den 27 aprilInterpellation 2004/05:557 av Anita Sidén (m) till justitieminister Thomas Bodström om barn som bevittnar misshandel<a name="Temp"></a>Varje år misshandlas tiotusentals kvinnor i Sverige av en anhörig i hemmet, det är en fruktansvärt hög siffra. Vad som är lika illa är att mer än 100 000 barn varje år tvingas bevittna hur deras mamma blir slagen enligt uppgifter från Socialstyrelsen. Att bevittna våld mellan de personer som barnet är beroende av kan vara svårare än att själv bli misshandlad eftersom de inte kan förstå det och känner ångest för att de inte kan stoppa det. Det gör barnen till offer på samma sätt som den misshandlade. Ett barn i en familj där hot och våld närsomhelst kan förekomma lever i ett förhöjt spänningstillstånd som är oerhört pressande. Hemmet som ska ge trygghet blir i stället en plats som skapar ångest och rädsla för vad som kan hända. Polisen har en skyldighet att rapportera barns närvaro vid brottsplatsen. I en undersökning från Rädda Barnen framkommer det dock att endast 20 av 72 barn kom till socialtjänstens kännedom. Rapportering och uppföljning kring barnen är inte acceptabel. Varför det blir så har flera orsaker, men det hjälper inte att peka finger utan man måste se till att utveckla rutinerna så att det inte upprepas. För att samhället ska kunna hjälpa barnen måste deras närvaro vid brottet rapporteras. När barn blir vittnen till att en förälder misshandlar sin partner ska de enligt socialtjänstlagen behandlas som offer. Men det sker inte i den omfattning det borde och stödet till dem är otillräckligt. Barnens utsatta situation i familjevåldssituationer måste uppmärksammas bättre. Att ge barnen, som vittnen, rätt till brottsskadeersättning är att gå en omväg. Ett bättre sätt är att kriminalisera att ett barn tvingas bevittna när en förälder slår den andre så att även barnet blir målsägande. Det gör även barnet till en tydlig part i rättsprocessen med rätt till skadestånd och brottsskadeersättning. Då kan det garanteras att barnet får den uppmärksamhet deras situation kräver och förtjänar. Straffen för brott mot barn och kvinnor bör ses över och hela straffskalan måste tillämpas. I dag hamnar många straff på den nedre delen av skalan. Normalfallet borde vara att majoriteten av straffen befinner sig i mitten av skalan för att ge utrymme att straffa lindrigare eller hårdare ifall brottet anses som grovt. Samhället måste ge tydliga signaler om att våld, framför allt mot kvinnor inte accepteras. Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel. Även straffen för kvinnofridskränkning måste ses över. I dag sträcker sig straffskalan mellan sex månader och sex år @ den genomsnittliga strafftiden är bara 15 månader. Brottsligheten kan drabba alla men det är särskilt allvarligt när barn blir brottsoffer, direkt eller indirekt. Därför bör det i större utsträckning vara en försvårande omständighet när en kvinna utsätts för misshandel och kränkning i barnens åsyn. Mina frågor till justitieministern är följande: 1.	Vad avser justitieministern att göra för att förbättra polisens rapportering om barns närvaro på brottsplatsen för familjevåld?2.	Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att kriminalisera den som tvingar barn att bevittna familjevåld?3.	Vilka åtgärder avser justitieministern att vidt<a name="PassTempLäge"></a>a för att en större del av straffskalan ska användas i samband med brott som drabbar barn och kvinnor?

Interpellation 2004/05:557 av Sidén, Anita (m) barn som bevittnar misshandel