats, och det vet också Bosse Ringholm. Det här är ett mycket viktigt toppmöte, men det finns faktiskt andra frågor som står högre upp på dagordningen. Där kommer - låt mig försäkra både riksdagen och Bosse Ringholm om det - Sveriges regering att vara mycket aktiv.