<a name="PassTempLäge"></a>den 8 aprilInterpellation 2003/04:427 av Gunnar Nordmark (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om barn till asylsökande som blir åtskilda från en av sina föräldrar<a name="Temp"></a>Enligt Europakonventionens åttonde artikel har var och en rätt till skydd och respekt för privatliv och familjeliv. Offentlig myndighet får inte inskränka denna rättighet. I FN:s konvention om barnets rättigheter stadgas i artikel 10 att ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränserna ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt. Sverige har anslutit sig till båda dessa konventioner.Trots detta fattar svenska myndigheter beslut om att beröva barn den ena föräldern genom att utvisa föräldrar till olika länder. Det är framför allt unga människor, asylsökande från olika länder, som träffats i Sverige som är föräldrar till dessa barn som alltså är födda i Sverige. Det är när den ena eller båda föräldrarna inte anses ha tillräckliga asylskäl som svenska myndigheter kan fatta och verkställa beslut som leder till att ett barn mot sin vilja skiljs från den ena föräldern. Ofta rör det sig om mycket små barn, ibland till och med ammande spädbarn. Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga statsrådet Barbro Holmberg vilka åtgärder hon avser att vidta för att svenska myndigheter ska garantera att även barn till asylsökande från skilda länder ska ha rätten till båda sina föräldrar i enlighet med Europakonventionen och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Interpellation 2003/04:427 av Nordmark, Gunnar (fp) barn till asylsökande som blir åtskilda från en av sina föräldrar

Video


Herr talman! Gunnar Nordmark har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska myndigheter ska garantera att även barn till asylsökande från skilda länder ska ha rätten till båda sina föräldrar i enlighet med Europakonventionen och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
En vägledande princip är att undvika alla åtgärder som leder till att barn skiljs från sina föräldrar. Barnkonventionen innebär dock inte något förbud mot avvisning ur landet även om detta skulle leda till en familjesplittring (prop. 1996/97:25 s. 230 f.). Inte heller artikel 8 i Europakonventionen om respekt för privat- och familjeliv förbjuder en sådan splittring, om återförening bedöms kunna ske i hemlandet. Detta följer också av den praxis som har utvecklats vid Europadomstolen.  
Om den ena föräldern beviljas uppehållstillstånd i Sverige får även övriga familjemedlemmar uppehållstillstånd i Sverige. Uppehållstillstånd kan i en sådan situation medges på grund av skyddsbehov eller anknytningsskäl. Även om huvudregeln är att en ansökan om familjeåterförening ska lämnas in vid svensk beskickning i hemlandet behöver en person i en familjekonstellation där alla befinner sig i Sverige inte i normalfallet åka hem för en sådan ansökan. 
Det kan i vissa fall uppstå en situation där båda föräldrarna saknar grund för uppehållstillstånd och har olika medborgarskap. De kan därför i sista hand komma att avvisas till olika länder trots att grundprincipen inom utlänningsrätten är att kärnfamiljen ska hållas samman. Den som har vårdnaden om barnet får då ta med sig barnet, och den andra föräldern får söka familjeåterförening till det land som vårdnadshavaren och barnet åkte till. Skyldigheten att respektera rätten till familjeliv åvilar i första hand föräldrarnas hemländer.
Denna praxis uppfyller kraven i utlänningslagen, Europakonventionen och barnkonventionen. Jag avser inte att vidta några ytterligare åtgärder.



Herr talman! Jag ber att få tacka migrationsministern för svaret. Det vi talar om här är ju personer som av olika skäl sökt sig till Sverige. De söker uppehållstillstånd. De söker asyl. De träffar personer av motsatt kön som befinner sig i samma situation. Man blir kär. Man inleder ett förhållande. Förhållandet resulterar i ett barn.
I ett antal av de här fallen, det kan jag erkänna, uppfyller varken den ena eller den andra föräldern formellt sett skälen för att få stanna i Sverige. Så långt är ministern och jag överens. Om de här skälen inte skulle föreligga och man väljer att verkställa en utvisning är vi också överens om att skyldigheten att se till att värna och hålla ihop familjen ytterst åvilar det mottagande landet eller det land familjen utvisas till.
Men det här handlar om det ansvar som svenska myndigheter har när länder som man funderar på att utvisa till inte är beredda att ta detta ansvar. Vi kan i den här situationen inte göra likt Pontius Pilatus, två våra händer. När det gäller barn som är födda i Sverige och där svenska myndigheter fattar beslut om att man ska skilja ett barn från den ena föräldern - och det här rör sig i många fall om mycket små barn - måste man ju när man fattar beslutet att utvisa till olika länder vara mycket säker på att familjen återförenas. Det kan man inte vara i alla fall. Det är det jag vill fokusera på, alltså det ansvar som svenska myndigheter har för att familjerna ska kunna återförenas och att man ser till att svenska myndigheter lever upp till detta ansvar.



Herr talman! Låt oss alla som vid den här sena timmen är i riksdagens kammare tänka oss ett antal barn, fem sex syskon. Vi tänker oss att det här inte är några glada, lekande barn, som man så gärna vill tänka på, utan ledsna och svårt traumatiserade barn - de äldsta tvingas under vissa tider ligga på psykiatriska avdelningar på sjukhus där man tvingas behandla de trauman de har på grund av tidiga erfarenheter i livet såväl som sådant som har hänt dit man senare har kommit. 
Tänk er nu att de här barnen måste ta hand om varandra därför att deras föräldrar av olika skäl känt sig tvingade att gömma sig. Tänk er nu att det ligger ett hot över de här barnen att utvisas till ett land, Tyskland, där de inte har några anhöriga, där de inte har någon alls att komma till. Tänk er att de är på väg att utvisas utan de föräldrar som gömmer sig i Sverige. 
Tänk er nu att det här är just Sverige och att det här är just 2004 och inte någon skräckhistoria från förr. Det här är ingen uppdiktad historia. Det här är ett fall som har funnits med i debatten den senaste veckan. Det är ett fall där nu inhibition råder, men det är ett fall som visar på grava brister i asylsystemet och hur barn behandlas.
Det här är Gunnar Nordmarks viktiga interpellation, och jag vill inte tynga ministerns svar med några längre frågor utan nöjer mig med att ställa en fråga som hon kan välja att besvara med ett ja eller ett nej.
När man ser ett sådant här fall, där föräldrar och barn ska skiljas åt och där Migrationsverket öppet talar om att man vill utnyttja barnen för att på det sättet locka fram föräldrarna - barnen ska vara någon sorts lockgodis för att få fram föräldrarna som känt sig tvingade att gömma sig - tycker ministern då att barnkonventionen har en tillräckligt stark ställning i svensk asylpraxis och i svensk utlänningslagstiftning?



Herr talman! Först och främst måste man slå fast att barn hör hemma hos sina föräldrar. Det är en grundläggande, vägledande princip för svensk familjepolitik. Det är också en vägledande princip för svensk asyl- och migrationspolitik. Det är också det som både barnkonventionen och Europakonventionen men också svensk utlänningslag slår fast. 
Vi ska göra allt vad vi kan för att inte barn ska skiljas från sina föräldrar. Vi måste undvika att familjer splittras. Därför har vi också, precis som jag sade inledningsvis, regler som så att säga speglar principen att om en person får uppehållstillstånd i Sverige så har familjen rätt att komma till Sverige. De speglar hela den principen.
Men det är inte den enda principen i svensk migrationspolitik. Vi har också någonting som vi tillsammans har kommit överens om i riksdagen, nämligen reglerad invandring. Då kan det uppstå just sådana fall som Gunnar Nordmark tar upp, nämligen två asylsökande som kommer till Sverige och som kanske träffas här eller har träffats tidigare men där ingen av dem egentligen har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Då är frågan: Vilket land har ansvar för att familjesplittring inte ska ske? Där är principen naturligtvis att det är det land som vederbörande hör hemma i. Det är hemlandet, och man ska kunna återförenas där.
Principen är viktig, men däremot innebär den naturligtvis inte att det inte kan vara oerhört svårt i enskilda fall, till exempel för enskilda individer som har förberett en bosättning här. Men när det gäller sådana fall som Gunnar Nordmark tar upp, nämligen att man inte har asylskäl men inte kan återvända av annat skäl, måste myndigheterna ta hänsyn till att det inte går att verkställa.
Det är viktigt att diskutera att principerna ligger fast, men sedan måste vi se till att principerna tillämpas på ett humant sätt i de enskilda ärendena. Det är ofta oerhört svåra förhållanden som många människor kommer från.



Herr talman! Principer är oftast bra tills de kolliderar med en obehaglig verklighet. I de fallen är det naturligt att ta sin utgångspunkt i vad som är bäst och gagnar de enskilda individerna mest.
Både migrationsministern och jag har talat om barn som i nästan samtliga fall är födda i Sverige. Man har då gjort bedömningen att föräldrarna inte har rätt att stanna, men det är uppenbart att en utvisning av den ena föräldern och barnet kommer att leda till att familjen splittras. Det land de återvänder till kommer inte att leva upp till barnkonventionen och Europakonventionen, hur gärna vi än vill - det vill säga inte tillåta att familjen återförenas. Då ligger ett särskilt stort ansvar på Sverige och svenska myndigheter att se till att familjen kan fortsätta att fungera som familj.
Det finns ett antal exempel på att denna hänsyn inte tas. Tyvärr, som alltför ofta gäller i svensk migrationspolitik, kommer människor i kläm mellan det regelverk och de principer vi har ställt upp. Just de fall med mycket små barn, i många fall spädbarn, som skiljs från den ena av föräldrarna, och där det inte går att garantera att familjen kan återförenas i ett tredjeland, är särskilt ömmande.



Herr talman! Tack till Gunnar Nordmark som har skrivit interpellationen som har föranlett debatten i dag.
Jag konfronterade i mitt inlägg migrationsministern med en del av verkligheten. Det gäller ett fall som är typiskt för vilken attityd som finns inom utlänningsmyndigheterna och bland dem som har att uttolka vår lagstiftning när det handlar om barn men som också visar på hur utlänningsmyndigheterna tänjer på gränserna och går ett steg längre än vad man tidigare gjort vid behandling av asylsökande barn. Jag ställde en fråga som ministern hade kunnat besvara med ett ja eller nej, men hon valde att inte svara alls. Jag ställde frågan om hon utifrån detta ser att barnkonventionen i dag har en tillräckligt stark ställning i asylhanteringen och utlänningslagstiftningen.
Om ministern har tid och möjlighet att svara i sitt nästa inlägg får jag ändå ställa följdfrågorna.
Om ministern svarar ja på frågan, det vill säga om ministern menar att barnkonventionen i dag har en tillräckligt stark ställning i svensk asylhandläggning och i utlänningslagstiftningen, ska det tolkas som att det är rätt och rimligt att utvisa barn utan deras föräldrar, att skapa situationer där stora syskon med flera år kvar till myndighetsåldern och med psykiska besvär beroende på trauman får bli familjeförsörjare och ta hand om sina småsyskon?
Om ministern svarar nej på frågan, att det finns en del saker som åtminstone indikerar att barnkonventionen i dag inte har en tillräckligt stark ställning, vad avser ministern att göra för att förändra den situationen?



Herr talman! Eftersom jag inte hann svara på den frågan i förra omgången börjar jag där.
På frågan om barnkonventionen har en tillräckligt stark ställning går det att svara både ja och nej.
Ja, barnkonventionen har en mycket stark ställning i dagens asyl- och migrationspolitik. Men det är en ständig process. Vi får aldrig någonsin slå oss till ro och säga att allt vi har gjort är tillräckligt. Vi har gjort mycket i Sverige. Vi har gjort mycket mer än de allra flesta andra länder när det gäller att implementera barnkonventionen, både i lagstiftning och i tillämpning. Vi håller fortfarande på med att ständigt också förbättra möjligheterna för barn att komma till sin rätt i asylprocessen. 
Jag ska bara nämna några exempel på vad som har gjorts. Sverige är ett av de absolut få länderna som har skrivit in barnets bästa i utlänningslagen. Det finns inte i andra länder. Det gör att vi individualiserar. Vi ser barnen i asylprocessen. I vissa andra länder registreras inte ens barn som asylsökande. De är så att säga bihang till föräldrarna, till fadern ibland - ibland registreras inte ens kvinnor - som då är den asylsökande. Vi har ett fokus på barn. Portalparagrafen innebär att man beaktar barns bästa i alla led av asylprocessen, både i mottagandet, i utredningarna och i besluten. Men också i fall av avvisning av ett barn eller en barnfamilj måste man ta ställning till vad som kan vara bäst för barnet i den situationen. Det här betyder naturligtvis inte att enbart det faktum att man är barn gör att man får stanna i Sverige. Så långt går inte tolkningen av barnkonventionen.
Jag sade också att det återstår mycket att göra och att mycket är på gång. Bland annat håller Migrationsverket på att arbeta med att förbättra asylutredningarna när det gäller barn i asylprocessen. Där tror jag att det finns mycket att göra, att verkligen se till att utreda barns egna asylskäl. Vi har kommit en bra bit på väg, men jag tror också att vi har en bra bit att gå. Vi måste höra barn i asylprocessen, och vi måste se barns egna asylskäl. Precis som vi nu talar om att kvinnor kan förföljas på ett särskilt sätt måste vi också se att förföljelse av barn kan se annorlunda ut och föra in och utveckla det i asylprocessen.
Det var några saker som jag menar är på gång och några som är gjorda. Jag menar att vi har gjort mycket när det gäller barn. Men vi kommer aldrig riktigt ända fram på det sättet att vi blir färdiga med den saken. Det är något som ständigt måste utvecklas.



Herr talman! Jag vill dels tacka Gustav Fridolin som har sekunderat mig i debatten, dels tacka migrationsministern, som förvisso har ett av de mer otacksamma jobben i landet. Det är svårt att hantera asylärenden, och det är svårt med de ideal och värderingar vi har att också anpassa dem till verkligheten.
Jag kan hålla med migrationsministern om att vi är bäst i klassen i många fall i flyktingpolitiken när det gäller att tillämpa barnkonventionen. Det tråkiga är att vi tyvärr i frågan inte går i en speciellt bra klass. Det ställer till lite problem. Jag tycker ändå att det är bra att både Gustav Fridolin och migrationsministern är överens med mig om att vi inte har gjort nog när det gäller barnkonventionens ställning i den svenska migrationspolitiken.
Jag tycker också att det är viktigt att vi i riksdagen, både riksdagsledamöter och också ministrar, tittar på hur de lagar som vi stiftar och de propositioner som regeringen lägger fram tillämpas i verkligheten. Vi behöver inte vara jurister till professionen för att se att de avsikter vi hade ibland inte verkställs. Om det är så måste vi tänka ytterligare ett varv. Då måste vi bli ännu bättre på att precisera hur vi skapar en politik där barnkonventionen väger tyngre och vi i större utsträckning tar hänsyn till barns rättigheter än vad som görs i dag.



Herr talman! Jag tycker att vi går i en väldigt bra klass. Jag tycker också att vi är ganska bra när det gäller barn. Det måste jag ändå säga i det här sammanhanget.
Vi kan vara helt överens om att vi inte har nått fram tillräckligt, och det måste vi naturligtvis fortsätta att arbeta med. Det är också någonting som vi fortsätter att arbeta med. Det är bland annat just det som Gunnar Nordmark efterlyser, nämligen en översyn av hur lagarna tillämpas. Den parlamentariska kommitté som jag nämnde tidigare ska också se över just hur portalparagrafen om barnens bästa tillämpats i svensk lagstiftning.
Inom kort kommer vi alltså att få en ganska fullödig genomgång av den här saken, och sedan får vi ha en vidare diskussion i kammaren om huruvida det kommer att innebära förändringar av reglerna.
