Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Åtgärder med anledning av ny socialbidragsstatistik

Interpellationsdebatt 11 oktober 2011
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Ulf Kristersson (M)

Anf. 17 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Teres Lindberg har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av den nyligen presenterade statistiken från Socialstyrelsen och i så fall vilka. Sjukpenningförsäkring är en försäkring för inkomstbortfall på grund av sjukdom, och så har det alltid varit. För att en person ska kunna få sjukpenning krävs således att personen har en sjukpenninggrundande inkomst. För detta krävs i sin tur en viss arbetslivsanknytning. Sjukförsäkringsreformen har inte inneburit någon ändring i denna grundprincip. För de personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknande utgör försörjningsstödet det yttersta skyddsnätet. Så har det också alltid varit. Den statistik som hänvisas till i interpellationen undersöker inte de bakomliggande orsakerna till att personer inte har sjukpenning utan uppbär försörjningsstöd i stället. En sådan undersökning har däremot gjorts av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Resultaten av den undersökningen tyder på att endast en liten grupp personer har sökt försörjningsstöd på grund av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, knappt 1 procent av de totala kostnaderna för försörjningsstöd. SKL:s undersökning visar att ingen eller mycket svag arbetsmarknadsanknytning är den huvudsakliga förklaringen till att personer med arbetsoförmåga på grund av sjukdom uppbär försörjningsstöd i stället för sjukpenning. Andra undersökningar som Försäkringskassan har gjort om de olika fasta tidsgränserna i sjukförsäkringen visar liknande resultat. Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak fungerat bra. Många sjukskrivna möter nu mer aktivitet, tidigare insatser och tydligare spelregler på vägen tillbaka till arbetsförmåga. Detta har lett till färre sjukskrivna och kortare sjukskrivningsperioder. Jag vill dock inte alls neka till att det även har funnits problem med de nya sjukförsäkringsreglerna. Trots reformens ambition att ge stöd på vägen tillbaka har en del drabbats av orimliga konsekvenser. Regeringen har också identifierat ett antal sådana situationer. För att åtgärda dessa har ett antal förslag till förbättringar nyligen lämnats till riksdagen i höstens budgetproposition.
Teres Lindberg (S)

Anf. 18 Teres Lindberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först ber jag att få tacka ministern för svaret. Jag har med anledning av Socialstyrelsens statistik i augusti skrivit en interpellation och ställt frågan om ministern avser att vidta några åtgärder med anledning av densamma. Statistiken visar bland annat att äldre med ohälsa drabbas hårt. För min del tycker jag att statistiken är direkt skrämmande. Var fjärde socialbidragstagare i åldersgruppen 50-64 år tvingas att söka hjälp från socialen på grund av ett sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder. 25 procent av de äldre bidragstagarna tvingas alltså att knacka på socialkontorets dörr därför att de drabbats av ohälsa och inte får någon eller otillräcklig ersättning från sjukförsäkringen. Och en hel del av dem är sjukskrivna med läkarintyg. Ser vi enbart till gruppen 60-64 år, alltså de som snart ska gå i ålderspension, är siffrorna ännu mer förskräckande. Där handlar det om att nästan var tredje tvingas till socialbidrag på grund av att sjukförsäkringen brister. Statistiken visar att vi, på grund av brister i sjukförsäkringen, håller på att producera en växande grupp fattigpensionärer. Har man dessutom i åtanke det stora mörkertal som inte syns i Socialstyrelsens statistik blir man mörkrädd. Ofta har den som slitit ut sig efter ett långt förvärvsliv en make eller maka som har en inkomst eller besparing som gör att hushållet inte är berättigat till socialbidrag. Dessa finns inte med; de är bara fattiga. Vi vet att det i mer än en tredjedel av de större företagen finns före detta långtidssjuka som jobbar deltid av hälsoskäl. Många av dem får ingen ersättning alls från Försäkringskassan. Det handlar, av allt att döma, ofta om äldre som blivit utförsäkrade, gjort slut på sina deltidssjukpenningdagar, blivit av med sin sjukersättning eller tidigare varit förtidspensionerade men ändå valt att jobba kvar i stället för att söka andra jobb. En del av deras arbetskamrater har kanske valt att inte ens söka stöd via Försäkringskassan på grund av att de misstänker att dagens regelverk är så snävt att de ändå inte får något stöd. Denna verklighet är viktig att ha i åtanke när regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler till följd av de skärpta sjukreglerna har kommit närmare arbetsmarknaden. I regeringens och Försäkringskassans utvärderingar sorteras exempelvis de som mist sin halv- eller deltidsersättning från sjukförsäkringen under rubriken "i arbete" trots att det enda som har hänt är att de fattiggjorts på grund av sin förlorade ersättning från sjukförsäkringen. Den verklighet som skymtar i dessa nya bidragssiffror och i övrig befintlig statistik borde åtminstone stämma socialförsäkringsministern till en stunds självkritisk eftertanke. Att så många människor som slitit och betalt skatt under ett långt förvärvsliv tvingas uppsöka socialkontoret eller blir beroende av allmosor från andra när de drabbas av ohälsa signalerar att det finns allvarliga brister i dagens sjukförsäkring. Betänker man dessutom att åtstramningarna i sjukförsäkringen de senaste åren genererat ett stort överskott som finansierat den borgerliga regeringens skattesänkningar blir bilden ännu mer problematisk - åtminstone för mig. Har Sverige inte längre råd med ett anständigt allmänt försäkringsskydd när vi blir sjuka och vår arbetsförmåga sviktar? Är det viktigare att medelsvensson, så länge han är ung och frisk, ska ha råd att köpa en extra platt-tv? Man måste ställa sig frågan om det är rimligt att de senaste årens skattesänkningar tvingar människor som under ett helt arbetsliv varit med och bidragit med sina skattebetalningar att stå med mössan i hand och be om en nådegåva från kommunen, från en anhörig eller från kyrkans välgörenhetsverksamhet.
Finn Bengtsson (M)

Anf. 19 Finn Bengtsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar interpellanten för en interpellation i ett viktigt ämnesområde och för att vi för säkerhets skull fick höra hela interpellationen läsas upp en gång till. Jag tackar också statsrådet för svaret som förtydligar en del av de felaktigheter som beskrivs i interpellationen och som jag tänkte att vi kunde diskutera en stund. Precis som statsrådet säger har den typ av statistik från Socialstyrelsen som hänvisas till inte möjlighet att ta sjukskrivningarnas orsaker till grund för att tolka det i förhållande till försörjningsstödet. Det har däremot Sveriges Kommuner och landstings, SKL:s, rapport som just har gjorts för att titta på om det är en katastrofal situation eller ej. Uppgifterna i SKL:s studie om ekonomiskt bistånd visar inte alls på denna ökning. För de tre studerade kommunerna ligger det i genomsnitt under 1 procent. För Borlänge är det 0,9 procents, för Halmstad 0,8 procents och för Hässleholm 0,02 promilles ökning av den totala utgiften för försörjningsstöd som kan knytas till sjukförsäkringsreformen. Det är också viktigt att notera att statsrådet tillsammans med Alliansens ledamöter i socialförsäkringsutskottet gått ut på DN Debatt och förklarat effekten av att man har gjort en förbättring av sjukförsäkringsreformen. Jag uppskattar att vi har ett politiskt samtalsklimat kring en sådan här svår och viktig fråga som har blivit bättre, och jag hoppas att debatten kan fortsätta i denna anda. Vi bör vara överens om att utgångspunkten för själva sjukförsäkringsreformen går tillbaka till den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson som i budgetpropositionen 2002/03 såg att vi inte hade råd att ruinera landet med en icke fungerande sjukförsäkring. Han gav i uppdrag till Anna Hedborg, socialdemokrat, före detta socialförsäkringsminister och senare generaldirektör på Försäkringskassan, att utreda hur ett förslag skulle kunna se ut. Förslaget hamnade på regeringens bord våren 2006. Hösten 2006 förlorade Socialdemokraterna valet, varefter alliansregeringen i stort sett har genomfört de huvudintentioner för hur man skulle förbättra sjukförsäkringssystemet som Göran Persson lät Anna Hedborg så elegant klä i ord. Interpellanten raljerar över att åtstramningarna i försäkringen, som var nödvändiga för att rädda den till dem som verkligen behöver den, skulle ha tillkommit för att finansiera skattesänkningar. Ja, så kan man beskriva det, men man kan också beskriva det som att skattesänkningar till dem med lägst löner ger totalt fler som arbetar och betalar skatt. Det ger också fler människor med lägre inkomster mer pengar över i plånboken, vilket stimulerar ekonomin. Det är inte minst viktigt i det finansiella läge vi har. Det som vi inte har i onödigt ohälsotalsutdebiterande för att sjukförsäkringen fungerar bättre ger också möjlighet för regeringen att satsa 1 miljard kronor på sjukvården i form av kömiljarden. Det investeras 1 miljard extra i rehabilitering med en rehabiliteringsgaranti och en rehabiliteringsmiljard. I årets budget noterar jag att alliansregeringen sätter av ytterligare 500 miljoner kronor till rehabilitering medan Socialdemokraterna i all sin påstådda välvilja vad gäller rehabilitering inte förmår mer än mindre än hälften, nämligen 200 miljoner kronor. Det är viktigt att debatten sköts på ett anständigt sätt och att man håller sig till de siffror som är riktiga. Ur Socialstyrelsens statistik går det inte att utläsa att förhållandet skulle vara så illa som beskrivs av interpellanten.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 20 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig först säga, utan en sekunds ironi, att jag vet från vår gemensamma tid i Stockholms stadshus att både interpellanten och jag är engagerade i frågan om socialbidrag och negativa konsekvenser av långvarigt socialbidragsberoende. Jag vet att vi båda är fyllda av ambitionen att det så långt det över huvud taget är möjligt ska undvikas. Jag säger det först för att inte förringa frågeställningen, för det menar jag verkligen. Interpellanten är ute efter att kritisera sjukförsäkringsreformen men ifrågasätter i praktiken grundläggande drag i den svenska välfärdsmodellen. Från 1955 och framåt har vi en grundläggande arbetsfördelning som säger att man har en sjukpenninggrundande inkomst, en försäkrad inkomst till grund för sjukpenning. Det gäller de allra flesta människor. det är en otroligt god anledning i Sverige att inte bara ha ett jobb utan också vara skattebetalare. Det bygger på arbetslinjen och har uppmuntrat arbete. Det är en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen. Vi kommer dock alltid ha människor som av olika skäl aldrig har arbetat. För dem är den andra pelaren lika viktig, att vi har ett välfärdssystem som också skyddar dem som inte har någon försäkrad inkomst att falla tillbaka på. Det är försörjningsstödet med sina nödvändiga nackdelar. Vi ska göra allt vi kan för att människor ska ha en egen inkomst - eget arbete, egen försörjning och därmed försäkrad inkomst. Men för de som inte kan ha det ska vi inte backa från behovet av försörjningsstöd. Detta är de principiella sakerna. Om man blandar äpplen och päron och tar med de människor som i dag har försörjningsstöd för att de aldrig har varit inne på arbetsmarknaden och råkar vara sjuka kritiserar man helt fel sak. Jag är helt öppen för en principiell diskussion om vi har rätt arbetsfördelning i svensk välfärdspolitik. Ska vi ha inkomstförsäkringar och yttersta skyddsnät eller ska vi ha medborgarlön till alla människor som bottenplatta? Det kan man mycket väl diskutera. Det är dock inte det som jag uppfattar att vi just nu diskuterar. Ska man vara noggrann med siffrorna och ta Socialstyrelsens siffror på allvar - även om de som jag sade i min inledning inte förklarar orsaken till varför människor behöver ha försörjningsstöd - är det 5 procent av allt försörjningsstöd som utgår för att en person saknar sjukpenning. Det betyder att dessa människor saknar sjukpenning för att de aldrig har arbetat. Det betyder inte att de på grund av vare sig nuvarande eller någon tidigare sjukförsäkring har missgynnats av sjukförsäkringssystemet. Det är därför SKL:s siffror blir viktiga. Endast 1 procent av de samlade utbetalningarna i deras undersökning emanerar från det faktum att någon har lämnat sjukförsäkringen. 99 procent av allt försörjningsstöd utbetalas av helt andra skäl. Jag delar uppfattningen att det är en viktig sak att observera att många människor i Sverige i dag har försörjningsstöd på grund av arbetslöshet eller sjukdom, människor som av olika skäl aldrig har kommit in i försäkringssystemen. Ju fler människor som snabbt kommer tillbaka in i försäkringen och arbetslivet, desto färre kommer att ens riskera att behöva försörjningsstöd i nästa skede. När jag sagt allt detta vill jag säga en sak till. Det är framför allt de långvariga försörjningsstöden som vi har skäl att bekymra oss över. Därför finns det allvarliga skäl att fundera på vad som händer i familjer där båda är i behov av försörjningsstöd, har barn hemma och de aldrig får se sina föräldrar gå till jobbet och komma hem med egen inkomst. Det är en viktig fråga. Det har ingenting med den riktiga sjukförsäkringsreformen att göra.
Teres Lindberg (S)

Anf. 21 Teres Lindberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Herr minister! Jag har hört ministerns svar på min interpellation, och jag är tveksam till om ministern verkligen förstått frågeställningen i den. Jag talar inte om totalen över huvud taget. Jag talar om den grupp som uppbär försörjningsstöd och är över 50 år, särskilt de mellan 60 och 64 år. Det handlar alltså om de sista 15 åren i arbetslivet, eller den tid man hade kunnat vara i arbetslivet. Ministern säger att Socialstyrelsens statistik inte tar upp anledningen till sjukskrivningarna. Det är precis det den gör! Den bryter dessutom ned statistiken på ålder. Det jag tar upp är den oroande utvecklingen i att vi just nu i Sverige håller på att producera en växande grupp fattigpensionärer. Det är nämligen det som de kommer att bli. När de lämnar försörjningsstödet får de en pension som de inte kommer att kunna leva på. Långt mer än hälften av de över 50 år som har sjukrelaterade anledningar till försörjningsstöd har i själva verket rätt till sjukpenning eller ersättning. De har alltså arbetat, Ulf Kristersson. Problemet är att sjukpenningen inte räcker för att försörja sig. Det går att läsa såväl i Socialstyrelsens statistik som i SKL:s undersökningar. Tittar vi bara på gruppen 60-64 år med rätt till sjukpenning är den tre gånger så stor som resten. Den stora majoriteten av gruppen, de som har sjukrelaterade anledningar till att de uppbär försörjningsstöd, har alltså rätt till sjukpenning. Sedan kan vi utifrån det underlaget bara gissa hur många av 50-plussarna som uppbär försörjningsstöd utan att ha sjukpenning och som dessutom är utförsäkrade från sjukförsäkringen. Troligtvis är det så, det vet jag inte här och nu, men många av dem har tidigare uppburit sjukpenning och haft rätt till sjukförsäkring för att de faktiskt har arbetat. Oavsett vilken statistik man läser ser man tydliga indikationer på utvecklingen för äldre, en grupp som vi borde visa betydligt mer respekt i stället för att tvinga dem till socialbidrag, det yttersta skyddsnätet. Jag håller med ministern om att försörjningsstödet ska vara just det yttersta skyddsnätet. Det är förvisso bra att ministern kommit till insikt om att sjukförsäkringsreformen inneburit problem. Jag är dock inte beredd att instämma i att den i huvudsak fungerat bra. Först nu ser vi de verkliga effekterna av reformen, och det bådar inte gott. I sitt interpellationssvar hänvisar ministern till ett antal förslag till förbättringar i höstbudgetpropositionen. Det var riksdagen som i våras tvingade regeringen till det. Det var inte riktigt ett initiativ från regeringen, men vi är så klart glada för att de finns med. Det hade sett riktigt illa ut om satsningarna inte hade funnits med. Men mig veterligen handlar dessa insatser inte på något sätt om gruppen äldre, de som riskerar att bli fattigpensionärer, så svaret på min interpellation är uppenbarligen nej. Ministern och regeringen avser inte att vidta några åtgärder med anledning av de signaler vi kan se. Det hade varit mer uppriktigt att också säga det.
Finn Bengtsson (M)

Anf. 22 Finn Bengtsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! För att man ska förstå den här debatten måste man kanske ha läst den rapport som Socialstyrelsen gett ut. För enkelhets skull finns det en tabell på s. 14 som mycket tydligt klargör vilka siffror det handlar om. Om vi tittar på de fem huvudanledningar i den åldersgrupp som nu utpekas, 50-plussarna som jag själv tillhör även om jag inte riktigt känner mig som pensionär än så länge, kan man säga att en av de fem huvudanledningarna till att man uppbär försörjningsstöd är att man först och främst är arbetslös utan att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Det är den absolut vanligaste orsaken. Näst vanligast är att man har arbetshinder av sociala skäl, och sedan kommer arbetslöshet med otillräcklig ersättning. Dessutom finns där mycket riktigt två anledningar relaterade till sjuk- och aktivitetsersättning, alltså den tidigare förtidspensionen, där man har en otillräcklig ersättning men också sjukskrivning, precis som ministern nämnde, utan att ha rätt till sjukpenning. Det är i det sammanhanget SKL:s mycket tydliga studie om eventuell koppling till sjukförsäkringsreformen blir intressant. I den studien framgår nämligen att nästan 20 procent av de totala kostnaderna för ekonomiskt bistånd som går till personer som är sjuka med läkarintyg utgörs av gruppen så kallade nollklassade, de som alltså inte har rätt till någon sjukpenninggrundande inkomst. Det är just den gruppen som man från regeringens sida åtgärdar i höstens budgetproposition, en grupp som inte heller tidigare, under socialdemokratin, hade rätt till någon sjukpenninggrundande inkomst och som rimligen krävde ett ekonomiskt bistånd. Det förefaller lite konstigt att interpellanten nämner att det behövs självrannsakan från ministerns sida beträffande det man kallar blivande fattigpensionärer, som jag inte tror kommer att vara konsekvensen, när lite självrannsakan kanske också behövs med tanke på att Socialdemokraterna inte löste problemet under sin regeringstid.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 23 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Med all respekt för problemets art vill jag säga att socialdemokratin har haft ett femtiotal år på sig att lösa den principiella frågan om man vill inkludera människor med alltför låg sjukpenninggrundande inkomst i sjukförsäkringen på ett sätt som Teres Lindberg nu antyder. Jag kan förstå den intellektuella orsaken till ett sådant resonemang och överge den svenska välfärdsmodellen, såsom vi känner den, för det är vad Teres Lindberg i praktiken är ute efter. Låt oss kolla siffrorna i detalj. År 2010 hade riket 10 847 personer i åldersgruppen 60-64 år med försörjningsstöd, enligt Socialstyrelsen. Av dessa hade 155 individer otillräcklig sjukpenning, alltså sjukpenning på en mycket låg nivå så att de begärde och fick försörjningsstöd som komplement. 787 personer saknade helt sjukpenning, precis den grupp som vi tidigare talade om. 1 994 personer hade en otillräcklig sjukersättningsnivå, sannolikt sjukersättning på deltid och oförmåga att arbeta i övrigt. Man behöver inte på minsta sätt negligera bekymret av ekonomiskt slag för den gruppen, men det är precis det som försörjningsstödssystemet också är till för att korrigera, alltså när människor inte får de pengar som de absolut behöver. Sedan har vi, givet detta, alla goda skäl i världen att inkludera fler människor i arbetskraften, inkludera fler människor som verkligen har en egen inkomst, människor som blir försäkrade så att de slipper gå till socialtjänsten och begära försörjningsstöd.
Teres Lindberg (S)

Anf. 24 Teres Lindberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! När argumenten tryter återkommer man ständigt till att socialdemokratin haft de senaste 50 åren på sig. Men nu är det du, Ulf Kristersson, som är minister, och det är du som är ansvarig. Signalerna är tydliga även om du blundar för dem. Det är därför jag står här och försöker påpeka problemen utifrån de signaler vi ser och vad de faktiskt kommer att innebära. Det finns flera undersökningar på det här området. Till exempel har TCO mycket tydligt visat sambandet mellan utförsäkringar och försörjningsstöd. Det finns ett mycket tydligt samband här. De sjuka som är äldre, som har ett långt arbetsliv bakom sig och kanske till och med är så pass gamla att de inte klarar att skola om sig och ta ett annat arbete, de får inte i ditt Sverige ett värdigt avslut på sitt arbetsliv. Det är det som den här frågan handlar om, ingenting annat. Sedan kan vi stå här och tjafsa om siffror och säga att det är socialdemokratin som skulle ha löst detta för 50 år sedan. Men sådan är inte verkligheten. Det handlar om ett värdigt avslut på arbetslivet, vilket jag tycker att alla borde ha rätt till.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 25 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det finns en undersökning som kartlägger kopplingen mellan människor som har lämnat försäkringen och försörjningsstöd. Den gjordes av SKL och kan säkert kompletteras av fler. Det finns också en liten undersökning gjord av kassan. Den antydde att 1 procent av de samlade kostnaderna för försörjningsstöd kommer av det faktum att människor efter två och ett halvt år har lämnat sjukförsäkringen. Det ska inte på något sätt förringas. Det är 1 procent. 99 procent har andra orsaker. Det andra jag vill säga är att vi har identifierat ett problem, och där tror jag att ni delar vår syn. Det gäller en grupp människor som kallas nollklassade för att de har haft en tidsbegränsad sjukersättning och därför har haft en garantinivå som försvann när den tidsbegränsade sjukersättningen försvann. Denna ganska lilla men utsatta grupp människor försöker vi nu hjälpa till mer permanent försörjning genom ett speciellt försäkringsskydd i den proposition som vi just lagt fram. Det tredje jag vill säga är att inte heller ni i er budgetmotion lägger fram några principiella förslag som ändrar på den svenska konstruktionen med inkomstförsäkring och yttersta skydd som skulle lösa de problem som du säger att du har identifierat. Antingen får man säga att detta är en konsekvens av en modell som vi båda står bakom eller så får ni göra er omaket att föreslå skarpa förslag som förändrar saken.

Dokument

den 20 september

Interpellation

2011/12:15 Åtgärder med anledning av ny socialbidragsstatistik

av Teres Lindberg (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Var fjärde socialbidragstagare (biståndsmottagare) i åldersgruppen 50–64 år tvingas söka hjälp på grund av ett sjukförsäkringsrelaterat försörjningshinder. 25 procent av de äldre bidragstagarna tvingas alltså knacka på socialkontorets dörr för att de drabbats av ohälsa och inte får någon (eller otillräcklig) ersättning från sjukförsäkringen. En hel del av dem är sjukskrivna med läkarintyg.

Ser vi enbart till åldersgruppen 60–64 år, alltså de som snart ska gå i ålderspension, är siffrorna ännu mer förskräckande. Där handlar det om att nästan var tredje (29 procent) av bidragstagarna tvingas söka socialbidrag på grund av att sjukförsäkringen brister. Vad statistiken indikerar är alltså att vi just nu, på grund av brister i sjukförsäkringen, håller på att producera en växande grupp ”fattigpensionärer”.

Detta framgår av den nyligen publicerade statistiken från Socialstyrelsen rörande vilka försörjningshinder under 2010 som socialbidragstagarna har. Socialstyrelsens siffror täcker dock inte in hela bilden när det gäller den äldre utslitna arbetskraften. Oftast har den som slitit ut sig efter ett långt förvärvsliv en make eller maka som har en inkomst eller besparing som gör att hushållet inte är berättigat till socialbidrag. Här är de så kallade mörkertalen stora.

Men vi vet ändå att i mer än en tredjedel av de större företagen finns i dag före detta långtidssjuka som jobbar deltid av hälsoskäl och inte får någon ersättning alls från Försäkringskassan. Det handlar då av allt att döma ofta om äldre som blivit utförsäkrade, gjort slut på sina deltidssjukpenningdagar eller blivit av med sin sjukersättning (tidigare förtidspension), men ändå valt att jobba kvar i företaget i stället för att söka andra jobb. En del av deras arbetskamrater har kanske valt att inte ens söka stöd via Försäkringskassan, på grund av att de misstänker att dagens regelverk är så snävt att de ändå inte får något stöd.

Denna verklighet är också viktig att ha i åtanke när exempelvis regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler, till följd av de skärpta sjukreglerna, har ”kommit närmare arbetsmarknaden”. I regeringens och Försäkringskassans utvärderingar sorteras exempelvis de som mist sin halv- eller deltidsersättning från sjukförsäkringen ofta in under rubriken ”i arbete”, trots att det enda som egentligen hänt dem är att de blivit fattiga då de förlorat sin ersättning från sjukförsäkringen.

Den verklighet som skymtar i de nya socialbidragssiffrorna och i övrig befintlig statistik borde åtminstone stämma socialförsäkringsminister Ulf Kristersson till en stunds självkritisk eftertanke: att så många människor – som slitit under ett långt förvärvsliv och betalat in sin skatt – när de drabbas av ohälsa tvingas uppsöka socialkontoret eller bli beroende av allmosor från andra signalerar att det finns allvarliga brister i dagens sjukförsäkring.

Om man dessutom betänker att åtstramningarna i sjukförsäkringen de senaste åren genererat ett stort ”överskott” som sedan finansierat Alliansens skattesänkningar blir bilden än mer problematisk – åtminstone för mig. Har vi verkligen inte längre råd med ett anständigt allmänt försäkringsskydd när vi blir så sjuka att vår arbetsförmåga sviktar? Eller är det viktigare att ”medelsvensson”, så länge han eller hon är ung och frisk, ska ha råd att köpa en platt-tv extra?

Frågan man måste ställa sig är huruvida det är rimligt att priset för de senaste årens skattesänkningar är att en växande grupp människor med ohälsa – ofta äldre som faktiskt byggt upp vår välfärdsstat med sina skatteinbetalningar – i dag tvingas stå ”med mössan i hand” och be om en nådegåva från kommunen, anhöriga eller från kyrkornas välgörenhetsverksamhet.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder med anledning av den nyligen presenterade statistiken från Socialstyrelsen och i så fall vilka?