Åtgärder mot jämviktsarbetslösheten

Fru talman! Bo Bernhardsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att få ned jämviktsarbetslösheten och förbättra matchningseffektiviteten på den svenska arbetsmarknaden. Nivån på jämviktsarbetslösheten bestäms framför allt av de institutioner och regelverk som omgärdar arbetsmarknaden. För att minska jämviktsarbetslösheten är det centralt att skatte- och socialförsäkringssystemet ger tydliga drivkrafter att arbeta, att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken rustar människor för jobb samt att det finns ett väl fungerade företagsklimat. Vidare är det viktigt med en väl fungerade lönebildning. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 genomfört omfattande åtgärder för att minska jämviktsarbetslösheten och förbättra matchningseffektiviteten. Viktiga reformer har varit jobbskatteavdraget och att återupprätta arbetslinjen i socialförsäkringssystemen. Vi har också reformerat arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Åtgärder har också vidtagits för att stimulera efterfrågan för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb. Trots den utdragna lågkonjunkturen har utanförskapet minskat och sysselsättningsgraden ökat i de allra flesta åldersgrupper jämfört med 2006. Det är tydliga indikationer på att den förda politiken har verkat i rätt riktning. Bedömningen att regeringens politik leder till en högre varaktig sysselsättning och en lägre jämviktsarbetslöshet delas av bland annat OECD, Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Arbetet med att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt fortsätter på bred front. Bland annat för vi sedan 2011 samtal med parterna för att öppna nya vägar in på arbetsmarknaden och göra den mer flexibel.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Ett skäl till min interpellation är att Riksbanken i sin penningpolitiska rapport uttryckte oro för att matchningen fungerar sämre. Man ser sådana tendenser. Man skrev i rapporten att det enligt Riksbanken i dag finns tecken på en försämrad matchning på den svenska arbetsmarknaden, vilket driver upp jämviktsarbetslösheten. Man påpekar att det tar lång tid att para ihop lediga jobb och arbetslösa, varpå arbetslösheten riskerar att bita sig fast. Det är några meningar som är hämtade ur den penningpolitiska rapporten, och det är ett skäl till att jag ställde interpellationen. Ett annat skäl är att Anders Borg och jag för snart ett år sedan hade en diskussion i kammaren om restaurangmomsen. Där påpekade jag - klokt nog, vill jag påstå - att det om man vill stimulera sysselsättningen finns mycket bättre sätt. När det gäller den sänkta restaurangmomsen kostar nämligen, enligt Finanspolitiska rådets rapport, varje nytt jobb fem miljoner. Det innebär att pengarna för ett jobb som stimuleras fram på det sättet i stället skulle kunna räcka till tio jobb i sjukvården eller skolan - ja, mer än det egentligen. Borg svarade när vi hade denna interpellationsdebatt så här: Den direkta sysselsättningseffekten om man ökar de offentliga utgifterna är obefintlig. Eftersom det inte hänt något på utbudssidan måste motsvarande justeringar ske via räntepolitiken. Det var alltså ett väldigt uppgivet resonemang. Det Anders Borg säger är att man egentligen inte kan göra någonting, för om man gör sysselsättningsstimulerande insatser genom att till exempel öka antalet anställda i sjukvården kommer Riksbanken att behöva höja räntan därför att det inte har hänt något på utbudssidan. Det som skulle ha hänt på utbudssidan är dock det Anders Borg borde ha gjort för att se till att matchningen fungerar bättre så att man kan trycka ned jämviktsarbetslösheten. Det är det som borde ha hänt. När Borg gör detta konstaterande är det alltså i själva verket så att det är han själv som inte har gjort rätt insatser på utbudssidan. Det är en form av självkritik, skulle jag vilja påstå. Det Anders Borg har gjort under de år han har varit finansminister vill jag påstå i princip är att han har lagt ned eller är på väg att lägga ned den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det Borg säger är att han i stället ska stimulera fram jobben genom att sänka löner. Det är en lönesänkningslinje. Det är ingen arbetslinje; det är en lönesänkningslinje. Genom jobbskatteavdrag, genom att försämra för arbetslösa och sjuka och genom att försämra socialförsäkringarna tänker han sig att man ska ha bättre incitament att ta jobb. Det handlar då om att ta jobb långsiktigt till ett lägre pris, det vill säga sänka sin lön. Det är Borgs sysselsättningspolitik. När det däremot gäller den viktiga matchningen på utbudssidan, som handlar om att bygga bort flaskhalsarna på arbetsmarknaden och se till att människor har kompetens att ta de jobb som bjuds ut, har Anders Borg inte skött sina uppgifter. Det är en lönesänkningslinje, ingen arbetslinje, Anders Borg.

Fru talman! Jag tackar Bo Bernhardsson för att han har ställt interpellationen, eftersom det är viktigt att vi diskuterar arbetslösheten, jämviktsarbetslösheten, efterfrågestimulans och vad regeringen skulle kunna göra. Jag har begärt ordet eftersom jag har ställt en interpellation till Anders Borg som just handlar om den misslyckade ekonomiska politiken, vilken jag satte ihop med den misslyckade arbetslöshetspolitiken. Nu visar det sig att Anders Borg tycker att arbetet är så fördelat att han inte ska svara på denna interpellation. Jag passar nu på att ställa dessa frågor i alla fall, eftersom det är Anders Borg som styr på vilket sätt vi ska stimulera efterfrågan och på vilket sätt vi ska ha en trygghet när vi blir arbetslösa och så vidare. De frågor jag har ställt till Anders Borg och som han inte vill svara på är: Vad tänker finansministern göra för att arbetslösheten ska sjunka och inte öka i Sverige? Vad tänker finansministern göra för att stärka ersättningarna vid arbetslöshet? Vad tänker finansministern göra för att hålla uppe köpkraften i tider av massarbetslöshet? Det är de frågor jag har ställt till Anders Borg och som han har hänvisat till Hillevi Engström. Sverige har en mycket hög arbetslöshet om man jämför med resten av EU. Sverige ligger tolva i den ligan. Jag vet att Anders Borg brukar hävda att vi har lyckats bra under kristiden, men det visar sig att elva länder inom EU är betydligt bättre än Sverige när det gäller arbetslöshet. Österrike, Tyskland, Luxemburg, Holland, Malta, Rumänien, Tjeckien, Danmark, Storbritannien, Finland och Belgien ligger bättre till än vad Sverige gör i EU:s arbetslöshetsstatistik för 2012. Så kan vi inte ha det. Det är klart att vi ska försöka vara bland de bättre, varför inte bäst, i EU på att bekämpa arbetslösheten. Det är bra för människorna, det är bra för ekonomin och det är bra för landet som helhet. Mina frågor till finansministern kvarstår. Vad tänker han göra för att arbetslösheten ska sjunka, inte öka? Vad tänker han göra med de arbetslösa? Tänker han höja ersättningarna vid arbetslöshet? Vad tänker han göra för att hålla uppe köpkraften?

Fru talman! Det är uppenbarligen något som inte fungerar på arbetsmarknaden när vi har en hög arbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som har ökat, och även ungdomsarbetslösheten har ökat, samtidigt som det finns arbetsgivare som söker folk och inte hittar rätt kompetens. I dag misslyckas i genomsnitt var femte rekrytering där arbetsgivarna söker arbetskraft men inte hittar rätt kompetens. Det är ganska enkelt att komma fram till slutsatsen att en hel del av de arbetslösa behöver mer utbildning för att kunna ta de jobb som finns. När man talar om arbetsmarknadspolitik eller jobbpolitik talar man ofta mycket om att skapa nya jobb. Det är naturligtvis väldigt viktigt, men lika viktigt är att se till att arbetskraften har den kompetens som krävs för att ta de här jobben. Det gäller att rusta ungdomar, och inte minst de arbetslösa, för framtidens arbetsmarknad. Det är den enda långsiktiga vägen ut ur arbetslösheten. Det är också mycket bra för att slippa en arbetsmarknad som går mot lönedumpning. Har arbetskraften kompetens kan man också kräva bra löner och bra arbetsvillkor. Det är någonting som vi här i Sverige kan konkurrera med. Vi kan aldrig konkurrera med de riktiga låglöneländerna, och det vill vi inte heller. Vi vill inte ha ett sådant samhälle. Därför ställer jag mig mycket frågande till att regeringen fortsätter med dagens åtgärder i jobbpolitiken eftersom de uppenbarligen inte fungerar. Arbetslösheten sjunker ju inte. Den ökar, och vi har inte folk till de jobb som ändå finns. Jag skulle önska att man satsade mer på en aktiv arbetsmarknadspolitik där fokus är att stärka kompetensen hos arbetskraften och inte på dagens politik som egentligen är en straffpolitik där man straffas för att man är arbetslös. Efter 450 dagar som arbetslös hamnar man i fas 3. De flesta som befinner sig där upplever det som ett straff. Det finns en del arbetsuppgifter där som upplevs som utvecklande. Det ska jag inte förneka. Det finns en stor variation, men den usla ersättningen är genomgående. Den är 65 procent av a-kassan eller försörjningsstöd, det man även kallar socialbidrag. Fas 3 är nu den största arbetsgivaren. Så mycket har det här projektet vuxit. Det som skrämmer mig med fas 3 är att det blir allt svårare att kombinera med utbildning och jobbsökande. Nu har man utökat arbetstiden från 32 timmar i veckan till 40 timmar i veckan då man ska vara på plats hos sin fas 3-anordnare. Det är inte självklart att man har rätt att söka jobb eller delta i utbildningar som skulle kunna öka chansen att få jobb under den tiden. Det är ett av många systemfel. Jag tycker att det är vansinnigt att det här projektet går vidare trots att det inte leder till jobb. Det är väldigt få som går från fas 3 vidare till jobb, och det är förnedrande för dem som drabbas av det. Ett annat systemfel är att Arbetsförmedlingen har ett mycket snålt tilltaget utrymme när det gäller vad man får hjälpa de arbetssökande med. Det leder till att de skickar tillbaka 18 miljarder kronor till statskassan varje år eftersom man inte kan utnyttja resurserna, och samtidigt finns det arbetslösa som inget hellre vill än att få en utbildning som skulle öka deras chans att få jobb. Det finns mycket att göra på det här området, och tyvärr händer för lite.

Fru talman! Nu har vi förstått hur den socialdemokratiska valrörelsen ska gå till. Sverige är alltså det land i Europa som har drabbats värst av krisen och där allting har fallit samman, där arbetslösheten är jättehög, där den sociala otryggheten har ökat, där orättvisorna galopperar och där de offentliga finanserna är sönderkörda, men detta är ju inte sant. På fredag morgon åker jag till informella Ekofin. Jag kommer att träffa 26 andra medlemsländer. Bilden är inte att Sverige är krislandet här. Det räcker med att ha en elementär bild av hur utvecklingen har sett ut. Arbetslösheten i Sverige har ökat mindre än i de allra flesta europeiska länderna. Det är 18 länder som har haft en större uppgång av arbetslösheten sedan krisen började. Vi har ett arbetskraftsdeltagande som är högst i Europa. Det har minskat i många andra länder. Vi har ett arbetskraftsdeltagande för kvinnor som står ut i särklass. Vi har en sysselsättning som har ökat med 200 000 sedan regeringen tillträdde. Det finns enstaka länder, som Luxemburg, som har klarat detta bättre. Under de här åren har vi haft en reallöneökning som knappast något annat land kan uppvisa. Vi har inte dumpat löner i Sverige, utan vi har erbjudit människor bra disponibelinkomstökningar under krisen, medan man i andra länder har fått spänna åt bältet, dra ned konsumtionen och säga upp folk i detaljhandeln. De länder som Socialdemokraterna nu gör till idealet är länder där man under de kommande decennierna ska betala av de skulder man har byggt upp under den här krisen. Ett land som Tyskland har motsvarande nästan 1 000 miljarder svenska kronor i högre skuldsättning än Sverige om man ser det som andel av bnp. De har alltså 80 procents skuld. Jag tycker att det vore ärligt om Socialdemokraterna sade att det är det som är den socialdemokratiska politiken, det vill säga att man dra upp skuldsättningen i Sverige och därmed driva fram den politik vi nu ser i de här länderna. Enligt EU-kommissionen kommer arbetslösheten att öka i både eurozonen och EU under de kommande åren. I de tiderna anser uppenbarligen Socialdemokraterna att man ska föra en politik som leder till stora åtstramningar genom momshöjningar. Vad är det som bestämmer jämviktsarbetslöshet? Jo, det är hur mycket det lönar sig att arbeta, hur man sätter lönerna, hur flexibel arbetsmarknaden är och hur bra utbildningssystemet fungerar. Det är nyckelfrågorna enligt alla dem som studerar jämviktsarbetslöshet. Då är det rätt uppenbart att jobbskatteavdrag, arbetslinje, a-kassa och reformer i sjukförsäkringen är viktigt för att man ska få ett ökat arbetsutbud och en bättre fungerande arbetsmarknad. Vi behöver mer konkurrens i ekonomin så att vi därigenom får en bättre fungerande arbetsmarknad. Man ska avreglera och öppna för konkurrens, inte stänga och sluta. Vi behöver en ansvarsfull lönebildning med flexibla kollektivavtal som gör att människor kommer in på arbetsmarknaden. Sådant är viktigt. Vi måste ha ett utbildningssystem som prioriterar kunskap. Sanningen är att Socialdemokraterna har sagt nej till nästan alla de reformer som har sänkt jämviktsarbetslösheten i Sverige enligt KI, Finanspolitiska rådet och Riksbanken. Och vad värre är: Man har i många fall inte bara sagt nej till dem, utan man tänker gå tillbaka och höja jämviktsarbetslösheten så att fler människor varaktigt hamnar i socialt utanförskap. Låt oss komma ihåg vad som sades här i kammaren när vi diskuterade budgetpolitiken. Då var det Socialdemokraternas hållning att regeringen gjorde för mycket. Vi skulle upprätthålla enprocentsmålet varje år och strama åt i nedgångstider. I perioder med svag efterfrågan skulle man skära ned satsningarna. Regeringen tog i för mycket. Jag delar inte den socialdemokratiska hållningen på den punkten. Vi ska tillföra energi och efterfrågan. Vi ska säkra att vi kan lägga en expansiv budget 2013, 2014 och 2015. Det är en politik som, tillsammans med strukturreformer, sänker arbetslösheten.

Fru talman! Anders Borg säger att Sverige inte är krislandet och tar det till intäkt för att vår kritik skulle vara felaktig. Det är ju precis tvärtom. Just därför att Sverige inte är krislandet måste vi naturligtvis kunna prestera mycket bättre när det gäller jobb och att matcha arbetskraft. Vi har resurser som krisländerna har svårt att uppbringa. Men i stället för att göra det som Anders Borg borde göra har han öst ut miljarder på ineffektiva och till och med, tror jag, motverkande åtgärder som har förstärkt krisen. Alternativet till att lägga pengarna på en sänkt restaurangmoms hade varit att låta pengarna vara kvar i den offentliga sektorn för att kunna anställa lärare och sköterskor och skapa jobb. Sverige är inte krislandet, och det är just därför som vi har helt andra förutsättningar att prestera på sysselsättningsområdet. Vi har hamnat i en situation som jag påstår är ganska unik om man ser det i ett historiskt perspektiv. Om jag nu inte minns fel är det 15 länder - eller om det är 16; det är osäkert - som har bättre siffror och slår oss när det gäller arbetslöshet. Från att ha varit ett land i ledande position i Europa har vi alltså halkat långt ned. Det hade vi inte behövt göra just därför att vi inte är ett krisland som Portugal, Grekland och andra länder i Europa. När det gäller jämviktsarbetslösheten har jag hört Anders Borg säga flera gånger i den här kammaren att det måste bli billigare att anställa. Det är liksom huvudbudskapet. I Lund har vi en moderatpolitiker som redan i valrörelsen 2006 sade ungefär samma sak fast lite mer drastiskt uttryckt, för han hade väl inte nåtts av beskedet att de nu skulle vara det nya arbetarpartiet. Han sade: Det krävs mer av låglönesektorer. Till exempel måste vi skapa sådana jobb där man står och packar kassar i snabbköpet för några tusen kronor i månaden. Borg uttrycker det inte lika drastiskt, men han har sagt flera gånger att det måste bli billigare att anställa. Men, Anders Borg, om logiken att ett land utvecklas genom att det ska bli billigare att anställa hade varit förhärskande under 1900-talet hade ju Sverige stått kvar på fläcken och stampat i Fattigsverige. Hela förutsättningen för ökad välfärd är att man kan betala bättre löner i de nya jobben och att man kan bära högre skatter, det vill säga högre välfärd som är skattefinansierad, med de nya jobben. Det är det som är utveckling, Anders Borg. Jag konstaterar att Anders Borg inte verkar ha lärt sig något av det som har hänt, utan huvudspåret är fortfarande att det måste bli billigare att anställa. Jämsides med det har man rustat ned den arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, skolpolitik och forskningspolitik som syftar till att just ta en annan väg framåt, nämligen att stärka och rusta arbetskraften, att vi ska vara kunnigare och ska kunna bära både högre löner och högre skatter i de nya företagen. Det är det som är utveckling, Anders Borg. Vi hade ett seminarium i andrakammarsalen för en tid sedan om jobbskatteavdraget. Den ende som var okritiskt positiv var regeringens representant. Alla andra var tveksamma till vilken effekt det hade haft, för det är inte alls samma sak att öka utbudet av arbeten som att öka sysselsättningen, även om det naturligtvis finns ett visst samband. Om folk bjuder ut sig billigare är det inte säkert att det blir en massa nya jobb.

Fru talman! Först och främst pådyvlar Anders Borg oss synpunkter som vi inte har framfört. Han påstår att vi ska ut i valrörelsen och säga att svenska finanser är sönderkörda. Nej, men problemet med er politik är bara att ni har gjort fel fördelning. Ni har sänkt skatterna för dem som har det bäst på bekostnad av de sjuka och arbetslösa och på färre jobb i vården, skolan och äldreomsorgen. Frågorna kvarstår: Hur ska du göra för att sänka arbetslösheten, inte öka den? Hur ska du göra för att öka köpkraften? Och hur ska du göra med ersättningarna till de arbetslösa? Jag har inte fått svar på detta. Jag tror att 427 000 personer i det här landet inte håller med Anders Borg när han säger: Ja, men det har väl gått hyfsat för oss. Vi har ett väldigt stort matchningsproblem. Vi har en långtidsarbetslöshet som har tredubblats. Ungdomsarbetslösheten är 25 procent. Och ni har halverat komvux. Anders Borg säger: Vi satsar på utbildning. I själva verket har ni slaktat vårt utbildningssystem. Nu har ni lagt tillbaka bit för bit därför att ni har märkt att ni gjorde fel, och så kallar ni det enorma satsningar. Sämre och sämre skolresultat har det blivit i det här landet under er tid som regering. Ändå påstår du, Anders Borg, att ni satsar på skolan. Dessutom säger du, Anders Borg, att ni har skapat 200 000 nya jobb. Hur var det egentligen den där tiden efter er valvinst 2006? Då sade Anders Borg: Det kommer att ta två år innan vår politik börjar bita. Och det var precis under de där två åren som jobben kom. År 2007 tillkom 137 000 nya jobb, och i slutet av 2006 strömmade jobben till. Det var när er politik började bita som jobbstoppet kom, Anders Borg.

Fru talman! Det är två frågor som vi diskuterar här i dag. Den ena är arbetslösheten och den andra är att arbetsgivarna inte hittar folk. Det är ett allvarligt problem. Man har lyckats skapa arbetstillfällen, men det går inte att hitta folk med rätt kompetens. När det gäller jobbskatteavdraget kan man vid det här laget avskriva den insatsen som jobbskapande. Det har inte lett till nya jobb. Det har upplevts positivt för dem som har fått det, men det leder inte till nya jobb. När det gäller rekryteringsgapet, arbetsgivarna som inte får rätt arbetskraft, är det uppenbart vad som krävs, att de arbetslösa måste få en möjlighet att höja sin kompetens. Därför är det obegripligt att man har dragit ned på just de system som skulle kunna hjälpa de arbetslösa. I Malmö till exempel, som jag kommer från, har regeringens minskade anslag till komvux lett till att Malmö kommun har fått gå in och satsa, eftersom vi ser att det är så viktigt för våra arbetslösa i vår kommun. Men det tar ju pengar från välfärden, från skola, vård och omsorg, så det är en tuff utmaning för de kommuner som har detta problem. Samtidigt kan man se att det skapas många jobb i Malmö. Det är en tillväxtregion. Men det är många som bor i kranskommunerna runt Malmö som får jobben. De pendlar varje dag in till Malmö och jobbar, men Malmöborna har svårt att få jobben därför att de inte har rätt utbildning. Därför förstår jag inte varför regeringen inte helt enkelt satsar på en ordentlig utbildningspolitik och en ordentlig arbetsmarknadspolitik. När det gäller Arbetsförmedlingen skulle man kunna vidga fältet för vilka utbildningar Arbetsförmedlingen får erbjuda. I dag är det väldigt snålt tilltaget. Jag frågar helt enkelt finansministern: Varför fortsätter ni på det här spåret som inte fungerar? Och varför gör ni inte något åt rekryteringsgapet och satsar på utbildning?

Fru talman! Jag minns hösten 2006. Då var 260 000 personer arbetslösa i den kvarvarande bubblan av it-problematiken i ekonomin. Anders Borg och Moderaterna var ute på gator och torg och sade: Det är Socialdemokraternas fel och Socialdemokraternas ansvar! Nu skriver vi 2013 och 430 000 är arbetslösa. Då är det någon annans fel. Det är inte regeringens fel, utan det ligger någonstans ute i någon oro i världen. Anders Borg har inget ansvar. Socialdemokraterna bands vid allt ansvar när vi hade 260 000 arbetslösa, men Anders Borg skakar bara av sig ansvaret när vi har 430 000 arbetslösa. Man har genomfört en politik kliniskt som man har sagt ska leda till nya jobb. Men det är inte avsikten, fru talman. Avsikten är något annat, nämligen systemskiftet. Skattesänkningar med 120 miljarder har ökat arbetslösheten och dramatiskt även ökat klyftorna i vårt land. Sänkningen av arbetslöshetskassan skulle leda till nya jobb. Hungriga vargar jagar bättre, löd den primitiva retoriken. Nya människor bultar på socialkontorets port och säger: Det finns ingen arbetslöshetsförsäkring. För vår försörjning måste vi hemställa om bidrag från kommunen. Det bidragssamhälle som ni talade om har inte reducerats, Anders Borg. Det har tagit en ny skepnad i form av fattigdom i stället för försäkring. Jag ger dig chansen, Anders Borg, att berätta: Har regeringen under den massarbetslöshet ni administrerar någon plan eller tanke om när arbetslösheten ska reduceras för unga och för människor i allmänhet? Har ni någon tidsaspekt, Anders Borg? Det skulle vara utomordentligt intressant att höra. Precis som Bosse Bernhardsson sade nyss saknas all utvärdering av jobbskatteavdragets jobbskapande effekt. Jag var med på samma seminarium. Givetvis måste Finansdepartementets statssekreterare bära fram sanningen om 100 000 jobb. I så fall kostar varje jobb 1 miljon. I äldreomsorgen hade det varit tre undersköterskor. I skolan hade det varit åtminstone två lärare och mer därtill. De hade gjort nytta, det hade skapat jobb och det hade bidragit till en bättre välfärd. Anders Borg! Kan du i kammaren i dag ge oss besked. Har ni någon plan och något mål för hur ni ska bryta den accelererande arbetslösheten i vårt land?

Fru talman! Det är en viktig interpellationsdebatt vi har här i dag, och det också viktigt att göra klart vilken situation vi är i. Då är det bra att ha med sig en historiebeskrivning. Det är viktigt att förklara bakgrunden till var vi befinner oss och hur det ser ut. Låt oss börja med att rekapitulera hur det har sett ut det senaste decenniet. Vi har ju tvingats till rätt omfattande strukturella förändringar på svensk arbetsmarknad på grund av det stora utanförskap som fanns tidigare. Under Socialdemokraternas tid utförsäkrades 140 personer per dag till förtidspension och långtidssjukskrivning. Det var ett gigantiskt utanförskap. Det är viktigt att ha detta med sig, för är man beredd att ta itu med dessa utmaningar innebär det följdutmaningar. Det är klart att det hade varit bekvämt att strunta i detta faktum och i alla människor som befann sig i utanförskap, att glömma bort dem och inte över huvud taget reflektera över den stora smärta det innebär för dem att inte längre får vara med i samhället. Hade vi struntat i detta hade det varit enklare. Då hade vi sluppit ta hänsyn till många människor på arbetsmarknaden. Men denna regering har antagit utmaningen, tagit problemet på allvar och gjort ordentliga strukturella förändringar för att försöka få tillbaka människor till ett liv i innanförskap och arbete. Det för såklart med sig vissa andra problem. Det gör att det blir lite besvärligare att få människor som har stått länge utanför arbetsmarknaden i jobb. Det är lite större utmaningar med det. Gör man dessutom detta under en kris som är den värsta sedan depressionen på 30-talet innebär det ännu större utmaningar. Hur har det då gått? Finansministern redogjorde tydligt för det tidigare. Trots den gigantiska utmaningen att förändra situationen i Sverige under rådande kris har vi minskat utanförskapet. Vi har ökat det totala arbetskraftsdeltagandet, och vi har ökat sysselsättningsgraden i alla åldersgrupper. Ändå drömmer sig Socialdemokraterna tillbaka till en svunnen tid och den stora utmaning som vi faktiskt tagit itu med. Vad är det Socialdemokraterna vill? Vill de gå tillbaka och åter förflytta människor till ett utanförskap? Är det vad de föreslår? Vad är Socialdemokraternas förslag för att ta itu med de strukturella förändringar som har gjorts? Är det en tillbakagång, eller vad är Socialdemokraternas ambition? Det är svårt att utläsa.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på interpellationen. Det är ett svar som förtjänar att gås igenom ordentligt, och det tänker jag försöka göra. Finansministern förklarar att vissa saker måste fungera för att man ska klara att bekämpa arbetslösheten. Sedan räknar finansministern upp ett antal punkter. Men finansministern har uppenbarligen misslyckats eftersom arbetslösheten ökar och inte minskar. Tittar man på dessa punkter, som är rätt bra, kanske man förstår varför finansministern har misslyckats. Finansministern säger bland annat att institutioner och regelverk måste fungera bra. Då frågar jag: Tycker finansministern att Arbetsförmedlingen fungerar bra? Tycker finansministern att de regelverk som tvingar Arbetsförmedlingen att lämna tillbaka resurser som är tilldelade i budget och som behövs är bra? Finansministern säger att socialförsäkringssystemet ska ge tydliga drivkrafter till arbete. Ändå föreslår Moderaterna att man i arbetslöshetsförsäkringen ska kunna få ersättning fast man inte har arbetat. Man lägger fram förslag som närmast liknar medborgarlön. Man lämnar arbetslinjen. Ger de drivkrafter till arbete? Tycker finansministern att det är bra? Finansministern säger att utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ska rusta folk för jobb. Vi vet att den svenska skolan sjunker som en sten. Tycker finansministern att det är bra? Vad ska man säga om arbetsmarknadspolitiken? Matchningen har beskrivits här. Näringslivet skriker efter folk, men de är inte rätt utbildade och kan inte anställas. Var femte rekrytering misslyckas. Man får tacka nej till order. Tycker finansministern att det är bra? Finansministern räknar också upp fungerande företagsklimat. Det är bara att fråga företagen om de är nöjda med finansministerns politik, och när man talar med företagen är det tydligt att det är de inte. Som sista punkt nämner finansministern en väl fungerande lönebildning. Har vi en hyfsat fungerande lönebildning här i landet, fru talman, är det trots regeringens politik, inte tack vare, som arbetsmarknadens parter fortfarande fungerar rimligt. De punkter som finansministern har räknat upp i sitt svar är en mycket bra förklaring till varför finansministern har misslyckats med sin politik. Inte en enda av dessa punkter, som finansministern själv beskriver som avgörande för att lyckas, har man lyckats med. Därför, fru talman, är det inte konstigt att Sverige ligger så dåligt till i jämförelse med jämförbara länder i EU. Därför är det inte konstigt att arbetslösheten stiger. Om man ska lyckas med detta måste man - där har finansministern faktiskt rätt - lyckas på den här punkten. Men om man misslyckas med Arbetsförmedlingen, skolan, socialförsäkringssystemet och ett väl fungerande företagsklimat, då är det klart att man inte kan lyckas pressa tillbaka arbetslösheten.

Fru talman! Jag tror att det är många som tittar på den här debatten på tv, och jag tror att många av dem tar sig för pannan när de hör Socialdemokraternas beskrivning av Sveriges situation ekonomiskt och på arbetsmarknaden, att den på något sätt skulle vara sämst i Europa, att den skulle vara mycket dålig i ett europeiskt sammanhang. Var och en som följer nyhetssändningarna inser att det är en oriktig beskrivning. Den fråga som Bo Bernhardsson har tagit upp gäller jämviktsarbetslösheten, en långsiktig nivå för arbetslösheten. Men när det ordet väl är sagt hör man från Socialdemokraterna här att det gemensamma budskapet är kortsiktiga åtgärder. Bo Bernhardsson säger till exempel att vi ska kunna prestera mer därför att vi har lägre skuldsättning än andra europeiska länder och att vi har resurser. Ja, det är ett annat uttryck för att vi ska låna upp mer. Vi ska öka upplåningen för att öka utgifterna kortsiktigt för att i bästa fall hålla uppe arbetslösheten. Men om man skulle driva en så enkel stabiliseringspolitik skulle - till skillnad mot på Keynes tid - en väldigt stor del av de resurserna hamna utomlands. I dag är Sverige en öppen ekonomi, och det innebär bland annat att den här typen av åtgärder är mycket svåra att få effektivitet i. Det görs en del påståenden. Jag blir väldigt förvånad över att Bo Bernhardsson, som ändå är en intellektuell person och har haft ett sådant yrke, på något sätt längtar tillbaka till den skolpolitik som har drivits här i landet och som hade en fluminriktning och inte en kunskapsinriktning. Det förvånar mig, Bo Bernhardsson, att du kan stå för den linjen. Jag trodde mer om dig. I dag, fru talman, har regeringen dessutom annonserat att det i vårpropositionen kommer 7 000 platser i yrkesvux, 1 400 högskoleplatser och 4 000 Amspraktikplatser - 3 miljarder över två år. När regeringen vidtar åtgärder mot arbetslösheten gör regeringen inte bara så som i den ungdomsgaranti som ni har beslutat om på er kongress - kastar fram pengarna - utan den försöker faktiskt se till att öronmärka dem för utbildningsinsatser till de här personerna. Jag tycker att det är värt att påminna om den ungdomsgaranti som Socialdemokraterna beslöt om på sin kongress. Det är nämligen pengar rakt ut - det finns ingenting sagt om hur de pengarna ska användas. Vi ser Göran Persson 2.0. Det är massor med pengar ut och ingen kontroll på vad de ska används till. Blir det bara förvaring? Ja, sannolikt. Jag är emot det. Monica Green säger att de här skattesänkningarna är helt fel. Men, förlåt, jobbskatteavdraget har gått till låg- och medelinkomsttagare. Dess värre är kvinnor än så länge överrepresenterade i dessa inkomstgrupper. Det ska vi ändra på med jämställdhetspolitik och ekonomisk politik. Men i dag är det så och har varit så. Det innebär att de här skattesänkningarna inte bara går till låg- och medelinkomsttagare utan i oproportionerligt stor utsträckning även går till kvinnor. Det är Monica Green och Socialdemokraterna emot. Det är vi däremot för.

Fru talman! Socialdemokraternas uppfattning är att Sverige ligger dåligt till jämfört med övriga Europa, att Sverige är ett krisland med stora bekymmer och har mycket att lära av hur väl politiken har fungerat i andra länder. Det är en beskrivning av verkligheten som är mycket apart, när man ser på hur debatten går i övriga Europa. Sverige tillhör de länder som har haft högst tillväxt. Vi har ackumulerat haft nästan 2 procent högre tillväxt - 1,7 procent högre - än Tyskland under de här åren. Det motsvarar skatteintäkter på 30 miljarder kronor som vi har kunnat använda till välfärden, när man har fått höja skatter och skära ned i Tyskland. Jag behöver inte göra jämförelser med alla de andra länder som Socialdemokraterna hänvisar till, för där är det ännu större skillnader. När det gäller sysselsättning och utanförskap har vi en förbättring av siffrorna på 200 000 trots att vi har den värsta krisen sedan depressionen. Vad gäller långtidsarbetslöshet ligger Sverige i topp i Europa i fråga om att hantera krisen utan att det leder till att långtidsarbetslösheten biter sig fast. Bo Bernhardsson gör en stor poäng av reallönerna, där vår politik skulle vara lönesänkningspolitik. Det är den mest aparta beskrivningen av dem alla här. Sverige har ju haft bäst reallöneutveckling under de här åren. Något annat land kanske har varit i närheten - jag kan inte hela statistiken utantill. Men Sverige sticker alltså ut med stora reallöneökningar. I andra länder som är socialdemokratiska ideal, som Tyskland, har det utmärkande under de sista 20 åren varit att de har stått och stampat reallönemässigt, medan vi i Sverige har kunnat erbjuda 1,5-2 procent i reallöneökningar till medborgarna. Sedan är det politiska ansvaret ytterst vad man vill göra. Regeringens linje är väldigt klar: Vi vill förstärka arbetslinjen, så att fler vill arbeta. Vi vill ha fler företag som vill anställa. Vi förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt ihop med de fackliga organisationerna så att vi får en förbättrad flexibilitet och minskade trösklar in på arbetsmarknaden. Vi vill fortsätta att utveckla kunskapslinjen. Detta är en diskussion om arbetslinjen och jämviktsarbetslösheten. Då måste vi också kunna föra en diskussion om vad Socialdemokraterna själva föreslår. Man vill höja a-kassan, öppna sjukförsäkringen, öppna förtidspensioneringen, förbättra bidragsförskottet, höja barnbidraget, höja bostadsbidraget - jag kanske inte behöver räkna upp alla de andra socialdemokratiska förslagen. Det utmärkande för de förslagen är att alla höjer jämviktsarbetslösheten - inte litet utan kraftigt. Detta behöver det inte råda någon osäkerhet kring. Det är alldeles entydigt att om man bygger ut bidragssystemen så kraftigt försämras arbetsmarknadens funktionssätt och arbetslösheten stiger. Det finns inga ekonomer i världen som förordar en massiv bidragshöjning som kombineras med kraftigt höjda skatter, framför allt på anställningskostnader. Den stora finansieringen är ju att Sverige ska gå fram med höjda ungdomsarbetsgivaravgifter. Det område där vi avviker när det gäller arbetslösheten är ungdomarna. Det är där Sverige har högre arbetslöshet. Då är det den socialdemokratiska lösningen att vi ska åtgärda det problemet genom att höja ungdomsarbetsgivaravgifterna. Om vi ska föra en diskussion om jämviktsarbetslösheten måste vi också diskutera alternativen. Det är alla de åtgärder som vi talar om: förstärkt arbetslinje, förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt, mer aktiva åtgärder, fler utbildningsplatser, mer kunskap i skolan och mer lärlingssystem. Alla de leder till lägre jämviktsarbetslöshet. Men Socialdemokraternas politik leder entydigt åt annat håll. Tänk om man kunde vara så ärlig att man ställde sig upp och sade det: Vi tycker att det är viktigt med sammanhållning och rättvisa, så vi är beredda att offra de arbetslösa. Vi föreslår höjd a-kassa, sjukförsäkring, förtidspension, bidragsförskott, barnbidrag och bostadsbidrag - och höjer arbetslösheten. Erkänn att det är den enda konsekvensen av er politik!

Fru talman! Jag börjar, Anders Borg, med att jag påstår att det är en lönesänkningslinje som regeringen bedriver. Ja, jag påstår det. Svara mig sedan, för Anders Borg har ju ett inlägg kvar: Har jag hört fel när jag gång på gång har hört Anders Borg stå här i kammaren och säga att det måste bli billigare att anställa? Jag har hört det åtskilliga gånger. Är det inte också så att jag kan plocka fram åtskilliga ekonomer av facket som kan vidimera att den politik som Anders Borg bedriver har till syfte att sänka reservationslönerna, det vill säga sänka lönerna? När man sänker a-kassan och försämrar socialförsäkringarna över huvud taget och samtidigt genomför detta jobbskatteavdrag är syftet - det är många ekonomer som skulle intyga det - att sänka lönerna. Har jag, Anders Borg, hört fel när jag många gånger har hört honom säga - för det har jag gjort - att det måste bli billigare att anställa? Om det inte är en lönesänkningslinje, vad är det då? Anders Borg upprepar påståendet att jag skulle bygga min argumentation på att Sverige ligger dåligt till i Europa, att jag skulle hävda att Sverige ligger dåligt till i Europa. Sedan räknar han upp att vi har bättre tillväxt och att vi har bland de bästa statsfinanserna. Jag har aldrig sagt något annat än att vi ligger bra till. Hela min poäng är att just därför att vi ligger bra till borde vi kunna göra rätt saker och göra mer för att rusta arbetskraften, för att få ned jämviktsarbetslösheten och för att få ned all arbetslöshet. Min poäng är alltså att vi har utrymme att göra detta. Anders Borg, kostnaden för någonting är vad man måste avstå från för att få det. För de pengar som har östs ut i form av skattesänkningar och bidrag till företagen skulle vi i stället ha kunnat få en politik som rustar arbetskraften ordentligt, som satsar på utbildning, innovationspolitik, forskning och så vidare. Allra sist ska jag ta upp utanförskapet. Det är först nu, med den politik som Anders Borg genomför, som det riktiga utanförskapet har börjat öka på allvar.

Fru talman! I boken Generell välfärdspolitik - bara magiska ord? som utkom 1992 kan man läsa följande: Politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre fyra decennierna är att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken. Författare till dessa rader är Anders Borg. Nu har han som finansminister möjlighet att fullgöra sin praktik. Han säger att jobben kommer när skatterna sänks. Han har gjort det fyra gånger, och han vill göra det en femte gång. Det kom inga nya jobb, men det kom neddragningar i det gemensamma. Han säger att jobben kommer om vi sänker a-kassan och försämrar sjukförsäkringen. Det kom inga nya jobb. Det kom nya orättvisor. Ett nytt klassamhälle börjar skönjas. Jag tror, Anders Borg, att det var din egentliga avsikt. Annars hade du inte förhållit dig till politiken såsom du gör. När det var 260 000 arbetslösa i vårt land var det politikens fel därför att det då var en socialdemokratisk regering. När det är 430 000 arbetslösa och du är finansminister är det någon annans fel, och det går inte att påverka. Det ligger utanför politikens räckhåll. Ni försöker vinna ett val genom att vara opolitiska - grilla korv, hissa flagga och le - medan vi socialdemokrater faktiskt presterar politik, Anders Borg.

Fru talman! Man kan inte blunda för verkligheten, och man kan inte blunda för hur det faktiskt ser ut. Det går inte att rycka ut saker ur sitt sammanhang utan att se helhetsbilden. Jag redogjorde i mitt tidigare inlägg för att sammansättningen av hela arbetslösheten ger vid handen att det inte finns en universallösning. Visst finns det fortsatt en utmaning. Men det handlar om att vi måste fortsätta att stärka arbetslinjen och att det naturligtvis är den rätta politiken. Allt annat vore konstigt. För mig är det en självklarhet att alla jobb behövs. Vi ska väl inte exkludera vissa jobb och säga att dessa jobb inte är viktiga? Precis som Bo Bernhardsson sade handlar det här också om att rusta arbetskraften och att vidta arbetsmarknadsåtgärder som faktiskt tar itu med de problem som finns. Det är mycket viktigt att man satsar på praktikplatser, lärlingsjobb, arbetsprövning och studieprövning för dem som har varit långtidssjukskrivna så att de får möjlighet att komma tillbaka. Jag måste säga att det gör mig riktigt orolig när Bo Bernhardsson säger att det riktiga utanförskapet nu ökar. Det tidigare utanförskapet var alltså inte något riktigt utanförskap. Alla människor som förpassades till ett utanförskap i långtidssjukskrivning och förtidspensionering, många gånger av den enda anledningen att man från Socialdemokraternas sida ville ha bättre arbetslöshetssiffror, var alltså inte i ett riktigt utanförskap. Det är det som Socialdemokraterna står här och säger. De vill tillbaka till det som var förut. De vill tillbaka till en bidragspolitik och en politik som blundar för problemen. Det är alltså inte ett riktigt utanförskap. Det gör mig orolig, fru talman.

Fru talman! Finansministern är mycket nöjd, och han är särskilt nöjd med långtidsarbetslösheten. Det som finansministern är särskilt nöjd med är att långtidsarbetslösheten har tredubblats under hans regeringstid. Jag måste säga att det är märkligt att höra sådana ord från den ansvariga finansministern i Sverige. Finansministern tar själv upp ett antal punkter som är nödvändiga för att arbetslösheten ska kunna bekämpas. Det handlar bland annat om att det bestäms av institutioner och regelverk. Min fråga var: Tycker finansministern att Arbetsförmedlingen fungerar bra? Tycker finansministern att de regelverk som styr Arbetsförmedlingen fungerar bra? Finansministern tar också upp punkten tydliga drivkrafter för att arbeta. Moderaterna föreslår nu en medborgarlön. Anser finansministern att medborgarlön ger en tydlig drivkraft för att arbeta? Finansministern tar upp att arbetsmarknadspolitiken måste fungera. Tycker finansministern, med den stora matchningsproblematik som vi har i svenskt näringsliv i dag, att arbetsmarknadspolitiken fungerar bra? Alla dessa frågor kräver ett svar. Jag kanske inte får detta svar i dag. Men jag har fått ett svar som faktiskt är mycket viktigt, och det är att finansministern som finansminister är nöjd med dagens situation och att finansministern är nöjd med att man har medverkat till att tredubbla långtidsarbetslösheten.

Fru talman! Bo Bernhardsson är mycket upprörd över att det skulle vara billigare att anställa och säger att det är en orättfärdig, felaktig, hemsk och avskyvärd linje. Vi har sänkt arbetsgivaravgiften för unga under 26 år. Den är halverad. Tanken med det är att fler människor ska få arbete. Vi befinner oss också i den situationen att vi har sänkt restaurangmomsen till hälften. Bo Bernhardsson däremot vill göra det dyrare, inte billigare, att anställa genom att höja arbetsgivaravgiften till det dubbla. Om man vill ha ned arbetslösheten tror jag inte att det är nyttigt att fördubbla arbetsgivaravgiften för att anställa yngre personer. Sedan går Peter Persson loss här med sedvanlig stark retorik, men kanske inte vad gäller sakinnehållet, och säger upprört att vi vill sänka jobbskatteavdraget en femte gång. Ja, det vill vi, och det har Socialdemokraterna, exempelvis genom Magdalena Andersson, redan accepterat. Om det blir ett femte jobbskatteavdrag har Socialdemokraterna accepterat att det inte ska tas bort. Hur ska ni ha det? Är ni för det, är ni emot det, eller är ni båda två på en gång? Ni tror att ni ska virra till det inför valrörelsen, men det ska ni inte tro. Det kommer inte att lyckas. Sedan är diskussionen om forskning otroligt konstig. Den här regeringen har ökat forskningsanslagen mer än någon annan regering i modern tid. Anslagen fram till 2016 är 9 miljarder högre än de var när denna regering tillträdde. Det är en ökning med 30 procent. Från Socialdemokraternas sida låter det här som om det skulle vara fråga om en utarmning av forskningspolitiken. Det är precis tvärtom, och det är sådant som driver ned långtidsarbetslösheten och jämviktsarbetslösheten.

Fru talman! Låt mig konstatera hur det förhåller sig. Sverige är en trygg hamn i ett mörkt Europa. Vi har värnat välfärden, vi har värnat jobben, och vi har värnat tryggheten. Vi är det enda landet som 2013 kan lägga fram en bred stimulansbudget för att förstärka konkurrenskraften. Vi kommer att vara det enda landet 2014 och 2015 som kan bidra till att förstärka efterfrågan i Europas ekonomi, trots att Socialdemokraterna fortsätter att vidmakthålla att det är bättre att strama åt därför att överskottsmålet ska upprätthållas varje år. Sysselsättningen har ökat med 200 000. Sverige har Europas lägsta långtidsarbetslöshet. Varför har reallönerna stigit snabbare i Sverige än i andra länder? Det är en viktig diskussion att föra. Varför har människor fått det bättre i Sverige när de har fått det sämre i andra länder? Varför har människor mer köpkraft i Sverige efter ett regeringsinnehav från Alliansens sida? Det beror på att vi har sänkt skatterna så att människor har mer pengar kvar i plånboken. Det har räddat tusentals jobb. Det hänger också ihop med att vi har sänkt bolagsskatten. Det gör att företagen kan bära en högre kapitalstock och därmed en högre produktivitet, och därmed skapas större löneutrymme. Det hänger ihop med att vi har sänkt arbetsgivaravgifter som har vältrats över på det sätt som alltid sker. När man sänker dem blir det höjda löner, och när man höjer dem blir det sänkta löner. Det är därför vår politik har fungerat. Vi har återupprättat utbildning, avreglerat ekonomin och förstärkt konkurrenskraften. Då stiger reallönerna trots att vi är i den värsta krisen sedan depressionen. Nu är Socialdemokraterna inne på att Sverige ligger sämre till. Det är från Patrik Björcks anförande i debatten. Sverige ligger bra till, enligt vad Bo Bernhardsson säger i den här debatten. Detta får nog Socialdemokraterna reda ut. Ligger Sverige illa till eller bra till i detta läge i Europa? Min bedömning är att vi har skyddat och tryggat Sverige och att arbetslinjen kommer att stå stark likväl i valet 2006 som i valen 2010 och 2014.